Hälsning från Medelhavet

Jag befinner mig alltså på semester på en liten ö i medelhavet som heter Gozo, som ligger strax norr om Malta – och jag är där tillsammans med fru Swärd. I morgon reser vi vidare till Malta, och kommer att bo i fem dagar nära den plats där historikerna tror att Paulus var när han kom till Malta, enligt beskrivningen i Apostlagärningarna 28. Har haft trassligt med internetanslutningen så jag har inte kunnat blogga så aktivt. Men hoppas på att leverera något inlägg närmaste 1-2 dagarna som en uppföljning av den heta debatt som varit på denna blogg senaste tio dagarna. Den lilla internettid jag har haft har jag varit tvungen att ägna åt att skriva en rapport om Moderaternas partistämma föregående helg. Den går utmärkt att bevaka från Medelhavet. Så det blir bara delvis semester. Men fru Swärd är van.

Dyster nyhet

Idag ar jag turist sa jag hinner inte skriva inlagg om den aktuella debatten. Aterkommer i morgon. Kan dock avsloja en stor nyhet. Min start i Stockholm halvmaraton den 12 september ar i farozonen, dels har jag en skada i vanster ben, dels ar jag lite smaforkyld. Johan Wissman kunde ju inte springa VM semifinalen pa 400 meter, och min start i Stockholm halvmaraton ar i farozonen, svensk idrott ar i gungning. Men ni som brukar be till Gud, bed.

Halsning fran Gozo

Hade tankt skriva ett inlagg idag med en direkt uppfoljning av intressanta fragor som kom upp i debatten med Pekka. Men idag ar jag turist hela dagen, kommer att skriva nagot under helgen. Saknar dock nordiska bokstaver har pa hotelldatorn.

Blev indignerad idag nar jag besokte ett Natura 2000 omrade pa on Gozo norr om Malta, ett naturskyddat omrade for att radda unika djurarter och vaxter och havsmiljo vid sanddyner. Omradet var froktansvart exploaterat av turism. Usch. Ska skriva till EU och klaga, naturskyddsomraden maste skyddas. Det handlar om att kampa for Guds skapelse.

pa semester vid Medelhavet

Akte torsdag morgon med fru Eva till en liten o i Medelhavet pa semester tio dagar. Begransad datoraccess, och inga nordiska bokstaver i datorn. Ska forsoka skriva ett inlagg sent ikvall eller under fredagen och ta upp flera intressanta fragor som kom upp i debatten mellan mig och Pekka, bland annat om stromningar i dagens kristenhet. Viktiga fragor. Aterkommer. Har ar varmt och skont.

Senaste nytt

Det har hänt mycket senaste dygnet. I går kväll träffade jag Evangeliska Frikyrkans presidium, det är missionsdirektorerna och ordförande och vice ordföranden i styrelsen. Det var ett planerat möte sedan tidigare. Jag har dock upplevt ett 100-procentigt stöd från EFK-ledningen senaste dagarna, inklusive rektorn för Örebro missionsskola, så eventuella funderingar på att avgå har helt avförts från dagordningen.

Förmiddagen satt jag och Pekka Mellergård och fikade på ett café i Örebro. Vi har alltid intressanta diskussioner när vi möts i god anda, och så även denna gång. Sedan är vi ju ganska frispråkiga debattörer båda två, som inte har samma uppfattningar i alla frågor, även om vi även har mycket samsyn. Så vår omgivning får nog räkna med att vi kan krocka ibland, men det finns samtidigt mycket av försonlighet och vänskap oss emellan. Pekka hävdar att jag delvis har missuppfattat honom i denna diskussion och jag får tro på detta, så den senaste diskussionen har vi lagt bakom oss – även om våra kritiska funderingar  delvis kvarstår. Och jag har ju svagheten att bli ganska demagogisk när jag hamnar i en debatt och kanske vässa argumenten lite för mycket. Men debatten om EFK:s framtid och inriktning kommer vi att vara engagerade i både två, i fortsättningen.

Pekka strök också under ett NOD-nummer för tre år sedan där Lars Johansson gjorde en liknande typ av kritisk analys av Brian McLaren som jag har gjort här på bloggen. Så vi ska nog inte överdriva skillnaderna i olika varianter av evangelikalitet inom EFK. Lovade också Pekka att anmäla mig till någon av NOD-kurserna, för att få en bättre orientering i aktuella teologiska strömningar, det har jag tänkt på i åratal men nu kommer jag till skott. Jag vill gärna gå dem till mötes som tycker att jag inte begriper någonting.

