Problematisering av och reflektioner över frikyrklig teologi och utbildning

Jag har länge tänkt skriva ett blogginlägg om frikyrklig teologi och pastorsutbildning. Anledningen är att jag är bekymrad över hur det fungerar. Jag är ingen teolog. Jag har varken jobbat eller studerat vid någon av de frikyrkliga akademiska teologiska utbildningarna. Jag satt i styrelsen för Örebro missionsskola några år i mitten av nittiotalet. Som EFK-ordförande 2002-2010 försökte jag väcka frågorna och problematisera saken, men lyckades inte få gehör för detta. Däremot har jag pratat med många studenter vid dessa utbildningar under många år, känner ett antal lärare och har läst en hel del teologi, och om teologi. Så mina bedömningar är något fragmentariska. Min enda teologiska utbildning är att jag gick Betel-Institutet i Orsa två år som tonåring. Hoppade av gymnasiet vid 16 års ålder och gick bibelskola i två år. Sedan fortsatte jag och fullföljde gymnasiet. Tiden i Orsa gav mig en mycket grundlig bibelutbildning. Drevs av den oppositionelle SMF-legendaren Ebbe Bohlin. Framförallt uppskattade jag Per Fjelstads bibelundervisning. När jag var klar med gymnasiet gjorde jag valet att inte läsa vidare i teologi, utan istället satsa på nationalekonomi och samhällsvetenskap, vilket slutade med en doktorsavhandling i Statskunskap. Det var nog pragmatiska försörjningsskäl som låg bakom valet. Även om jag lämnade Stockholms universitet redan 1984 som 29-åring, så har jag sysslat med forskning en stor del av mitt liv inom ramen för min konsultverksamhet. Har bland annat aktivt följt den världsledande forskningen på miljö-, klimat- och energiområdet.

1. Min huvudinvändning är den nära koppling som under åren utvecklats mellan staten och de frikyrkliga pastorsutbildningarna. Inom EFK har vi problematiserat och diskuterat statsbidragens negativa aspekter. Att vara helt fristående från statens inflytande är en fråga som drivs inom EFK. Det är anledningen till varför vi har avsagt oss vigselrätten från 1 januari 2012. Men statsinflytandet finns på ett antal områden, och ska man avveckla detta, borde man rimligtvis börja med de områden där inflytandet är mest styrande och skadligt. Jag menar nog att det mest skadliga inflytandet finns på pastorsutbildningsområdet. Inom dåvarande Örebromissionen var det en omfattande debatt om statsbidragen på sjuttiotalet. ÖM och dåvarande rektorn för Örebro missionsskola, Sigfrid Deminger, (som varit centralperson i debatten senaste året) tog tydligt avstånd från statsbidrag till Örebro missionsskola. Det blev sedan en omsvängning på åttiotalet , pragmatismen tog över och man accepterade statsbidrag. Idag är det väl bara Livets Ords Teologiska Seminarium och Församlingsfakulteten i Göteborg som drivs utan statsbidrag så vitt jag vet, av de pastors- och prästutbildningsinstitutioner vi har.

2. Statsbidragen leder till att våra frikyrkliga utbildningsinstitutioner får närmare koppling till sekulära universitetsvärlden och dess bedömningar och kriterier, än till församlingsrörelsen. Universitetskraven leder bl.a. till professionalisering av teologin. Det har successivt ökat kraven på antal lärare som är disputerade vid sekulära universitetsteologin. Frikyrkolärarnas karriärer knyts till universiteten och man växlar mellan tjänstgöring vid frikyrkoutbildningen och universitet. Detta behöver problematiseras, och vi måste våga diskutera de lojalitetskonflikter som kan uppstå med detta system.

3. Hela systemet utvecklar en anpassning till staten. En mycket känd frikyrkoteolog sade till mig nyligen i ett enskilt samtal, att han kan inte uttrycka något kontroversiellt offentligt som ligger inom ramen för frågor där vi kristna har en annan syn än mainstream-Sverige, då är han rökt som universitetsteolog. Jag minns ett samtal jag hade för några år sedan med en THS-student. Han hävdade att han inte hade gått på någon kristen utbildning, utan en allmän sekulär teologisk utbildning, fromhetsliv och sådant som ligger inom ramen för att ”bli använd av Gud” har han fått söka näring till på andra håll. Det är bara några exempel på reaktioner jag mött under årens lopp.

4. Statsbidragen skapar beroenden. Bland annat finns det en ovilja att lyfta upp och problematisera detta. Både på styrelsenivån i samfunden som i alltför stor utsträckning sliter med frågan att budgeten ska gå ihop, den går inte ihop utan statsbidrag till teologiska utbildningarna, och från skolornas håll finns det begränsat intresse att offentligt dryfta detta. Det kan dessutom störa relationen till universitetsvärlden och Högskoleverket.

5. Vad är då problemen med den statliga kopplingen. Det största problemet är att kristendomen är en helt annan världsbild än vad de sekulära universiteten står för. Det centrala i kristen tro är Gud, en Gud som är aktivt verksam i vår värld och som talar till oss och som vi kan leva i relation med. Gud har blivit människa, Kristus bar våra synder på korset, och Kristus är uppstånden och sitter nu på Faderns högra sida. Vi är Guds ambassadörer, med uppdraget att sprida de goda nyheterna om frälsning genom tron på Jesus, för hela världen, och grunda församlingar runt hela världen. Som kristen tror jag på Guds rike, att Gud aktivt griper in här i världen, och att han vill använda mig och den kristna församlingen i detta uppdrag. Syftet med de frikyrkliga teologiska utbildningarna är att utbilda folk för att arbeta med och förverkliga detta. Det är en öppen världsbild som en kristen har, vi tror inte på ett slutet materialistiskt universum. Vi har en teocentrisk världsbild. Gud har talat, Gud har uppenbarat sig, och vi kan förstå och tillägna oss den uppenbarelsen. Så i grunden rör vi oss kristna i helt andra dimensioner, och lever med en helt annan världsbild än vad de sekulära universiteten gör.

