Min predikan hos Iglesia Ichthus handlade om profetians gåva och den profetiska tjänsten.

Utgångspunkten var profeten Samuel och hans unika profetiska tjänst. Jag utgick från 1 Sam 16 när Samuel blev sänd av Gud till Betlehem för att smörja en ny kung i Israel. Guds ledning och det profetiska tilltalet var mycket specifikt, i Betlehem, en av Isais grabbar, den yngste och mest oansenliga var det, David.

Kung David har gjort avtryck i mänsklighetens historia.

1000 år senare var det en oansenlig bebis som föddes i Betlehem. Några enstaka personer fick en profetisk uppenbarelse att den lilla bebisen, skulle bli kungen för Guds folk, ja hela världen. Jesus Kristus.

Jag läste också från 2 Kon. 6 om hur profeten Elisa fick profetisk uppenbarelse om militär information, som kunde skydda israelerna från angrepp från Aram.

Samme Ande är verksam idag. Samma exakta pricksäkra ledning som Samuel fick när han smorde David till kung, på samma exakta sätt kan Gud leda oss idag. Jag har upplevt det själv vid många tillfällen, inte minst vid livsavgörande beslut.

Vi gick igenom också delar av 1 Kor. 14 som handlar om profetians gåva i församlingen. Den är viktig. Den bidrar till församlingens uppbyggelse. Profetia är till för att bygga upp och välsigna människor.

Ibland kan profetia handla om framtidsförutsägelser, det har vi exempel på i Bibeln. Gud vill ge uppenbarelse och visioner om vad som ska hända framöver, inte minst för att stärka vår tro och inriktning.

Ibland kan också profetia handla om att korrigera och avslöja synd. Det är en viktig funktion som ska utövas med största varsamhet. Blir det fel kan det bli väldigt tokigt. Blir det rätt kan det rätta livet på människor.

Profetia ska alltid prövas i församlingen. Profeten ser ju bara glimtar av Guds tilltal. Man kan blanda ihop det man hör från Gud och sina egna själsliga funderingar och förutfattade meningar.

Det kännetecknande för profetia är att det är direkt ingivet från Gud, man känner rösten inom sig, det kommer inte från det egna förståndet.

 

Idag predikar jag i den latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus klockan 16.00, som hyr in sig i Adventskyrkan vid Norra Bantorget. Ser fram emot detta. Jag uppfattas ju som pappa till församlingen, den föddes fram utifrån Ichtys/Söderhöjdskyrkan där jag var pastor fram till 2002, och Iglesia Icthus avknoppades som en dotterförsamling 2004.

Kommer att predika om att leva i Guds uppenbarelse, den profetiska tjänsten och om hur alla kristna kan höra från Gud.

Tidningen Norrländska Socialdemokraten ger en skakande skildring av en sen abort vid ett sjukhus i Norrbotten. Enligt den anmälande läkaren levde barnet i upp emot en halvtimme efter utförd abort. Barnmorskorna på plats var tillsagda att varken tillkalla barnläkare eller ge livsuppehållande vård.  Man har följt gällande regelverk, menar granskande myndigheter.

Som Ja till Livet-ordförande undrar jag vad respekten för mänskligt liv har tagit vägen.

Kan inte detta klassas som mord och det är alltså fullt tillåtet??

Vad säger abortliberala etablissemanget om detta?

Så här skriver kristne läkaren Johan Semby i ett meddelande idag med anledning av att den kristna Friskolan Källskolan i nordvästra Stockholm brann ner i går kväll. Vi vet ju inte med säkerhet vad som ligger bakom, men det görs en mordbrandutredning i detta fall, så Sembys tolkningar är inte orimliga. Men vi får se vad utredningen visar.

Här är Sembys text:

Vänner!

Källskolan brinner! – Martyrernas tid i Sverige för yttrande och trosfriheten?

