Gnällde på Teologiska högskolan i ett litet blogginlägg. Det väckte viss uppmärksamhet och noterar ett antal artiklar som en följer upp tråden i Dagen, Världen Idag och Sändaren.

Nu ska jag balansera detta.

Den kanske mest eminente läraren på THS idag är Joel Halldorf. Han är kyrkohistoriker och har nu skrivit en bok om Lewi Pethrus.

Det är ett ämne som berör mig djupt, och påtagligt.

I min uppväxtmiljö var Lewi Pethrus ständigt närvarande, och omdiskuterad. Jag minns när mina föräldrar pratade om LP. Vi som har vuxit upp i den pingstkarismatiska miljön i Sverige har alla någon form av förhållningssätt till Lewi Pethrus. Mina föräldrar hörde till den del av pingstkarismatiska miljön som på något sätt var i opposition mot Lewi Pethrus. Ett engagemang som uttrycktes i dåvarande Östermalms fria församling, så kallade Fenixpalatset, som numera heter Cityrkan. Tre år på Ida Anderssons missionsfält inom Örebromissionen, också i viss opposition mot LP, sedan tillbaka till Fenix, och sedan ett antal år i Maranata. Min pastor 1963-70 Arne Imsen, personifierade den pingstkarismatiska oppositionen mot Lewi Pethrus. Jag minns den bok han skrev 1963; ”Har Lewi Pethrus rätt?

Lewi Pethrus var nog det värsta som fanns för Arne Imsen.

Mitt stora tonårsuppror var att som 16-åring gå med i Filadelfia i Stockholm, hösten 1970. Den församling som Lewi Pethrus hade byggt upp.

Med min bakgrund kunde man nog inte göra något värre än att gå med i Filadelfia, men mina föräldrar accepterade och välsignade, de såg att jag mötte Gud i Filadelfia, och var glada för det.

Men sedan odlades ändå anti-Filadelfia, anti-Lewi Pethrus – hållningen. Jag hamnade som 18-åring i det som skulle bli Järfälla pingstförsamling, där Kjell Sjöberg tillträdde som pastor sommaren 1973. Det kom att bli en av de ledande opponenterna mot Filadelfia.

Hela min uppväxt, mina första 30 år, har Lewi Pethrus på något sätt funnits med i bakgrunden.

Minns bara att jag sett Lewi Pethrus live en gång, när han predikade i Filadelfias stora tält på Gärdet i Stockholm 1972 eller 1973. Fick förmånen att få lyssna på honom en gång innan han lämnade detta jordeliv.

Jag har allt detta i bakhuvudet när jag läser Joels bok om Lewi Pethrus.

Jag tycker att Joel Halldorfs bok om Lewi Pethrus är briljant. Han lyckades kombinera historikerns och forskarens noggrannhet med fakta och källor, med en tydlig orientering i modern forskning och teoribildning, och en genuin förståelse och respekt för det objekt han studerar.

Han lyckas med att förena forskarens kritiska distans med en andlig insikt i studieobjektet, och en äkta kunskap om det han studerar.

Det imponerar på mig.

Joels bok på drygt 200 sidor ger bara en liten snuttifierad bild av Lewi Pethrus. Men en så viktig bild, där karaktäristiska drag analyseras och ventileras på ett fascinerande sätt. Lewi Pethrus som predikant, Lewi Pethrus som författare, Lewi Pethrus som lokal pastor, Lewi Pethrus som internationell missionsman – det behandlas bara i förbigående i boken.

Men ändå lyckas Joel att fånga upp några centrala delar, Lewi Pethrus som ledare och makthavare, Lewi Pethrus som beslutsfattare, Lewi Pethrus som – som Joel uttrycker det, som biskop.

Som sätter gränser, som stänger ute, som öppnar upp, som pekar med hela handen. De hårda nyporna.

Hela min uppväxtmiljö präglades av berättelserna från de människor som hamnade utanför på grund av Lewi Pethrus ledarskap. Det ger en färgad bild. Visst är det så.

Men jag fascineras ändå av Lewi Pethrus, handlingskraften, den andliga klarsynen, förmågan att bygga en megakyrka i mellankrigstidens Stockholm. Den enorma energin i att bygga upp en nationell rörelse, pingströrelsen. Och samtidigt vara en av de ledande gestalterna i den internationella framväxande pingströrelsen.

Samtidigt blottlägger Halldorfs bok den pingstkarismatiska kristenhetens och megakyrkornas stora dilemma, beroendet av starka ledarpersonligheter, som trots allt har mänskliga brister. Och som ibland kan visa maktfullkomliga tendenser, på ett oacceptabelt sätt.

Jag tycker att Lewi Pethrus hade för hårda nypor. Som Halldorf så tydligt visar, att människor döms och förvisas, utan en rättvis bedömning och en rättvis möjlighet till överklagan, det är pingstkarismatiska kristenhetens stora baksida.

Hoppas vi kan lära oss något av historien. Genom att läsa Joels bok kan vi lära oss något av historien.

Vi kan lära oss av tidigare generationer av kristna, och vi kan lära oss att inte upprepa deras misstag.