6. Som kristna kan vi också röra oss inom ramen för den sekulära inomvärldsliga världsbilden, det måste inte vara en motsats. Jag kan som kristen driva forskning inom ramen för detta. Gud har skapat vårt intellekt och vi är kallade att utforska Guds skapade värld, för att bättre förstå hur den fungerar. Det innebär att vi som kristna inte alls behöver visa förakt för mänskliga strävanden att utforska världen, att förstå världen, och använda gängse vetenskapliga metoder för detta ändamål. Mycket av universitetsteologin behöver vi därför varken ta avstånd ifrån eller förakta. En kristen kan mycket väl ägna sig åt vetenskaplig forskning i religionssociologi, religionspsykologi, kyrkohistoria,  religionshistoria, systematisk teologi, exegetik, etik etc. och använda empirisk vetenskaplig metod. Men man ger sig då in på det partikulära området, söker preliminära detaljkunskaper. En helhetsförståelse kan för den kristne inte nås utan att utgå från en kristen världsbild. Man kan t.ex. bedriva forskning om Bibeln, antikens språk, skapa språkförståelse, förstå hur ursprunglige läsaren och författaren av Bibelns texter tänkte, hur deras värld såg ut, diskutera och finna metoder för hur Bibeln ska tolkas. Men det finns gränser här när man börjar krocka med en kristen världsbild. En historisk-grammatisk metod i forskningen kring Bibeln är så vitt jag kan begripa oproblematisk. Men när man ger sig in på den historisk-kritiska metoden, ger man sig in på ett område där världsbilderna krockar. Den kristne tror att Bibeln är Guds ord, och Guds uppenbarelse till oss människor. Missionsbefallningen handlar bl.a. att om att lära människor att hålla allt det Jesus har sagt. En central punkt i kristet liv handlar om lydnad och efterföljelse, vi kan inte sitta och välja och vraka i Bibeln, och plocka ut det som passar oss. Då tappar vi bort efterföljelseaspekten. Utgångspunkten för den troende i Bibelläsningen är att förstå Bibelns ord, och förstå hur det ska tillämpas, nalkas vi Bibeln utifrån en kritisk och problematiserande distans, då glider vi mellan världsbilderna. Den allmännakademiska inputen behöver vara ett komplement, som liksom all forskning behöver problematiseras och kritiskt granskas – men det kan inte vara mer än ett komplement vid utbildningen av pastorer, präster och missionärer. Grundfrågorna handlar om en andlig dynamik och utveckling som inte alls fångas upp av ett sekulärt akademiskt perspektiv.

7. Akademiseringen av frikyrkoteologin skapar flera problem. Ett problem är att teologin, och ledarformandet, intellektualiseras. Det handlar om att lära sig vissa saker, vissa metoder, visst tänkande, så kan man fungera som kristen ledare. Det centrala i formandet av kristna ledare handlar dock om att lära känna Gud, att formas som ledare i ett samspel mellan dialoginriktad undervisning och praktik, så som Jesus utbildade och utrustade sina tolv lärjungar. Intellektualiseringen skapar en andlig kraftlöshet, där intellekt och teologisk analys blir viktigare än ett heligt liv, att leva i radikal efterföljelse, att leva i erfarenheten av Guds kraft och i lydnad för Kristi ord och befallningar. Intellektualiseringen skapar också en särskild klass av teologiska proffs som anses ha en särställning i uttolkningen av Bibeln. Frikyrkans bakgrund och livsnerv är revolten mot prästväldet, vanligt folk kan läsa och förstå Bibeln. Det var väl detta Luther reagerade mot med latinet som teologins språk. Dagens akademiska teologi är krånglig, och ofta obegriplig för vanligt folk, jag har svårt att förstå en hel del trots att jag är disputerad på ett annat område. Vanligt folk kan läsa och förstå Bibeln, och kan räkna med Andens ljus över sin skriftläsning, teologin kan ofta mer krångla till denna process än förenkla den. Teologerna läser och citerar ständigt varandra, vilket skapar ett ganska slutet skrå. Det finns naturligtvis bra teologi, där man är medveten om dessa faror, och hittar en annan väg. Men dessa negativa tendenser är alltför vanliga.

8. Akademiseringen leder också till att den slutna materialistiska inomvärldsliga världsbilden tränger sig på i utbildningen av pastorer och präster, vilket leder till att kristendomens övernaturliga sidor tonas ner. Frågor som handlar om hur man övervinner Djävulens frestelser, hur man blir uppfylld av Anden, hur fungerar man i en profetisk gåva, hur man driver ut onda andar, hur bekänner jag mina synder, hur bedömer jag vad som är synd, hur lever jag ett kristet liv i seger m.m. blir crazy, irrelevanta utifrån akademisk teologi, trots att de är centrala frågor i Bibeln och för en aktiv kristen. Men det beror på att världsbilderna – paradigmen krockar.

9. Allt det jag skriver i detta blogginlägg är ganska självklara saker, och har naturligtvis diskuterats i det oändliga inom ramen för våra präst- och pastorsutbildningar. Därför försöker man finna avvägningar. Ett intensivt andligt fromhetsliv enligt de riktlinjer jag utvecklar här, kan naturligtvis utvecklas i olika former av teologiska miljöer. Men systemet med statsbidrag och universitetsberoende leder till ett starkt tryck mot att gå i riktning mot en inomvärldslig sekulär teologi, som blir förödande för om det ska vara sättet att utbilda morgondagens kristna ledare. Därför behöver sakerna problematiseras och diskuteras. Tycker att det grepp som Örebro Missionsskola utvecklat kring SALT-utbildningen är ett bra sätt att försöka koppla närmare till församlingsrörelsen och kontextualisera teologin, det utvecklas nu vidare med ALT. Det tycker jag är en satsning som går åt rätt håll. Men även där behöver man vara observant på var man hämtar inspiration och källflöden, är det från sekulär universitetsmiljö, eller är det från Gudsuppenbarelsen.

10. Vad gör vi då? De här problemen kan inte lösas över en natt. Ett första steg är att ta ett principiellt beslut i våra samfund om att vi vill gå i en riktning att minska det statliga beroendet i våra pastorsutbildningar, och då tänker jag inte bara på pengar, utan tänker på hela den kulturella ram inom vilken en teologisk utbildning sker. Det är nödvändigt att börja bygga upp fonder och finansiering för att vi själva ska börja ha kontroll över dessa utbildningar. En närmare koppling till församlingsrörelsen är också en nödvändig rörelseriktning. Sedan behöver frågorna lyftas fram och problematiseras. Och här behöver både teologer, pastorer och engagerade församlingsmedlemmar delta i diskussionen.

