Reflektioner efter senaste veckan

~ stefan

Då har en ny vecka passerat. Höjdpunkter blev beslutet i Folkungakyrkan att utse Martin Wärnelid som ”senior” pastor för Folkungakyrkan, jag klev ju av det uppdraget i augusti i fjol för att leda Elimkyrkans arbete med församlingsgrundande expansion i stor-Stockholm. Martin har varit tf i det uppdraget sedan augusti, men nu har han det som fast jobb. Han är en mycket begåvad predikant och ledare och kommer att leda Folkungakyrkan in i framtiden på ett utmärkt sätt.

Det var också skojigt att SVT publicerade vår artikel igår från prolife-organisationerna.

Har dock en mycket blandad eftersmak efter debatten senaste veckan om äktenskapssynen.

Jag och Joel Halldorf skrev ju varsin ledare där vi kommenterar den superkände amerikanen Rob Bells ställningstagande för könsneutrala äktenskap. (notera att jag skarpt gillar Joel H, tycker han är en lysande skribent, och till 95 procent brukar jag hålla med honom, jag tror också att han kommer att förtydliga sig i denna diskussion, detta är inte i första hand någon kritik mot honom utan mer en problematisering av själva debatten)

Man måste här notera att Rob Bell inte diskuterar lagstiftningens utformning, (den frågan är ju helt passerad i Sverige) han talar om hur vi ska leva som kristna. Det Bell har sagt är att det är helt OK som kristen att leva i ett homosexuellt förhållande och att kristna äktenskapet bör gälla även samma kön.

Jag skrev i min ledare en tydlig kritik mot Bell. Jag tyckte han böjer sig under tidsandan. Han ser också på frågan ur ett snävt västerländskt perspektiv, för Afrikas och latinamerikans kristna är ståndpunkten obegriplig. Varken Bibeln eller kyrkohistorien stöder uppfattningen. Och ska detta uppfattas som radikalt och nytänkande, i så fall är den politiskt styrda Svenska kyrkan i Sverige världsledande i att vara profetisk och före sin tid. Vem tycker det?

Halldorf uttryckte sig märkligt otydligt, han framförde inte några ståndpunkter om Bells ställningstaganden, utan mer en problematisering kring hur man resonerar kring dessa frågor.

Min uppfattning har stöd av 99 procent av globala kristenheten, och kyrkohistoriskt handlar det om 100 procent.

Men svensk kristenhet idag är märklig.

Framför man en sådan enligt min mening självklar ståndpunkt, då kallas man för farisée, man är hatisk, man är inte konsekvent, ställer inkvisitoriska frågor till Halldorf. Det belyser återigen tesen att kritiska frågor får man inte ställa till frikyrkoteologerna, då blir man bannlyst.

För så sent som för sex år sedan gjorde vi upp inom Sveriges Kristna råd, alla fyra kyrkofamiljerna var överens om, att äktenskapet är något mellan man och kvinna. Utifrån det beslutet var det tydliga svaret att vi inte håller med Rob Bell.

Sedan var det Svenska kyrkans politiker som bröt uppgörelsen, och kyrkomötet gick på den politiska linjen.

Rob Bell uttrycker idag en annan uppfattning än vad vi i SKR har överens om för 6 år sedan.

Har Gud ändrat uppfattning under de senaste 6 åren? Eller har han inte någon uppfattning om äktenskapsfrågan? De som stöder Bell borde ju rent logiskt svara ja på någon av dessa två frågor.

Sedan är det detta märkliga argument, att eftersom västvärldens kyrka har luckrat upp synsätten i andra frågor, då måste vi också kunna göra det i äktenskapsfrågan. (om samhället om 20 år förespråkar polygami, är förmodligen argumenten ännu starkare att kyrkan ska ställa upp på det, om vi ska omförhandla klassiska kristna doktriner, då kan man lika gärna fortsätta omförhandla på fler områden)

Otydligheten hyllas och har man följt debatten senaste veckan så har Joel H:s otydlighet betydligt större support än den tydlighet jag uttrycker på Världen Idags ledarplats.

Men hur kan man vara otydlig i denna fråga. Är det OK med könsneutrala äktenskap i kristna kyrkan. Ja eller nej. Är det så svårt. Om man backar från att säga ja eller nej, hela debattklimatet visar att man är i glidning åt ett ja i frågan, men man törs inte säga det rent ut. Och säger man att man inte vet eller är osäker har man ju distanserat sig rejält från en klassisk kristen syn på äktenskapsfrågan.

