Den pensionerade statsvetarprofessorn i Uppsala Leif Lewin, briljant, men så vitt jag vet har han aldrig haft någon koppling till kyrka eller tro. Han skriver intressant idag i Svenska Dagbladet om socialdemokratins historia. Han refererar bland annat till en bok av Stefan Arvidsson. Arvidsson skriver något i stil med att alla kristna influenser försvann i svensk socialism i samband med första världskriget, endast spillror finns kvar som socialdemokratiska broderskapsrörelsen.
Lewin skriver följande om detta: ”en invändning mot Arvidson är hans syn på den kristna socialismens sammanbrott 1914. Enligt min uppfattning lever denna tradition i högsta grad vidare – i form av Svenska kyrkan. Vem är en bättre symbol för sekulariserad kristendom än Hasse Alfredsons pastor Jansson? Sekulariseringen av Svenska kyrkan utgår från en mycket genomtänkt socialdemokratisk kyrkopolitik. Som Carl Arvid Hessler visar i sitt monumentala arbete Statskyrkodebatten från 1964, ändrade Socialdemokraterna under Arthur Engberg sin uppfattning om statskyrkan. Från att tidigare ha velat avskaffa den, ville Engberg från omkring första världskriget behålla den i händerna på en upplyst statsmakt. Genom statskyrkan fick politikerna möjlighet att kontrollera kyrkan och genomföra ett långsamt dogmraserande. Först när kyrkan på detta sätt genomgått en omfattande modernisering var tiden mogen för att i full skala införa religionsfriheten. Som jag ser det är det precis vad som hänt.”
Så här träffsäkert skulle nog inte någon kyrkoledare eller samfundsledare uttrycka sig om utvecklingen i svensk kristenhet, och Svenska kyrkan i synnerhet.
Tycker att Lewin, som tittar på kyrkan helt och hållet utifrån, gör en träffsäker analys.