Gästblogg – Pekka Mellergård svarar mig

Pekka Mellergård har bett om att få komma med ett svar på mitt svar på hans bloggkommentar. Jag lägger in det som ett gästblogginlägg.

hälsningar

Stefan Swärd

Här följer Pekkas text:

Att Stefan släpper in mig som gästbloggare är väl ett bra tecken på att vi två delar ambitionen att föra ett samtal, inte ge varandra ”dolkstick i ryggen” eller liknande. Stefan och jag har bl.a. det gemensamt att vi har svårt för att sopa saker under mattan, att vi ogillar när samtal undertrycks, och beslut tas internt bakom stängda dörrar. Personligen skulle jag föredra ett något mindre offentligt forum, men tyvärr har EFK inte någon bra plattform för att föra den här typen av samtal. Inte ens på (alltför dåligt besökta) årsmöten finns den tid som skulle behövas.

 

Även med de begränsningar som finns, så känner jag mig betydligt mer bekväm med detta forum, än korta och polariserande reportage i Dagen eller andra tidningar. (Hur mycket enklare skulle inte livet vara om vi var duktigare på att förstå och kritiskt förhålla oss till medialogiken, inklusive urval från samtal, rubriksättningar och ingresser, bildval etc…).

 

Ett observandum: Jag skriver detta och det föregående endast i egenskap av privatpersonen Pekka Mellergård. Ingenting av detta är förankrat någon annanstans än mitt eget huvud (eller kanske det är hjärtat?!). Men det är min känsla av ansvar utifrån en relativt framträdande roll i EFK:s verksamhet som driver mig att ägna tid åt detta.

 

Så låt mig lite mer utförligt försöka förklara vad jag menar (Ledsen att det blir lite långt, men det är kanske enda chansen jag får):

 

1. Mitt blogginlägg på torsdag eftermiddag ville fokusera på frågan om relationen mellan privatpersonen Stefan Swärd och hans roll som EFK:s ordförande. Problemet uppstår när det han säger uppfattas som ”EFK:s linje”, i stort eller smått. Detta är inte unikt för Stefan. Under Lennart Hambres tid (EFK:s förre Missionsdirektor) uppstod exempelvis en diskussion i (och utanför) EFK:s styrelse om huruvuda en insändare till Dagens Nyheter om könsneutrala äktenskap som Hambre skrivit under verkligen var förankrad i församlingsrörelsen/samfundet (där undertecknad inte var engagerad!).

 

Eftersom Stefan är en väldigt aktiv debattör så aktualiseras dock frågan numera allt oftare, och med den här framgångsrika bloggen finns det fog att fråga sig om vi inte behöver bli överens om ett tydligare förhållningssätt. Jag är långt ifrån den förste som uppmärksammar detta (se t.ex. Håkan Arenius gästblogg här 090114). Jag har hört problemet behandlas på ett liknande sätt som i mitt inlägg bland EFK-pastorer, bland Frizon-profiler, studenter på Örebro Missionsskola,  cheferna för EFK:s olika skolor och i EFK:s s.k chefsforum. Och bland ”vanliga församlingsmedlemmar”.  Det finns alltså en signifikant grupp (signifikanta) engagerade EFKare som delar mitt bekymmer.

 

2. Men varför är då detta ett problem?! Ja, en aspekt har naturligtvis att göra med att EFK är en sammanslutning av fria församlingar, utan något officiellt ”biskopsämbete” eller dylikt. Om någon uppfattar sin egen roll som ”riktkarl” för samfundet, eller av andra uppfattas ha ett sådant mandat, så har vi utan att märka eller uttala det gemensamt, glidit över i en helt annan struktur och ordning. Det tycker jag är problematiskt, både ur teologisk och demokratisk synpunkt. Jag skulle tro att ganska många inom EFK tycker att det är OK att Missionsdirektorn i vissa lägen tar på sig denna roll, jag tror man kan tolka hans mandat så. Men jag uppfattar inte att styrelsens ordförande har ett sådant mandat, i sin roll som styrelseordförande.

 

3. Problemet förstärks om ”riktkarlens” uttalanden får effekten att delar av samfundets medlemmar främmandegörs och/eller exkluderas. Alltså uppfattar att det finns en EFK-linje, som ställer en inför två val: acceptera eller lämna.

 

Jag vill styrka under att en sådan inställning har inte Stefan gjort sig till tydlig företrädare för.

 

Men jag uppfattar att det finns lite för mycket av uppdelning i mer och mindre rätt-trogna, oftast uttryckt i den i mina ögon allt mer oanvändbara dualismen konservativ-liberal. Stefans blogg bidrar oftare till polarisering än till dialog och försök att på allvar förstå ”den andre”. (Obs! Det finns lysande undantag, kanske allra tydligast exemplifierat i mötet med Jonas Gardell).