Tidigt torsdag morgon åker jag och min fru på en sedan länge planerad semester. Men återkommer i debatten, diskussionen om olika strömningar inom EFK och framtidsbilder, tycker jag är intressant.

Fikar med Pekka Mellergård onsdag förmiddag

Nu är jag på väg till Örebro för möte med Evangeliska Frikyrkans ledning klockan 18.00. Och sedan sover jag över hos Anders Blåberg. Och i morgon förmiddag träffar jag Pekka Mellergård.

För att undvika alla missförstånd, jag upplever inte att jag och Pekka är några ovänner. Jag blev dock lite tilltufsad känslomässigt av diskussionen men upplever inte detta som en massa bad feelings mot Pekka som person. Däremot har vi lite olika uppfattningar i vissa frågor. Och sedan har vi kanske lite olika uppfattningar om hur man för en diskussion om hur vi sköter våra förtroendeuppdrag. Så det blir säkert ett mycket broderligt samtal i morgon förmiddag, och inga slagsmål.

Ska försöka hinna läsa en del av inläggen i denna omfattande debatt. Kanske kommenterar några saker i debatten. Återkommer om detta.

Att gråta sig till sömns

Nu är det sen måndag kväll och jag är hemma. Hustrun är på konferens med jobbet, men jag har ändå två kvinnor hemma, dels svärmor på besök, dels en av döttrarna.

Det har varit en intensiv dag, och min och Pekka Mellergårds bloggdebatt har skapat ett enormt intresse. Telefonen har gått varm, mailen har strömmat in hela dagen, och det är ingen EFK-are som har hört av sig som tycker att jag ska avgå, utan har bara mött uppmuntran under hela dagen.

Men jag tror också att det är viktigt att som kristen ledare också visa sin svaghet och sårbarhet. Jag tycker att vi möter detta i Bibeln på ett antal olika sätt. Varför står det om Pauli våndor och frustrationer med olika människor. Varför kan vi läsa om kung Davids brottningskamp med både fiender och sitt eget liv? Det är lika bra att säga som det är. I natt satt jag och grinade nästan halva natten.

Kristet engagemang är som ett hett och kanske stormigt äktenskap. Skillnaden är hårfin mellan glädje och extas, bitterhet och smärta – Kärlek, smärta, passion, inlevelse, lojalitet lever om vart annat. Jag har satsat så enormt mycket av mina bästa år på Evangeliska Frikyrkan, och jag har verkligen trott på det vi har gjort. Och några av kommentarerna här på bloggen blev bara för mycket för mig i går kväll, det gällde framförallt två saker, dels att jag tydligen diskuteras i en rad olika sammanhang inom EFK och att dessa diskussioner sker bakom min rygg, dels att min Bibeltro och nit för evangelikal kristendom ska liknas vid att utlösa läktarvåld (i fotbollstermer). Resten av debatten hade jag inga större problem med, men just de två detaljerna blev mer än jag klarade av. Men man är bräcklig och klarar inte särskilt mycket.

Kommer att möta Evangeliska frikyrkans presidium i morgon kväll, (som är missionsdirektor och biträdande missionsdirektor, ordförande och vice ordförande) för att diskutera situationen.

Jag tror på öppenhet och raka debatter. Att argumenten vrids och vänds, jag tycker att det är fascinerande med bloggande. Men när det går över till ren personkritik kan det börja bli känsligt, och ska det börja granskas på en blogg hur man sköter sitt uppdrag då börjar det gå överstyr. Och jag tycker absolut inte att personer med ansvarsuppdrag inom en organisation på en blogg ska börja granska hur kolleger och ens chefer sköter sina uppdrag. Jag tycker absolut att det ska kunna granskas och kritiseras hur jag sköter mitt uppdrag som ordförande i Evangeliska Frikyrkan, men jag tycker att man ska använda våra interna kanaler för sådana personfrågor, inte offentliga bloggar som vem som helst kan läsa.

Eftersom jag lever mitt liv i stor utsträckning utanför den kristna sfären, så jämför jag ofta med hur andra delar av samhället fungerar. Och jag kan faktiskt inte komma på någon sektor där det är accepterat att chefstjänstemän offentligt går ut och kritiserar VD, direktor, styrelseordförande eller vad man nu har för titel. Det är bara organisationer i fritt fall, och i totalt upplösningstillstånd där sådant förekommer. I Sverige går det att ge enstaka exempel på att sådant har förekommit, t.ex. inom politiska partier i krissituationer efter förlorade val där det kan bli en mycket öppen kritik mot partiordförande, det finns också enstaka exempel från organisationsvärlden under senare år, inom Aktiespararna vid något tillfälle, inom Företagarnas riksförbund vid något tillfälle, inom LRF. Den styrelseordförande i Sverige som har varit mest i blåsväder senaste året är LO-chefen Wanja Lundby-Wedin, men så vitt jag minns vara det ingen chef inom LO:s fackförbund som gick ut och offentligt kritiserade henne.