I går morse gick min vän Bo Nyberg, rektor för Källskolan och ordförande för Kristna Friskolerådet ut i DN och visade på att sann mångfald och tolerans inte vinns genom att begränsa mötet mellan olika religioner och tro, utan genom att öppna för en större tolerans och mötes platser mellan dessa.

http://www.dn.se/debatt/repliker/vill-liberalerna-forkasta-europakonventionen/

I går kväll ”började” en barnvagn brinna jämte den kristna friskolan Källskolan, där Bo är rektor och förstörde hela byggnaden så i dag har alla dessa barn ingen stans att gå. En tillfällighet?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23517370.ab

Liksom under Martin Luther Kings tid – lever vi i en värld där sann kärlek, mångfald och tolerans till alla Guds skapade människor, oavsett religion, tro, hudfärg, etnicitet, eller kultur attackeras av mörkrets makter. En person sa till mig ”tänk om man fick vara en Martin Luther King”. Jag funderar på om den personen verkligen insåg att det var Kristus lidandets väg han bad om, misshandlad hotad och tillslut mördad. Visserligen fick Martin Luther King Nobelpriset och blev världsberömd, men hans liv var allt annat än en dans på rosor.

Ber att liksom under Martin Luther Kings tid, ögon och hjärtan skall öppnas så att folket och makthavare kan se HERRENS lidande tjänare som vittnen om den sanna kärleken mitt i en mörk och hatfylld värld.

”I have a Dream – that one day…”

En dag skall allt det goda bli sant, och HERREN själv kommer att torka varje tår. Men tills den dagen kommer får vi lida med de som lider, gråta med de som gråter, förvissade om att den ende gode Guden har allt i sin hand.

Våra tankar går idag till Bo, all personal, alla elever och alla föräldrar som nu är i chock över det som nu utreds som mordbrand.

 

/Johan

I juni 1973 hade jag gått färdigt på Betel-Institutet i Orsa, det var två års heltidsstudier på en bibelskola som gav mig en utmärkt grund både i min Bibelkunskap, i ett kristet liv och aktiv tjänst för Kristus. Jag var då 18 år.

Efter bön och sökande av Guds ledning blev tilltalet att jag skulle flytta tillbaka hem till Jakobsberg och Järfälla, flytta hem till mina föräldrar igen, fortsätta gymnasiet (vilket då kändes mycket märkligt) och ta kontakt med Filadelfias utpost i Jakobsberg.

Där hamnade jag efter bibelskolan. Sedan har följt 43 år av aktiv kristen tjänst i Stockholm utan något avbrott. Först åren 1973-1981 i Järfälla där basen var Järfälla Pingstförsamling och Aspnäskyrkan. En församling med fokus på församlingsplantering. Min pastor Kjell Sjöberg hade en vision om 20 nya församlingar i Stockholm. Församlingen i Järfälla var en nyplanterad församling, den bildades 1974. Där fick jag mina grundläggande erfarenheter av församlingsplantering, och att se på församlingsplantering som ett missionsinitiativ.

Den visionen har nu blivit en livstidssysselsättning för mig. Sedan följde åren i Haninge. Brandbergens frikyrkoförsamling bildades 1985. Vi började sedan pionjärprojekt i fler förorter i södra Stockholm. ARbetet expanderade. Det blev sedan Ichtys på 90-talet som sedan döptes om till Söderhöjdskyrkan. Visionen även då var mission genom församlingsplantering. Team med Uppdrags ledare Lennart Hall tog initiativ till Pionjär- och församlingsplanteringsskolan som vi hade hos Ichtys. Där ägnade jag mig åt att utbilda församlingsplanterare under en cirka femårsperiod. Det gick dock lite halvknackigt med att grunda fler församlingar, men 2004 bildades i varje fall Iglesia Ichtus, den spansktalande delen av församlingen avknoppades och blev en egen församling. Den är idag mycket livaktig och expansiv i Stockholm. Söderhöjdskyrkan – Ichtys var jag pastor för fram till 2002, sedan blev jag på deltid styrelseordförande för Evangeliska Frikyrkan.

Min förhoppning var att jag som EFK-ordförande skulle kunna verka för församlingsplantering. Det gick trögt. Man blev uppslukad av att ta hand om den befintliga verksamheten.