 

4. Det finns också ett problem i hur utomstående människor uppfattar EFK och de församlingar som samarbetar med EFK. Och här förstärks problematiken ytterligare av att Stefan också är en av tillskyndarna av och även ordförande för Clapham-institutet. Där finns ett antal utmärkta och duktiga personer samlade, med hedervärda ambitioner.

 

Men för de flesta utomstående betraktare så ser Claphaminstitutet mer ut som en förlängning av KD:s mer konservativa arm, än som en bredare kristen tankesmedja. De flesta jag träffar har ingen aning om vad Claphaminstitutet är, men de flesta (utanför den engagerade kretsen) som känner till institutet uppfattar det som ett s.k. ”högerkristet” projekt. Jag hör till dem som inte tycker att detta begrepp är särskilt relevant i den svenska kontexten, och störs av den fördomsfullhet som ofta kommer till uttryck i användandet av termen.

 

Men inte desto mindre: EFK bör se till att skicka sådana signaler till omvärlden att vi inte kan misstas för en stödtrupp till en viss (parti-)politisk schattering. 

 

5. Försöker jag nu egentligen säga att jag tycker att Stefan är olämplig som ordförande i EFK?

 

Svaret är NEJ! Stefan åtnjuter stort förtroende, är omtyckt, och sköter det jag uppfattar ska ingå i ordförandeskapet på ett förtroendeingivande sätt. Han bidrar dessutom till att göra EFK:s styrelsemöten till mer muntra tillställningar än de annars skulle vara!

 

Men rollen, rollen…

 

6. I sitt utförliga svar på mitt ganska korta blogginlägg  så svarar Stefan på en del av mina invändningar (090822, särskilt punkterna 2-4), och konklusionen kan väl sägas vara: ”Jag (Stefan) har svårt att uppträda i olika roller; jag har sedan 2002 haft styrelsen förtroende att vara aktiv debattör men bör använda EFK-ordförande-titeln lite mer försiktigt; hur olika media presenterar mig kan jag dock sällan styra över; det är självklart att jag på olika sätt lyfter fram och försvarar EFK:s ideologi”.

 

Kanske då frågan kokar ner till följande:

a) Bör de ansvariga fundera ett varv till över hur man ska formulera en ordförandes mandat?

b) Vad är egentligen ”EFK:s ideologi”? Och är det isåfall den som Stefan i alla lägen försvarar? Det finns faktiskt alldeles utmärkta, teologiskt väl reflekterade självförståelsedokument som alltför sällan öppnas och samtalas om. Ska vi ta och ägna lite mer och ny tid åt att samlas kring dessa?!

 

7.  Och så något om det som min kommentar inte primärt handlade om, utan bara använde som exempel, nämligen Brian MacLaren och Ramadanfirandet. Låt oss försöka ta det kort: Diskussionen om hur långt ”kontextualisering” är lämplig i ambitionen att nå muslimska vänner med det sanna evangeliet har många decennier på nacken, och positionerna varierar mycket bland kristna med stor erfarenhet av arbete i den muslimska världen. Det gäller även inställningen till Ramadan.

 

Även bland EFK:s tidigare och nuvarande missionärer tycks det finnas en spännvidd.  Få eller ingen fastar hela Ramadan, men många/de flesta tycks ha erfarenhet av att fasta en eller några dagar, ofta i samband med att man inbjudits till att senare på kvällen bryta fastan tillsammans med muslimska vänner.

 

Gemensamt för de kloka tycks vara att man lägger ett missiologisk perspektiv på valet av förhållningssätt. Man är ofta beredd att sträcka sig lite längre ur den teologiska bekvämlighetzonen om det verkar kunna tjäna det goda syftet att göra Jesus tydligare.

 

Jag uppfattar att det är just detta Brian MacLaren vill göra, i ett USA där fördomar och fientlighet mot muslimer efter ”9/11” fortfarande är stark. Denna uppfattning grundar jag dock endast på den MacLarens egna bloggkommentar om detta, som också Stefan hänvisade till i sitt ställningstagande. Kanske Stefan vet mer än detta.

 

Men min poäng var alltså: Texten på MacLaren-bloggen uppfattar jag skulle kunna vara uttalad (sedan flera decennier tillbaka) av många evangelikala missionärer som valt en lite högre grad av kontextualisering – inklusive flera av EFK:s medarbetare.

