Sorry, har haft en rejäl influensa i två veckor som begränsat krafterna och har varit tvungen att bara prioritera det nödvändigaste och har inte haft tid för bloggen. Nu börjar jag komma på banan igen.

Den senaste text jag skrivit är gårdagens ledare i Världen Idag, om att Sverige behöver en ny missionsvåg.

Enligt min mening är alltför mycket av vår kristna verksamhet i Sverige idag alltför introvert. Både församlingsverksamhet och konferensverksamhet har alldeles för mycket fokus på de redan kristna.

Jag försöker ju leva som jag lär, och tar steg nu i radikalt missionerande riktning för att bli en Gudsrikesmissionär på ett hårt fält, ett stenhårt fält, en stadsdel i Stockholm som heter Östermalm.

Det handlar bokstavligen om att lämna de 99 fåren, för att söka efter det förlorade. I Stockholms fall handlar det om att lämna det enda fåret för att gå och söka efter de förlorade 99 fåren, sådana är proportionerna i Stockholm.

Jag tror starkt på ett ännu mer lokalt församlingsbyggande och missionsarbete, där kristna missionärer och ambassadörer arbetar för att sprida evangeliet för specifika målgrupper i ett specifikt bostadsområde.

Östermalm är idag en mycket expansiv och växande stadsdel och befolkningen ökar under några få år från 71.000 till 85.000, det beror på utbyggnaden av frihamnsområdet och Norra djurgårdsstaden. Förutom Svenska kyrkans traditionella arbete ser jag inte någon tillstymmelse till kristen-frikyrklig mission och evangelisation för att nå Östermalmsbor. Och när Elim låg på Östermalm var det en sak som vi inte alls klarade av.

Min erfarenhet är att även om man grundar nya församlingar blir de ganska snabbt fokuserade på redan kristna. Det sidospåret eller genvägen ska jag försöka undvika denna gång. Fokus ska helt vara på dem som inte är kristna.

En ny församling vill gärna få med en del medlemmar i starten, och då är det så enkelt att försöka samla kristna som av olika skäl vill byta församling. Och då blir man redan från starten upptagen av att ta hand om redan kristna, och man tappar fokus på missionen, skörden, att nå dem som inte är kristna.

Att hitta mötesplatser är en avgörande fråga.

Att hitta vägar för kommunikation för evangeliet är en avgörande fråga.

Att räkna med att Gud ska göra under, och uppenbara sin närvaro, en nödvändig förutsättning.

Jag fascineras över hur både Jesus och Paulus hittade de mötesplatser som redan fanns, och kunde nå vanligt folk. Det fanns inte några kyrkor och församlingar på plats. De kunde inte börja där. De behövde börja utanför. En inkarnerande mission, där man lär känna människor, och når dem där de befinner sig. Att hitta praktiska vägar för detta är min stora utmaning just nu.

En annan sak. Läste intervjun med Niklas Piensoho om hans svåra sjukdom under hösten. Han fick påssjuka och hjärnhinneinflammation som följdsjukdom. Jag råkade ut för exakt samma sak när jag hade fyllt 21. Jag hade precis börjat vara tillsammans med min blivande fru då. Vi hade haft första daten och några veckor senare fick jag åka i ambulans till Danderyds sjukhus, och låg inne i 10 dagar.

Jag förstår precis vad Niklas pratar om.

Just nu orkar jag inte tänka på någonting, har drabbats av en rejäl influensa och luftvägsinfektion så jag har legat i sängen flera dagar. Uppmanades att åka till Sankt Görans akuten i måndags, då jag kände av bröstsmärtor, men det var bara bröstmusklerna som gjorde ont, bl.a. orsakat av infektion.

Roar mig med att läsa i Dagens Nyheters arkiv, läser tidningarna från hösten 1963. Inte minst intressant att läsa predikoturerna och mötesannonserna. Så mycket har förändrats i Stockholms kristenhet sedan dess. Man blir påmind om vid läsningen hur många kyrkor som har försvunnit. Kul att läsa Maranata-annonserna från hösten 1963, jag och mina föräldrar gick ju med där hösten 1963. Namn som Arne Imsen, Helge Erixon, Helge Berntson, Gösta och Berta Svensson, Carl Henric Henricsson, Erik Gunnar Eriksson – dyker upp i annonserna. Man har många barndomsminnen av dessa personer.