I oktober 2009 började jag som pastor i Elim på Östermalm i Stockholm. Församlingen har sålt kyrkan och köpt en tre gånger större kyrka och flyttat till Södermalm. Elim har grundat nya församlingar, och är nu ett nätverk av 7 församlingar, som tillsammans samlar 400-450 personer varje helg. Senaste åren har jag fungerat som föreståndare för detta nätverk.

Nu går jag in i sista perioden. Mänskligt sett har man bara 5-10 år kvar av aktiv kristen tjänst om herren ger nåd, kraft och liv.

Nu står jag inför de största utmaningarna någonsin. Ett nytt steg, som kulminerar allt jag gjort under de 43 åren. Men något så omöjligt svårt och utmanande. Att börja gå på vattnet. Att ta stora risker.

Och ännu mer renodla den ursprungliga kallelsen, att nå ut med evangeliet till dem som vi inte alls når i våra kyrkor, och alla människor som inte alls har kyrkan och kristen tro på sin radar. Och bygga en församling för dem, att börja från noll.

Att släppa den internkristna agendan, för att ha hela fokuset på att söka efter det förlorade fåret. Och då behöver man lämna de 99 fåren.

Jag kommer att berätta mer om framtidstankarna inom några veckor.

Mitt fokus under alla dessa 43 år i Stockholm har varit att ägna sig åt mission och evangelisation för att nå helt nya människor. Jag har under dessa år döpt ett antal hundra personer. Att föra människor till tro och sedan undervisa dem och göra dem till lärjungar. Det har inte varit lätt. Församlingsplanteringen har varit ett verktyg för att bedriva mission och evangelisation.

Frågan är om man har lärt sig så pass mycket under dessa 43 år, så att man ännu bättre skulle kunna bedriva mission och evangelisation, grunda församlingar och göra lärjungar.

Nu närmar sig slutet av denna vecka. Torsdagen ägnade jag åt styrelsemöte för Svenska Evangeliska Alliansen. Uppskattar mycket den satsningen och tycker att personalen med Stefan Gustavsson i spetsen gör ett utmärkt jobb. Även biträdande generalsekreteraren Jacob Rudolfsson har trätt fram som en viktig kristen röst i gränstrakterna mellan samhället och kyrkan. En fråga vi nu har på agendan är att Alliansen ska mer aktivt delta i nationella satsningar med syftet att sprida evangeliet.

I onsdags publicerade jag ledaren i Världen Idag om att värna om den kristna äktenskapssynen, och hur den sexuella revolutionen har påverkat även bibeltroende och evangelikala kretsar i västvärldens kristenhet.

Äktenskapet mellan man och kvinna är i kristen syn ett oupplösligt förbund inför Gud som kan upplösas bara om ena parten brutit förbundet. Den moderna synen är att äktenskapet är ett kontrakt som kan upplösas när någon av parterna, eller båda, så önskar, utan någon särskild anledning.

Måndagen ägnade jag mig åt styrelsemöte för Ja till Livet i Uppsala. Sedan ett par år tillbaka är jag ordförande för organisationen.

Vi har ju några organisationer i Sverige som utifrån ett kristet perspektiv arbetar med människovärdesfrågor och försvaret för de allra minsta och de mest svaga, de ofödda barnen.

Ja till Livet har haft en period då vi har varit relativt osynliga. Det började ju med stora abortmarscher på nittiotalet. Vi arbetar för att komma på banan igen och bli en viktig opinionsbildande röst. Vår avknoppade systerorganisation är Pro Vita som specialiserat sig på att jobba med juridiska och rådgivande frågor, bl.a. upptar rättegångarna med barnmorskor mycket av tiden.

En annan organisation är MRO, som bl.a. arbetar med att visa bilder på aborterade foster.

Katolska kyrkan har en egen organisation som j0bbar med dessa frågor, Respekt. Som vi har samarbete med. Det är ju bara Katolska kyrkan som har en genomtänkt teologisk syn på människovärdet och respekten för allt mänskligt liv inklusive de ofödda.

Men dessa svenska pro-Life organisationer kämpar i uppförsbacke. Ja till Livet är nog nästan bara välkomna till trosrörelseförsamlingar. Det kan också finnas enstaka pingst- och EFK-församlingar som kan släppa in en organisation av detta slag.