 

Att utifrån detta försöka få även mig till att förespråka ”religionssynkretism” är för mig väldigt svårt att förstå.

 

8.  Jag blir milt sagt förvånad över de starka reaktioner som mitt inlägg väckt på olika bloggar. Faktiskt också lite skrämd och illa berörd. Utan att ha läst ordentligt, och utan att veta någonting om mig och mitt liv så ifrågasätts mina motiv å det grövsta, och alarmistiska uttalanden om EFK:s och Örebro Missionsskolas utveckling staplas på varandra. Jämfört med detta är Högskoleverkets kritik (som för övrigt gällde att vi hade en alldeles för tydlig kristen profil) en mild västanfläkt!

 

Man skriver saker som följande:

 ”vad Bibeln säger tycks honom helt främmande”;

-”vågar teologerna på hans skola uttrycka en annan mening”;

-”Pekka borde återgå till läkarjobbet där gör han förmodligen mer nytta”;

-”han har en helt sanslös hållning”;

-”varför skall han vara EFK:are om han tycker som han gör”;

– ”man funderar på om det är värt att studera teologi när man läser såna inlägg”;

-”det är pinsamt”;

-”vill Pekka inte försvara den kristna tron?”;

-”man kan med fog undra vad en sådan som Pekka Mellergård vill med sitt liv”;

-”är han över huvudtaget frälst”,

-”han borde läsa Bibeln oftare än bara vid första advent”;

-”om Stefan Swärd vinner debatten – vilket han förmodligen gör – så har han samtidigt fått bekräftat att det är ett gäng #%&?=&%  som han skall leda i fortsättningen”;

 -“visar att djävulen har större inflytande i dessa samfund än vad Gud har”;

-“varför är man rektor på en skola som vill vara no 1 i Sverige för bibeln om man inte vill läsa eller förstå bibeln?”;

-“det måste bero på avundsjuka”;

-”anledningen till att människor som Pekka Mellergård stannar kvar i ett samfund som EFK kan inte vara någon annan än att de har en position där”;

-“rektorn på Örebros teologiska högskola förstår inte ens vilken religion han borde utbilda”…

 

Och mer liknande. Jag förstår att även Stefan är bekymrad över att ha en sån fan-club. Kanske att det ändå borde vara en anledning att fundera över vilka sorts vänner hans blogg föder fram?! Och kanske vara lite tydligare i att uprrätthålla rågångar?

 

 

9.  Stefan undrar också över varför jag “hyllar” vissa saker (typ Gardell-lunchen, som jag tycker var ett bra initiativ) och är “djupt bekymrad” över annat (typ Brian MacLaren-kritiken; men där har Stefan missuppfattat min utgångspunkt, se ovan).

 

Det finns väl två svar på detta:

a) i vissa frågor delar jag fullt ut Stefans synpunkter (men nota bene, det betyder inte att alla EFK:are gör det, så grundproblemet kvarstår),

b) jag föredrar alltid ett öppet framför ett exkluderande förhållningssätt – framför allt är det viktigt för mig att “den andre” presenteras på ett schysst sätt.

 

10. Och så, för kännedom:

I sommar har all personal på Örebro Missionsskola läst Magnus Malms senaste bok “Ett hjärta större än världen”, en gåva från rektor Mellergård för att understryka att den fråga vi vill leva med är: “Hur följer vi Jesus i en tid som vår?”

 

Magnus Malm själv var med på våra inledande kollegiedagar i veckan som gick, för att hjälpa oss bedja och fundera över den frågan. 

 

Jag tror att intresset för den frågan också förenar mig och Stefan Swärd!

Svar till Pekka Mellergård – del 1

Det har varit många kommentarer både på denna blogg och andra bloggar med anledning av Pekka Mellergårds kommentar på mitt inlägg om Brian McLaren som ska hålla-fira Ramadan, muslimernas fastemånad. Jag har inte haft möjlighet annat än att ögna igenom alla kommentarer så jag väljer att bara kommentera det Pekka har skrivit. Detta blir ju en ganska intern debatt inom Evangeliska Frikyrkan, men jag tycker att det är bra att debatter och samtal förs öppet, inte minst inom kristna samfund, som i regel har rejäla svårigheter med både den interna och externa kommunikationen. Jag försöker därför att vara tydlig och förklara mig, så att de som inte har detaljkunskaper om Evangeliska Frikyrkans interna förhållanden kan hänga med i resonemanget. Det blir ett ganska omfattande svar, så i detta inlägg koncentrerar jag mig på kritiken mot hur jag agerar som EFK-ordförande. Återkommer i ett annat inlägg om Pekkas kritik mot min hållning till Islam.

