Jag ser att Daniel Forslund på Aletheia har kommenterat att det var svagare stöd för uppropet för samvetsfrihet än för flyktingpolitiken. Jag ser också att det har diskuterats på Facebook.
Jag försöker här ge en kommentar så att det inte går rykten och det bara spekuleras.
Det här pastorsuppropet har jag själv tagit initiativ till, jag har gjort det i min roll som pastor, men visst är det präglat av att jag också är ordförande för Ja till Livet.
Vi som kämpar för ofödda barnens rättsskydd och rätt till liv har ju en hopplös uppförsbacke att traska i, där vi har nästan alla opinioner emot oss, och numera även breda opinioner i kristenheten emot oss. På grund av detta är även många kristna ledare tysta, som egentligen håller med oss om ofödda livets okränkbarhet. De tycker att frågan är för känslig och kontroversiell för att säga något.
Det finns dock frågor kopplade till ofödda barnens rätt till liv och en etisk problematisering av aborter, där det faktiskt går att diskutera och få ett visst stöd. Det är bl.a. frågan om samvetsfrihet, det var därför jag valde att fokusera denna artikel just på den frågan. Vi får ju vittnesbörd till Ja till Livet hur svårt det kan vara för vissa barnmorskor, inte minst vid de riktigt sena aborterna.
Men räkna med massiv kritik mot vår artikel i Aftonbladet. Jag är säker på att RFSU kommer att skriva, både tillsammans med och var för sig, med företrädare för olika kvinnoorganisationer, kanske också företrädare för sjukvårdsorganisationer, som idag tyvärr är helt allierade med den abortliberala agendan.
Uppropet för flyktingar var en helt annan typ av fråga, men i min världsbild är det samma aspekt, att stå upp för och kämpa för utsatta och hotade människor. Jag anser att abortfrågan och flyktingfrågan hänger ihop, och anser att det är samma form av kristen barmhärtighet som motiverar i båda frågorna. Den uppfattningen tycks dock vara ganska unik i dagens Sverige.
Uppropet om flyktingpolitiken gjordes snabbt, inom loppet av några dagar, Sven-Gunnar Hultman pingstpastorn i Gävle var då aktivt med också, Sven-Gunnar har varit engagerad även denna gång med att samla in namn bland pingstpastorer och skrivit under själv.
Jag gjorde ett minimum av ansträngningar för att samla in namn till 380-artikeln om flyktingpolitiken. Däremot var det 6-7 personer som hjälpte till med att samla in namn, bl.a. Josefine Arenius gjorde en heroisk insats på att inom några dagar få in över 100 namn från Equmeniakyrkan.
När det gäller att samla in namn denna gång har det gått betydligt trögare. Jag har vänt mig till både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan denna gång. Man bör notera att när biskop Anders Arborelius undertecknar denna artikel gör han det som representant för alla katolska präster i Sverige så hans namn företräder betydligt fler namn.
Flera ledande pingstpastorer har hjälpt mig att kontakta pingstpastorer, bl.a. Sven-Gunnar Hultman. Jag har vänt mig till nätverk bland kristna ledare, bl.a. New Wine-rörelsen och Oasrörelsen. Jag har vänt mig till samfundsledare inom de samfund där jag tycker att det borde finnas sympati för uppfattningarna i uppropet, några har gett sitt bifall och de står med som undertecknare, några har inte gett sitt bifall att stå med eller promota uppropet inom sitt samfund.
Jag har kontaktat nyckelpersoner inom Alliansmissionen och Equmeniakyrkan, för att få hjälp att samla in namn bland pastorer. Det gick trögt, det blev dock lite respons inom Alliansmissionen, dock knappt någonting inom Equmeniakyrkan. Det var inte helt oväntat.
Enligt min mening finns det två kristna kyrkor och rörelser som gett sitt fulla stöd för detta upprop, det är Katolska kyrkan och Trosrörelsen. Nästan hälften av undertecknarna är med i Trosrörelsens predikantorganisation.
Så sammanfattningsvis har insamlingen av namn gått betydligt trögare i jämförelse med flyktingartikeln, jag har själv ansträngt mig mycket mer denna gång för att få ihop namn, och jobbat med det under längre tid. Dessutom har gruppen av undertecknare vidgats, nu har även rörelser inom Svenska kyrkan, Katolska kyrkan och ortodoxa kyrkan bjudits in att vara med.
Jag har tagit detta initiativ själv, och samfunden tillåter i regel inte att man går ut genom deras informationskanaler för massförfrågan om pastorer vill stå med. Inom Evangeliska Frikyrkan har jag personligen mailat ett antal personer.
Både i detta upprop och i förra uppropet finns det en hel del personer som skulle vilja stå med och som vi inte har fått kontakt med. Det har tyvärr inte varit administrativt möjligt att kontakta allt och alla om uppropen, om samfunden hade hjälpt oss aktivt hade det gått, men så har inte varit fallet.
Eftersom uppropet om samvetsfrihet har berört abortfrågan, även om samvetsfrihet handlar om betydligt fler frågor, så har jag varit mån om att få med så många kvinnliga undertecknare som möjligt. Det är mansdominerat bland pastorer i en hel del samfund, och inom Katolska kyrkan är det bara män, så därför är t.ex. undertecknandet från Katolska kyrkan kompletterat med tre kvinnor med ledande befattningar inom Katolska kyrkan.
Så ungefär har det gått till.
Jag vet att det finns många personer som gärna har stått med i detta upprop. Jag har ju dock försökt informera både via min blogg och Twitter i flera veckor att det här uppropet pågår, vilket jag gjorde även när vi jobbade med flyktingfrågan. Men då var det massor av pastorer som hörde av sig till mig direkt och ville stå med. Denna gång har det varit väldigt få. En av de få som spontant hörde av sig och ville stå med, via Twitter, var Maritha Vilhelmsson numera pastor hos New Life Göteborg, och pastor Johnny Lithell i Tabernaklet Göteborg.
Så vill man vara helt säker på att få stå med när jag gör nästa pastorsupprop rekommenderas man att läsa min blogg, då missar man inte något viktigt.
Pingback: Appropå Swärds senaste upprop: Svenska pastorer extremt populistiska | Aletheia — Blogg & Tankesmedja()
Pingback: Uppropet om samvetsfrihet för barnmorskor | Hälleberget – Predikningar, funderingar och artiklar om Jesus!()