Fem kyrkor i Göteborg har bjudit in nordirländaren Peter Rollins och amerikanen Jay Bakker till en helg 22-24 april, då en rad olika sammankomster är planerade. Det är en Freestyle Christianity Event i samarbete med Betlehemskyrkan – som är en av Equmeniakyrkans största församlingar, Saron som är EFK:s största församling, samt tre församlingar i Svenska Kyrkan.

Jag har ju lite läst och lyssnat på Peter Rollins och Jay Bakker tidigare och min spontana slutsats är att de står mycket långt från den kristna tro jag själv är övertygad om och som nog är mainstream bland de som brukar kallas för evangelikaler.

Hade jag bara förutfattade meningar om Peter Rollins? För att testa detta har jag senaste månaden läst tre av hans böcker. Det är ju enklare att granska teologer och förkunnare som levererar böcker där man har möjlighet att utveckla resonemangen och förklara sig, på ett annat sätt än vad man gör t.ex. i en predikan, som är en mer spontan form av kommunikation.

Varför bry sig om Rollins? Nu har ju Rob Bell som är mycket populär i vissa kristna kretsar även i Sverige, lanserat Rollins i USA, och utnämnt honom som en av de mest nytänkande och kreativa kristna rösterna. Därför är det värt att pröva vad Rollins säger. Han uppfattas idag som en av de ledande tänkarna bakom ”emerging Church”-rörelsen, och är därför en röst som behöver tas på allvar.

Jag väljer nu att bara kommentera vissa saker i hans bok ”Divine Magician”, som är hans senaste bok. För att göra uppgiften hanterlig att kritiskt granska Rollins. För att få struktur i mitt resonemang redovisar jag mina reflektioner i punktform.

Peter Rollins ägnar sig i sina böcker åt att dissekera, kritiskt granska, dekonstruera – kristna kyrkan och kristna tron. Nu ska jag försöka använda samma metod på honom, dissekera, kritiska granska, dekonstruera. Hans utgångspunkter är inte Guds uppenbarelse i skriften. Rollins utgångspunkt är vissa filosofiska tankar. Att dekonstruera – är något mycket centralt i hans metod.

Jag vill peka på sju kritiska punkter i Rollins tänkande och teologi. Jag skulle kunna göra listan mycket längre men man måste begränsa sig i ett blogginlägg. I detta blogginlägg tar jag upp tre punkter och återkommer om resten.

Jag är mycket kritisk till Rollins svepande generaliseringar om kristenheten, kristna kyrkan och kristna tron. Han kritiserar inte i första hand evangelikala rörelsen, karismatiska rörelsen, katolska kyrkan, protestanter – han kritiserar allt och alla. Och slutsatsen är alltid att han har sett något unikt, och står i ett perspektiv utanför och ovanför allt han kritiskt granskar. Mycket av akademisk teologi under senaste 150 åren drivs ofta av en myt att hela tiden hitta något nytt, att radikalt omtolka kristendomen, medan evangeliet är verkligen oföränderligt, det är Guds svar och lösning på människans och världens problem. Varje generation och varje folk behöver ständigt upptäcka och återerövra evangeliet. Vi kan behöva ompröva hur vi förpackar och kommunicerar evangeliet, men innehållet är oförändrat. Rollins ser dock det urgamla evangeliet och kristna traditionen och bibeltolkningen som något som ska omprövas och kritiskt granskas, för att han själv på ganska lösa grunder ska lansera nya tolkningar av vad kristen tro handlar om. Rollins hamnar dock lätt i slutsatserna att alla breda tanketraditioner har fel. Både de som försvarar och kritiserar kristendomen har fel, jag utvecklar det i punkt 3, båda delar samma grundantaganden. Och så visar Rollins på en tredje väg, ett annat sätt att se på saken. Det blir förmätet. Han kan inte heller förklara särskilt väl vad detta andra sätt är, det är vagt och odefinierat.

En annan punkt som behöver diskuteras och problematiseras hos Rollins handlar om hans bibelsyn. Den finns inte med direkt i texterna utan indirekt. Rollins utgår inte i sitt tänkande från Bibeln. Han börjar inte med Bibelns texter och undervisning och utifrån detta försöker förklara vad kristen tro är. Hans utgångspunkter är olika filosofiska idéer och så försöker han hitta bibeltexter som illustrerar eller belyser hans tes. Ofta med en mycket slarvig exeges. Rollins försöker omtolka bibeltexter på ett radikalt sätt, men saknar då förankringen i bibeltexten och i hur kristna kyrkan har tolkat texten under historien. När han t.ex. tar upp om sexual- och samlevnadsetik så försöker han försöker han inte ens att titta på de bibliska texterna och omtolka dem. Han struntar blankt i dem och har egna idéer om hur vi ska leva.