1. Pekka nämner om en diskussion vid Evangeliska Frikyrkans representantskapsmöte i Korskyrkan, Stockholm i maj i år. Han skriver att: ”Denna din roll –- uppfattad eller självpåtagen (eller en kombination av båda) – var ju uppe till diskussion i samfundets senaste årsmöte ( i Korskyrkan Stockholm i maj), där jag själv inte var närvarande, men där några av mina sagesmän uppfattade att diskussionen inte riktigt fick föras till punkt – delvis på grund av att du själv höll i ordförandeklubban.” En punkt på dagordningen handlade om medlemskapsdebatten som har varit under våren inom EFK. Det var en punkt ganska sent på eftermiddagen så det var en mycket kortfattad debatt. Det var ett inlägg i debatten från Håkan Kenne, som framförde kritik mot dem som kritiserade Saron-församlingen i Göteborgs agerande i medlemskapsfrågan. Det är sant att jag satt ordförande under den punkten (om jag minns rätt) men att jag på något sätt skulle strypa debatten kan jag inte inse, om jag minns rätt sade jag ingenting under denna punkt utan endast fördelade ordet. Alla som begärde ordet fick yttra sig. Jag uppfattade inte Kennes inlägg som kritik mot mig personligen, han nämnde inte mitt namn vad jag minns, utan det var en generell kritik mot EFK-företrädare som kritiserat Saron, och att vi använt våra titlar i dessa inlägg. Kritiken gällde lika mycket Anders Blåberg, och borde rimligtvis gälla även ordförande för medarbetareförbundet, Christer Roshamn. Så jag har en annan bild av detta möte än vad Pekka har.

2. Sedan kritiserar Pekka mig för att sammanblanda rollerna. Jag har svårt för att uppträda i olika roller. Jag är hela tiden en och samma person, vad jag än gör. Sedan har jag olika uppdrag, och gör olika saker. Jag valdes in i tidigare Örebromissionens styrelse, jag tror att det var år 1994, och har sedan valts om årsmöte efter årsmöte, kongress efter kongress, och som ordförande valdes jag av styrelsen år 2002, och har sedan av en enhällig styrelse valts om ett antal gånger. Allt mitt kristna engagemang, oavsett om jag är ute i Tantolunden en fredagnatt, predikar i Elimkyrkan i Stockholm, eller håller i en ordförandeklubba på ett EFK-styrelsemöte, så handlar alltsammans om min överlåtelse till Kristus, passionen för evangeliet, för missionen och för Guds rikes utbredande i Sverige och i hela världen. Och den passionen driver mig i allt jag gör, och där kan jag inte skilja på mina roller. Jag utgår ifrån att det förtroende jag fått från Evangeliska Frikyrkan i detta ordförandeuppdrag, är ett uttryck för att man har ett förtroende för mig som person och det jag står för. Jag kan inte fungera i detta förtroendeuppdrag om jag gör våld på mig själv, den kallelse som jag tror att jag har fått från Gud, och de gåvor jag har. Om Evangeliska Frikyrkans alla härliga engagerade medlemmar och församlingar inte tycker att jag är lämplig för detta uppdrag, och tycker att det jag står för inte stämmer med vad man står för inom vår rörelse, då har jag svårt att begripa varför jag har valts om gång efter gång, dessutom helt enhälligt. Inom styrelsen har det inte varit något ifrågasättande av mig som ordförande och så vitt jag känner till har det aldrig varit något ifrågasättande av mig som lämplig styrelseledamot. Om EFK ville ha en tystlåten ordförande som bara leder styrelsemöten och som aldrig agerar i media, aldrig hamnar i blåsväder, och inte driver några bestämda ståndpunkter – då hade man knappast valt mig som ordförande – antar jag.

