Jag har under många år varit i opposition mot den hållning till Israelfrågan som varit den dominerande i etablerad svensk kristenhet. Svenska Kyrkan, Diakonia, Bilda – Frikyrkliga studieförbundet och andra kristna organisationer har enligt min mening under många år fört en ensidig propalestinsk linje, och har haft en hållning som helt legat i linje med politiska vänstern, vänster om socialdemokraternas mittlinje.
Vid ett antal tillfällen har jag reserverat mig, bland annat vid en ekumenisk konferens för fyra år sedan, då det endast var jag, professor Jesper Svartvik i Lund och pingstpastorn och teologen Göran Lennartsson som reserverade oss mot de ensidigt propalestinska skrivningarna i det dokument och slutsatser vi då tog fram.
Jag är inte någon skrivbordstyckare, jag har gjort tre omfattande resor i Israel och noga samtalat med de olika parterna i konflikten. Även jag har varit vid vägspärrar, i Betlehem, har varit bland en massa israeliska stridsvagnar på Västbanken, dessutom har jag tagit del i omfattande forskning om konflikten.
Idag skriver jag en ledare i Världen idag om den aktuella Gazakonflikten.
Under min tid som doktorand i Statskunskap 1980-84 intresserade jag mig särskilt för mellanösternkonflikten. Min avhandling handlade inte om detta, men jag var i ett vägskäl att skriva om mellanöstern eller om svensk abortpolitik. Valde det sistnämnda.
Men hann ta del av en del forskning i internationell politik om mellanöstern och hann skriva en vetenskaplig uppsats om fredsförhandlingarna Israel-Egypten 1979.
Enligt min mening saknar den propalestinska opinionen både helhetssyn, ett bredare historiskt perspektiv och en tydlig kommitment till demokratiska värderingar.
Det är inte utan anledning som alla Israelprotester och alla Israelkritik ofta åtföljs av judehat och antisemitiska värderingar.
I ledaren idag ger jag en kortfattad beskrivning av hur jag ser på frågan.