Man börjar ju livet som ett litet barn, och man slutar delvis som ett barn. Det märker jag själv, lek blir allt viktigare. Just nu är jag i Bergen Norge och umgås den med denna lilla 1,5 åring och leker hela dagarna. Life is fun.

Skrev i morse en artikel som jag skickade till DN debatt. Det var ett svar på professor Bo Rothsteins artikel igår där han hävdar att religion skapar ett sämre samhälle. Mitt svar hittar man här. Jag tycker att Rothstein kraftigt överförenklar. Noterar att Joel Halldorf också agerade snabbt och svarade Rothstein.

Skriver idag en ledare i Världen Idag om väckelsearvet och frikyrkans historia. Detta med anledning av frikyrklig debatt senaste veckorna om försäljning av gamla frikyrkor i Stockholms innerstad.

Vi behöver titta i vår egen backspegel för att kunna köra framåt.

Det finns ett stort intresse i svensk frikyrklighet för de historiska kyrkorna, där Ulf Ekman och Peter Halldorf har varit spjutspetsar. Det finns också ett växande intresse för reformationsarvet.

Det arv som dock intresserar mig mest är den nordiska och svenska väckelserörelsen under 1800-talet som är grunden för alla frikyrkor som vi har idag.

Den passion, glöd, böneiver, tro, missionsiver, församlingsplanteringsiver – som präglade svenska väckelserörelsen, den behöver vi som dagens kristna smittas av.

Var med idag på manifestationen mot antisemitismen vid Stockholms synagoga. Vi bildade en lång kedja där vi stod hand i hand runt synagogan i vår protest mot antisemitismen. Några av initiativtagarna var unga muslimer. Statsminister Stefan Löfven höll ett utmärkt tal, man ser Löfven på ena bilden. Fick möjlighet att växla några ord med statsministern och tackade för talet.

Idag kommer det att bildas en mänsklig sköld runt synagogan i Stockholm klockan 16.30. Jag kommer att vara med och jag hoppas att så många kristna som möjligt är på plats. Initiativet är inspirerat av liknande aktion i Oslo för någon vecka sedan. Vi behöver alla stå skuldra mot skuldra med judarna när deras liv är hotade.

Sprid gärna denna information för att uppmuntra folk i Stockholmsområdet att komma med. Alla Stockholmare vet att stora synagogan i Stockholm ligger vid Kungsträdgården.

Jag är ju i slutspurten i min bok om korset, gör nu de allra sista slutjusteringarna i manuset.

Det som driver mig att skriva denna bok är den urvattning om korset och betydelsen av Jesu död, som sprider sig i västvärldens kyrka.

Idag går jag och Micael Grenholm ut med nyheten om nästa bokprojekt. Vi ska skriva en bok tillsammans om kristen syn på rasism, flyktingpolitik, Bibelns syn på nationalism, kritisk granskning av antisemitismen i kyrkans historia, en kritisk granskning av Sverigedemokraterna kommer också att finnas med.

Ett kapitel tror jag kommer att handla om hur kristna kyrkan ofta har visat en tendens att vara mycket undfallande gentemot högerextremismen.

Kristen hållning till nazityskland på trettiotalet är ett bra exempel.

Tidningen Dagen har redan gått ut med nyheten om nästa bokprojekt.

 

Nu är det lördagskväll och laddar för morgondagens predikningar och gudstjänster. 11.00 i Folkungakyrkan och 16.00 i vår nya församling i Hallonbergen. Ser mycket fram emot detta. Ber att Gud ska använda mig som ett bräckligt kärl för att förkunna Herrens ord, så att det skapar tro, längtan, förnyelse, helande och andeuppfyllelse.

Det har ju varit flera månaders debatt i Dagen efter vår debattartikel 18 december som undertecknades av 380 pastorer. Nu kommer mitt och Sven-Gunnar Hultmans slutinlägg i den debatten. Det har inte varit möjligt att samla ihop alla undertecknarna igen så det blir jag och Sven-Gunnar som skriver slutinlägget och naturligtvis är det bara vi två som är ansvariga för texten. Här är artikeln.

Nu går jag in i en ny debatt. Världen Idag publicerar en ledare av mig under måndagen där jag bland annat kritiserar Mona Sahlins uttalanden senaste veckan då hon jämfört massmördande jihadister med barnmorskor som vägrar utföra abort därför att man inte vill döda något mänskligt liv. De som vägrar att döda och de som massmördar är tydligen samma skrot och korn enligt Sahlin.

Har under helgen också skrivit en artikel på samma tema som jag skickat till en av våra rikstidningar. Vi får se var den artikeln kommer att hamna.