3. Dessutom kritiserar Pekka mig för att jag går utöver mitt mandat, framträder som teologisk talesman för EFK och uppträder som en röst för EFK som jag inte har mandat för. Som styrelseordförande i EFK väljs man av styrelsen. Hur en styrelseordförande ska agera och ha för ett mandat, avgörs helt och hållet av styrelsen. Det är en överenskommelse mellan styrelsen och dess ordförande. Jag var tydlig från början när jag valdes 2002  att jag hade inget intresse av att vara styrelsens ordförande om det bara medförde att administrera styrelsemöten. Jag har haft styrelsens förtroende sedan år 2002 att vara aktiv debattör, kommunikatör och att delta i samhällsdebatten på olika sätt. Jag har dock lovat styrelsen att använda min titel ordförande i EFK på ett försiktigt och varsamt sätt, och undvika titeln i frågor som kan tänkas vara kontroversiella inom EFK, eller inte ligga i linje med vad vi står för som rörelse. I media styr man dock inte helt och hållet över titulaturen. Det har funnits situationer där jag har presenterats som ordförande i EFK där jag kan kanske hellre hade presenterats som fil.dr., statsvetare, eller ordf i Claphaminstitutet, presentationer som förekommer i media med jämna mellanrum. Det har funnits situationer där jag valsat runt i debatten och där man kan ha synpunkter på att jag presenteras som ordf i EFK. T.ex. förra sommaren då jag förekom i nästan varenda tidning i hela Sverige, inklusive radio och TV, på grund av min kritik mot FRA-lagen och man kan fråga sig vad EFK har att göra med FRA-frågan. Men inte en enda av EFK:s drygt 31.000 medlemmar har kritiserat mig för att EFK förknippades så tydligt med FRA-kritik. En betydligt större anledning att kritisera mig borde gälla mina offentliga samtal med Jonas Gardell i början av sommaren. Flera ledande evangelikaler har icke-offentligt kritiserat mig för att vara för flat mot Gardell och att det kan uppfattas som ett accepterande av hans teologi och synsätt (anledningen till min flathet var inte att jag var flat utan att jag prioriterade att få ett bra samtal med Gardell och försöka vinna hans förtroende). Jag tycker att det på denna punkt fanns betydligt större anledning att kritisera mig, mycket mer än mina kritiska analyser av Brian McLaren. Pekka Mellergård har dock applåderat mina Gardellsamtal och kritiserat min McLaren-kritik, vilket gör mig något förvånad. Pekka är ju lika förpliktigad som jag är att stå för och försvara de grundläggande värderingar som EFK står för, och som vi gemensamt har kommit överens om vid olika årsmötes- och kongressbeslut, bland annat vår grund i Lausannedeklarationen och i evangelikal och karismatisk kristen tro.

4. Pekka tycker tydligen att jag går utöver mitt mandat när jag lägger mig i teologiska frågor. Han citerar något jag skrev på bloggen den 8 augusti: “För det tredje tycker jag att det är mitt mandat och förpliktelse som EFK-ordförande att granska och kommentera olika trender både i samhället och i kyrkan, och bedöma det utifrån den teologiska hållningen vi står för i Evangeliska Frikyrkan. Vi är ju inget samfund som bara har högt i tak, utan vi har fattat gemensamma beslut om att vi bland annat står för en evangelikal och karismatisk kristendom. Och då tycker jag att det är mitt uppdrag att kritiskt granska strömningar som leder EFK:are i annan riktning. Ett samfund kan välja olika inriktning, vi har valt den inriktning som vi har gjort. Och en teologisk debatt behöver ständigt pågå, och den debatten försöker jag ge mitt bidrag till”.

Jag tycker att det är självklart att jag i min roll som ordförande för EFK ska stå för den teologi och värderingar som vi har beslutat om. Att jag i min roll som samhällsdebattör, bloggare och skribent på olika sätt lyfter fram och försvarar EFK:s värderingar och teologi – det ser jag som en självklar förpliktelse, men hur Pekka kan tolka det som att jag anser att det bara jag som har detta uppdrag, det är verkligen att läsa in något i texten som jag inte har skrivit. Jag tycker att det är självklart att Pekka Mellergård har samma uppdrag, liksom alla andra som företräder EFK på olika sätt, inte minst alla våra lokala pastorer. Vad är problemet? Jag borde kritiseras om jag förordar något som  EFK inte står för.

5. Sedan tycks Pekka insinuera att jag på något sätt skulle vilja strypa debatten, inte vilja ge utrymme för andra ståndpunkter, att folk kan känna rädsla att säga något etc. Jaså. I jämförelse med vadå. Jag har roat mig med ikväll att läsa igenom bloggar, hemsidor, krönikor, etc. som olika samfundsledare, samfundsordföranden, kyrkoledare har. Kan Pekka hitta något exempel på någon samfunds- eller kyrkoföreträdare som inbjuder till en sådan öppen debatt som jag gör. Du talar om rädsla, jag blir sågad på min egen blogg åtskilliga gånger varje vecka. Jag tycker att denna kritik är djupt orättvis, jag vill veta vilka kristna ledare som Pekka jämför med när han gör detta påstående. Bloggen är ett nytt och unikt redskap för att skapa närhet, vem som helst kan höja rösten, tonfallet blir ofta för hårt i kommentarerna, men människor får framföra sina åsikter. Ska Pekka nödvändigtvis kritisera kristna ledare på denna punkt, tycker jag att jag är den sista som bör kritiseras.�
 

