Det här blir tredje blogginlägget med granskning av Peter Rollins teologi. Det är aktuellt på grund av att han besöker fem kyrkor i Göteborg I helgen.
Rollins teologiska metod går ut på att dekonstruera, ifrågasätta och omformulera det som är centralt I kristen tro. Vad har Peter Rollins att säga om korset och kristna försoningsläran? Eftersom jag nyligen skrivit en bok i ämnet tyckte jag det var en intressant fråga. Han har en del att säga i ämnet.
Först presenterar han de historiska vanliga försoningsmodellerna:
”So how are we to approach the sacrifice of Christ on the Cross? There are a variety of ways in which Christ’s death has been understood; however, we can largely place them into two camps. The first could be called the conservative readings, and it goes something like this: We are separated from God by our misdeeds and deserve death, for God is holy and must punish our wrongdoing. We do not have anything that can free us from this judgment, for blood must be spilt. The solution was that Jesus, one without misdeeds, came to earth and died in our place. His blood paid the price of God’s wrath, and so, if we accept the sacrifice of Jesus, our wrongdoing is paid for in full. A slight variation of this atonement theory, which is older, works with the same logic; however, it is not God who needs to be paid in blood but Satan, who has dominion over us. This reading views the sacrifices in the Hebrew scriptures as a foretelling of Christ’s sacrifice (the blood of an actual lamb pointing toward the blood of Christ as the Lamb of God); it also sees the tearing of the temple curtain as a sign that Christ is now the “curtain” we must pass through in order to enter the Holy of Holies. In contrast to these substitution theories, the progressive and liberal parts of the church have often emphasized a different reading that has its roots in the teachings of the early church fathers, called the “moral influence theory.” According to this approach, Jesus taught us to embrace a life of love and forgiveness at any cost. He exemplified this message in everything he said and did, including on the Cross. The meaning of the Crucifixion, then, is not that it accomplishes some act that would otherwise keep us apart from God, but that it shows us the way that we ought to live and the cost that such a life might extract.”
Här sammanfattar Rollins försoningslärorna i två modeller, en konservativ, och en liberal. Han avfärdar båda modellerna.
Rollins syn på korset sammanfattar han på följande sätt: ”There is, however, a different approach to understanding the Crucifixion. A third approach sees the Crucifixion neither as the ultimate sacrifice nor as a moral message unrelated to the religious structure of sacrifice, but as the sacrifice of sacrifice itself. In the conservative reading, Original Sin and the Law are taken seriously, but the Crucifixion is seen as an answer to the problem they pose instead of that which robs them of their sting. In contrast, the liberal reading does not take Original Sin and the Law seriously, but views the Crucifixion as a type of moral tale. To properly understand the experience testified to in the Crucifixion, we must understand it as manifesting an invitation to exist beyond slavery to Idolatry and Unbelief.”
Hur ska man förstå detta? Rollins avfärdar tanken på Jesus som offer, det intressanta är att han avfärdar det utan någon som helst diskussion om alla de bibeltexter som pekar i den riktningen. Återigen, Rollins kritiserar inte bibeltexterna, han negligerar dem. Jag uppfattar Rollins som att han menar att korset var tomt, meningslöst, det fanns inte någon mening. Korset kan man säga har ett syfte enligt Rollins, att visa ”emptiness of the idol”. Vår benägenhet att skaffa oss avgudar som ska ge våra liv mening, det bryts här, Kristus som avgud dör. Lite oklart att förstå vad han menar, men någon frälsande, syndborttagande effekt i korset visar inte Rollins på.
En ortodox bloggare i Göteborg som driver bloggen gäst och främling skriver: https://gastochframling.wordpress.com/2015/12/04/bokrecension-the-divine-magician/ så här om vad Rollins menar angående korset: ”Slutligen skriver Rollins om hur Jesus ropar på korset: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” Detta skall, enligt författaren, visa på att det finns ett tomrum i Gud själv. Om vi tror att Gud är vårt “sacred-object”, då visar dessa Jesu ord på att det även inom Gud finns ett tomrum, en slags konflikt inom Guds själva väsen. Även Gud blir bortryckt från vår åsyn. Jesus död på korset verkar, enligt författaren, inte ha någon annan mening än att visa att vi inte ska vara beroende av våra “sacred-objects”. Att få syndernas förlåtelse är inget mer än att befrias från dessa (s. 80). På ett par sidor kastar Rollins ut allt vad barn och badvatten heter ur den kristna trons två tusen år långa historia och menar att alla fäder, mödrar, asketer, martyrer, helgon, teologer och biskopar har predikat en gnostisk [sic! se sid 85, sista stycket] religion. Jesus kom aldrig för att öppna vägen till Fadern och återge oss möjligheten att leva enligt vår kallelse och nå gemenskap med Gud, utan enligt Rollins kom han för att visa att det inte finns något sådant mål att nå över huvud taget – det var bara ett tankemonster som Gud skapat i oss!”