11. Jag tycker att det behövs en extern rankning och betygssättning av våra svenska teologiska utbildningar utifrån kriterier som Bibeltro, karismatisk öppenhet, lärjunga- och ledarträningsperspektiv, att anpassa teologi till församlingsarbetets utmaningar. Det kan ge en vägledning för studenter som ska söka in till en teologisk utbildning. Funderar på att ta upp i Svenska Evangeliska Alliansens styrelse om SEA skulle kunna ta på sig en sådan roll.

12. Man måste också ställa sig frågan hur bibelsynen påverkas i frikyrkliga teologin, och i nästa led i formandet av våra pastorer, som i nästa led formar våra församlingar. I den sekulära akademiska teologin är Bibeln inte Guds ord och uppenbarelse till oss som vi kan förstå genom hjälp av Anden och genom den vägledning som ges av olika gåvor och tjänster i Kristi kropp, utan det är endast ett religiöst historiskt dokument skrivet av människor, som ska granskas med de kritiska vetenskapliga metoder som används vid studiet av historiska religiösa dokument. Förhållningssättet är kritisk och en modernistisk världsbild utifrån upplysningstänkandet ska ge redskapen för att förstå, bedöma och granska Bibeln. Det är självklart att man utifrån ett sådant paradigm hamnar i helt andra slutsatser i bibelstudiet än om man tror att Bibeln är inspirerad av Gud, för att vägleda oss i våra kristna liv och ge oss kunskap om Gud och gemenskap med Gud.

13. Observera att denna text är mycket generaliserande. Jag har inte gått in och gjort bedömningar av enskilda kristna utbildningsanstalter. En hel del teologer håller nog med mig om det mesta, och specifika teologer och utbildningsinstitutioner försöker hantera detta på ett bra sätt. Men jag menar nog att den generella trenden under de senaste 30-40 åren har varit i riktning mot ökade inslag av sekulär akademisk teologi som styrt över frikyrkliga utbildningsanstalter, dock i varierande omfattning beroende på vilken utbildningsanstalt vi talar om. Och här tror jag att statsbidragen och det därmed uppkomna statsberoendet är det grundläggande problemet.

14. Detta är mina bedömningar, jag kan inte avgöra om jag har fel, eller om jag är inne på något viktigt. Det kanske responsen på detta blogginlägg kommer att utvisa.

 

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Fransson Gustav

    Hej Stefan.

    Tycker att du har många viktiga poänger. Jag tänker på tre saker när jag länder detta.
    1. Församlingarna själva kanske i större omfattning behöver komma samman och syriska med teologi. Det grepp man valde att göra inom pingst att slopa pastorskonferenserna och istället satta på pastorsakademin, ser jag som ett modernt grepp och som skulle kunna utvecklas ännu mer.
    2. Var hämtar sekulära källor sin information om teologisk forskning etc, förmodligen föredrar de sekulära utbildningssäten, då de, tror jag, anser t.ex. LOU vara vinklad och ovetenskaplig. Därför tror jag att det är viktigt att kristna människor finns där och satsar där. Kanske inte främst med ett församlingsperspektiv, utan snarare ur ett apologetiskt och missionalt perspektiv.
    3. Tror inte korteboskolan har något statsbidrag

  • Fransson Gustav

    Skrev från telefonen, ber om ursäkt för T9 på sina ställen.

  • Joel Appelfeldt

    Hej Fransson Gustav.
    Tack för din bidragande vinkel till samtalet, undrar bara vad du bygger ditt antagande att LOU (numera LOTS) skulle vara ovetenskaplig, rent vetenskapligt alltså. Som utgången elev kan jag nog tillstå att utbildningen är vinklad, den har en tydlig vilja att vara både karismatisk, kyrkobyggande, missionsinriktad m.m. Men det kanske inte var det du syftade på, kanske. Min erfarenhet ger att LOTS nog har både sina förtjänster och sina brister men ovetenskaplig är nog att ta i, iaf om du inte har god grund för det du säger. Det lärare jag hade var nog måna om att ge oss ett grundläggande vetenskapligt tillvägagångsett. Sen finns det mkt att säga om hur vi som kyrka och kristna ska hantera teologi i förhållande till dagens sekulära metoder, men det är en annan sak.

  • Joel Appelfeldt

    Oj da, läste visst ditt inlägg tokigt. My bad. Fick hjälp av min fru med exegetiken och förstår nu vad du skrev :) . håller delvis med dig om att närvaro på sekulära instutitiomer har sin poäng men tror inte på att lämna formering av andliga ledare till dessa instutitioner.

  • Henke

    Hej, håller med om mycket men ser en annan lösning. Problemet kan sammanfattas imin egen erfarenhet av teologiska studier, risken är att man läser oerhört mycket om Bibeln men väldigt lite i den. Däremot ser jag ingen motsättning mellan att å ena sidan studera Bibeln historik-kritiskn och å,andra sidan läsa den som Guds ord. Vetenskapen är ett bra verktyg för en troende, inte minst en blivande pastor, men det gäller att inte låta den bli mer än så. Vissa fakta om Bibeln som text är bra för oss att veta utan att det behöver innebära något negativt för tron. Om allt pekar mot olika källor i exempelvis moseböckerna ser jag inget problem med det. Snarare kan det berika min läsning och förståelse. Lösningen jag skulle kunna tänka mig påminner om d svenska kyrkan har men med vår frikyrkliga utformning. Först gedigna teologiska studier, men också gärna med kurser i exempelvis filosofi eller antropologi, och efterbakademisk examen ett år, eller varför inte två, med mer pastoral utbildning med praktisk övning i exempelvis söka och utveckla de andliga gåvorna. Och vid sidan av den första akademiska utbildningen bör andlig utveckling kopplat till någon församling och mentorskap finnas med. Jag är oerhört tacksam för de akademiska verktyg jag fått med mig som pastor. Inte minst när det gäller att tolka en text. Men jagmskulle ha önskat mig mer av församlingsförlagd utveckling. Två år av mer ledarskapsutbildning och andlig uppbyggelse där Bibeln får ge istället för att undersökas hade varit bra. Att ha en femårig utbildning är sommar ser det fullt rimligt och kanske till och med önskvärt. Inte minst ledarskapsbiten borde få större plats. (kanske på bekostnad av en del av grekiskan om man ska vara ärlig)

  • Johan

    Superbra analys och tempen på vart vi är och vart vi är påväg. jag läser just nu på en teologisk högskola och funderar egentligen vad jag ska ha mycket av min utbildning till. jag behöver lära mig så mycket annat om tro och liv för att jag ska klara en pastorstjänst och ser att många av mina vänner bara blir teoretiska i sitt förhållningssätt till tron. Dessa teologiska högskolor skapar en teologisk klubb där få får vara med.
    men det är en dubbelhet, för en del av min utbildning tror jag inte jag skulle kunna vara utan.