6. Pekka Mellergård hör till de EFK:are som allra mest har kommenterat mitt skrivande och min roll som offentlig debattör. Ofta har han hyllat mig nästan mer än någon annan inom EFK. Ibland är han bekymrad över vad jag har skrivit. Skriver jag något han gillar tycker han att det jag gör är jättebra, skriver jag något han inte gillar är han djupt bekymrad och tycker att jag går utöver mitt mandat. Jag tycker då att bedömningen blir något godtycklig. Min fråga till Pekka är, gick jag över mitt mandat när jag förde samtal med Jonas Gardell? Varför inte i så fall. Och varför gick jag över mitt mandat när jag kritiserade Brian McLaren?

Spännande möten idag, jag återkommer med svar

Noterar att det har blivit intensiv debatt med anledning av Pekka Mellergårds kommentar på min blogg, och att tidningen Dagen har tagit upp diskussionen. Fredagen är dock intensivt intecknad för min del, ska försöka samla ihop mig sent ikväll alternativt under lördagen och skriva ett svar. Håll ut kamrater, det kommer.

Idag har jag ätit lunch med en av de nya hjältarna i svensk kristenhet, pastor Hernan Clavijo, bördig från Chile, pastor för Iglesia Ichtus, en av EFK:s nya församlingar i Stockholm, som växer och där människor kommer till tro hela tiden. Nio personer har hittills blivit döpta detta år i församlingen, och en till grupp nya kristna står på tur. Ikväll ska jag och min fru äta middag med några andra nya hjältar, pastorsparet för Elimkyrkans etiopiska församling, också en församling som växer och där människor kommer till tro. Det händer mycket i Sverige på den andliga fronten.

En kväll med huvudvärk

Noterar att min gode vän och tillika rektorn på Örebro teologiska högskola, Pekka Mellergårdh, framför kritik på min blogg hur jag agerar som EFK-ordförande. Har dock haft huvudvärk hela kvällen så jag har inte ens klarat att läsa inlägget. Ska försöka återkomma under morgondagen, om jag nu hinner, det blir en intensiv dag.

Kan en kristen hålla Ramadan? Kommentar Brian McLaren

Aletheia har uppmärksammat att Brian McLaren har skrivit på sin blogg att han ska fira Ramadan tillsammans med kristna och muslimska vänner. Mikael Karlendal har skrivit en bra analys om detta inlägg. Jag vill  bara kortfattat kommentera detta med utgångspunkt från texten på McLarens blogg.

1. Det är en grundläggande kristen princip med kulturanpassning för missionens och evangelisations skull. Att vara jude för jude och grek för grek är grundläggande missionsstrategi. Det finns inget som tyder på att McLaren har ett missionerande-evangeliserande syfte, han gör detta tillsammans med muslimer i respekt och delaktighet med deras tro – så tolkar jag hans text på bloggen. McLarens agerande i denna fråga är logiskt utifrån den teologi han redovisar i boken ”Kristen på ett nytt sätt”.

2. För att kunna presentera evangeliet om Jesus kan vi inte gå omkring och göra oss ovänner med allt och alla, vi behöver vinna muslimers förtroende och deras vänskap. Och ska detta ske behövs en ödmjukhet från vår sida, och vi behöver bli delaktiga i andras tänkande, ha förståelse för detta, men vi kan aldrig börja förhandla om innehållet i själva evangeliet. En evangelikal kristen tro innebär att frälsningen finns i Jesus Kristus, och alla människor behöver höra detta evangelium, och omvända sig till Kristus, oavsett religiös bakgrund. Mänskligheten har kommit bort ifrån Gud, synden har tagit över greppet om vår planet, Gud har tagit initiativet till att rädda oss, förlåta oss, försona oss, genom att sända sin son Jesus Kristus till världen, som dog för våra synders skull och har uppstått för att vi ska få del av det nya och eviga livet. Denna frälsning är inte förhandlingsbar för mig. Däremot kan jag gärna samtala med och lyssna på vem som helst av vilken tro som helst.

3. Det innebär inte att människor och kulturer i sin andliga längtan inte har hittat fram till någon del av sanningen om Gud, men enligt kristen tro är Kristus den fulla uppenbarelsen, och Bibeln är Guds ord som uppenbarar sanningen om evangeliet om Jesus. Gud möter oss där vi befinner oss.

4. Ramadan är en av de grundläggande pelarna i Islam, en del av muslimens frälsningsväg. Genom att hålla Ramadan kan man få förlåtelse för synder.

