Ulf Ekman har i senaste numret av tidskriften Keryx förklarat varför han valt att gå med i Katolska kyrkan. Hans artikel orsakar en hel del funderingar från min sida.
Artikeln innehåller inslag som jag helt och hållet kan hålla med om. Men den innehåller också inslag som jag inte alls håller med om.
Vid tiden för reformationen på 1500-talet så kunde man i varje fall i ett väst-perspektiv dela upp kristna kyrkan i tre delar, de historiska kyrkorna där Romersk-katolska kyrkan var den dominerande i ett västperspektiv. Den andra delen blev de nya reformatoriska kyrkorna med Luther och Calvin som de tongivande ledarna och teologerna. Som nordeuropé bör man dock vara tydligt medveten om att på våra breddgrader var det den lutherska varianten som slog igenom, inte den calvinska. I andra länder var det tvärtom. Den tredje delen var den baptistiska friförsamlingsrörelsen.
Den baptistiska grenen var då en liten förföljd minoritet. Den var inte bara förföljd av katolikerna utan också av lutheranerna.
Enligt min mening blev reformationen en halvmesyr, då resultatet i alltför stor utsträckning blev nationella institutionella kyrkor, ofta av monopolkaraktär, som företrädde religiöst tvång och förtryck.
Baptismen var en reaktion mot religiösa tvånget och förtrycket. Den traditionen värnade om friförsamlingstanken och människors religionsfrihet. Den lokala församlingsgemenskapen blev kristna kyrkans viktigaste uttryckssätt.
Det baptistiska arvet har i stor utsträckning präglat väckelserörelsen och utvecklingen av de mäktiga globala rörelserna av pingst-karismatisk, evangelikal och bapistisk kristendom. Tron på omvändelsedopet genom ett eget medvetet beslut har varit en avgörande markör för baptismen och pingst-karismatiska kristendomen som vuxit fram senaste 100 åren.
Det är den gren av kristna kyrkan där jag själv har mina rötter och övertygelser. Det innebär att jag har en annan syn på en rad grundläggande frågor i jämförelse med både katolska kyrkan och Svenska kyrkan. Med rötter i karismatiska väckelsen på 1960- och 70-talet lärde vi oss då att visa respekt för alla delar av kristna kyrkan, och vi lärde oss att upptäcka och respektera trossyskon i alla kyrkofamiljer, även om man inte har gemensamma ståndpunkter i allt. Det är utifrån det perspektivet jag diskuterar dessa frågor.
Den svenska frikyrkorörelsen har en stark förankring i det baptistiska arvet, med pietismen som en annan viktig influens. Svenska frikyrkosamfunden har även präglats av vårt lutherska arv, i varje fall läromässigt, även om frikyrkoväckelsen från 1850-talet innebar ett tydligt avståndstagande från Svenska kyrkans struktur som heltäckande folkkyrka.
Ulf Ekman ger ett antal skäl till varför han tar detta steg. Jag har ju tidigare hävdat att vi måste visa respekt för detta beslut och Ekmans eget vittnesbörd om att Gud leder dem i detta steg.
Vissa saker håller jag med om i det Ekman skriver. Jag delar kritiken mot protestantismens utveckling med en uppdelning i ett oändligt antal samfund, och dess svårigheter att i vår tid hålla fast vid grundläggande kristna läror, övertygelser och etiska ställningstaganden. Den brist på historisk syn och medvetenheten att kristna kyrkan är enda lång kontinuitet från nya testamentets tid, jag delar kritiken mot att den medvetenheten alltför ofta saknas i protestantiska kretsar. Jag delar också Ekmans kritik mot att var och en bara ska läsa Bibeln som det står och tolka den. Det behövs någon form av läroämbete i den kristna kyrkan, och det behöver finnas utanför den lokala församlingens ram. I väckelserörelserna har detta dock vuxit fram på ett naturligt sätt. Ekman har ju själv fungerat som ett läroämbete för den del av internationella trosrörelsen som har Livets ord i Uppsala som högkvarter. Lewi Pethrus hade den rollen i pingströrelsen, John Wimber för Vineyard. Man kan tro på läroämbete utan att hävda att det är biskopen av Rom som har den ställningen av tradition.
Det finns tre frågor i Ekmans ställningstagande och motiveringar som jag tycker finns anledning att problematisera utifrån ett baptistiskt-frikyrkligt perspektiv.
Handlar konvertering till Katolska kyrkan om att byta samfund vilket som helst. En pingstvän blir missionsförbundare eller en frälsningssoldat blir baptist? Detta handlar enligt Ekman om något mycket mer. Han skriver: ”Vi har mer och mer förstått att fullheten i Kristi kropp finns närvarande i den Katolska kyrkan och att denna kyrka faktiskt är den kyrka som Jesus instiftade här på jorden”.
Ekman skriver vidare: ”Det är nämligen Jesus vi har funnit på ett djupare sätt än någonsin än just i den Katolska kyrkan”.
Han skriver vidare: ”Frågan är vilket annat samfund som har samma sanningsanspråk, samma auktoritet, stabilitet och obrutna traditionslinje tillbaka till Jesus och apostlarna.”
Om påven skriver Ekman: ”Är jag då villig att ställa mig under påven? Ja, faktiskt! Dels behöver varje kyrka något överhuvud. Det är inte något konstigt med det. Dels tror jag att påvens ämbete; Petri ämbete, går tillbaka till aposteln Petrus och vad Jesus sa just till honom i Matteus 16:16-18. Petrus blev på ett unikt sätt kallad för ”klippan” och det var jut han som fick sig tilldelat himmelrikets nycklar. Petri ämbete har historiskt gått i arv genom påveämbetet och denna klippa är nödvändig för att kyrkan skall ha ett centrum, en grund och en enhetsprincip”.