    Jag upplever att många skolor har en fruktan för högskoleverket som påverkar mycket och tror faktiskt det skulle vara bättre att utbilda utan ekonomiskt stöd trots det skapar andra problem.

    tack för ett bra inlägg.

  • Ps23enkristens

    Tack för det här mycket intressant och lärorikt…Frid Ronny

  • Andreas Bernberg

    Oj oj, se upp alla teologiska utbildningar, för nu ska det rankas huruvida ni är karismatiskt öppna eller inte och huruvida ni är bibeltroende! 

    Undrar just vilka kriterierna kommer att vara…

  • ephron9

    ”vissa fakta om Bibeln som text”
    Om det verkligen rörde sig om fakta skulle det inte finnas någon diskussion.

  • Sward

    Andreas,
    Att det görs extern bedömning och betygsättning av en utbildningsanstalt, är ju praxis, för näringslivsrelevanta utbildningar görs det ständigt ur en rad olika aspekter. Det är bättre med sakliga och transparenta prövningar, än bara lösa ryktesantaganden om olika utbildningar.
    hälsar
    Stefan Swärd

  • Carl_Lindahl

    Liten rättelse bara: Luther reagerade inte alls mot att latin var teologins språk. Tvärtom författade både han och Melanchton mycket av sina teologiska skrifter på just latin (de ville ju nå utanför ankdammen Tyskland också :)  ). Luther var själv snarast tvåspråkig, och kunde varva mellan latin och tyska i personliga brev, dagboksanteckningar och när han bad.

    Guds ord, den kristna trons grunder, uppbyggliga skrifter och själva gudstjänsten skulle däremot vara på folkspråket, så klart.

  • David Wellstam

    Tack för ditt kloka och modiga inlägg! Mycket intressant!

    Bra att du aktualiserar dessa viktiga frågor. Om församlingen är världens viktigaste instans, så måste de som leder den vara några av världens viktigaste personer. Alltså är pastorsutbildningarna extremt viktiga. Rädsla för att uppfattas som negativ och anti-intellektuell måste övervinnas och sakliga argument framläggas. 

    Under min tid som teologistuderande så uppskattar jag att minst 50 % av de jag samtalade med hade allvarliga invändningar mot sin utbildning. Det var inte bara kritik mot detaljer, kurser eller enskilda läroböcker, utan mot mer grundläggande saker. Ingen vågar dock säga något eftersom man är rädd att stämplas som anti-intellektuell, negativ eller upprorisk. Dessutom är man rädd för att inte rekommenderas av skolan eller enskilda lärare om en församling skulle höra sig för. DÄRFÖR är din idé om en extern granskare som är utsedd av lokala församlingar skolan vill tjäna med ledare suverän. De skulle kunna samtala med elever som då utan rädsla skulle kunna ge ärliga åsikter om vilken nytta de anser att utbildningen har för kommande pastorstjänst. Det är bättre att skolorna är måna om att församlingarnas granskare ska vara nöjda än att staten är det.

    Jag tror liksom du att teologiska utbildningarna måste klippa navelsträngen och bli självständiga från staten. 

    Jag tycker att man kan se följande principer från nya testamentet som borde gälla för all pastorsutbildning:

    1. Lärjungaorienterad – dvs praktisk, stort fokus på praktisk teologi, alla elever har en mentor
    2. De fem tjänstegåvorna undervisar – alla fem tjänstegåvor undervisar så att de kan utrusta de blivande pastorerna utifrån sitt unika perspektiv.
    3. Personlig Gudsrelation i fokus – undervisning och praktik enskilt och i grupp där ledarna får växa som tillbedjare, bedjare och Jesu vänner. 
    4. Inre förvandling – alla blivande ledare behöver få arbeta med sig själva och växa i frihet, renhet och karaktär.
    5. Karismatisk – när Jesus sänder ut de 12 och de 70 som en del av sin utbildning är uppdraget att bota sjuka, uppväcka döda och kasta ut demoner. ALLA Jesu blivande ledare kunde göra detta och gjorde det regelbundet.
    6. Viktig kunskap – blivande ledare behöver kunskap i GT & NT och behöver kunna reflektera teologiskt och kunna tillämpa sin kunskap. De behöver också kunna förmedla den till andra på ett relevant sätt.

    Jag skulle vilja påstå att de flesta utbildningar idag är svaga på eller helt saknar punkt 1, 2, 3, 4 och 5. 

    Tack Stefan! 
    Du satte igång mina tankar och jag frestas att bryta min bloggsemester och skriva något 😉

    /David

  • http://www.facebook.com/DavidWellstam David Wellstam

    Tack för ditt kloka och modiga inlägg! Mycket intressant!

    Bra att du aktualiserar dessa viktiga frågor. Om församlingen är världens viktigaste instans, så måste de som leder den vara några av världens viktigaste personer. Alltså är pastorsutbildningarna extremt viktiga. Rädsla för att uppfattas som negativ och anti-intellektuell måste övervinnas och sakliga argument framläggas. 

    Under min tid som teologistuderande så uppskattar jag att minst 50 % av de jag samtalade med hade allvarliga invändningar mot sin utbildning. Det var inte bara kritik mot detaljer, kurser eller enskilda läroböcker, utan mot mer grundläggande saker. Ingen vågar dock säga något eftersom man är rädd att stämplas som anti-intellektuell, negativ eller upprorisk. Dessutom är man rädd att inte rekommenderas av skolan eller enskilda lärare om en församling skulle höra sig för. DÄRFÖR är din idé om en extern granskare som är utsedd av lokala församlingar skolan vill tjäna med ledare suverän. De skulle kunna samtala med elever som då utan rädsla skulle kunna ge ärliga åsikter om vilken nytta de anser att utbildningen har för kommande arbete. Det är bättre om skolorna är måna om att församlingarnas granskare ska vara nöjda än att staten är det.