5. I många muslimska länder är det förenat med dödsfara att inte hålla Ramadan. För muslimer som omvänder sig till kristen tro, är det livsfara att inte hålla Ramadan. Kristna missionärer i muslimska länder brukar ofta uppmana konvertiter att delta i Ramadan, men inte på ett muslimskt sätt, utan på ett kristet sätt. Men uppmaningen beror ofta på att rädda personens liv och att man inte ska bli helt utstött i de samhälle man lever i. Som kristna är vi ju också uppmanade att fasta.

6. Jag tycker att även här så svajar McLaren i en religionssynkretistisk riktning som nästan går längre än vanlig religionsdialog. Det var samma invändning jag hade mot hans bok ”kristen på ett nytt sätt”.

7. Nya Testamentet är mycket tydlig i betoningen på omvändelsen till tron på Kristus. Paulus skriver till församlingen i Tessaloniki att de ”omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden”. I Apg. 14:15 uppmanar Paulus folket att omvända sig från avgudarna till den levande Guden.

Den kristna kyrkan har judiska rötter, men ur religiös synpunkt innebär Nya Testamentet och kristna kyrkan en helt ny start, även om förberedelsen för uppenbarelsen av Kristus skedde i ett judiskt kontext. När det gäller den romerska religiositeten är det svårt att se någon kompromissvilja från kristna församlingens sida, varken i Nya Testamentet eller i kyrkohistorien.

8. Detta var en mycket kortfattad kommentar i ett stort ämne. Jag vill dock stryka under att jag i stor utsträckning delar McLarens samhällssyn, att vi kristna tillsammans med andra grupper på det politiska planet behöver förena oss med andra goda krafter för att göra vår värld bättre. Men detta är inte samma sak som religionssynkretism eller en religionsdialog där vi kompromissar med övertygelsen om evangeliets unika sanning.

9. Det spår McLaren är inne på är ju inte unikt, utan det finns massor av liknande typer av initiativ i västvärlden inom liberalt orienterade kyrkor. Religionsdialog som bygger på förutsättningslöshet och religionssynkretism är mycket vanligt, det är dock något nytt att personer som betecknar sig själva som evangelikaler går i denna riktning.

Predikar i Uppsala pingstkyrka på söndag klockan 11.00

På söndag predikar jag i Uppsala pingstkyrka klockan 11.00. Jag tror att jag i predikan kommer att ta upp om försvaret för den kristna tron, och kanske anknyta till debatter här på bloggen senaste veckorna. Tron utmanas både inom kyrkan med dekonstruktioner, relativisering och sekularisering, men också i samhället i stort – där det finns religiös öppenhet, men där kriterierna är otydliga för hur man ska nå fram till en levande Gudstro. Ser fram emot denna söndag.

Är inbjuden av deras pastor Dan Salomonsson, som jag har haft en hel del att göra med i min roll som EFK-ordförande. Dan var bland annat styrelseordförande i tidningen Dagen under flera år, då jag representerade EFK i den styrelsen. Vi har båda varit med om och är engagerade i Claphaminstitutet, ett institut där idéer till bildandet smiddes hemma hos mig, och då var Dan med, samt Sten-Gunnar Hedin och Tuve Skånberg.

Bra artikel i Dagen om kyrkan kan definieras utan Kristus

Noterade nu på måndagsmorgonen en bra artikel i Dagen i fredags, skriven av Anna Runesson kyrkoherde i Toronto, och Anders Runesson, professor. Den handlar om Svenska Kyrkan kan definieras utan Kristus. Utgångspunkten är ett presentationsmaterial från kyrkokansliet där kyrkan beskrivs som idéburen organisation och som utgår från kristna värderingar. Runesson påminner om att Kristus själv är kyrkans budskap, att vittna om den uppståndne, det var därför de första generationerna av kristna gav sina liv. Detta är relevant för alla kyrkor – jag tycker att Runessons påminner om något viktigt. Vi har så lätt att beskriva oss själva på ett populistiskt och gångbart sätt. Att Kristus är uppstånden, och att Kristus dog på korset för att vi syndare skulle bli förlåtna och försonade, det är vårt budskap. Och varför inte säga det klart och tydligt.

Helkväll i Tantolunden

Kommer hem lite efter midnatt efter hela kvällen med Ungdomskyrkan Konnekt och närvaro i Tantolunden, ett av Stockholms stökigaste ställen på sena fredagskvällar. Det är bara Medborgarplatsen och Stureplan som matchar Tantolunden när det gäller polisnärvaro och polisingripanden på sena fredagskvällar.

Grundidén med alltsammans är att Jesus har sagt åt oss att ”gå ut och gör alla folk till lärjungar”. Och han har också sagt ”att vi ska gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen”.