Skriver idag i tidningen Dagen tillsammans med bl.a. katolska biskopen Anders Arborelius, Livets Ord-pastorn Joakim Lundqvist, EFS-chefen Stefan Holmström, Stefan Gustavsson Evangeliska Alliansen om dödshjälp.

Vi skriver ett inlägg i den pågående dödshjälpsdebatten och i mitt uppdrag som Ja till Livets ordförande ingår att lyfta den frågan. Vi vill ju värna om livet från början till slutet, och det mest sårbara är i moderlivet, och i livets slutskede.

Här finns en kristen samsyn om att stå upp för värnandet om livet, även när det är mycket svagt.

Idag var det utsändande av herr och fru Swärd för missionsuppdrag på Östermalm. Det var pastorn i Folkungakyrkan Martin Wärnelid som ledde denna stund. Här är en bild från kyrkan idag, tagen av missionsdirektor Daniel Norburg.

Jag nämnde vid detta tillfälle att vår ambition är att försöka följa Apostlagärningarnas strategi att möta människor där de finns, inte bjuda in till en kyrka eller gudstjänstlokal. I vårt fall handlar det om att försöka skapa samarbete med Svenska kyrkan, med olika restaurangägare (för restaurangerna är navet i Östermalms sociala liv) samt söka kopplingar och samarbete med lokalmedia som läses av Östermalmsbor. Det finns två lokaltidningar och tre magasin som specifikt vänder sig till Östermalmsbor. I Apg gick Paulus in i synagogan och predikade, han mötte människor t.ex. på Aeropagen i Aten, och han sökte upp sökande människor vid ett böneställe utanför Filippi. Petrus nådde människor hemma hos Kornelius. Att hitta nyckelpersoner som kan fungera som dörröppnare är en annan del av strategin, t.ex. be om Andens ledning för att nå kändisar som kan ha intresse för tron på Jesus. Att använda sociala medier för att specifikt nå Östermalmsbor med evangeliet är en annan strategi jag kommer att testa.

 

Det handlar om att spela matcher på bortaplan. Det finns inte någon hemmaplan att spela på för vanliga traditionella pingst-karismatiska- evangelikala frikyrkligheten i denna folkrika stadsdel. Aktivt nätverkande och kontaktskapande med de naturliga grupper som finns på Östermalm, finns också på agendan. Stadsdelen Östermalm växer nu med utbyggnaden i Norra Djurgårdsstaden och Frihamnen från 71.000 till 85.000 men det diskuteras i Stockholm att bygga ut Östermalm ytterligare genom att börja nagga lite i kanten av Gärdet-området. Den traditionella frikyrkligheten är nästan helt avvecklad, det som finns kvar är Frälsningsarméns högkvarter. En gång i tiden fanns här tre missionsförsamlingar, en metodistförsamling och en baptistförsamling.

Jag kommer även i fortsättningen vara engagerad i Elimnätverket av församlingar och stötta våra församlingar men Östermalm blir nu min huvudprioritet, och Elimnätverket kommer troligen att omorganiseras.

En tanke jag har är att börja organisera lunchseminarier dit man bjuder in Östermalmsborna. Ett seminarium med en intressant gäst och föredrag, och en bra presentation av evangeliet.

 

Min senaste ledare i Världen Idag om att evangeliet ska vara i centrum i kristen förkunnelse och verksamhet.

Då avslöjar Dagen idag nyheten om vad jag ska göra nu. Har antytt ett tag att något är på gång, senast häromdagen.

Återkommer om detta.

Jag har ägnat mig åt församlingsplantering och församlingsgrundande i hela mitt liv. Det började redan i moderlivet.

Mina föräldrar var verksamma under några år i mitten av femtiotalet i det pionjär- och missionsarbete på Västgötaslätten som aposteln Ida Andersson drev, hon tog bl.a. initiativ till att grunda ett trettiotal missionshus och församlingar på Västgötaslätten. Min far blev pastor i ett av dem i Jung, och där föddes jag i oktober 1954. Sedan var mina föräldrar engagerade i tidiga fasen i Maranataförsamlingen i Stockholm från 1963 och framåt, det var också en form av pionjärarbete och där var jag med som barn och i yngre tonåren.