    Jag tror liksom du att teologiska utbildningarna måste klippa navelsträngen och bli självständiga från staten. 

    Jag tycker att vi kan se följande principer från nya testamentet som borde gälla för all pastorsutbildning:

    1. Lärjungaorienterad – dvs praktisk, stort fokus på praktisk teologi, alla elever har en mentor
    2. De fem tjänstegåvorna undervisar – alla fem tjänstegåvor undervisar så att de kan utrusta de heliga utifrån sitt unika perspektiv.
    3. Personlig Gudsrelation i fokus – undervisning och praktik enskilt och i grupp där ledarna får växa som tillbedjare, bedjare och Jesu vänner. 
    4. Inre förvandling – alla blivande ledare behöver få arbeta med sig själva och växa i frihet, renhet och karaktär.
    5. Karismatisk – när Jesus sänder ut de 12 och de 70 som en del av sin utbildning är uppdraget att bota sjuka, uppväcka döda och kasta ut demoner. ALLA Jesu blivande ledare kunde göra detta och gjorde det regelbundet.
    6. Viktig kunskap – blivande ledare behöver kunskap i GT & NT och behöver kunna reflektera teologiskt och kunna tillämpa sin kunskap. De behöver också kunna förmedla den till andra på ett relevant sätt.

    Jag skulle vilja påstå att de flesta utbildningar idag är svaga på eller helt saknar punkt 1, 2, 3, 4 och 5. 

    Tack Stefan! 
    Du satte igång mina tankar och jag frestas att bryta min bloggsemester och skriva något 😉

    /David

  • Jonasq

    Stefan!

    Tycker att du har en hel del poänger här. Detta behöver diskuteras ordentligt. Däremot kanske det här med att SEA skulle vara någon sorts granskande institution blir lite knepigt. Kriterierna som du lyfter fram skulle man nog kunna arbeta lite mer med också. Sedan har vi såklart problemet med frikyrkans svaga och otydliga teologiska förankring. Det är ju klart enklare för lutheraner, katoliker och reformerta att utforma kriterier eftersom det finns auktoritativa bekännelser och katekeser. För att det ska vara ”bibeltroget” är såklart inget verkligt kriterium. Och det här med ”karismatisk öppenhet”? Vem avgör vad som egentligen är ”charismata” och när kyrkan är ”öppen” för detta? Ja, det finns en hel del frågor att arbeta med här. Men jag tycker att du har viktiga poänger som sagt. Inte minst detta att kapa med staten och att sluta identifiera sig med universitetsvärlden.

    /Jonas

  • Sward

    Jonas Q,
    ATt man granskar utbildningsinstitutioner och jämför dem med varandra, är ju praxis inte minst i näringslivsrelaterade utbildningar. Det borde finnas internationella kriterier och bedömningsgrunder som skulle kunna tillämpas. Kanske någon bloggläsare med erfarenhet från internationell teologi har tips på detta.
    Den här typen av bedömningar finns ju ändå i vanlig folkmun, har vid kaffesamtal hört många jämförelser mellan THS, ÖMS och Johannelund t.ex. Då är det bättre att utifrån definierade kriterier och jämförelsemetoder att låta en utomstående part göra jämförelser mellan olika utbildningar, det ger mer substans åt kaffebordssamtalen.
    hälsar
    Stefan Swärd

  • Anton

    Nu skummade jag bara lite. Men det känns lite grann som om du slåss mot väderkvarnar. Mycket av den systematiska teologin som bedrivs vid ÖMS handlar ju mycket om att se världen med Jesus Kristus som lins. Där det finns en stor medvetenhet om att den moderna livsåskådningen och den kristna ibland krockar. 
    http://en.wikipedia.org/wiki/Radical_orthodoxy.
    När det kommer till det teologiska spåket så uttrycker man ju sig olika i olika forum. Typ som NT Wright/ Tom Wright.

  • Johnny Lithell

    Intressant! Hoppas det blir ett frejdigt samtal om detta. Det väcker förstås en del frågor, jag stryker gärna under Jonasq:s kommentar.

    Kanske skulle det också underlätta att reda ut vissa begrepp en smula. Bibeltrohet, exempelvis. För egen del är jag särskilt intresserad av den exegetiska metoden. Historisk-kritisk kontra historisk-grammatisk. Vad betyder det egentligen, vad får det för konsekvenser och skulle man inte kunna backa ett steg ytterligare och problematisera båda tillsammans?

  • Henke

    Det har du rätt i, forskare inom det historisk kritiska fältet är givetvis kritiska mot sina egna slutsatser, men som jag sa finns det vissa slutsatser det råder kondensens om och de är väl i alla fall någon slags tentativa fakta. Hypotesen är helt enkelt enormt stark.

  • Jonasq

    Jo, der är som sagt inte granskningen som är problemet, utan vilka som ska göra det och på vilka grunder.

  • Pingback: Lagom « Gunnels plats i rymden()

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Tänk om Adam och Eva hade skapats till teologer, i stället för fullkomliga människor? (Enligt Bibeln var de fullkomliga.)

    Men nu blev det inte så. I stället skapade människan teologer (av ofullkomliga människor) för att städa upp i den röra som Gud skapade med sina två fullkomliga människor.

    Men inte ens teologerna kan bringa ordning i det kaos som råder i kristenheten idag. Varför?

    Vi kan alla se med egna ögon att den fullkomliga skapelsen blev ett fiasko. Och Herrens fullkomliga skötebarn, Adam och Eva, kommer att sluta i helvetet, den pinoplats Stefan Swärd förkunnar om.
    Jag vill gråta när jag tänker på att fullkomlighetens slutstation är helvetet. Jag som är perfektionist!

    Nu återstår att se vad teologerna kan åstadkomma.

    Att skapa en perfekt värld är svårt. Det vet Gud. Han har försökt och misslyckats. Om jag vore teolog skulle jag fråga mig själv om det inte är dags att ge upp tanken på perfektion och fullkomlighet?