Så det finns vissa spelregler och etik inom organisationer, som jag tycker borde vara självklara även inom kristna organisationer. 

Men jag vill inte älta i detta, jag är varken bitter eller sur på någon, men rejält känslomässigt tilltufsad just nu, men det går nog över.

Och Hammarby förlorade ikväll också, blir det en till kväll då man gråter sig till sömns?

Nej, Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden.

Godnatt.

Kommentar till Pekka Mellergårds inlägg

Här följer mitt svar till Pekka Mellergårds gästblogginlägg, jag kommenterar även den kommentar han skrev under kvällen.

1. Den ursprungliga diskussionen handlade om en kristen kan delta i Ramadanfirande. Innan jag skrev det inlägget hade jag samråd med min gode vän Lars Mörling som är en av EFK:s islamexperter. Min slutsats var att det är helt okey att använda Ramadanperioden för att be för muslimernas frälsning (det är väl självklart). Jag tycker inte heller att det finns anledning att klandra kristna trossyskon i muslimska länder som deltar i Ramadan utifrån en kristen syn, vilket naturligtvis även missionärer i berörda länder kan göra. Ramadan är då inte någon religiös frälsande handling som det är enligt islam, utan man använder det för kristna praktiker som fasta, goda gärningar m.m. Jag menar dock att Brian McLaren går längre än så. Jag kan inte se något evangeliserande syfte i det han gör, och eftersom han strikt sammankopplar sitt Ramadanfirande med troende muslimer så menar jag att det blir ett religionssynkretistiskt handling från hans sida. Här har Pekka M en annan uppfattning. Det är bara att konstatera. Jag är dock något förvånad över att en rektor för en evangelikal teologisk högskola behöver gå i polemik mot detta blogginlägg, tycker att jag skrev ganska nyanserat.

2. Pekka M skriver att EFK är en sammanslutning av fria församlingar i samverkan, det finns inget biskopsämbete. Det är OK om missionsdirektorn pekar med hela handen i lärofrågor m.m. men inte styrelsens ordförande. Jag har ingen roll som ”riktkarl” men jag har samma ansvar för att stå för EFK:s värderingar och teologiska grundsyn, på samma sätt som Pekka M har i egenskap av att vara rektor för vår teologiska högskola. Att jag är en aktiv skribent och driver en blogg gör tydligen enligt Pekka M att jag uppfattas som en som pekar ut vad en EFK:are ska tro och göra. Försöker jag uppträda som en biskop bara för att jag driver en blogg och skriver enstaka tidningsartiklar med jämna mellanrum? Problemet är nog varken bloggen eller artiklarna utan problemet är att många läser min blogg och mina artiklar och de väcker uppmärksamhet långt utanför kyrkans led. Hade jag varit lite mer medioker i detta hade nog inte Pekka reagerat. Men Pekka har ju själv inom ramen för EFK dragit igång en tidskrift som med åtskilliga artiklar per år försöker reflektera och peka ut riktlinjer. Är det också ett försök att utföra biskopsfunktion? Och dessutom tycks han bli ganska störd över om man någon gång framför synpunkter på innehållet i denna tidskrift, vilket jag råkade ut för, för en tid sedan. Att klandras för att utöva illegitim biskopal utövning för att man skriver någon artikel per månad och driver en blogg, för mig låter det något långsökt. Det är ju betydligt fler EFK-ledare än jag som driver en blogg.

3. När det gäller rollfrågan så ser jag ingen lösning på den. Jag är en och samma person hela tiden. Problemet är att det får så pass mycket genomslag det jag skriver så att det uppfattas som EFK:s hållning, ska jag klandras för att många läser det jag skriver? Den lösning jag har gjort upp med styrelsen om vid tidigare diskussioner är att genom titel m.m. försöka ”privatisera” det jag skriver och säger. Vid en TV4-soffa för ett par år sedan markerade jag i direktsändning att det var min personliga uppfattning, inte EFK:s – när vi diskuterade bojkott av Israel. Eftersom jag är en aktiv debattör och skribent och tydligen uppfattas det jag säger och skriver som EFK:s position oavsett vilka titlar eller presentationer som används, så ser jag knappast någon lösning på detta – om en del EFK:are ser det problematiskt. ”Om ni vill ha mig får ni ta mig som jag är” var en gammal schlager, och det gäller nog även mig i detta fall.

