Idag blev jag bjuden på lunch hos restaurang Lebanon vid Norrmalmstorg i Stockholm. Den som bjöd mig var Hernan Clavijo, en av pastorerna i Stockholm för en latinamerikansk församling, Iglesia Ichthus som hyr in sig i Adventskyrkan vid Norra Bantorget. Hernan berättade för mig vad som händer i församlingen, människor som kommer till tro, människor som upplever dramatiska Guds ingripanden i sina liv, hur grannar blir kristna, hur man startar upp nya husförsamlingar och cellgrupper i hemmen, hur människor blir fyllda med Anden, hur man sänder i väg människor, både till Sydamerika och andra platser i Sverige, och som direkt börjar föra människor till tro på Kristus och grunda församlingar. Allt Hernans tänkande var bara fokuserat på en enda sak, att utbreda Guds rike. De ”vanliga” svenska församlingarna borde mycket mer lyssna på våra nya svenskar och deras brinnande kristna engagemang.
Och så tänker man på rubrikerna i den kristna pressen senaste veckan. Ändrad äktenskapssyn både i Svenska Kyrkan och Norrmalmskyrkan. Det känns som en debatt och ett kristet tänkande som är på en annan planet än vad Hernan Clavijo representerar.
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad Svenska kyrkan gör och beslutar, jag har lämnat den för länge sedan. För mig är det viktigare vad Norrmalmskyrkan hittar på.
Men jag känner bara en sådan total distans till hela diskussionen. Jag är inte ens beredd att sätta mig vid ett bord och diskutera en ändrad kristen äktenskapssyn, för mig är det en fullständigt icke-fråga. Jag kan inte se något skäl varken utifrån respekt för Bibeln eller för den kristna traditionen att ens diskutera frågan. Och jag vet att pingstvänner, katolska kyrkan, ortodoxa kyrkor och trosrörelsen helt delar den uppfattningen. Så vitt jag vet också pastorerna inom Evangeliska Frikyrkan.
Samtidigt känner jag en stor distans till vissa kristna röster som ger hela frågan för stora proportioner och hamnar i ett tonläge som blir fel. Och där kommunikationen mot omvärlden blir att vi kristna inte gillar homosexuella. Budskapet blir då helt fel.
Så jag står gärna för min hållning när jag får frågorna, men jag har inget intresse av att delta i kampanjer mot homosexuella eller uttrycka mig nedlåtande om homosexuella. Jag kan inte heller se något bibliskt stöd för att lyfta fram homosexualiteten som någon unik synd vid sidan om alla andra synder. Gud älskar oss alla, och vi är alla syndare, och Guds erbjudna nåd är tillgänglig för alla människor. Därför behöver vi möta alla människor med respekt, även i sådana fall de lever i synder som vi inte alls gillar.
Utmaningen för oss kristna i storstäderna är hur vi kan presentera evangeliet om Jesus och Guds rike på ett sådant sätt att vi når fram till olika grupper av människor, oavsett sexuell läggning, och att mötet med Jesus utmanar och leder till omvändelse, oavsett vilka irrvägar mitt liv har hamnat i.
Jag har under många år på olika sätt stöttat och relaterat till människor som har brottats med sin sexuella läggning. Och jag måste ärligt säga att jag har känt en djup kärlek till dem och ett engagemang över deras livssituation. Jag vet också att det finns inga patentsvar eller enkla lösningar. Men jag vet att det finns en väg för varje människa som vill vara en efterföljare till Jesus.
Jag tycker att både Norrmalmskyrkan och Svenska Kyrkan sviker de människor som brottas med sin sexuella läggning, men som i respekt för Bibeln och för kyrkans tradition, och i respekten för efterföljelsen till Jesus, har valt ett liv i celibat.