För en baptistisk frikyrkokristen med karismatisk fokus blir detta helt omöjligt. Den karismatiska kristendomen finns i alla kyrkor och samfund, hos en del mer, en del mindre – det finns en utbredd karismatisk strömning inom Katolska kyrkan. Det handlar inte om man hängt upp en skylt ”karismatisk” eller ”pingstkyrka” utanför dörren.
Men frågan om kyrkans struktur och ledarskap krockar här. Katolska kyrkans självbild är något helt annat än andra kyrkor och samfund som inte ser på sig själva som kyrkan med stort K.
Det är inte möjligt utifrån Bibeln att fastslå denna struktur för kristna kyrkan och dess ledning. Biskopen av Rom växte fram som en viktig ledare i tidiga kristna kyrkan men att utifrån detta hävda att den som innehar denna tjänst är global ledare för kristna kyrkan är en kyrklig tradition, inte grundat i den bibliska uppenbarelsen. Det finns ju betydligt fler kyrkor med gamla rötter i den tidiga kristenheten. Och det är inte självklart när man argumenterar för kristna kyrkans historiska kontinuitet, att det är utifrån biskopen av Rom där man ska dra tråden tillbaka till första kristna generationen, vi har ju också den ortodoxa kyrkan, och andra kyrkor t.ex. koptiska kyrkan.
Enligt min mening finns det inte något bibliskt stöd för att den kristna kyrkan ska ha en enda global ledare. Lokala församlingens ledarskap har ett suveränt ansvar för lokala kristna församlingen, men behöver söka stöd av övergripande mobila tjänster som apostlar, profeter och lärare. Katolska kyrkans struktur och ledning har vuxit fram utifrån traditionen, inte utifrån en tydlig uppenbarelse i skriften.
De som är med i Hillsong har ytterst Brian Houston i Sydney som ledare och pastor, att det finns en global ledare är vanligt i ett antal samfund, t.ex. i Frälsningsarmén eller Anglikanska kyrkan. Men det är en annan sak än att se biskopen av Rom, d.v.s. påven som global ledare för den kristna kyrkan i en unik särställning.
Baptismen och väckelserörelsernas tradition pekar på en helt annan kyrkosyn och kyrkostruktur där lokala församlingens gemenskap hamnar i fokus.
Det finns tre viktiga punkter där en baptist-evangelikal-frikyrklig skiljer sig från katolska kyrkan, och dessa skiljaktigheter gäller även protestanter i allmänhet.
1. Påvens ledarroll i den globala kyrkan och Petri-ämbetet.
2. Katolska kyrkan som den ursprungliga kyrkan som Jesus grundade.
3. Att inte bara Bibeln utan både Bibeln och traditionen är vägledande och avgörande för kyrkans tro och lära.
Sedan finns det punkter där protestantiska statskyrkor ligger närmare katolikerna än frikyrkliga i allmänhet, t.ex. dopsynen och folkkyrkotanken, där Katolska kyrkan med företräder en allmän folkkyrka.
De tre punkterna ovan försvarar Ulf Ekman aktivt i artikeln, och det förvånar mig, jag hade nog trott att hans steg in i Katolska kyrkan handlade om att sprida den karismatiska kristendomen med fokus på trosförkunnelse. Jag hade lättare välsignat detta steg om Ekmans motivering varit att Gud leder oss vidare, och vi ska nu vara verksamma i Katolska kyrkan. Det hade jag kunnat köpa. Men att hävda: ””Vi har mer och mer förstått att fullheten i Kristi kropp finns närvarande i den Katolska kyrkan och att denna kyrka faktiskt är den kyrka som Jesus instiftade här på jorden”. Här kan inte jag hänga med i svängarna.
Traditionens vägledning tar sig också uttryck i synen på sakramenten, i synen på Maria, skärselden m.m, specifika katolska läror där man även enligt egen mening går längre än vad det finns utrymme för i bibeltexterna. Här kan jag som evangelikal kristen inte hänga med i svängarna, det innebär ju att vi kristna idag förstår saker bättre och vet mer än de som skrev Nya testamentet. Vi har lätt att skapa oss utombibliska läror, även i protestantiska och karismatiska sammanhang. De katolska utombibliska lärorna har vissa frön i Nya testamentet, t.ex. läran om skärselden i 1 Kor. 3. Att hävda att en lära är villfarande är att gå långt, och jag är inte beredd att göra det. Har för lite kunskap om Katolska kyrkans specifika läror för att kunna fälla sådana omdömen.
Jag hör ju inte till dem som avfärdar Katolska kyrkan som villolärare. Jag respekterar det som en kristen kyrka som jag kan samarbeta med och dela gemenskapen med. Men det finns alltså en rad punkter där jag som evangelikal kristen med en baptistisk församlingssyn, har en radikalt annorlunda uppfattning.
Ulf Ekman berör inte alls i sin artikel reformationens stora strider och rättfärdiggörelsen av tro. En fråga där protestantiska kyrkor och katolska kyrkan har närmat sig varandra, men där skillnader kvarstår. Det är en annan punkt som är viktig att väga in i dessa jämförelser.
Hur som helst, jag tackar Gud för alla Ulf Ekmans insatser för svensk kristenhet senaste 35 åren och önskar paret Ekman allt gott i fortsättningen. Vissa delar av deras nya steg har jag förståelse för, vissa delar förstår jag inte, och håller inte med om.
Men så kan det vara ibland.
Pingback: Stefan Swärd diskuterar Katolska kyrkan från fribaptistisk horisont | Bengts Blogg()