Efter avslutad bibelskola i Orsa våren 1973 upplevde jag att Gud ledde mig att flytta tillbaka till mitt föräldrahem i Jakobsberg, Järfälla. Jag upplevde också en Guds ledning att ta kontakt med Filadelfias utpost där. Jag kände inte någon där. Samtidigt kallade man Kjell Sjöberg dit som pastor 1973. Fick förmånen att samarbeta med Kjell från 1973 och fram till hans död 1996. Kjell hade vision för att grunda nya församlingar och förmedlade en vision om att Stockholm behövde 20 nya församlingar. Han tänkte specifikt på förorterna. Vid den tidpunkten låg de flesta församlingarna i innerstan. Järfälla pingstförsamling bildades 1974, och jag fick vara med i bilandet av en ny församling och ingick i församlingsledningen från 1976. 1981 sändes jag och min fru ut från församlingen i Järfälla till Vendelsömalm-Brandbergen i södra Stockholm, tillsammans med tre ytterligare småbarnsfamiljer i församlingen, och några singlar kom med, även mina föräldrar flyttade med, även om de då var med i en annan församling.

En församling bildades som kom att heta Brandbergens frikyrkoförsamling. Under 1990-talet expanderade den och kom att bli en Söderförsamling, vi fick bl.a. köpa nedlagda Ebeneserkyrkan på Södermalm 1993, som då blev vårt högkvarter. Vi bytte namn till Ichtys och sedan det mer begripliga namnet Söderhöjdskyrkan. Slutade som pastor för Söderhöjdskyrkan 2002. Församlingen hade då 310 medlemmar. Mitt kristna huvudengagemang då blev att vara EFK-ordförande under en åttaårsperiod. 2004 initierade jag att vi avknoppade spansktalande verksamheten i Söderhöjdskyrkan, församlingen Iglesia Ichtus bildades, en mycket livaktig församling idag med 250 medlemmar, och som i sin tur har sänt missionärer till Sydamerikan som grundat församlingar där i flera länder. Söderhöjdskyrkan är idag en församling med drygt 200 medlemmar.

Hösten 2009 började jag i Elim på Östermalm, och efterträdde Kjell-Axel Johansson. Det var ett enkelt steg såtillvida att jag och hustrun bodde ett kvarter från Elimkyrkan. Kjell-Axel hade en vision om att Elim skulle vara en bas för församlingsplantering i Stockholm. Den visionen har vi försökt utveckla senaste fem åren, och Elim när nu ett nätverk som består av sju församlingar, som alla bildats under senare eller senaste åren. Gamla Elim har ju ombildats, sålt kyrkan till Zlatan, och köpt den tre gånger större Salemkyrkan på Södermalm, som döpts om till Folkungakyrkan. Jag var pastor i Folkungakyrkan fram till 2014, och efterträddes då av Martin Wärnelid. Sedan dess har jag varit föreståndare för nätverket av de sju församlingarna.

Nu står vi inför nya förändringar. Kanske den största utmaningen i mitt liv. Förhoppningsvis har man lärt sig lite under alla dessa år om att grunda nya församlingar. Församling nummer 8 ska komma igång. Vad innebär det? Fortsättning följer.

Mitt blogginlägg om Donald Trump har skapat en del uppmärksamhet i sociala medier. Bland annat blev det respons från Daniel Forslund hos Aletheia, och en omfattande debatt på den bloggen. Även Micael Grenholm har kritiskt uppmärksammats där, dock en debatt som jag helt enkelt inte har hunnit med att delta i. Har försökt svara i kommentarsfältet hos Aletheia, och skrev också ett eget blogginlägg som en replik till Forslund. Noterar att det har varit en omfattande debatt i ämnet på Facebook, en debatt som varit för omfattande för mig för att aktivt delta. Stort tack till kämpar på sociala medier som försöker försvara mina ståndpunkter i ur och skur som EFK-pastorn emeritus Kenneth Hermansson, PG Mattsson som skriver kunniga inlägg på Facebook, Vineyardpastorn Torbjörn Freij, en av de mest kunniga personerna i svensk frikyrklighet när det gäller gränssnittet kristen tro och politik. Mattias Axelsson har också skrivit många Facebook-inlägg i försvar. För att nämna några av de mest aktiva personerna på sociala medier.