Rollins driver här den etablerade tesen att kyrkan delvis har lärt sig att göra upp med racism och sexism, och lär sig nu att övervinna andra former av exkluderande, han nämner här specifikt om homosexualitet. Ett mycket konventionellt argument, som jag inte håller med om. Ligger dock utanför ramen för den här texten att utveckla det. Rollins för ett resonemang om den mänskliga benägenheten att utse vissa folkgrupper och kategorier av människor som syndabockar, som t.ex. nazisterna gjorde med judarna på trettiotalet. Det är en annan grupp som orsakar våra problem, det är syndabockstänkandet.

Rollins skriver : ”But the problem is that the fundamental structure of scapegoating is not broken in the acceptance of the latest “other.” If the underlying scapegoat mechanism is not decommissioned, then new “others” will always arise to protect the group from its own internal conflicts. For example, people who are gay or lesbian are often being welcomed into the church as long as they seek to embrace the type of relationship configuration endorsed by the church. Instead of being open to different understandings of sexual relationships that might be learned from minority communities who have existed outside the dominant system, these minorities must conform. This is similar to the idea of a church that welcomes someone who is gay as long as he remains celibate. Only now he has a second choice, monogamous marriage for life. If the underlying scapegoat mechanism is not decommissioned, then new “others” will always arise to protect the group from its own internal conflicts. In order to destroy the scapegoat mechanism, a different strategy must be adopted. Instead of trying to create a community where there is no outsider, the real answer lies in understanding that there is a sense in which we are all outsiders. In concrete terms, this means that a community faces its own lack, rather than ignoring it and thus creating a scapegoat who must carry it. The projection of lack occurs whenever a group seeks solidarity by sharing a hatred of some external group that is directly blamed for a sense of dissatisfaction. Such a group gains its identity from sharing a common enemy. However, it is possible to have a community that owns its lack. One example of this is Alcoholics Anonymous.”

I ett avsnitt tar Rollins upp om hur vi skapar syndabockar och genom detta stöter bort ifrån oss grupper av människor. Han skriver s. 45,46 : ”what acts as a scapegoat will be different depending on the historical situation (women, Jews, Muslims, the LGBT community), but the excluded “class of no class” continues to exist as the no-things that continually de-center the things that are. This is why the liberal strategy of opening up communities to previously scapegoated others is not in itself sufficient. In religious terms, some churches are beginning to open up to the idea that gays and lesbians can be equal members of their community. Just as many churches eventually learned to reject explicit racism and sexism, now they are gradually learning to overcome other systems of exclusion.”

Det här avsnittet är mycket anmärkningsvärt. Att det har funnits syndabockar i mänsklighetens historia är helt riktigt, det är en allmän sociologisk iakttagelse. Bibeln och Kristi efterföljelse försöker göra upp med detta. Men Rollins går mycket längre än så, han vill ungefär som Jonas Gardell bejaka alla livsstilar, för om vi inte gör det skapar vi syndabockar. Han går betydligt längre än Svenska kyrkans liberalteologer som menar att t.ex. homosexuella är en sådan utsatt grupp som kyrkan ska bejaka, och deras livsstil ska bejakas. Svenska kyrkans liberalteologer utgår ändå från bibeltexterna och försöker omtolka och omdefiniera dem. Jag har inte heller hört någon säga något annat än att även homosexuella ska följa kyrkans allmänna sexualetik, trogna och fasta förhållanden till en partner under äktenskapsliknande former. Istället ska vi enligt Rollins ”being open to different understandings of sexual relationships that might be learned from minority communities”. Här behöver vi göra upp med hela syndabocksmekanismen enligt Rollins. Hans tankevärld är samma som de extrema sexliberalerna under sent sextiotal, människor ska få leva precis som man känner för, och alla tänkbara sexuella preferenser bör bejakas. Rollins utvecklar inte resonemanget, men han säger tydligt att det räcker inte med att kyrkan fullt ut bejakar samkönade relationer, det finns fler livsstilar bortom traditionella äktenskapet som behöver bejakas, ett påstående som inte har någon grund i Bibeln, och som sagt var, Rollins försöker inte ens hitta någon grund i Bibeln. Rollins ute på mycket hal is, han gör inte några gränsdragningar, utan han säger i princip att alla livsstilar ska bejakas, annars skapar vi syndabockar. Rollins nöjer sig inte med att hävda att kyrkan helt ska bejaka den utlevda homosexualiteten.Det jag framförallt reagerar på är att han fullständigt struntar i att utgå från Bibeln i sina resonemang. Han försöker inte ens att omtolka bibeltexterna så att det passar hans teologi, han struntar helt i bibeltexterna.

