Utmärkt artikel av Daniel Norburg i Dagen idag om behovet av församlingsgrundande verksamhet. Vi behöver kyrkoledare och samfundsledare i Sverige som är spjutspetsar i det missionella uppdraget. Vi ägnar oss för mycket i samfunds- och kyrkoSverige åt intern diplomati, representation, styrelsemöten, skriva under officiella uttalanden och allmänt ägna oss åt kyrkopolitik. Bra att Daniel driver missionsfrågorna.
Sverige behöver missionärer och kristna ledare som är spjutspetsar i missionsarbetet.
När man skriver om behovet av mission i Sverige, och det därmed följande behovet av församlingsplantering, så svalnar alltid intresset. Det blir inte så mycket twittrande om det, eller kommentarer, länkningar eller debatter. Däremot kan intresset vara enormt för internkristna debatter och inte minst allt skvaller kring fallerande kristna verksamheter och ledare. Därför så bra att Norburg lyfter missionsfrågorna när det gäller Sverige. Det måste alltid vara fokus.
Trots att det har pratats ganska mycket om det har ganska litet hänt i verkligheten. Samfunden har pratat mycket om behovet av församlingsplantering, och gjort powerpoints, och haft en hel del sammanträden, men alltför få initiativ har i verkligheten startats och drivits vidare av samfunden och de kyrkoorganisationer vi har. Det är ju inte pingströrelsen i Sverige som startat Hillsong, men Hillsong har frågat om man får vara med i pingströrelsen. En rad av EFK:s församlingsplanteringar har gått till på samma sätt. Initiativ av Gud kallade, utrustade och smorda pastorer, som sökt en förankring i ett samfund. Våra etablerade frikyrkoinstitutioner har för svag förmåga att producera och få fram verkliga församlingsplanterare som gör jobbet, och som klarar av att göra jobbet, att grunda en helt ny församling från scratch som för människor till tro och som har ett större antal medlemmar efter 10 eller 20 år, och sedan grundar ytterligare församlingar.
Det handlar om eld, böneiver, passion för evangeliet. Och det handlar ytterst om teologi. Det är teologin och därmed förkunnelsen som avgör om kristna blir brinnande, har en passion för Kristus och för evangeliet och drivs av det missionella uppdraget. Ingen dör för halvsanningar.
Sanningen är den att missionsivern har dalat något enormt i svensk kristenhet om vi ser det i ett 100-125-årsperspektiv, böneivern har dalat, missionsivern när det gäller Sverige har dalat, och andelen aktiva kristna har minskat varje årtioende under åtskilliga årtionden. Vill man få bevis för denna tes – åk till ett arkiv och läs årsberättelser för frikyrkor i Sverige för 90-130 år sedan. Jag har gjort det så jag vet vad jag talar om.
Ett stort problem har varit att de få församlingar som har upplevt väckelse, expansion och tillväxt, ofta har varit ganska nöjda med att just de har gått bra. Därför behövs en nationell vision för väckelse och församlingsplantering, som får det att börja röra på sig på den andliga fronten i varje litet samhälle, småstad, medelstora städer och på många olika områden och folkgrupper i de största städerna. Norburg pekar på behovet av en sådan nationell strategi för evangelisation och församlingsgrundande. Min erfarenhet visar att kontakten med de grupper som har invandrat är avgörande. Där har inte otron och sekulariseringen brutit ned så mycket än. Det har aldrig varit så öppet att missionera bland muslimer i Sverige som just nu.