Debatten har dock skenat iväg väldigt, och i stor utsträckning handlat om det pastorsupprop jag initierade för några år sedan tillsammans med pingstpastorn Sven-Gunnar Hultman, och min och Micael Grenholms bok om att ”Jesus var också flykting”.

I denna debatt har jag utnämnts som falsk profet. Jag menar att det är detta Lars Enarson säger i sin kommentar på Aletheia. När jag följt debatten mycket översiktligt på sociala medier verkar det finnas ett visst stöd för tankegången hos kristna som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Jag känner ju Enarson sedan sjuttiotalet, och han har främst varit verksam i Israel senaste decennierna. På 80- och 90-talet var han verksam i svenska trosrörelsen, på sjuttiotalet i Jesusrörelsen. Vi har det gemensamma att vi båda har haft en hel del med Kjell Sjöberg att göra en gång i tiden, Kjell var ju apostel för det församlingsplanteringsarbete jag initierade på åttiotalet. För yngre läsare, så lämnade Kjell detta jordeliv 1996 om jag minns rätt. Han är en äldre bror till Stanley Sjöberg, och till Bengt Sjöberg som är pastor i Värmland och en kristen som är mycket engagerad i flyktingfrågor och i flyktingdebatt.

Eftersom jag är bibeltroende och bibelförankrad så tar jag detta med falsk profet på ganska stort allvar. I Bibelns terminologi är det något mycket värre än att bara klistra lite etiketter på varandra, olika skällsord, och det är oändligt mycket värre än att bara framföra en falsk eller felaktig profetia. Det handlar om att vara styrd av villfarelsens ande och medvetet och långsiktigt leda människor bort ifrån Kristus och kristen tro, genom bedrägliga likheter med kristen tro. För att ge en mycket kort sammanfattning av bibliska begreppet falsk profet.

Min tjänst som pastor har jag i första hand utövat inom Evangeliska Frikyrkan sedan åttiotalet och ska den här typen av kritik riktas mot mig bör det göras som en skrivelse till Evangeliska Frikyrkans styrelse. Så vitt jag känner till har det aldrig någonsin hänt att den här typen av anklagelse har riktats mot någon pastor inom Evangeliska Frikyrkan eller dess tidigare samfund Örebromissionen eller Helgelseförbundet. Skrivelsen bör ju också riktas till Svenska Evangeliska Alliansen där jag är ordförande. Rimligtvis bör man även rikta sig till Världen Idags styrelse där jag är ledarskribent, det är orimligt att Världen Idag har en falsk profet som ledarskribent, styrelseordförande där är Per-Olof Eurell, man bör vända sig till honom. Och en kopia bör gå till de teologiska utbildningar jag är styrelseledamot för, Skandinaviska teologiska högskolan och Anders Gerdmar, och Westminster Theological Center och Paul Orlenius i Citykyrkan. Jag överlåter till andra att diskutera om jag är falsk profet eller inte.

Jag kan ju dessa sammanhang ganska väl efter mångårigt frikyrkoengagemang. Om man inte vill bli uppfattad som ”knäppgök” i dessa fora bör skrivelsen innefatta en genomgång av mitt bokskrivande, artikelskrivande inklusive bloggskrivande och framförallt mitt mångåriga predikande främst i Stockholm och där man tydligt påvisar heresi och avvikelser från grundläggande kristna läror och hur jag skapar splittring bland kristna. Jag hör ju inte till de pastorer som radikalt ändrat uppfattningar under årens lopp, i grundläggande andliga och teologiska frågor, utan jag har haft ungefär samma inställning sedan sjuttiotalet i grundfrågor som bibelsyn, församlingssyn, lärjungaskap, biblisk moral, att förena karismatisk kristendom med starkt socialt engagemang. Man hittar dessa frågor som en röd tråd i mitt skrivande och predikande sedan sjuttiotalet. Jag var t.ex. ganska aktiv debattskribent i Dagen redan på sjuttiotalet.