Samtalsklimatet i svensk kristenhet skulle underlättas av att alla som vill besvara frågan med ja, varför inte göra det rent ut. Varför alla dessa grumligheter, otydligheter, och vaga tweets och annat, varför inte tala klarspråk. Eller är man så rädd för kritik från oss som klassas som fundamentalister och konservativa?

Jag behöver inte gå längre än till Evangeliska Frikyrkan för att visa på vilken dramatisk omsvängning det har blivit i dessa frågor. När vi tog upp dessa frågor på nittiotalet vid pastorsmöten och andra forum var den självklara hållningen att sex är en underbar gåva från Gud, men den kristna hållningen är att gåvan ska brukas inom ramen för ett äktenskap mellan man och kvinna, vi kunde då ha helt eniga diskussioner i dessa frågor. Så uppfattade vi då Guds vilja och vägledningen i Guds ord. I frågan om homosexualiteten gav bl.a. Per-Axel Sverker en tydlig och bibliskt förankrad undervisning som var glasklar.

Sedan har otydligheten brett ut sig. Jag menar att det är tidsandan och sekularisering som breder ut sig, troheten till Gud och Guds ord vittrar sönder, men ambitionen att vara tidsandan till lags blir alltmer styrande.

Inom Equmeniakyrkan var debatten intensiv i homosexfrågan för cirka 10 år sedan, och dealen blev att detta får avgöras på församlingsnivå, det var inte möjligt för samfundet att ha en enhällig ståndpunkt.

Här tror jag att det är nödvändigt för både Pingst och EFK att på nytt lyfta frågan, och tydligt uttrycka den ståndpunkt som man i alla tider har haft.

Kan vi inte vara överens om hur vi definierar det kristna äktenskapet, då kan vi knappast heller vara överens om hur vi ska driva mission eller teologisk utbildning gemensamt.

När man diskuterar samlevnadsfrågorna så märks också en tydlig skillnad mellan nyare rörelser och de äldre frikyrkosamfunden. För Hillsong, SOS Church, United, New Wine-rörelsen, Vineyard, Oasrörelsen, Livets ord, m.m. råder mer av samsyn till en mer konservativ syn på äktenskapsfrågan och samlevnadsfrågorna. I de äldre frikyrkosamfunden har processen med sekularisering gått betydligt längre. Och frågan är hur mycket framtid en del av de äldre frikyrkosamfunden har. Förmodligen är sekulariseringen och uppluckring av bibeltro och bibelsyn en del av vägen utför, och vägen mot ett långsamt försvinnande. Det märks också en stor skillnad mellan gammalt och nytt inom samfunden, nyare församlingar inom EFK har en klarare hållning än äldre församlingar, jag tänker t.ex. på New Life i Stockholm.

Fick ett mail från en god vän i Folkungakyrkan sent i går kväll som delar mina frustrationer över senaste veckans debatt. Fick hans godkännande att publicera mailet. Han skrev: ”Det är spännande att leva i Stockholm och Sverige som kristen då man:

– är emot utlevd homosexualitet

– är emot all abort

– är emot sambo och sex före äktenskapet

– tror på helanden

– tror på helvetet

– tror på profetiska ord från Gud.

– tror bibeln är 100 % sann

m.m.

Snacka om att vara annorlunda jämfört med den omgivning vi befinner oss i. ”Anpassa er inte efter denna världen…” – ett ord att läsa och ta till sig om och om igen.”

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Ted Nilsson

    Bra skrivet.
    Så lätt att tycka likadant som alla andra istället för att stå för Jesus.
    Det kommer inte att bli lättare framöver att stå för den kristna tron och tro på bibeln 100%.
    Att följa Jesus kostar mer än vi tror.

  • JB

    Jag tror att Halldorf har förstått något du inte förstått. Kyrkan blir påverkad av samtiden. Den har alltid varit det. Vissa saker ser vi som naturliga nu, då både kyrkan och samhället har accepterat det. Det är dock alltid svårt att acceptera förändringar när de ska ske. Här försöker Halldorf vara ute efter att kyrkan ska förstå detta och förbereda sig. Hans huvudsakliga poäng är att bara med argumentet -det står i bibeln, inte är argument nog. Det funkar så länge åsikten är ohotad men om den nya generationen växer upp med att homosexualitet inte är något konstigt så undrar de Varför? Jag ser inga argument i din text som leder vidare. Jag tror du får problem om du inte finner ett starkt argument som omgivning accepterar.