Har kristna tron ett intellektuellt och läromässigt innehåll? Det är en tredje och grundläggande fråga man behöver diskutera när man läser Rollins.  Kristna kyrkan har i alla tider uppfattat kristen tro som en lära, en världsbild, ett kognitivt innehåll i tron. Det är uttryckt i olika bekännelser. För kristna rörelser som inte har fokuserat på bekännelseskrifter och lärosatser, brukar man betona att det räcker med Bibeln. Den innehåller och är läran. Kristen tro innefattar lärosatser, och de definierar kristen tro. Kristen tro har ett kunskapsinnehåll. ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från det döda, då blir du frälst”. Rom. 10, att bli kristen förutsätter en tro på Jesu uppståndelse, det är en lärosats, ett kunskapsinnehåll i kristen tro, uttrycker en världsbild som är något annat än den rådande modernistiska världsbilden. ”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i. Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro. jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.” I Kor. 15:1 f. Här ser vi med all tydlighet att kristna tron innefattar en lära, ett kunskapsinnehåll, det bygger på tron på något som faktiskt har hänt.

Men detta håller inte alls Peter Rollins med om.

Rollins förkastar idén om kristen tro och kristendom som en världsbild, en tro med ett intellektuellt och kognitivt innehåll, med specifika tros- och lärosatser. På sid 9 och 10 skriver han: ” s. 9 The word Christianity has largely come to refer to a particular way of viewing the world. It involves a set of beliefs and practices that can be compared and contrasted with other worldviews. Both its advocates and its critics see Christianity as making certain claims about the existence of God, the nature of the universe, and the ultimate meaning of life. … But despite which view one picks, the shared understanding is that Christianity offers a concrete way of understanding the world and our place within it. It is one of the few things that both religious apologists and their adversaries actually agree on— both accept that Christianity makes certain knowledge claims and both accept that these claims attempt to reflect the nature of reality in some way. The only difference is that religious apologists attempt to prove them true, while their adversaries strive to expose them as false. Whether we accept or reject Christianity, we all seem to know broadly what we mean when we use the term: a worldview that makes certain knowledge claims.” Centralt i Rollins tänkande är att han förkastar denna syn på kristen tro, och då är frågan vad det är, vad som finns kvar, om man överger läran och kunskapsinnehållet.

Rollins skriver vidare: ”Christianity is thus a term that is used to describe a tribal identity; a grouping within society bound together by shared beliefs, traditions, and history. Of course, within this shared horizon there are legion conflicts regarding what exactly constitutes a Christian belief. Depending on whether one is Orthodox, Catholic, or Protestant (and whether of the conservative or liberal leaning), one will get different answers about which beliefs and practices are debatable and which are nonnegotiable. Some people might only hold a few beliefs as essential, while others might list volumes of things— from the sublime to the utterly ridiculous— that they think we need to affirm in order to warrant the title. All of these different factions, though, agree that Christianity makes at least some claims. Any debates, then, that revolve around what beliefs or practices might be correctly “Christian” continue to operate within the same horizon of meaning. This belief-oriented understanding of faith causes certain problems for those who find the beliefs unconvincing, who have legitimate doubts, or who suffer from mental health issues that make the forming of such beliefs too difficult.”

Rollins förkastar idén att se kristen tro som en världsbild, som en uppsättning lärosatser, som en tro med ett kognitivt innehåll. Det är en bärande tankegång i hans texter som upprepas ständigt. Bibelns kristendom har ett kunskapsinnehåll, och anspråk på sanning. Hela Bibeln genomsyras ju av tesen att kristen tro är en specifik kunskap, en kunskap om Gud, en lära om människans frälsning, om Guds uppenbarelse i världen och hur vi kan lära känna Gud. Det går att ge ett oändligt antal bibelreferenser som stöder detta. Rollins förkastar detta, men det är mycket oklart vad han har för alternativ. Om han formulerar ett tydligt alternativt, så faller han ju själv i samma grop med ett kognitivt innehåll, och ett läroinnehåll. Istället blir det tystnad och tomhet han levererar i denna fråga – vad den kristna tron är, vad den innehåller och vad man är övertygad om, om man kallar sig för kristen.

Vi återkommer, det finns mycket mer att säga.