Gäst och främling gör en mycket träffsäker och insiktsfull analys av Rollins. Bloggaren skriver också: “Det är i den tredje delen av boken som Rollins visar sig vara den verklige gnostikern. Här blir det tydligt hur han anklagar den historiska Kyrkan för att ha missat poängen som han har förstått. Dessutom skapar han en falsk dikotomi mellan en traditionell förståelse av Guds frälsande gärning(ar) och sin egen förståelse av evangeliet som något att levas ut i världen här och nu, en dikotomi som jag inser präglat hela bokens resonemang. Rollins vill se en kristendom som lever i kärlek i världens alla omständigheter, och tycker sig inte ha sett det i den gamla etablerade institutionen “Kyrkan” som han så hårt kritiserar. Snarare tycker han att hans egen variant av någon slags religiös sammanslutning, som han kallar “the radical christianity” eller “radical Christ collective”, är de som lyckas göra detta (se s. 96, 99). religionen är att vara snälla mot varandra alltid. Tadaa. Detta ska ske i grupper som kan kallas “radical Christ collectives” och i dessa grupper arbetar man aktivt med att “ifrågasätta, kritisera och underminera sina egna trossystem, med blicken fäst på att skapa större frihet och demokrati” (s. 151). Fattigt är det vänligaste ordet jag kan komma på här. Rollins är en författare som, för att parafrasera Schweitzer, skådar ner i historiens brunn för att hitta den historiske Jesus och hans budskap, men allt han ser är en spegelbild av sig själv och det idealsamhälle han önskar.”
Återigen, Rollins sågar alla traditionella kristna läror, men så försöker han formulera nya egna läror, i fullständig motsats mot det han själv säger, för han tror ju överhuvud taget inte på dogmer och läror. När Rollins försöker formulera egna läror så gör han det utan någon form av Bibelreferens eller bibelanknytning. Hans egna läror och omtolkningar av kristen tro är dessutom svårförstådda, diffusa och godtyckliga.
Mirakler ifrågasättes naturligtvis av Rollins, och omtolkas, följande mening ger bara ett exempel: s. 122 In this way we might begin to appreciate how a real miracle is not something that raises the dead, but something that raises the living to a place where life is not experienced as death.
En annan tes som Rollins driver I sina böcker är att de som tar sin kristna tro på allvar upptäcker efter ett tag att det inte fungerar, den håller inte vad det lovar, kristna tron blir en sacred-object, en form av avgud som inte håller. Det präglar det han kallar för fundamentalistiska kyrkor. De som lämnar sådana kyrkor är de som tar tron på allvar, och inser att den inte håller. Så här skriver han: “Many of the people who move beyond Fundamentalist communities are not the ones who avoid taking it seriously, but precisely those who take it more seriously than the majority. It is these individuals who are confronted with the true horror of what they affirm. In contrast, the ones who continue in a mode of disavowed disbelief are the ones who find it easier to stay in Fundamentalist communities because they’re able to pay lip service to the dogmas of the church without really experiencing their impotence. The problem with unbelief here is precisely that it enables people to keep believing.” Sid 153.
Många som tappar tron finns dock kvar i de religiösa institutionerna skriver Rollins: ”Unfortunately, it’s often the case that by the time someone takes his beliefs absolutely seriously and discovers their impotence, it’s too difficult for him to leave. This is most obvious among religious leaders who have jobs within their institutions. For often they find the limits of their beliefs only when they are wholly dependent on their church for material support. Hence it becomes harder to leave at the very point when they are most disillusioned. This is why it is often true that the closer we get to the inner circle of the church the more we find cynicism, hypocrisy, and repression. A layperson can avoid a confrontation with the impotence of her beliefs by imagining that if only she were more.”