Nog om detta, man kan inte bara slänga ur sig i sociala medier att någon är falsk profet, man måste då följa upp det på ett seriöst sätt och jag bara ger lite tips om hur detta ska göras. Man kan ju också föra fram frågan lokalt till Folkungakyrkan och Elimkyrkans församlingsgrundande nätverk. Men eftersom kritiken riktar sig mot mitt kristna engagemang på nationell nivå bör nog frågan lyftas där.

För att avsluta debatten vill jag bara ge några kommentarer till Daniel Forslunds replik på min blogg. Också bara en kort sammanfattning av den gigantiska debatt som jag något märkt på Facebook och hos Aletheia. Det är möjligt att det har varit mycket mer debatt som har gått mig förbi. När det gäller pastorsuppropet, det var 380 personer som skrev under, så jag har svårt att förstå varför vreden mot detta enbart riktar sig mot mig som person. Jag tror att det ganska väl speglade svenska pastorers inställning. Den enda pastorn jag känner till som öppet kritiserat detta är Tommy Dahlman. Om det finns en bred skepsis mot denna sak, borde det för länge sedan ha varit ett mot-pastorsupprop, men något sådant har jag inte märkt.

Jag tycker också att det är synd att debatten enligt min mening ofta blir ganska ytlig, det förs inte någon seriös diskussion om vad jag och Micael Grenholm faktiskt skriver i vår bok. Kritiken är ytlig och berör bara enstaka fragment av bokens innehåll, och kritiken blir mycket generaliserande. Om jag och Grenholm är så fel ute, varför har det fortfarande inte kommit fram någon teologisk kritisk granskning, vi har ju faktiskt försökt göra en seriös bibelutläggning i ämnet där vi i princip går igenom Bibeln från pärm till pärm, och våra kritiker klarar inte mer en enstaka och oftast ganska slarviga bibelcitat. Jag efterlyser en teologiskt grundat kritisk granskning av våra två bibelkapitel i boken. Jag och Micael gjorde också en ganska ingående granskning av Sverigedemokraterna. Vi har lusläst partiets egna skrifter från partiets början, vi har lusläst partiprogrammet, vilket knappt någon människa tycks ha gjort. De som påstår att de övriga partierna har anpassat sig till SD och är som dem, de har aldrig läst partiprogrammet. Det är sant på ett ytligt plan, men fortfarande är det en stor och avgörande ideologisk skillnad mellan SD och övriga partier.

En jude är inte en riktig svensk, det är en sammanfattning av SD:s partiprogram, om man läser innantill. Så skulle aldrig ett annat parti tänka.

Daniel skriver att jag själv ägnar mig åt att dela ut etiketter, anklagelser och nidbilder till oliktänkande inom och utanför kristenheten.  Det är klart att uppfattar man mitt skrivande och debatterande på detta sätt är man mycket kritisk till vad jag står för och vilka värderingar jag har. Jag får ju exakt samma kritik från teologiskt liberalt håll som har varit mycket besvärade över mitt skrivande. Det har jag ju mött även inom Evangeliska Frikyrkan. Jag försöker alltid vara noga med att undvika personkritik, utan endast hålla mig till idékritik, men sedan är det ju oftast personer som för fram idéer. Att kritisera Niklas Piensoho för grumlig samlevnadsundervisning, eller hävda att frikyrkoteologin rör sig i teologisk liberal riktning – det har inte gett mig några popularitetspoäng inom frikyrkligheten, utan har ju själv blivit en röst i marginalen. Jag tycker att detta är en svår balansgång. Jag försöker att uppmuntra och skriva positivt, men också ta upp sådant som jag tycker är problematiskt, och nästan alltid utsätts jag för intensiv kritik när jag tar upp något som jag menar är problematiskt. Och det handlar ju sällan om oliktänkande utan om breda mainstreamtrender jag kritiskt granskar. Politiska högervridningen för närvarande är ju inte någon trend i marginalen, SD har 20 procent väljarstöd, och nästan alla partier har svängt i liknande riktning kring den praktiska flyktingpolitiken. Samma trend ser man nu med Trump i USA. Jag är mycket kritisk mot detta, och då vill jag helst diskutera sakfrågorna, min debatteknik är mindre viktig i sammanhanget.

