Hej igen Stefan.

Så fint att ta del av din läsning av ”Hur kunde det gå så här långt?” och ditt huvudsakligen positiva omdöme. Jag är imponerad av att du tagit dig tid att skriva en så omfattande sammanfattning av dina intryck. Och det känns bra att vi kan mötas i samtal, och att vi kanske t o m närmat oss varandra en del, efter några ”duster” något decennium tillbaka, där vi kanske delvis talade förbi varandra, eller åtminstone hade lite svårt att förstå den andres ståndpunkt. (Samtidigt ska vi förstås inte släta över de skillnader som nog fortfarande finns, och som i bästa fall kan göra samtal spänstigare, och stimulera till fortsatt utforskande av ”längden, bredden och höjden” i vår gemensamma tro och strävan till efterföljelse).

Boken är ju ett ”bricolage”, ett försök att lägga ett pussel med rätt många bitar, för att om möjligt låta en bild träda fram. Jag vet inte om jag riktigt lyckats, delvis därför att jag i stor utsträckning avstått från en riktig sammanfattning av EN tydlig bild. Förhållandet mellan ”nationalistisk högerkristendom”, ”trumpism” (som jag inte uppfattar vara samma sak) och ”evangelikaler” (som i sig inte är något entydigt och lättdefinierat begrepp) är komplext.

Du efterlyser mer ”nyansering” i ett antal avseenden. Och jag skulle förstås ha kunnat lyft fram positiva saker som människor har fått förmedlat från sådana som Derek Prince, Oral Roberts, Demos Shakarian, E.W. Kenyon med flera. Men dels tror jag att det skulle ha gjort texten lite mer uddlös och ”ljummen”, och dels var det ju de faktorer som har haft (i mina ögon) negativa och ”förklarande” konsekvenser som jag var ute efter att identifiera. Och där blev jag under skrivandets gång alltmer övertygad om att de olika pusselbitar jag beskriver i kanske ”onyanserade” termer har varit viktiga.

Du tvivlar på darbyismens/dispentionalismens inflytande bland amerikanska evangelikaler. Där tror jag att du har fel. Det finns enkätundersökningar som bara är ett par år gamla som visar hur utbredd den fortfarande är bland pastorer och ledare. I den kanske första riktiga översikten över dispentionalismens historia (Daniel Hummel, ”The Rise and Fall of Dispensationalism – How the Evangelical Battle Over the End Times Shaped a Nation”) som kom ut våren 2023 konstaterar författaren att dispentionalism förblir “one of America’s most resilient and popular religious traditions”. Det som är intressant är hur denna ”pretribulationistiska pre-millenialistiska” teologi utan intellektuell krock kan kombineras med de drag av ”post-millenialism” som blir alltmer tydliga, inte minst bland de som ser Trump som sänd av Gud, i den s k ”7-Mountain”-rörelsen, och i Peter Wagners böcker om att ”ta kontroll” över olika typer av makter.

Får väl här klämma in att självklart tycker även jag som du att det ”inte är fel” att ”seriösa kristna med föredömlig karaktär får ledande positioner i samhället”. Tvärtom skulle vi behöva fler sådana ”seriösa kristna med föredömlig karaktär”. Jag tror faktiskt att det finns flera sådan i Sveriges Riksdag, där jag tror att en av dem är med i samma församling som du: Jakob Forsmed.

Att i en svensk kontext skriva kritiskt om ”evangelikaler och pingstvänner/karismatisk troende” kan ju vara att slå in öppna dörrar, eller rättare sagt riskera att bekräfta cementerade och ytliga fördomar. Jag är glad att du ser att jag försökt och kanske lyckats undvika detta. Den evangelikala delen av kristenheten är ju bred, vilket bland annat har speglats i Lausannerörelsen (med spänningen mellan John Stott-Billy Graham, och mellan nordamerika-”syd”) och även i skillnaden mellan Sverige och USA.

Just kapitlet med titeln ”Svensk högerkristendom – finns den?” är nog det jag är minst nöjd med – framför allt den senare delen som handlar om nutiden. Jag skrev det sent i processen, i en lite stressad känsla av att jag borde få med något kopplat till det svenska sammanhanget. Där skulle jag velat ha mer tid, och jag har lekt med tanken att skriva något mer omfattande just utifrån vårt svenska sammanhang. Vi får se hur det blir med den saken.

Även om ditt namn nämns i det kapitlet så var det inte i avsikt att etikettera dig som ”trumpist”. Men jag konstaterar att du haft ett stort engagemang i några av de frågor som är viktiga för de amerikanska evangelikaler som utgör Trumps kärntrupper, det vill säga: abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin. Och det är väl inte fel uppfattat? (Vad gäller evolutionsteorin – som du ”inte vet så mycket om” – så tangerade vi ju den i en debatt om Adam & Eva för ett antal år sedan, om du minns?). Samtidigt ville jag verkligen betona att du radikalt skiljer dig från dessa kärntrupper i ditt engagemang för klimat, miljö och flyktingar, och att du varit uttalat kritisk mot amerikanska evangelikalers omfamning av Trump och de värderingar (eller snarare brist på dito) som han i övrigt står för. Och jag var noga med att betona att både Stefan Gustavsson och Mats Selander tydligt signalerat avståndstagande från trumpism och högerkristendom.

Du har ju helt rätt i att ”Trumpismen har kidnappat några klassiska kristna kärnfrågor som kampen för ofödda barnens rätt till liv och en traditionell äktenskapssyn”. Det jag tycker är både intressant och anmärkningsvärt är att detta har blivit en sorts ”Shibolet”-fråga för Trumps evangelikala kärn-trupper, som överskuggar det mesta av evangeliet, inklusive det Jesus säger om ”vadhelst ni har gjort mot en av dina minsta”, där jag har svårt att förstå hur man samtidigt kan försvara ett 8-veckors embryo och sättet att skilja tusentals minderåriga barn från sina föräldrar vid USA:s gräns mot Mexiko.

Även om boken tar sin utgångspunkt i frågan om hur kristna kan stödja Trump, så breddas ju frågan till att handla om ”nationalistisk högerkristendom” i bredare bemärkelse. I det sammanhanget undrar jag om du ändå kan hålla med mig om det jag skriver i kapitlets avslutande stycke: a) att det engagemang som Världen idag och kretsen runt tidningen har i frågor om abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin ”bidrar till att många i det sekulariserade Sverige har svårt att se skillnad mellan svenska och amerikanska evangelikaler”, och b) att för den som vill närmare studera svensk högerkristendom ”finns det knappast något enklare sätt att börja än sätta sig ner och läsa några veckors utgivning av Världen idag”?

Och precis som du – exempelvis i din bloggpost om SD partikongress/årstämma – så är jag oroad över utvecklingen i Sverige. Och särskilt oroad över att det tycks finnas ett stöd för den sorts inskränkta nationalism som SD står för bland evangelikala kristna. Det är möjligt att jag tog i lite för hårt i en debattartikel i Dagen härförleden, men jag har ju tyckt mig se en del av detta i den entusiasm som visats för Per Ewerts bok om ”Landet som glömde Gud”, och en del av de ledartexter han skriver just i Världen idag. Skulle vara intressant att höra dina tankar kring detta.

Jag tror att jag slutar här. Men jag fortsätter gärna samtalet. Och återigen, tack för att du tagit dig tid både för läsning och att skriva ner dina reflektioner.

Vännen Pekka