Det jag främst saknar i dina kommentarer om Bibeln är frågan om tolkningsmetod och genre. Är det att ”kritisera” Bibeln om jag säger att Genesis 1-3 är en text som till sin genre inte är historiskt narrativ? Själv menar jag att en sådan genrebestämning är den mest rimliga och att en tolkning utifrån den bestämningen ökar min trohet mot texten.

Det är viktigt att kravet på bibeltrohet inte förväxlas med krav på trohet mot invanda tolkningar av Bibeln.

Sedan är det viktigt att göra en definition av ordet ”kritik”. Du använder ordet snarast i betydelsen skepticism, men dess grundbetydelse är ”undersökande/granskande”. Att exempelvis granska de bevarade manuskripten, jämföra dem och hitta förklaringar till de (små) avvikelser som finns bland dem kallas ”textkritik”. Hade inte sådan ”kritik” gjorts, så hade du inte på ett trovärdigt sätt kunnat avsluta ditt inlägg som du gör.

Det är värt att notera att evangelikal bibelsyn har en andra front, mot fundamentalismen, och inte bara mot olika slags liberalteologisk teologi.

Lars Gunther,
i ett kortfattat blogginlägg är det svårt att utveckla resonemangen.
Håller helt med om att bibeltrohet inte förväxlas med invanda tolkningar av Bibeln, men omtolkningar av bibeltexter behöver göras utifrån inombibliska vittnesbörd, inte förändrat kulturklimat i omgivande samhället.
Visst är det olika genren i Bibeln, och det har ju alltid hävdats. Min poäng är att en del mycket viktiga bibeltexter som i kyrkans hela historia tolkats historiskt, har omprövats till olika varianter av allegoriska tolkningar, och det handlar om övernaturliga inslag i berättelsen. Min fråga är då om genre-omprövning är samma sak som liberalteologi, fast med liten annan ansats, resultatet blir detsamma.
Fronten mot fundamentalismen – i ordets klassiska betydelse ser jag mig som fundamentalist, de klassiska fundamentalisterna tog upp kampen mot uppluckring av bibeltro och klassiska kristna läror. Sedan har fundamentalism omtolkats om bara blivit ett skällsord.
Genesis 1-3, jag gillade ju Dagson approach till den texten. Jag kan inte hävda med säkerhet vad som är historisk exakthet och vad som kan vara allegoriskt. Min uppfattning är ju att texten själv måste tala, inklusive övriga Bibelns tolkningar av texten. Att inte se syndafallet som en händelse i tid och rum, då hamnar man i rejäla problem, det är detta jag försöker hävda. Det är en mainstream-ståndpunkt inom evangelikalismen.
hälsn
Stefan Swärd

Att gömma sig bakom ”tolkningsmetoder” och vilken genre man ska diskutera utifrån är bara ett sätt att komma undan vad man faktiskt gör. Ifrågasätter Guds Ords auktoritet och vittnesbörd både vad gäller författarskap och historicitet. Bättre att erkänna att man är på väg att bli liberalteolog. Det gör åtminstone till exempel Åke Bonnier och han står för liberalteologin rakryggad.

Stefan, jag tror du missat vad som är poängen med den evangelikala rörelsens ursprung. Den bildades för att vara ett alternativ till såväl liberalteologi, som fundamentalism. Evangelikalerna fick ett centrum runt Fuller Theological Seminary, och de var inte rädda för att ta debatten på båda sidor. Inte minst syns detta i de många replikväxlingarna mellan George Eldon Ladd (en av John Wimbers favoritteologer) och Walvoord på Dallas Theological Seminary..

Att ignorera att evangelikalismen inte har en front mot fundamentalismen är ohistoriskt. Det som hänt är bra mycket mer än att ett enstaka ord omtolkats. Den teologiska grundaren av nutida evangelikalism, carl Henry, var också noga med att upprätthålla en distans till fundamentalismen.

Jag ser hos ditt sätt att tala om Bibeln ett större släktskap med Dallas än Fuller, mer likheter med Walvoord än Ladd.

För en sund exeges där utgångspunkten är textens genre kan jag hänvisa till exempelvis Gordon Fee, medförfattare till ”How to Read the Bible for all it’s Worth” (Att läsa och förstå Bibeln) och Craig S. Keener.

För övrigt har allegorisk eller annan slags bildlig tolkning varit den dominerande formen av texttolkning genom kyrkans historia. Rädslan för att tolka bildligt, också texter vars genre är bildspråk, som Genesis 1-3, leder till en literalism som inte gör bibelordet rättvisa, och som inte alls är ”klassisk” kristen tro, utan ett tämligen modernt påfund.