Forslunds schablonbeskrivning av Micael Grenholm som ung politiskt förvirrad vänsteraktivist- är en djupt kränkande beskrivning av en medbroder. Återigen, personkritik med etiketter i stället för att diskutera sakfrågorna. Jag och Micael har en bred samsyn i de flesta viktiga frågor om bibelsyn, karismatisk kristendom, anabaptistisk grundsyn, och vi har en samsyn kring karismatisk kristendom och socialt engagemang. Jag delar grundsynen kring församlingssynen som ett liv i gemenskap som kan innebära kollektiv boende, under  en hel del år har jag själv levt på det sättet. Jag tycker det är ytterst angeläget att profetiskt lyfta frågorna kring rikedom-fattigdom, att det behövs en omfördelning m.m. Hur detta kan ske, där kan det finnas olika uppfattningar. Att Micael lyfter dessa frågor om vårt ansvar för de fattiga och att de rika har ansvar för de fattiga, det blir väldigt förenklat att beskriva detta som bara vänsteraktivism. Återigen, vår bok om flyktingar, det grundar sig i Bibeln, inte i politiska vänsterdokument. Boken har det upplägg man alltid har med flera författare, vi har skrivit vissa kapitel gemensamt där vi båda står som författare. Sedan har vi skrivit vissa kapitel var för sig, där vi står som författare var och en. Man kan säkert hitta vissa nyansskillnader i våra respektive kapitel för vi har ju olika livserfarenheter, men vi har läst varandras texter i förväg och godkänt dem. Sedan uttrycker jag mig på ett annat sätt än Micael, och vice versa. Men gemensam grundsyn och värderingar finns där.

Att jag sätter naziststämpel på miljontals människor. Också en mycket grov kritik. Vi visar i boken att SD har nazistiska rötter. Det håller väl alla med om som närmare har granskat och skrivit om partiet. Jag vet inte vad det är för speciellt med det. Att därmed dra slutsatsen att vi sätter en nazist-stämpel på miljoner, det är en mycket grov debatteknik. Jag har väl aldrig gått ut och kallat alla som röstar på SD för nazister. När har jag gjort det? Att gå från parti- och idékritik till att göra det till kritik av alla väljarna, det är verkligen att ta i. Jag  rekommenderar dock alla väljarna att läsa partiprogrammet och t.ex. läsa arkiven av SD:s egna tidningar som man har gett ut sedan nittiotalet, det ger en helt annan bild än den rumsrene Jimmie Åkesson som nu ständigt visas upp och har fritt utrymme i alla TV-kanaler och vanliga sekulärmedia.

Sedan fortsätter Daniel sin kritik av min person, mitt skrivande, min debatteknik m.m.

Att orka svara på sådant, nix. Jag avstår. Det är väl bara att konstatera att jag och Aletheia har så totalt skilda teologier, synsätt, värderingar, bibelsyn, syn på samtalsklimat m.m., att någon vettig och sansad diskussion inte är möjlig.

Tack för den här gången.

 

 

 

 

Nu har dessa två charmanta damer från Bergen kommit på besök. Nu ägnar jag mig bara åt att vara morfar.

Ägnade hela måndagen inklusive kvällen åt styrelsemöte för Skandinaviska teologiska högskolan i Uppsala. En spännande och prominent styrelse under ledning av Anders Gerdmar. Idag blir det bl.a. styrelsemöte för Svenska Evangeliska Alliansen där jag är ordförande. På onsdag kommer mina två små barnbarn från Norge. Så jag har inte mer tid att ägna åt Trump-debatten. Ska dock försöka få ihop några avslutningsord. Noterar att Daniel Forslund skrivit en kommentar nu på min blogg. Det viktigaste för mig var att Aletheia inte ställer sig bakom utnämningen som falsk profet, det är ett lugnande besked att man inte står bakom det. Att kalla någon för falsk profet är den grövsta anklagelsen man kan ge mot någon annan kristen. Det finns fall där det behöver göras. Men det kan inte göras av enstaka privata tyckare, det behöver göras i Kristi kropp i bredare forum och det behöver göras grundliga granskningar innan man gör det. T.ex. har Jehovas vittnen klassats som detta, och initierat av en falsk profet, och det råder mer eller mindre konsensus i kristenheten om denna sak. Men då går man bevisligen in och ändrar i de klassiska kristna trosbekännelserna.