Dessa bibelord är inte så komplicerade att tolka. Vi kan också läsa vidare i Apostlagärningarna om hur första generationen kristna tillämpade denna befallning från Jesus. Jag tolkar det som att Jesus vill att vi inte ska stänga in oss i några kyrkor utan den kristna församlingen ska leva mitt i samhället, bland vanligt folk, och där berätta om Jesus och förkunna evangeliet. För att anknyta till McLaren och postmodernitetsdebatten – vår kyrkliga praxis behöver ständigt dekonstrueras, men trons kärna och innehåll behöver inte omtolkas eller dekonstrueras, men behöver ständigt förnyas och återupptäckas.

Att vara ute i Tantolunden på sena fredagskvällar är varken modernt eller postmodernt – fullständigt meningslösa begrepp i detta sammanhang – utan det handlar bara om vår längtan att följa Jesus, och han vill att vi ska gå ut. Det handlar både om evangelisation, att berätta om evangeliet om Jesus, men det handlar lika mycket om kristet socialt engagemang, vi behöver som kristna bry oss om det samhälle som vi lever i, och engagera oss i de stora sociala utmaningarna. Och fredagnätter och ungdomar är en av de stora sociala utmaningarna i Sverige idag.

Och teologin är viktig, för det avgör varför vi saker och hur vi gör dem. Den liberala kristendomen har suddat ut begreppet frälsning och omvändelse och den kristna trons unikhet. Evangelikal kristendom handlar om att evangelium om Jesus är räddningsplankan och det eviga livet, att erbjudas alla människor, för att vi inte ska gå förlorade utan uppleva befrielse, förlåtelse, omvändelse, nyfödelse och redan nu få del av det eviga livet. Så vi går inte ut bara för att vara trevliga och snälla som kristna, utan vi tror att vi har något unikt att komma med.

Och i kväll fick jag och mina vänner säga lite till ett stort antal ungdomar vad Jesus betyder för oss och varför vi är kristna. Och jag hade svårt att gå hem från Tantolunden, för det var så många som ville prata, jag fick nästan slita mig loss för att kunna ta mig till tunnelbanan och åka hem. Jesus sa åt oss att gå ut, när vi lyder honom – då börjar det kristna livet bli spännande och utmanande.

Jesus kallar oss som mediokra, halvtrötta, borgerliga, kyrkcentrerade kristna, att gå ut ur våra kyrkor och våra tråkiga komfortzoner, och gå ut i världen, gå ut till de sargade, gå ut till de marginaliserade, gå ut till de som verkar vara långt borta från Jesus – men kanske i själva verket är jättenära. Där bland fotbollshuliganerna, tuppkammarna, punkarna, missbrukarna, kommunisterna, rejvarna, svartrockarna, och alla vanliga, dit ska vi gå – och Jesus är redan där före oss.

Träffade förresten en ung kille ikväll som kallade sig för övertygad kommunist, lusläser Karl Marx och som vill förändra samhället genom blodig revolution – och han menade allvar. Det kändes nästan som att 1968 är på väg tillbaka, en ny militant vänster börjar sakta växa fram bland ett viss skikt av ungdomar. Jag pekade över vattnet bort mot Liljeholmen, och berättade att där borta bor numera vänsterledaren Lars Ohly. Men han är kapitalist enligt min nye vän.

Jag begriper ingenting m.m.

Tycker att www.dagen.se är det ledande nyhetsforumet i svensk kristenhet. Och jag fattar ingenting-att jag skrev några rader på min blogg att jag blev medicinskt omskuren vid 19 års ålder och det  är det mest lästa senaste månaden efter dykhoppet i Filadelfias dopgrav. ??? Det är verkligen storm i ankdammen, det är en väl en nyhet på samma nivå som att prinsessan Madeleine har förlovat sig. Och att ängsliga män som ska göra ”snopp-operationer” hör av sig och vill ha uppmuntran och goda råd. Det är en ny själavårdsnisch för mig.

Och jag noterar om EFK-pastorn i Borlänge, Joachim Elsander undrar över om han kan vara EFK-pastor efter att ha läst min krönika i Världen Idag, idag. Men han skriver att han tror att den kristna tron är unik i förhållande till andra religioner, talet om omvändelse är oerhört viktigt, Bibeln är trovärdig, vi behöver förstå vår samtid och samhällets trender men det ska inte styra över vår tro.

Men vad är då problemet? Tycker att Joachim hoppar högt över ribban. Jag är helt överens med pastor Elsander. Att vår uppskattning över viss amerikansk litteratur varierar är väl inget större problem.