Jag är ju i slutspurten nu av nästa bok som ska handla om Jesu seger på korset. Senaste tidens debatt om invandring tangeras i ett litet avsnitt i boken, korset för med sig försoning, mellan Gud och människa, men också mellan människor. Fiendskapen mellan folkgrupper och raser, den fiendskapen bar Kristus på korset, för att vi skulle kunna vara ett enda folk som lever i enhet och försoning, i kraft av korsets fullbordade verk.
Jag har blivit förälskad i den gamla väckelsesången ”Jag vill älska det urgamla kors”, kommer förmodligen att citera hela sångtexten i boken. På Youtube hittar man fina inspelningar av den sången med Johnny Cash på kampanj med Billy Graham, Elvis Presley och Ulf Christiansson/ Lars Mörlig i svensk kontext. ”Old rugged cross” heter det på engelska.
Här är en liten glimt från ett avsnitt, med en gammal berättelse:
”En känd berättelse från andra världskriget visar med all tydligheten innebörden av att Jesus dog en ställföreträdande död på korset, han tog straffet i vårt ställe.
Det är berättelsen om den katolske prästen Maximilian Kolbe som ger en bra bild av vad Jesus gjorde för oss på korset. Kolbe var fånge i koncentrationslägret i Auschwitz under andra världskriget. Hans medfånge, tjecken Franciszek Gajowniczek har berättat för eftervärlden hur det gick till när Kolbe offrade sitt liv för att rädda honom, det inträffade 1941. I det lägerblock där båda var fångar hade en rymning inträffat. Lägerledningen hade bestämt att om rymlingen inte kunde infångas, skulle tio av fångarna tas ut till att dö genom hunger och törst. Gajowniczek fortsätter:
”Medan de jagade rymlingen, fick vi stå uppställda från sex på kvällen och hela natten till klockan elva nästa förmiddag utan något att äta eller dricka. En del i ledet sjönk ihop och dog. Vakterna slog dem som vacklade och kämpade för att hålla sig upprätt. Jag stod intill fader Kolbe. De flesta av oss bad tyst.
På morgonen kom vice lägerkommendanten, överste Fritsch, ut omgiven av andra SS-män. Fångarna fick veta att rymlingen undkommit och att tio av hans medfångar därför skulle dödas. Och de skulle dö långsamt; av hunger och törst.
Fritsch började sedan långsamt gå utefter leden och pekade då och då ut en fånge med orden: ”den där …. den där …” varvid vakterna genast sprang fram och grep den utpekade.
Då Fritsch kom rakt framför mig och såg på mig, förstod jag att detta var slutet. Jag var väl den femte som pekades ut. Det enda jag kunde tänka på och halvhögt säga var: ”Vad ska nu hända med min hustru och mina barn?”
Fader Kolbe måste ha hört orden. Han klev utan att tveka ur ledet, log och ställde sig i givakt inför vicekommendanten med mössan i handen, som lägerreglerna föreskrev.
Överste Fritsch frågade ilsket: ”Vad vill detta polska svin?” Kolbe svarade: ”Jag är katolsk präst och inte längre ung. Jag ber att få ta denne mans plats, han har hustru och barn.” Översten såg ett ögonblick lite häpen ut, samlade sig åter och sade kort: ”Beviljas!”
Kolbe och nio andra placerades i en liten betongbunker utan fönster, nätt och jämnt stor nog att kunna rymma de tio. Ur denna bunker hörde man under de följande veckorna, hur fader Kolbe sjöng och tröstade de döende. Efter två veckor behövde lägerledningen bunkern för nytt ändamål, varför den öppnades. Det befanns att Kolbe förvånande nog var vid liv. Han dödades då med gift.”