    Jag menar, det första kriget utbröt i himlen då Satán kastades ur himlen av ärkeängeln Mikael och hans änglar. Finns det garantier att det inte blir fler strider i himlen om Stefan Swärd och jag ska  bosätta oss där? Den fria viljan gäller i evigheten. Eller vad säger teologerna?

    Kommer Gud att klara av uppgiften att upprätthålla disciplinen i himlen? En gång har Han redan misslyckats med känt resultat: jag blev agnostiker och Stefan Swärd pastor!

    Finns det någon teolog som kan utveckla min bristfälliga och ofullständiga tankegång? (Naturligtvis tar jag gärna hjälp av lekmän också.)

    Är dags att vi ger upp tanken på perfektion och fullkomlighet?

  • http://www.facebook.com/simonrydin Simon Rydin

    Hej! Personligen tror jag att problemet tyvärr ligger djupare än man först anar. Varmt rekomonderad läsning är Brad Gregory’s The unintended reformation, som ägnar en del möda att kartlägga hur det kom sig att vi hamnade här. Vi får inte glömma bort hur vi hamnade här och ”frikyrkan” är en orsak till att vi hamnade här. På vilket sätt? Kortfattat. Reformationen splittrade kyrkan och under 1500-talet uppkom i Europa något som tidigare var okänt. Motsägelsefulla sanningspåståenden. Genom ”Sola Scriptura” principen började somliga läsa bibeln utan traditionens tolkningsföreträde. Dock lyckades man inte komma överens om vad som faktiskt stod i bibeln eller hur man skulle hantera dess motsägelser. Enklare då att splittras och gå åt sitt eget håll. Kunskap som tidigare varit teologisk med fokus (precis som stefan önskade den frikyrkliga teologin skulle vara) på alltings ursprung och mål i Gud. Kunde inte längre hålla ihop ett samhälle där man började kriga kring olika sanningsanspråk (30-åriga kriget någon?). Lösningen? Sekularisera kunskapen (grovt förenklat för resonemangets skull)! Det vill säga skapa en sfär av kunskap som inte skapar splittring genom olika tolkningar och egna uppenbarelser av skriften. Som bygger på emperi (skotsk upplysning) och/eller förnuft (fransk upplysning). Det sekulära universitetet är alltså fött ur den kristna kyrkans oförmåga att tillhandahålla ett enhetlig sanningsanspråk. Något som det sekulära univeristet nu försöker tillhandahålla kyrkan. 

    Anser man att det sekulära kunskaps begreppet (allt går att förklara utan gud) inte är tillräkligt, uppkommer följdfrågan. Hur ska vi skapa ett annat kunskapsbegrepp som kan förklara mer än det tidigare. Detta är vad kyrkans utbildning borde ha som utmaning idag. Frågan jag har till Stefan är huruvida frikyrkan över huvudtaget kan utmana den sekulariserade kunskapen om världen. Mer precist formulerat

    1.Hur ska en sekulär kunskapsinstutition såsom ett svenskt universitet kunna ta frikyrkliga utbildningscentrum på allvar. I synnerhet när de inte ens är överens själva. 

    2. Går det att skriva om sin egen historia som frikyrka och bortse från att man vänt svensk akademi ryggen sedan man grundades. Att ens eget kunskapsbegrepp är mer kopplat till känslor. ”Jag vet att gud finns, för jag har mött honom”. För mer läsning om detta se Joel Halldorfs doktorsavhandling om Emil Gustafsson. /S

  • ulrikajansson

     Du är inget fiasko. Å, andra sidan är jag ofullkomlig i mina bedömningar.

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Att Gud finns överallt, förklarar varför han finns, även där han inte finns!
    (Därför är jag agnostiker. Det är nog så nära Gud man kan komma.)

    Vältänkt text Simon Rydin!

  • ulrikajansson

    Hur ställer sig Swärd till bidrag från staten Vatikanen då?

  • Fransson Gustav

    Jag tror nog inte heller att frikyrkliga församlingsledare ska fostras där (då min personliga erfarenhet är ytterst bristfällig kan jag endast uttala mig teoretiskt). Men missionalt arbete behövs på alla platser.

  • Josef Gustafsson

    Likt Jonasq så tänker även jag att det är problematiskt att utse vilka som skulle granska och vilka kriterier som skulle gälla. Jag skrev ett blogginlägg för ett tag sedan som problematiserar detta ytterligare. Finns att läsa här: http://freestylechristianity.com/2012/04/23/exposing-ideology/

  • PeJohansson

    Att du bara vågar….inte en dag för tidigt.
    Mainstream? Hur mycket mainstream var Jesaja Jeremia m.fl. och vad kostade det på?
    Nu börjar det äntligen likna något, väl i ansatsen låt fortsättningen bli lika bra.

  • Per-Axel Sverker

    Nyttigt och utmanande! Samtidigt bekymmersamt att diskussionen måste upprepas. Ett bidrag till detta samtal från en f d bibellärare finns i mitt häfte från 1996 ”Teologi, församling och vetenskap – några positionsbestämningar”. Vid eventuellt intresse kontakta per-axel.sverker@telia.com.

    Per-Axel  

  • Westinbo

    Teologiska lärdomssäten fanns vad jag begriper inte under kristendomens tidigaste år, kanske inte under de första trehundra åren innan kristendomen blev statsreligion. Man man hade bra undervisning i form av evangelierna och Paulus med fleras brev och de räckte unppenbarligen långt med tanke på den segerkraft kristendomen uppvisade. Så nog borde man kunna dra slutsatsen att avancerade teologiska studier inte på något sätt är av essentiell betydelse för kyrkans välgång och framgång och det är ju inte heller något som bibeln själv påstår.

  • Fredrik Wenell

    Det finns kriterier internationellt. ÖMS är t.ex. kopplade till EEAA http://eeaa.eu/ som är en europeisk evangelikal utvärderingsinstans. Tro det eller ej – men ÖMS är godkända…;)

  • Per-Axel Sverker

    Som f d lärare vid Örebro Missionsskola önskar jag tillrättalägga Fredrik Wenells påstående om att ÖMS är godkänt av EEAA. Bakgrunden är den att vid detta tillfälle vägrade flera lärare och ledare på skolan att godkänna EEAA:s trosbasis, vari ingick påståenden om dubbel utgång. ”Lösningen” blev att hänvisa till skolans baptistiska tradition av tveksamhet mot trosbekännelser. Bilden är alltså mer komplicerad än vad som här tycks påskinas.