  • TangoS

    Grundproblemet är att frikyrkan saknar förhållningssätt till synden.
    Tidigare var det enkelt: Den som syndade blev utesluten
    I katolska och ortodoxa kyrkor är det genomtänkt: Den som syndar kan i inte ta emot nattvarden om man inte ångrar sig och gör bot. För övrigt är syndaren välkommen till kyrkan.
    I svenska protestantiska kyrkor får var och en bestämma själv om man vill ta nattvarden. Ingen blir utesluten. Hur ska man då förhålla sig till synden?
    Hoppas att Stefan kan förklara exakt hur han anser att församlingen ska hantera en syndare, t ex en frånskild person som lever i en ny relation.

  • Stefan Swärd

    JB,
    hela mitt resonemang bygger ju på att kyrkan är påverkad av samtiden, men kristna kyrkan behöver ha en kritisk och profetisk analys av samhällsutvecklingen och hur samhället påverkar kyrkan. Vi måste kunna skilja på vad som är naturlig påverkan och vad som kan vara acceptabelt, och vad som är oacceptabelt för den kristne. Att leva i världen men inte av världen är riktmärket för den troende. Jag kämpar själv dagligen med sekulariseringens krafter, har jobbat inom näringslivet sedan 1984 förutom att vara pastor, och vet vad sekulariseringstrycket innebär. Det låter på dig som om det bara är jag som försvarar traditionell kristen äktenskapssyn, den är t.ex. officiell lära för katolska kyrkan, som har närmare 1,2 miljarder medlemmar, så jag känner mig inte helt ensam i min uppfattning, i Sverige är man dock lite udda i denna hållning.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Stefan Swärd

    TangoS,
    Det var en omfattande fråga. Man måste komma ihåg att varje människa kämpar en kamp med synden, så det går inte att bygga syndfria församlingar. Men nya testamentet lär tydligt att det måste finnas gränser för den utlevda och medvetna synden i en kristen gemenskap. Det är inte unikt för en kristen kyrka. Gränserna är ofta striktare i andra sammanhang. En vänsterpartist blev utesluten ur partiet för han medverkat i en porrfilm. i min sons tidigare hockeylag blev en spelare utesluten för han visade dålig attityd till tränaren. Bara några exempel.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Andreas Holmberg

    Nå, Stefan, det där beror mest på hur man frågar (jfr hur en skicklig mötesordförande ställer propositioner ;). Säger man ”Tycker du att vi i i många kristna samfund ska fortsätta diskriminera homosexuella och vägra viga ihop två karlar – eller för den delen två damer – med varandra till ett kristet äktenskap?” då vill ju många ”sluta diskriminera” och då verkar det som om du och jag är lite udda, men hade man frågat ”Tycker du att det inte finns någon särskild vits med man-kvinna-förbundet och att det inte ens ska få ha en särskild benämning ens i kyrkorna?” eller ”Tycker du att det inte finns någon särskild vits för ett litet barn med att ha en mamma?” eller ”Tycker du att det inte finns någon särskild vits för en tonårsgrabb med att ha en pappa?” så kan man få många fler att yttra sej som vi. Det är ungefär som att fråga ”Tycker du att vi ska återinföra tvångssteriliseringar av transpersoner?” (typisk övertalningsdefinition) jämfört med att ställa den betydligt sakligare och relevantare frågan ”Tycker du att vi återigen per definition ska kalla den som föder sitt barn för barnets mor?”

  • Andreas Holmberg

    Apropå beslutet i Equmeniakyrkan: När frågan skulle diskuteras (i SMK i a f) bestämde man på förhand att den skulle diskuteras lågmält utan upprördhet. Och därmed var saken avgjord. Ty om frågan inte förtjänade att diskuteras med viss häftighet hörde den uppenbarligen till de mindre viktiga frågor som varje församling enligt kongregationalistisk tankegång måste få avgöra själv (när t.o.m. dopet kan räknas dit!). Ingen fick liksom lov att hävda galenskap-i-Israel-tanken, som ju oavsett röstläge i decibel innebär en verbal häftighet. Men för att förhindra att Svenska kyrkans politiskt införda äktenskapsdeform (för vem tror att ens SvK hade vågat införa könsneutrala äktenskap av principskäl om inte staten gått före???) också i praktiken godkändes av SMK hade ju någon behövt höja den verbala temperaturen, röstläget i sak s a s, mycket mycket kraftigt.

