Freestyle Christianity är en ny podd där teologerna-filosoferna Joel Kuhlin och Josef Gustafsson för samtal i aktuella teologiska-filosofiska frågor. Lyssnade på deras senaste sändning som handlar om filosofen Zizek som de menar kommer med intressanta teologiska reflektioner.
Det är spännande med religionsfilosofiska samtal, även när det förs på en nivå som kanske ligger ganska långt bort från ens egen kristendomstolkning. Människors reflektioner och funderingar kan ofta vara intressanta på olika sätt. Kuhlin och Gustafsson är reflekterande och bildande, även om jag i stor utsträckning inte håller med dem.
Jag hoppar över deras funderingar kring Zizek, jag har inte läst något av denne man, så eventuella reflektioner från min sida skulle bli för trivialt.
Vill dock problematisera deras funderingar kring två frågor som berörts på denna blogg, Rob Bells teologi och de 22 pingstpastorernas teologi.
Josef G nämner om att Bell gick över gränsen för vad evangelikal kristendom i USA tål, när han började problematisera om helvetet. Vidare förs då reflektioner om en förtryckande teologi och där monoteismen blir i praktiken polyteism, det är en av Zizeks teser. Kampen mot en annan tro, blir i praktiken en kamp mot andra gudar, och då blir det polyteism. Den sanna monoteismen är tolerant.
Detta tycker jag behöver kommenteras. Man bör också ha i åtanke att västvärldens kyrka, både i svensk och amerikansk tappning har en stor bredd. Så även om Bell inte är särskilt populär i vissa evangelikala och karismatiska-pentekostala sammanhang, detsamma i Sverige, så är han mycket populär i vissa andra kretsar. Så den stora bredden i kristenheten leder nästan omöjligen till exkludering idag.
Här tycker jag att teologer tänker alldeles för inomkyrkligt och snävt. Alla organisationer sätter gränser. Det gäller även toleranta och liberala kyrkor. I Stockholm kan du inte bli prästvigd om du inte kan tänka dig att viga könsneutralt, det är också en form av exkludering. Var du medlem i en pingstförsamling på åttiotalet blev man automatiskt utesluten om man ansökte till Livets ords bibelskola – för att ta ett annat exempel på exkludering.
Partier sätter gränser, bostadsrättsföreningar sätter gränser, idrottsrörelsen sätter skrämmande gränser – det vet jag som har varit engagerad en del år i barn- och ungdomsidrott. Miljörörelsen sätter gränser. Greenpeacechefen för Kanada kom till insikt om att kärnkraft var klimatvänligt och skulle främjas, han fick naturligtvis sluta i Greenpeace. Religioner sätter gränser och här tycker jag att man framförallt bör problematisera religioner som hotar, misshandlar, fängslar och i värsta fall dödar människor som lämnar. Det finns många exempel i vår värld idag på detta.
Så gränsdragningar finns i alla organisationer, och det är inte konstigt om vissa kristna samfund som har en viss teologisk hållning drar någon form av gräns mot teologisk inriktning man inte accepterar.
Jag tycker här att Bellresonemanget borde nyanseras. Skulle jag få bli medlem i EKHO i Göteborg?
Sedan drar de rejäla rallarsvingar över de 22 pingstpastorerna, som nu blivit 21. De medvetet exkluderar, de är hotade av en annan Gud. De står för en våldsam teologi, de slår neråt, fundamentet i deras teologi är uteslutandet av den andre.
Josef kallar dem för polyteistiska ateister. De kämpar mot andra gudar och är därför polyteister, och den Gud man tror på är evig och oföränderlig, och därmed död. En icke levande Gud.
Är inte detta att ta i?
Jag kan förstå att man kan resonera på detta sätt, men som jag har hävdat på denna blogg så står de 22 pingstpastorerna för mainstreamteologi, vissa handlingar är synd, och synden leder till döden. Och det handlar om vårt eviga väl och ve.
Sedan tycker jag alltid att det är olämpligt att homosexualiteten lyfts ur sitt sammanhang, och synd och död behöver generaliseras, det gäller alla, och kristendomen handlar om att Kristus bar våra synder för att vi skulle kunna få frälsningen och inte drabbas av den eviga domen. Men detta är ju också självklart för de 22 pastorerna, de kan knappast lastas för att Dagendebatten handlade om denna specifika frågan.
Det känns mer som ett mobbingdrev än resonerande teologi-filosofi när man argumenterar i det tonläget.
Hur ska man resonera om katolska kyrkans lära kring denna fråga? Eller ortodoxa kyrkan? Inom islam förekommer hantering av homosexuella som är vidrig, varför problematisera 22 pingstpastorer och inte detta? Hur ser Gustafsson och Kuhlin på tibetanbuddhismens hållning i denna fråga, som är mycket mer avståndstagande och exkluderande än en genomsnittlig svensk pingstförsamling idag.
Lite mer lyfta blicken tycker jag när man resonerar om detta.
Samtliga politiska partier i Sverige på sextiotalet var inte HBTQ-vänliga på sextiotalet och homosexuella äktenskap fanns inte på kartan så sent som på åttiotalet. Bredare perspektiv är bra när man bedömer dagens debatter.
En annan lite reflektion. Josef G argumenterar för en heretisk läsning av Bibeln, att inte fastna i traditionen när man tolkar den. Den heretiska läsningen kan leda oss rätt. Sedan säger Joel K att sanningen med stort S exkluderar.
Men här är det ju väldigt svårt att hitta en konsekvent hållning. Leda oss rätt – är inte det sanning med stort S? Och vad är då rätt enligt Josef G? Hur ska den heretiska läsningen skild från traditionen leda oss rätt, och åt vilket håll då, och hur definierar man då vad som är rätt? För mycket relativisering blir ju orimlig, och någon form av sanning hamnar man i ändå, även om det då inte blir traditionell form av kristendom.
Jag tror på en objektiv uppenbarelse, en Gud som talar, som har utandat och inspirerat sitt ord. Det är inte grundat i våra reflektioner och tankeförmåga när det gäller sökandet efter sanning. Vi kan missförstå Guds uppenbarelse, vi kan förneka den, vi kan feltolka den, men den levande Guden vakar över sitt ord och vill leda den lärjunge till hela sanningen som av ödmjukt hjärta söker Herren.
Det är också ett sätt att se på saken.