Argument som att detta skulle per automatik leda till ett ”sluttande plan” som gör att jag som bibelläsare snart kommer att förneka såväl jungfrufödsel som jesu uppståndelse är inte heller hållbart. C S Lewis kunde exempelvis framföra en skarp kritik mot Bultmann (Se ”Att svälja mygg och sila kameler”) samtidigt som han ansåg att Jona inte hade en historisk texts kännetecken. I båda fallen utgick han från sin omfattande kunskap som litteraturvetare – det var ju som professor i litteratur och språk han verkade i sitt yrkesliv. Mot Bultmann visade han att evangelierna var historiskt berättande text. Idag råder närmast konsensus bland forskarna att de ska genre-bestämmas som ”antika biografier”. (Bultmann och hans lärjungar är därför på vetenskaplig grund motbevisade!) Men just precis samma insikter i littertur gjorde att Lewis drog andra slutsatser om Jona.

Själv lutar jag åt att ge Lewis rätt på den frågan, och det har inte det minsta med berättelsens övernaturliga inslag att göra, utan dess utbredda bruk av överdrifter (hyperboler). Jona gick tre dagar in mot stadens centrum utan att komma fram till dess mitt – hur stor var staden egentligen? Alla som läste boken från början torde sett detta som en hyperbol, inte som en historisk sanning. Och det finns inga ruiner från Nineve som låter oss tro att staden haft en diameter på över 10 mil. Det skulle göra staden större till ytan än vad Shanghai är idag!

Inombibliskt vet vi också att andra profeter är helt omedvetna om den omvändelse som Jona verkade ha åstadkommit. Alla andra texter talar om dom över staden. Hur harmonierar du de texterna med tanken på Jona som en historisk bok?

Men framför allt – hur vågar du påstå att C S Lewis skulle plädera för en bibelsyn som leder fram emot liberalteologi?

Om du vill slåss för den centrala punkten att det finns ett historiskt syndafall – vilket jag också hävdar med emfas – så kan det göras med betydligt bättre argument än att beskriva Genesis 1-3 som en ”historisk text”. Leta dig till William Lane Craigs vuxenbibelskola ”Defenders”, där han i locus ”Doctrine of Creation” går igenom flera olika sätt att tolka skapelsetexten, som alla är ”viable options” för någon som vill tro på Bibeln som Guds ord. Med ditt sätt att resonera är också Craig underkänd i sin bibelsyn och på väg på en slippery slope att bli liberalteolog. Trots att hans ena doktorsavhandling och senare skrifter är ett av de starkaste och bästa försvar som formulerats för tron på att Jesu uppståndelse är historiskt sann.

Hela ditt sätt att resonera utgår från förenklingar som gått för långt. Varje sak ska förenklas så mycket det går utan att att framställningen blir missvisande, inte mer, sa Einstein. Jag menar att du går över den gränsen.

Jag har läst teologi i snart 4 år nu och kan också rapa upp fina akademiska ord om så krävs. Det jag skrivit står jag fast vid och det är min hjärtas mening.
Min uppmaning är att inte gå på sånt där rationalistiskt flum, utan att avslöja det för vad det är. Sen kanske den progressiva linjen lyckas ändå i Sverige, det skulle inte förvåna mig alls, men då fanns det åtminstone ett antal andra röster. Stefan Swärd är en av dem, det ska han ha all heder för.

När någon kallar den exeges som utförs av Keener och Fee för ”rationalistiskt flum” så finns det inte mycket kvar att diskutera.

Vet inte om det finns nån diskussion att avsluta? Jag har kommenterat ett av dina inlägg riktat till dig. I alla övriga riktar jag mig till Stefan Swärd.

Mina inlägg ska nog mest ses som en varning till Stefan Swärd att inte dras in i en förädisk värld av rationalistiskt flum klädd i vältalande akademiska ord.
Men som inte har nåt annat syfte än att avkläda Guds Ord dess auktoritet.

Jag skulle rekommendera Skandinavisk Teologisk Högskola i Sverige.
Sen finns det idag många distansutbildningar. Välj ett konservativt så säkerhetsställer du att teologin är nära vad våra väckelsefäder trodde på. Det är inte lika ”fult” med distans längre. Samt om man ska vara helt uppriktig, att läsa vad teologer skriver är oftast trevligare än att lyssna på dem. De kan vara riktiga sömnpiller. (undantag finns givetvis).

Människan talar till Gud genom bön och lovsång/tacksägelser, och Gud talar till Människan genom Jesu död på korset.

Om alltså Kristenheten vänder sig till offentligheten – där ”ofrälsta” finns med – talar Gud genom Sitt folk med korsets evangelium och när de som tror på Gud vänder sig till Honom, är det med bön och lovsång/tacksägelser.

Men nu har vi – uppenbarligen – ställt korsets evangelium i garderoben, till fördel för våra lovsånger, och dem har inte Gud sänt för att frälsa människan. Till det har Han sänt Jesu Kristi kors: som är en ”stötesten” till frälsning för var och en som tror, och som kristenheten själva i många fall, ställt åt sidan. Kanske för att slippa förföljelse för ”stötestenens” skull?