    Och när man redan före debatten på SMK:s kyrkokonferens kom överens om att det här skulle tas försiktigt, i all vänskaplighet och omsorg om svaga grupper et c så var debatten redan i praktiken avgjord: d.v.s. hänförd till alla dessa frågor som vi inte ska bråka på allvar om och som församlingarna självklart måste få ta ställning till själva. Ingen orkade eller upplevde sej få säga: ”Detta är en galenskap i Israel. Förbön och välsignelse på enskild pastors ansvar är möjligen tänkbara (som pastorala undantag som bekräftar den heteronormativa regeln), men att i sak förändra äktenskapsdefinitionen (även om ingen tvingas viga två av samma kön) och i princip backa upp det politiska äktenskapsbeslutet i Sveriges riksdag och det dito politiskt styrda i kyrkomötet är så pinsamt dumt att det bara inte kan tillåtas få ske – precis lika lite som vi låter enskilda församlingar införa polygami bara för att vi på missionsfälten därvidlag ibland accepterat fait accompli som pastorala undantag.”

    (Jfr hur INGEN biskop, inte ens de som just förut opponerat sej relativt starkt och sagt att könsneutrala äktenskap strider mot bibeln, t.ex. min biskop Ragnar i Uppsala, orkade eller vågade ställa kabinettsfråga inför kyrkomötet 2009: ”Införs denna bibelstridiga deform så avgår jag – för jag vägrar implementera ett sånt här beslut i mitt stift!!!”. Och så blev alltihop som ett domino: faller en faller två falleralla – och de politiska partierna inkl. mitt folkparti kunde i praktiken knuffa omkull alltifrån Svenska kyrkan till baptisterna i Norrmalm och diverse gamla missionsförsamlingar).

  • Andreas Holmberg

    Observera att när det handlar om könsneutrala äktenskap handlar det inte längre om enstaka pastorala medgivanden till en utsatt grupp med sexuella/reproduktiva funktionsnedsättningar (ja, vad ska man annars kalla det när man inte kan tända på ”den i princip fertila kombinationen”?). Utan det handlar om att säga även till bisexuella och/eller identitetsosäkra ungdomar att man enligt kristen tro precis lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt och att det inte finns någon särskild vits för ett litet barn med att ha en mamma. Nej, inte med att ha en pappa heller. Jfr de synnerligen upplysande DN-artiklarna som kom under äktenskapsdeformåret 2009 men alltför få välmenande kristna verkar ha läst och begripit http://www.dn.se/insidan/homo-eller-hetero-oviktigt/ samt http://www.dn.se/insidan/allt-fler-tjejer-har-sex-med-tjejer%5C

  • TangoS

    Som barn På 70-talet, som icke kristen, läste jag en sammanställning av frågan: Vad är synd?
    En rad samfund hade svarat på ett antal frågor på temat: är detta synd? Jag förundrades över alla komplicerade svar och hur de kontrasterade mot Sv Kyrkan, som svarade samma svar på alla frågor: Medlemmen får själv avgöra.

    Idag verkar alla protestantiska samfund driva mot denna lösning.
    Kanske en förklaring till att så många protestanter idag tilltalas av ortodoxa kyrkor och att många tilltalas av att konvertera till katolicismen

  • TangoS

    PS sammanställningen läste jag i Expressen. Idag tror jag inte att ett sådant reportage skulle vara möjligt. Inte ens i Dagen

  • Stefan Swärd

    TangoS,
    Till påsk kommer jag ut med en bok om korset, den innehåller ingående teologiska reflektioner om synden, med ambitionen att uttrycka det på ett sätt som en modern människa kan förstå, som inte är uppväxt med Luthers katekes och kristendomsundervisning. Korset är omöjligt att förstå och förklara om det inte kontrasteras mot vår synd.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Andreas Holmberg

    Och det värsta av allt (ursäkta monologen) är att vi genom vår flathet mot queerismen (nu talar jag inte minst om mitt EFS) riskerar vår trovärdighet i kampen mot verklig, på många sätt livsfarlig homofobi i t.ex. Afrika och Östeuropa! Hur kan vi förvänta oss att trossyskonen i Afrika överhuvudtaget ska lyssna till oss, om vi först under 1900-talet år fördömer deras polygami som obiblisk (trots att det finns långt fler exempel på polygami i Bibeln än på homosexuella relationer) och sedan på 2000-talet försöker smälla i dem att den inre meningen i 1 Mos. 2 och Matt. 19 är att man, om andan faller på, precis lika gärna kan ingå ett kristligt äktenskap (OBS äktenskap) med någon av samma kön som med någon av motsatt! Möjligheten att här hemma och där borta agitera för större förståelse inför verkligt och entydigt homosexuellas predikament är ju snart alldeles bortslösad genom att vi ens tycks kunna diskutera könsneutrala(!) äktenskap(!) för alla som så önskar. Världen polariseras alltmer om man ser på lagstiftningar, alltmer drakoniska eller tokliberala när t.o.m. könsbegreppen upplöses – men queerologi och homofobi KAN och FÅR inte vara de enda alternativen!