Och det är ju märkligt. Värnandet om allt mänskligt liv från tillblivelsen i moderlivet, har präglat kristna kyrkan i 2000 år.

Men vi kommer igen. Ja till Livet går vidare, vi kommer att höja rösten.

I Ja till Livet arbetar vi nu bl.a. med att hitta personer som kan fungera som regionala ombud för Ja till Livet, på ideell basis. Brinner du för de frågor som vi jobbar med, hör av dig.

Synen på de ofödda barnen är ju mycket ambivalent i Sverige och i västvärlden. Det finns en vilja att skydda ofödda barn, t.ex. griper myndigheterna in om en gravid person missbrukar och därmed skadar fostret. Utövar du våld mot en gravid kvinna så att fostret skadas är det en straffbar handling. Folk reagerar på könsaborter, aborter av förståndshandikappade m.m. Men med fri abort kan ju något sådant absolut inte förhindras.

Till syvende eller sist handlar det om man är önskad eller inte. Ett samhälle som sorterar ut det oönskade – är det ett bra samhälle?

Nazisterna satte det i system att sortera ut allt oönskat mänskligt liv.

Läser just nu en av Al Mohlers böcker, ”We cannot be Silent”, som handlar om sexuella revolutionen i USA, och hur det har påverkat kyrkorna. Jag har utgått från dessa tankar i mina senaste ledare i Världen, där nästa kommer på onsdag. Rekommenderar läsning av Mohlers utmärkta bok som man kan ladda ner från nätet till en modest kostnad.

Mohler är en av de främsta evangelikala teologerna och opinionsbildarna i USA. Han är rektor för Sydstatsbaptisternas ledande teologiska seminarium.

Sexuella revolutionen var ju en fråga jag jobbade med i samband med min doktorsavhandling som kom ut 1984. Jag fokuserade då på abortfrågan, men kontexten var ju sexliberala revolutionen, där fri abort blev en följd av detta, något jag visar i min avhandling.

Det är en kunskap som helt förnekas idag, där det hävdas att fri abort är ett resultat av kvinnokampen. Enligt min avhandling stämmer det inte.

Sitter nu och går igenom de 2137 blogginlägg jag skrivit till och med idag, med början i juni 2008. Jag gör det inom ramen för arbetet med nästa bok, som ska ge en sammanfattning av mitt bloggande dessa år. Jag och bokförläggaren tror att detta kan väcka intresse då jag har haft hundratusentals besök på bloggen per år, så finns det troligen ett intresse att visa highlights från detta bloggande.

Har du synpunkter på vad som ska komma med i den kommande boken, skriv gärna en kommentar.

Idag hade jag en härlig långlunch med John van Dinther, pastor för New Life.

Han leder New Life-nätverket som nu består av sju församlingar (jag tror det är sju). Bland annat har man tagit över nedlagda kyrkor och planterat nya församlingar i byggnaden. Högkvarteret finns i Alvik Stockholm och sedan har man församlingar i Hässelby, Kungsholmen, Sollentuna, samt i Västerås och i Göteborg. Jag tror det är någon till som jag inte kommer ihåg.

Underbart med personer som gör det, går från ord till verklighet.

Har hört pratandet om församlingsplantering i svensk kristenhet sedan åttiotalet, och ett oändligt antal powerpoints. Det är ännu mer intressant med personer som faktiskt gör det, och är uthålliga och långsiktiga. John hör till de verkliga spjutspetsarna i svensk kristenhet. Att göra det – det kräver kallelse från Gud, karaktär, lämplig kompetens och en apostolisk utrustning. Mer sånt i svensk kristenhet.

Vi hade ett spännande samtal om min egen framtid. Min pastorskollega Hans Jansson i Kungsporten Huskvarna har skrivit en bok om livets andra halvlek.

Jag står snarare inför livets sista period, då jag har ett  begränsat antal år då jag kan göra någon mer insats för Guds rike.

Jag står nu inför mitt livs största, riskfylldaste och mest omöjliga utmaningar. Det bollade jag med John. Vad gäller det?

Det säger jag inte.

Inte än.