    Per-Axel Sverker

  • http://www.facebook.com/emanuel.reinholdsson Emanuel Reinholdsson

    Håller med dig Stefan.
    Det som främst borde känneteckna kristna ledare efter en ”pastorsutbildning” är att de bär en stark Gudsnärvaro över sina liv. Att de hör vad Anden säger till församlingen. Och att när de predikar Ordet, våra hjärtan brinner.
    Att frukta Herren är början till vishet.

  • http://www.facebook.com/people/Per-Ewert/1643185423 Per Ewert

    Mycket intressant analys. Det finns all anledning att gå vidare med den, kanske på det sätt du flaggar för via SEA e dyl. En liten komplettering av professionalisering av teologin: det är positivt i sig att teologer, pastorer m fl studerar och lägger ut Bibeln och teologin på ett kunnigt och välartikulerat sätt – kanske är professionellt ett ganska bra ord för detta. Det jag tror du vill åt är risken att begreppet professionell här likställs med ”sekulärt accepterad”, och ja, det är en verklig fälla som vissa kanske faller i. Det går självfallet utmärkt väl att försvara och förmedla en skarpsinnig teologi på klassiskt kristen och bibeltrogen grund.

  • Sward

    Det är knappast aktuellt.
    hälsar
    STefan Swärd

  • Fransson Gustav

    Bibeln fanns vad jag begriper inte under kyrkans tidiga år. Så nog borde man kunna dra slutsatsen att bibeln inte på något sätt är av essentiell betydelse för kyrkans välgång och framgång.

    Ursäkta min något raljanta ton, men jag tror inte man på ett kulturellt och kontextuellt plan ska utgå ifrån en två tiden år gammal kontext. Det samhälle vi är satta att tjäna är det vi finns i nu. Där kan det vara av yttersta vikt att ha djupare teologiska studier. För kyrkans välgång? Det struntar jag fullständigt i. För Guds rike, Ja!

  • ulrikajansson

    Tar du inte församlingen Livets ord som ett ”oberoende exempel” i din text?

  • ulrikajansson

    Igår såg jag filmen ”Luther”.
    Jag hade inte insett hur stor längtan var hos katolikerna att bli befriade från ”Rom”. Hur katolska ledare, munkar, nunnor, det törstande, fattiga folket som lydde ”Rom” och i sin gudsfruktan gav Rom sina sista pengar, nu började stödja och beskydda Luther.  För att komma bort från påvedömets bojor till Guds frihet.

  • Westinbo

    Ja, det var ett raljant svar och du lyckades säkert få en del läsare (teologer?) att dra på smilbanden när du utmålade mina ord i ett naivt skimmer. Men du har missat poängen i det jag ville säga så jag får väl utveckla mig ytterligare.

    Mot bakgrund av Stefans analys och kritik
    finns det väl anledning att fråga sig om vi är goda förvaltare av vår tid och
    våra gåvor. Under den första kristna tiden fanns ett sätt att läsa och förstå
    det skrivna vittnesbördet som ledde till en framgångssaga. Visst är bibeln
    gammal (det är Gud också) men frågan är om de faktorer som spelar en viktig roll
    för kyrkans kallelse och uppgift väsentligen har förändrats sedan den tiden? Den kulturella situationen har
    förändrats och vi behöver kunna möta den (lämpligen genom att läsa god
    litteratur, t.ex. John Stott).
    Men frågan är om det är relevant och optimalt
    för alla att tillbringa tre, fyra år av sin tid för att studera teologi för att sedan gå
    ut och tjäna som pastor (alla har inte en gåvoprofil och personlighet som lämpar
    sig för studier på denna nivå), och därtill mycket en historiskt-kritiskt inriktad
    teologi, i och för sig bra att känna till, men som inte kan bära upp en levande tro som det av Gud uppenbarade ordet kan.
    När pastorslönens storlek bestäms spelar en teologisk examen en stor roll. Vi
    riskerar en professionalisering (elitisering) av förkunnelsen och gudstjänstlivet,
    något som senaste tiden debatterats mycket i tidningen Dagen.  

    Föraktar vi den grund som en personlig kallelse och av Gud
    givna gåvor, erfarenhet och mognad tillägnad i livets skola utgör för att tjäna
    i Guds rike? Historien ger många exempel på människor som med detta som grund
    och en kortare bibelskola fått blivit till stor välsgnelse i Guds rike. Glöm inte att det är Gud själv, den store mentorn, som avgör hur hans tjänare bäst ska kunna fullgöra sin uppgift och jag liksom Stefan är tveksam till att han i allt skulle bejaka det utbildningssystem som vi har utveckalt. Orsakerna till kyrkans kräftgång är många men här kan vi säkert finna en ledtråd. Det är svårt att frigöra sig från de ramar som den kulturella kontexten och våra utbildade traditioner  sätter men det är vår utmaning att kunna urskilja vad som är väsentligt när vi prioriterar vår tid och förvaltqr vårt pund.

    Linköping i regnets tid …

  • http://profiles.google.com/stig.melin.vasteras Stig Melin

    Utan
    att vara speciellt insatt i det akademiska finliret har jag svårt
    att se akademiska studier som ett behov för att en
    pastor/föreståndare ska bättre kunna utöva sitt yrke.
    Jag är nog snarare böjd att tro att akademisk
    utbildning i syfte att vinna andra människor för tron är
    bortkastad tid, kanske tom kontraproduktivt.

    Att
    skaffa sig utbildning för det arbete man vill ägna sig åt är
    naturligtvis berömvärt, för att inte säga nödvändigt. Jag tror
    dock inte den akademiska miljön i sig befrämjar gudsrikets
    utbredning och borde därför vända oss till andra källor. Paulus
    brev till Timoteus om vad som krävs av en kandidat att bli
    församlingsledare indikerade inte heller på behov av någon
    akademisk merit.

    För
    Timoteus egen del ansåg Paulus det var viktigt att hålla fast vid
    vad han lärt av sin mor och mormor. (Deras akademiska utbildning var
    nog rätt diminutiv.)