  • Bo Westin

    Jag är belastad av en gammaldags moral; jag tror att om man predikar eller undervisar om något man tror är Guds vilja, så medverkar guds ande och verkar genom ordet i lyssnarna. Då lämnar man åt Gud att bekräfta ordet och att upplysa lyssnaren genom de aha-upplevelser som bara Guds ande kan ge oss. Man intar alltså ett ödmjukt förhållningssätt och ger sig inte in i polemik och använder invektiv som farisée, att man är hatisk, att man inte är konsekvent, ställer inkvisitoriska mm, vilka Stefan här ovan räknat upp. När man nu ser otydlighet parad med polemiska invektiv ringer det i alla fall i mig varningsklockor. Vi vet ju(?) att villolärares (ursäkta uttrycket) förkunnelse är parad med en självbedrägeriets stolta ande, vilket ofta karaktäriserar t.ex. sekter. Ska man skriva på ledarplats i en tidning bör man inte göra det otydligt och sedan anklaga läsaren för illvilja mm om lyssnaren tolkar det i en annan riktning än skribenten önskar. Då når man ju bara de redan frälsta sas. Vill man tänja på vad läsaren uppfattar som otänjbara gränser antar jag att otydlighet är en bra strategi. Då har man ju en bakdörr att gå ut igenom om inte budskapet går fram genom att hävda fariseism eller anklaga läsaren för betingade inkvisatoriska reflexer. Nej, det är inte ödmjukhet att göra så. Tänk om rektionen att texten är svår att förstå och kan tolkas som ett försök att pressa fram de liberala rågångarna eller plantera liberala tankegångar faktiskt har en viss grund utifrån andra liknande texter och formuleringarna som presenterats tidigare. Skriver man på ledarplats bör man i demokratins namn vara beredd att förtydliga och inte bara ifrågasätta läsarens goda vilja att förstå. Men otydlighet är ett grundläggande element i den postmoderna sanningsrelativismen.

  • TangoS

    Det som saknas är en teologi sim förklarar hur en församling ska förhålla sig till synden. Idag är det vanligt att man väljer att tiga. Man är mot homosexualitet men vill inte prata om det. Man säger att man är mot skilsmässa men hur förhåller man sig till det? Inte alls

    Dumt. Tänkt dig följande scenario, från verkligheten:
    En av de starka familjerna i en församling har ett barn som kommer ut som homosexuell. Barnets mamma börjar att i alla sammanhang prata om hur viktigt det är att respektera homosexuella osv. Hur ska församlingen hantera detta)

  • GoranDuvenett

    Är jag en syndare om jag är skild och lever i en ny relation?

  • wildwest63

    Jag tror hela Halldorfs otydlighet kommer ur det faktum att homosexuella äktenskap redan accepteras inom både EFK och Pingst, dock inte officiellt som dogm. Och hur ska man då vända och vrida på sig för att inte stöta sig med församlingsledningar och praxis resp de mer konservativa? Det måste per definition bli flummigt!
    Den här historien har jag hört, vet inte om den är sann: ett homosexuellt par, vigda av staten och välsignade av sin kyrka (sannolikt Sv Kyrkan) ville istället tillhöra en EFK-församling. De kände till problematiken med att församlingen officiellt inte accepterar homosexuella äktenskap. Alltså blev bara den ene medlem (man kan undra vilken story pastorn fick höra vid medlemsskapssamtalet eller om man numera kan bli det per korrespondens), men i alla kyrkliga sammanhang kommer paret givetvis tillsammans, håller handen och har naturligtvis inga dubier att uppträda som ett kärleksfullt par gentemot varandra varefter ingen annan i kyrkans umgängeskrets har något ont att säga om dem som personer med sant kristlig karaktär – försök i detta myspys-sammanhang säga något om synd, det är i det läget man själv hamnar på gatan med huvet före och kommer kallas kärlekslös, hänsynslös och bufflig, för alla är vi ju konstant syndare!
    Vad gör man då som församlingsledning när man förletts hit? Utesluter den ene partnern, som kanske både är inflytelserik och en ledargestalt? Accepterar att det blivit som det blivit och att det i förlängningen är svårt att inte tillåta partnern att vara medlem också? Mest sannolika spåret.
    Det gamla uttrycket ”att välja sina strider” passar bra – en gång i världen uteslöt man folk för allt och inget, det var inga synder och ibland inte ens en farozon. Efter att man på den tiden skjutit på allt som rörde sig kan man idag inte längre, med den historien (lika efterhängsen som de s k korstågen), utesluta någon. Och där står vi, tills någon mycket radikal pastor ställer allt på ända (sannolikt någon invandrad pastor från Afrika som inte är bunden till vårt konsensustänkande och som inte förstår att synd i Bibeln inte är synd i svenska kyrkor).