Min och pingstpastorn Sven-Gunnar Hultmans artikel om SD och flyktingpolitik, som skrevs under av 380 pastorer och samfundsledare, den debatten har ju snurrat på i Dagen i två månader. Jag och Hultman har skrivit en sammanfattande slutreplik, den kan dyka upp i Dagens spalter kommande vecka. Vi får se.

Och till sist. Predikade idag i vår nya församling i Skärholmen och avskilde IT-och managementkonsulten Menno Prins att bli en av pastorerna där. Så inspirerande.

Det diskuteras nu Equmeniakyrkans utfasning i Stockholm med anledning av att både Trefaldighetskyrkan och St Paul har sålts och avvecklas som församlingar. Alla fasar inte ut. Elim har startat flera nya församlingar senaste åren, och vår målsättning är att plantera 10 församlingar till år 2020.

Jag är ju i slutspurten nu av nästa bok som ska handla om Jesu seger på korset. Senaste tidens debatt om invandring tangeras i ett litet avsnitt i boken, korset för med sig försoning, mellan Gud och människa, men också mellan människor. Fiendskapen mellan folkgrupper och raser, den fiendskapen bar Kristus på korset, för att vi skulle kunna vara ett enda folk som lever i enhet och försoning, i kraft av korsets fullbordade verk.

Jag har blivit förälskad i den gamla väckelsesången ”Jag vill älska det urgamla kors”, kommer förmodligen att citera hela sångtexten i boken. På Youtube hittar man fina inspelningar av den sången med Johnny Cash på kampanj med Billy Graham, Elvis Presley och Ulf Christiansson/ Lars Mörlig i svensk kontext. ”Old rugged cross” heter det på engelska.

Här är en liten glimt från ett avsnitt, med en gammal berättelse:

”En känd berättelse från andra världskriget visar med all tydligheten innebörden av att Jesus dog en ställföreträdande död på korset, han tog straffet i vårt ställe.

Det är berättelsen om den katolske prästen Maximilian Kolbe som ger en bra bild av vad Jesus gjorde för oss på korset. Kolbe var fånge i koncentrationslägret i Auschwitz under andra världskriget. Hans medfånge, tjecken Franciszek Gajowniczek har berättat för eftervärlden hur det gick till när Kolbe offrade sitt liv för att rädda honom, det inträffade 1941. I det lägerblock där båda var fångar hade en rymning inträffat. Lägerledningen hade bestämt att om rymlingen inte kunde infångas, skulle tio av fångarna tas ut till att dö genom hunger och törst. Gajowniczek fortsätter:

”Medan de jagade rymlingen, fick vi stå uppställda från sex på kvällen och hela natten till klockan elva nästa förmiddag utan något att äta eller dricka. En del i ledet sjönk ihop och dog. Vakterna slog dem som vacklade och kämpade för att hålla sig upprätt. Jag stod intill fader Kolbe. De flesta av oss bad tyst.

På morgonen kom vice lägerkommendanten, överste Fritsch, ut omgiven av andra SS-män. Fångarna fick veta att rymlingen undkommit och att tio av hans medfångar därför skulle dödas. Och de skulle dö långsamt; av hunger och törst.

Fritsch började sedan långsamt gå utefter leden och pekade då och då ut en fånge med orden: ”den där …. den där …” varvid vakterna genast sprang fram och grep den utpekade.

Då Fritsch kom rakt framför mig och såg på mig, förstod jag att detta var slutet. Jag var väl den femte som pekades ut. Det enda jag kunde tänka på och halvhögt säga var: ”Vad ska nu hända med min hustru och mina barn?”

Fader Kolbe måste ha hört orden. Han klev utan att tveka ur ledet, log och ställde sig i givakt inför vicekommendanten med mössan i handen, som lägerreglerna föreskrev.

Överste Fritsch frågade ilsket: ”Vad vill detta polska svin?” Kolbe svarade: ”Jag är katolsk präst och inte längre ung. Jag ber att få ta denne mans plats, han har hustru och barn.” Översten såg ett ögonblick lite häpen ut, samlade sig åter och sade kort: ”Beviljas!”

Kolbe och nio andra placerades i en liten betongbunker utan fönster, nätt och jämnt stor nog att kunna rymma de tio. Ur denna bunker hörde man under de följande veckorna, hur fader Kolbe sjöng och tröstade de döende. Efter två veckor behövde lägerledningen bunkern för nytt ändamål, varför den öppnades. Det befanns att Kolbe förvånande nog var vid liv. Han dödades då med gift.”