    I
    Antiochia verkade profeter och lärare där deras funktion bestod i
    att rannsaka skriften. Men båda funktionerna var beroende av Anden
    och jag tror att det är ett viktigare behov än vilket teologiskt
    lärosäte som helst.

    Inte
    erövrade Jesu lärjungar några högskolepoäng när de vandrade med
    honom. Tvärtom hade Jesus och lärjungarna sina främsta belackare i
    de skriftlärda och fariséerna. Dessa var emellertid väl bevandrade
    i Mose lag men drog fel slutsatser. Kan man kanske tro att de var
    akademiskt utbildade?

    Svensk
    Kyrkans prästerskap och biskopar har väl också någon form av
    akademisk utbildning. Vi ser vart det lett dem.

    Katolikerna
    har också säker någon form av högskoleutbildning.

    Själv
    har jag också en gedigen yrkesutbildning efter folkskolan.

  • Pastor Jansson

    Får Livets Ord bidrag från Vatikanstaten? Humorfullt inlägg av Ulrika Jansson.

  • Henke

    Det är kanske inte det du menar men, om allt var bättre förr, varför är vi då där vi är idag? Är inte dagens problem gårdagens konsekvenser? Du vänder dig mot det modernistiska synsättet i teologin och har inte sällan tidigare kritiserat den postmoderna förståelsehorisonten, kvar blir då det förmoderna. Var verkligen det en så lyckad tid?

  • PeJohansson

    Finns det hos dig med ett jämförande perspektiv på företagsledarrollen, konsultansvar, affärsheder, ryggrad m.m. som du saknar i kvalitéer i ledarutbildningen inom frikyrkobranschen?

  • PeJohansson

    Med säkerhet har du kommit längre än de som, som predikanten Hilding Fagerberg lär ha uttryckt
    ”De går in som original och kommer ut som kopior”, beträffande skolorna för civilkuragets avmantling.

  • ulrikajansson

     Ja, kanske finns det ännu tid för skratt.

    Lika roligt var det inte för alla miljontals, många f.d katoliker, som fick ge sina liv för att komma undan påvedömet. Den ”kyrka” som LO med stöd av allt fler herdar backar upp. För vad gav de sina liv?

    Mitt förslag angående utbildning: In med historia. Den ”kyrkliga” historien. Har inte redan vissa delar i Upp-boken passerat medan vi inte ens begriper hur man läser innantill?
    För mycket tid på blogg och egenintressen?
    På högreformationens tid fanns inte datorer. NT översattes väl för hand och det var inte Rom som gjorde det.

  • Pastor Jansson

    Aha, det är alltså LO som ger bidrag till Vatikanstaten. Det förändrar saken. Inte tvärtom, som ulrikajanssons första inlägg lätt kunde tolkas som :-)

  • Westinbo

    John Stott citerar i sin bok ”Kristen – på tröskeln till 2000-talet” dr Martyn Lloyd-Jones som besvarade sin egen fråga ”Vad är predikan? med: ”Logik och eld! Vältalighet och vett! Predikan är teologi som strömmar genom en brinnnande människa”.

    Teologiska seminarier borde alltså enligt min mening bidra till att skapa brinnande teologer, inte bara teologer.

  • ulrikajansson

     Heter du Pastor i förnamn? Eller har du svårt att bredda perspektiven ändå?

  • Fredrik Wenell

    Den historiska relationen till EEAA har Per-Axel Sverker enormt mycket mer kunskap än vad jag har. Jag har inte velat släta över problem eller spänningar som funnits till den evangelikala teologin på Missionsskolan. Men det gäller inte alla lärare.

    Det jag hänvisade till var den utvärdering som EEAA gjorde 2011. I den utvärderingen fick Örebro Missionsskola högsta betyg. Så internationella kritierer finns alltså och ÖTH kom väl ut ur granskningen. Sen finns det säkert en del olika åsikter om vad man menar att man skall behöva skriva på när det gäller trosbekännelser. En del ställer utan problem upp på de trosbekännelser som skrivs. Andra gör det inte – en del av principiella skäl, andra på grund av annan övertygelse.

    När det är sagt tycker inte heller jag att relationen mellan våra pastorsutbildningar och staten är okomplicerad – tvärtom. Men detta gäller ju också ex. den mission vi bedriver i andra länder och dess relation till SIDA. Sen finns det betydligt svårare frågor som  handlar om delade föreställningar som smugit sig in. Detta gäller inte minst synen på ledarskap i våra församlingsrörelser. Detta är ett område som verkligen behöver diskuteras. Det gäller ju också för övrigt SST-bidraget (statens stöd till trossamfund) som infördes 1971 för att de frikyrkliga samfunden skulle tillhanda ”religiös service”. Så hela relationen till och beroendet av staten behöver ständigt genomlysas – men det behöver inte på något område innebära att vi på förhand förkastar bidrag eller ekonomiskt stöd. Vi skall dock vara medvetna om att staten inte ger dem utan anledning.

  • Henke

    Låt oss komma ihåg en viktig sak, att läsa en pastorsutbildning på någon högskola och bli pastor är inte samma sak. Det samfund jag tillhör, och flera andra så vitt jag förstår, har en antagningsprocessen med samtal, både med representanter från samfundet och själavårdare. Vi hade också ett halvårs praktik med handledare och efter avslutad utbildning dröjde det ett år i tjänst innan vi slutligen fick bli ordinerade. Under denna process var de akademiska studierna ett område som var viktigt men mycket av det som lyfts fram av Swärd och andra som viktigt var också en de i bedömningen som andlig mognad och lärjungaskap. Visst kan det e nog mer sådant finnas i utbildningen men samtidigt finns ett eget ansvar hos en som vill följa sin kallelse och bli pastor att söka exempelvis de andliga gåvorna och arbete med sitt andliga liv. Under året i tjänst innan ordination ingick också en relation med en mentor som följde utvecklingen och hade samtal. All utbildning behöver inte ske i skolbänken. Ju mer jag tänker på det ju bättre måste jag säga att blandningen akademiska studier och mer församlingsorienterad och andlig undervisning var. Tycker nog en del av kritiken är ganska fel, i alla fall utifrån mina erfarenheter.