  • GoranDuvenett

    ”Framför man en sådan enligt min mening självklar ståndpunkt, då kallas man för farisée, man är hatisk, man är inte konsekvent, ställer inkvisitoriska frågor till Halldorf. Det belyser återigen tesen att kritiska frågor får man inte ställa till frikyrkoteologerna, då blir man bannlyst.”

    Stefan, detta är ju en ren lögn som gör dig till martyr för den rätta förkunnelsen. Jag efterlyser ett själavårdande resonemang i den ”självklara ståndpunkten”.

  • GoranDuvenett

    Tack och farväl till denna sandlåda!

  • TangoS

    Om du gifter om dig så har kyrkan välsignat och godkänt ditt nya äktenskap?
    Men hur är det med det gamla?
    Katolsk syn: ett äktenskap är oupplösligt. Skilsmässa är omöjligt. Enda chansen är att föra i bevis att det första äktenskapet var ogiltigt, t ex om den ena parten kände sig tvingad att gifta sig.
    Ortodox syn: man får inte skilja sig men en biskop kan ge dispens till en skilsmässa.
    DETTA INNEBÄR ATT: Ett katolskt par kan konvertera till en ortodox församling. Få en skilsmässa godkänd av den ortodoxa biskopen. Om de sedan konverterar tillbaka till katolicismen så accepterar kyrkan dem som skilda. De kan gifta om sig.
    Alternativet för frånskilda katoliker är att inte gifta om sig eller att leva i synd och aldrig mer ta emot nattvarden.

    Vad de protestantiska kyrkorna anser om skilsmässa är omöjligt att avgöra. Kyrkan viger och anger att skilsmässa är omöjligt men accepterar i alla fall skilsmässa om den beviljas av staten.

    Är själv protestant och omgift.

  • TangoS

    Kyrkan påverkasav samtiden. Bra eller dåligt?
    Gud ändrar sig i alla fall inte över tiden. Kyrkan borde inte heller ände sig över tiden
    Katolska kyrkan har koll på sina dogmer, alltså sanningar som man inte får ändra. Vi protestanter har ingen koll på vad som är våra dogmer

  • Uffe L.

    Det bästa är väl att inte bli medlem alls. Vill man dela en kristen gemenskap kan man göra det utan att vara formell medlem. Jag känner ett flertal som gör det. Och de är inte homosexuella, så det behöver inte vara orsaken.

  • wildwest63

    Absolut, det vore inget problem för mej. Det som i Sverige för vissa kan kännas torftigt i det sammanhanget är att man inte får rösta i medlemsmöten. Förr fick man heller inte några förtroendeuppdrag om man inte var medlem. Det har ändrat sig och förutom de högsta pastorstjänsterna har jag inte hört att det någonstans har varit inskränkande.
    Så jag håller med på visst sätt – att idag vara medlem känns på sitt vis ganska onödigt. Det mesta kan man få vara med om och göra ändå. Medlemmarna i frikyrkan bryr sig inte heller. Församlingsmötena är till 100% aldrig beslutsföra eftersom alldeles för få kommer dit och ingen medlemskontroll finns. Det är bara skendemokrati. Och det är alltså enda anledningen att vara medlem.

  • Micael Gustavsson

    Hej, när vi välkomnar nya medlemmar in i Folkungakyrkan, så sker det med bön och handpåläggning; jag är övertygad om att vid sidan om att rösta på medlemsmöten (som beroende på vilka frågor som behandlad definitivt kan ses som ett utövande av det allmänna prästadömets) så innebär det en speciell form av andligt beskydd och välsignelse. Det är alltså inte bara en formalitet.

  • Jonas Rosendahl

    Stefan Swärd – Nu tog du väl ändå i lite väl? Hur många av dessa 1.2 miljarder tror du står för en traditionell syn?

    Katolska kyrkan undergrävs underifrån med liberalism också. Katolska kyrkan lära står fast och skyddas av påveämbetet i en låtsasstat i staten.