Återigen mycket märkliga och diffusa kommentarer. Det han säger är att kristen tro egentligen är någon absurt och hemskt. De som kommer till insikt om detta lämnar kyrkorna. En del kommer till insikt om detta utan att lämna kyrkor, de håller en fasad bland annat därför att de kanske har sin försörjningstrygghet i kyrkan.
Här uttrycker sig Rollins återigen grovt generaliserande, skulle hans tes stämma skulle folk över hela världen lämna i massor evangeliska, pentekostala och fundamentalistiska kyrkor – men det förhåller sig ju precis tvärsom.
Att påstå att vi som är kvar i dessa kyrkor är någon sorts hycklare, som inte erkänt det felaktiga i vår tro – det är verkligen en mästrande attityd, av någon som tror sig veta bättre än alla andra. Hur kan Rollins vara så säker på det? Han känner säkerligen personer som stämmer in på denna karaktäristik, men hans generella sätt att uttrycka sig på, som om detta gällde den globala kyrkan. Det blir fullständigt grundlöst, och bygger på något sorts antagande att Rollins besitter unika kunskaper som inte någon annan har. Jag själv t.ex. är kvar i kyrkan, men det beror inte på att jag är någon hycklare. Det beror på en genuin tro och en daglig relation med Kristus.
Rollins skriver att vår Gud är död, och kyrkan visar det i sina handlingar: ”It’s not, then, that the Fundamentalist affirms that “God” (as the sacred-object) is alive. It’s that she subjectively claims this “God” is alive, while demonstrating her unbelief in this “God” through her actions. While being affirmed as alive, this idol is already dead. A truth that will be evidenced in all manner of symptoms.”
Konservativa kyrkor uppmanar folk att använda sin tro för att konfrontera traumat om att vår tro saknar substans, liberala kyrkor använder liturgin för att göra samma sak. Även om de inte tror på bekännelserna håller de fast vid dem genom liturgin. Rollins skriver: ”However, while fundamentalist and conservative churches tend to encourage their congregants to use their beliefs to avoid a confrontation with the trauma of unknowing and facing lack, the liberal communities tend to encourage a repression of that trauma through their liturgical structure. While those in more liberal and progressive circles would generally reject the idea that “God” protects us from difficulties and doubt, their hymns, prayers, and creeds often affirm those very ideas. The consolation isn’t in the actual beliefs but rather is imbedded in the practices. Just as fundamentalist communities offer a security blanket through their belief, the liberal and progressive communities are able to do so through their liturgical affirmations. Prayer, sermons, hymns, and rituals effectively serve to prop up the very system that is intellectually questioned. It would be hard to turn to a random page in any hymnbook and find something that did not affirm a view of God that would be denied by many of the people singing.” (s. 161,162) ”
Återigen samma fråga, här uttrycker sig Rollins mycket generaliserande om stora grupper av människor, det handlar om hundratals miljoner av kristna han uttrycker sig mycket generaliserande om. Hur vet han att detta stammer? Har Rollins några unika insikter och kunskaper som andra saknar, han uttrycker sig i varje fall på det viset.
En grundläggande tes hos Rollins är att det inte är någon skillnad mellan teologiskt konservativa och teologiska liberaler, båda har Gud som en hjälpande avgud som ska ge trygghet, konservativa gm trossatser frammana tro, liberaler gm liturgi.
Till sist, vad ska man säga om detta? Mycket summarisk genomgång av Rollins tänkande, men hans böcker kretsar kring några specifika tankegångar av detta slag. För min del tycker jag nog att heresi bara är förnamnet, om man ska ge sig på någon form av klassificering.
Det skulle vara intressanta att berörda kyrkosamfunds teologiska organ gjorde någon form av yttrande kring detta fenomen. Vad är kristen tro, och var går gränsen för kristen tro.
Sammanfattningsvis, Rollins avfärdar rådande religioner och livsåskådningar och försöker lägga fram ett tredje alternativ, att fullt ut leva här i världen och göra det som är gott. Det är detta som gör oss kristna, inte tron på högre väsen eller trosläror.
Problemet med denna allmänna religion är väl att alla håller med om det, både ateister, agnostiker, katoliker, protestanter, buddhister, muslimer, – har väl någon sorts gemensam nämnare att vi vill vara goda människor i världen. Det vi skiljer oss åt är hur vi löser problemet när vi inte är goda, och hur vi hanterar andra människor som vi tycker inte är goda.
Och här har Rollins inte mycket till svar, Bibelns evangelium ger dock ett bra svar.