I juni 1973 hade jag gått färdigt på Betel-Institutet i Orsa, det var två års heltidsstudier på en bibelskola som gav mig en utmärkt grund både i min Bibelkunskap, i ett kristet liv och aktiv tjänst för Kristus. Jag var då 18 år.

Efter bön och sökande av Guds ledning blev tilltalet att jag skulle flytta tillbaka hem till Jakobsberg och Järfälla, flytta hem till mina föräldrar igen, fortsätta gymnasiet (vilket då kändes mycket märkligt) och ta kontakt med Filadelfias utpost i Jakobsberg.

Där hamnade jag efter bibelskolan. Sedan har följt 43 år av aktiv kristen tjänst i Stockholm utan något avbrott. Först åren 1973-1981 i Järfälla där basen var Järfälla Pingstförsamling och Aspnäskyrkan. En församling med fokus på församlingsplantering. Min pastor Kjell Sjöberg hade en vision om 20 nya församlingar i Stockholm. Församlingen i Järfälla var en nyplanterad församling, den bildades 1974. Där fick jag mina grundläggande erfarenheter av församlingsplantering, och att se på församlingsplantering som ett missionsinitiativ.

Den visionen har nu blivit en livstidssysselsättning för mig. Sedan följde åren i Haninge. Brandbergens frikyrkoförsamling bildades 1985. Vi började sedan pionjärprojekt i fler förorter i södra Stockholm. ARbetet expanderade. Det blev sedan Ichtys på 90-talet som sedan döptes om till Söderhöjdskyrkan. Visionen även då var mission genom församlingsplantering. Team med Uppdrags ledare Lennart Hall tog initiativ till Pionjär- och församlingsplanteringsskolan som vi hade hos Ichtys. Där ägnade jag mig åt att utbilda församlingsplanterare under en cirka femårsperiod. Det gick dock lite halvknackigt med att grunda fler församlingar, men 2004 bildades i varje fall Iglesia Ichtus, den spansktalande delen av församlingen avknoppades och blev en egen församling. Den är idag mycket livaktig och expansiv i Stockholm. Söderhöjdskyrkan – Ichtys var jag pastor för fram till 2002, sedan blev jag på deltid styrelseordförande för Evangeliska Frikyrkan.

Min förhoppning var att jag som EFK-ordförande skulle kunna verka för församlingsplantering. Det gick trögt. Man blev uppslukad av att ta hand om den befintliga verksamheten.

I oktober 2009 började jag som pastor i Elim på Östermalm i Stockholm. Församlingen har sålt kyrkan och köpt en tre gånger större kyrka och flyttat till Södermalm. Elim har grundat nya församlingar, och är nu ett nätverk av 7 församlingar, som tillsammans samlar 400-450 personer varje helg. Senaste åren har jag fungerat som föreståndare för detta nätverk.

Nu går jag in i sista perioden. Mänskligt sett har man bara 5-10 år kvar av aktiv kristen tjänst om herren ger nåd, kraft och liv.

Nu står jag inför de största utmaningarna någonsin. Ett nytt steg, som kulminerar allt jag gjort under de 43 åren. Men något så omöjligt svårt och utmanande. Att börja gå på vattnet. Att ta stora risker.

Och ännu mer renodla den ursprungliga kallelsen, att nå ut med evangeliet till dem som vi inte alls når i våra kyrkor, och alla människor som inte alls har kyrkan och kristen tro på sin radar. Och bygga en församling för dem, att börja från noll.

Att släppa den internkristna agendan, för att ha hela fokuset på att söka efter det förlorade fåret. Och då behöver man lämna de 99 fåren.

Jag kommer att berätta mer om framtidstankarna inom några veckor.

Mitt fokus under alla dessa 43 år i Stockholm har varit att ägna sig åt mission och evangelisation för att nå helt nya människor. Jag har under dessa år döpt ett antal hundra personer. Att föra människor till tro och sedan undervisa dem och göra dem till lärjungar. Det har inte varit lätt. Församlingsplanteringen har varit ett verktyg för att bedriva mission och evangelisation.

Frågan är om man har lärt sig så pass mycket under dessa 43 år, så att man ännu bättre skulle kunna bedriva mission och evangelisation, grunda församlingar och göra lärjungar.