    Men inte ens katolska kyrkan kommer att kunna värja sig mot historisk kritiska bibeltolkningsmodeller (G.C. Berkouwer – a half century of theology)

    ”Across much of traditionally Catholic Europe, there is massive dissent from the church’s teaching on morality. If the Vatican has lost credibility in this area, says Mr Giordan, it is for reasons that go beyond sex: it has failed to see that since the 1960s, there has been “a huge anthropological change in favour of…freedom of choice.
    People are no longer prepared to obey instructions.”

    http://www.economist.com/node/16740795

    Denna skrift från Vatikanen visar på hur man kämpar med att kunna hålla en balans, som kommer att lyckas ????

    ”Homosexuals have gifts and qualities to offer to the Christian community. Are we capable of providing for these people, guaranteeing […] them […] a place of fellowship in our communities? Oftentimes, they want to encounter a Church which offers them a welcoming home. Are our communities capable of this, accepting and valuing their sexual orientation, without compromising Catholic doctrine on the family and matrimony?
    ”
    http://press.vatican.va/content/salastampa/en/bollettino/pubblico/2014/10/13/0751/03037.html

    Det vill säga Vatikanen är på god väg in i samma problematiserande som Joel Halldorf sysslar med.
    Att det slutar mer liberalt än vad vi kan ana…ja man kan bara spekulera..men har dammluckan en gång öppnats så….

  • JB

    Min enda önskan är att du ska jobba med dina argument så att den yngre generationen kommer lyssna på dig. I det du skriver i dessa inlägg finner jag inget argument mer än ”Det står skrivet så” eller i detta specifika fall ”Det är onaturligt”. Om man tycket att argumentet ”1,2 miljarder katoliker tycker/tror något”, är ett bra argument så blir konsekvensen Bli katolik, då delar du alla deras åsikter och du har ett bra argument — 1,2 miljarder katoliker tycker så (det sista är skrivet med ironi :-) )

  • WO

    Till Mikael Karlendal och kanske till någon annan, har Joel H tydligt(!) sagt att han INTE avser att vara tydlig med sin egen privata åsikt/tro i äktenskapsfrågan. Han säger rakt ut att på Dagens ledarsida kommer han INTE att tydligt stå för den traditionella synen. Detta är ju mer än extremt….otroligt att han kan ha jobb på tidningen med en sådan frank ståndpunkt när han blir ifrågasatt pga sin nyliga, som det nu visat sig avsiktligt otydliga, ledarartikel.

  • wildwest63

    Så är det i teorin… Om det verkligen fungerar så, förutom hos er, är en annan fråga. Det allmänna prästadömet kan ju inte sägas vara något som utövas enbart som medlem med ett medlemskort. Det finns många församlingar som inte har medlemsskap på klassiskt svenskt sätt och bara därför är det allmänna prästadömet inte avskaffat.
    Även om jag är syrlig så tycker jag alltså inte alls att det är en bra utveckling med lösa medlemsskapsstrukturer i församlingar. Det skapar inget engagemang och ingen sammanhållning, i vissa fall A- och B-lag helt i onödan.

  • Micael Gustavsson

    Jag tror att själva medlemsintagningen har en effekt i den andliga världen, och att det även kan ha det i en dåligt fungerande församling, men det kan ju vara svårt att bevisa…

    Ja givetvis existerar det allmänna prästadömet på andra ställen, även i kyrkor med särskilt prästadöme, som tex den katolska. Men i den svenska frikyrkomodellen så ansvarar medlemsmöten inte bara för färgen på stilklädsel och mattor, eller för budgetförslag,mutan även för

  • Micael Gustavsson

    Jag tror att själva medlemsintagningen har en effekt i den andliga världen, och att det även kan ha det i en dåligt fungerande församling, men det kan ju vara svårt att bevisa…

    Ja givetvis existerar det allmänna prästadömet på andra ställen, även i kyrkor med särskilt prästadöme, som tex den katolska. Men i den svenska frikyrkomodellen så ansvarar medlemsmöten inte bara för färgen på stilklädsel och mattor, eller för budgetförslag utan även för teologi och andlig inriktning.

  • wildwest63

    Såg ingen dubbelpost…
    Men vi tar isåfall alldeles för lätt på medlemsskapet! När jag bott utomlands har det varit flera veckors kurser för att bli medlem, även om man dokumenterat har varit medlem i liknande denominationer. När jag blivit medlem i Sverige har det inte varit något alls av detta, enbart en kallelse till ett specifikt förmiddagsmöte. Vad händer med alla medlemmar som inte är aktiva, som inte längre tror men inte orkat/vill/glömt bort sitt medlemsskap, som grovt bryter mot församlingens stadgar (vore ju t ex fallet med homosexuella)?
    Det har isåfall också andlig effekt – vilket jag tror att det har! Inte för inte är församlingen beskriven som en armé. Har vi förrädare, latmaskar, folk som inte vill strida i en armé så vet vi vad som händer. Det är försvagning och i vissa fall totalt nederlag. Nog har vi sett det på det andliga planet i Sverige. Även om jag anser att de högsta officerarna, som leder oss fel, invaggar oss i falsk säkerhet, har det största ansvaret för den uppkomna situationen där vi retirerar bakåt hela tiden.

  • http://slowtrainiscoming.wordpress.com/ Tony Malmqvist

    Hej Stefan. Läs gärna mitt blogginlägg. http://slowtrainiscoming.wordpress.com Ser det som ett komplement till det du redan skrivit mycket bra och högintressant om. Var välsignad!

  • Stefan Swärd

    Hej Tony,
    läste länken till ditt blogginlägg, mycket bra skrivet. Intressant att du lyfter fram Dixons bok, det var länge sedan jag läste den, det var väl 80- eller tidigt 90-tal den kom ut. Rune B:s kommentarer var en bra påminnelse, jag känner ju Rune sedan sjuttiotalet, vi samarbetade redan 1973.
    Stefan Swärd

  • andersgunnarsson

    TangoS

    Att tolka Skriften som man vill, ger en stor otydlighet i dogmatiken.

    Det är protestantismens akilleshäl.

    Själv tror jag allt Kyrkan tror, lär o bekänner. En bergfast position i dessa subjektiva tider.

  • andersgunnarsson

    Så dysterJonas är igång igen o profeterar om Kyrkans fall.

    Människan spår, Gud rår. Därför är jag katolik.

  • Jonas Rosendahl

    Jag tycker nog demokratin och medlemsinflytandet generellt sätt minskat i Sverige i praktiken. Det beror på tjänstemannatänket och toppstyrningsmentaliteten som finns både inom politiken och även inom frikyrkorna. Medlemmarna har ju att ta ställning till det som presenteras och häri ligger också den reella makten. Medlemmar kan BARA ta ställning till det som presenteras och vem avgör då VAD som presenteras.
    När jag var aktiv inom politiken var detta tydligt, den beslutande församlingen är fullmäktige. Det är en formell makt. Men sedan satt jag i kommunstyrelsen, vad som släpptes vidare till fullmäktige kunde avgöras där. Men inte ens i kommunstyrelsen fanns i praktiken full makt. Det fanns även kommunstyrelsens arbetsutskott. Utskotten kunde utformas så att i praktiken så satt partitopparna där. Vad som släpptes till kommunstyrelsen och på vilket sätt det avgjordes i kommunstyrelsens arbetsutskott.
    Nu måste enligt lag en del saker gå till fullmäktige och tur det, annars vore demokratin helt satt ur spel.

    Men för att dra en parallell till församlingen. vad och på vilket sätt saker och ting presenteras på medlemsmöten kan ju indirekt vara ett försök till att styra hur man vill beslutet ska landa.
    Jag vågar påstå att den formella makten alltmer hamnat hos pastorer, och äldstes inflytande har minskat. Det är i sig inte konstigt eftersom pastorer på heltid kan arbeta på var de vill församlingen ska komma det kan inte övriga och blir då mer beroende av hur och vad som presenteras.

  • wildwest63

    I båda exemplen du ger handlar det om starka ledarpersonligheter som helst skulle vilja bestämma själva. I större eller mindre grad accepterar man andras åsikter, men man kan fortfarande – om det inte finns andra starka personligheter – sätta agendan!
    När jag var politiskt aktiv 11 år så satt de starka partitopparna i KS AU. Där avgjordes frågorna. I min kommun fanns i de stora partierna bara en tongivande person, en ”stark man”, och dessa drev frågorna, alla andra var modesta korrigerare eller transportkompani. En del kom från rikspolitiken och var självklart överlägsna i kunskap, debatteknik, taktik osv. Det fanns ingen chans att köra över dessa.
    I gruppmötena före kommunfullmäktige så gick det inte att ha en avgörande annan uppfattning mer än vid något enstaka tillfälle och i relativt perifera frågor. Satte man sig på tvären flera gånger blev man utmanövrerad och sedan utesluten (talar inte om mej).
    Det påminner oerhört mycket om senare tids frikyrkliga församlingsmöten. Till politikens fördel måste sägas att man ändå höll sig till formalia, t ex att endast röstberättigade hade rätt att rösta och att det krävdes ett minsta antal ledamöter för att beslut skulle kunna tas. Här bryter man i frikyrkan för det mesta grovt mot demokratiska spelregler.