4. Pekka är bekymrad över min roll i EFK och eftersom han dessutom för fram detta i ett offentligt forum som detta så kan jag inte tolka det han säger på annat sätt än att han tycker att jag är delvis en belastning för EFK. Och han har uppenbarligen haft samtal och lyssnat in samtal på olika sätt som stöder hans reflektioner. Pekka skriver: ”jag har hört problemet behandlas på ett liknande sätt som i mitt inlägg bland EFK-pastorer, bland Frizon-profiler, studenter på Örebro missionsskola, cheferna för EFK:s olika skolor och i EFK:s chefsforum.” Så uppenbarligen pratar man om mig som ett problem i en rad olika EFK-sammanhang. Och denna upplysning får jag nu av Pekka, i ett offentligt blogginlägg. Jag är dock förvånad över att ingen av alla dessa som har deltagit i dessa diskussioner och problematiserat  ordföranderollen, på något sätt har hört av sig till mig om detta. Och att synpunkterna aldrig har förts fram till styrelsen, eller i styrelsen, till valberedningen, i brevform, inte ens i tidningsartiklar. Men tack Pekka att du informerar mig om något som jag inte visste sedan tidigare. Om det är en sådan utbredd uppfattning inom Evangeliska frikyrkan att mitt agerande som ordförande för EFK är ett problem så ser jag ingen annan lösning än att jag måste avgå från mitt ordförandeuppdrag med omedelbar verkan. Jag måste dock få Pekkas påståenden verifierade från fler källor. Och jag är förvånad över att granskning av förtroendevalda ledare inte sker genom de demokratiska processer som vi har beslutat om, utan att det sker genom samtal bakom ryggen på den berörda personen. Och att jag är synnerligen förvånad över att dessa diskussioner som pågår bakom min rygg, att jag informeras om detta genom att vår högskolerektor skriver ett blogginlägg. Som EFK-ordförande är det många människor som hör av sig till mig från alla tänkbara håll med åsikter om det mesta, och det innefattar naturligtvis också missionsskolan i Örebro. Jag skulle nog aldrig komma på tanken att använda dessa samtal som grund för offentliga utspel.

5. Och Pekka menar att mitt agerande skapar problem för hur EFK uppfattas externt. Jag vet inte vilka källor han har för detta, jag lever ju i min egen lilla värld i vår huvudstad. Tycker dock att jag har fått ett omfattande förtroende från ett antal instanser utanför EFK. Inte minst från riksmedias håll som vid ett stort antal tillfällen har kontaktat mig för att få artiklar och få mina åsikter om aktuella frågor. Jag kan hänvisa till ledande redaktörer i både etermedia och rikspressen som har uttryckt sig mycket uppskattande om mina insatser. Jag tycker också att jag har ett hyfsat förtroende inom svensk kristenhet, är styrelseledamot i Svenska evangeliska alliansen, sitter med i Sveriges kristnas råds miljögrupp, sitter med i religionsfrihetskommittén hos Svenska Missionsrådet, har inbjudits att skriva i Diakonias tidning, och inte minst är jag ordförande i det av Pekka nedvärderade Claphaminstitutet, som dock har fem samfundsledare i sin styrelse, och företrädare för i stort sett samtliga kyrkor och samfund bland sina stiftare. Jag tycker att det är ett ganska tungt förtroendeuppdrag att vara ordförande för denna tankesmedja, som jag möter betydligt större uppskattning för, långt utanför kyrkväggarna, än i broder Mellergårds värld. Det hör också till saken att jag har blivit tillfrågad om fler engagemang än detta, men jag har begränsat med tid. Jag beklagar att denna punkt blev en försvarspunkt, men ibland blir man pressad till att försvara sig, vilket inte känns särskilt roligt. Jag tycker också att jag möts av ett stort förtroende inom näringslivet, där jag under hösten ska jobba med en ingående framtidsanalys åt ett av Europas största företag. Sammanfattningsvis så stämmer inte Pekkas bild med min, men det kanske gör detsamma. Att vinna människors aktning och godkännande kan aldrig vara en kristens mål, utan det avgörande är att på domens dag bli godkänd av Kristus. Att rektor Mellergård och hans meningsfränder har ett antal synpunkter på mig på resan till domens dag, det får jag leva med. Men stämmer denna bild som Pekka för fram, att jag skadar EFK:s goda namn och rykte, då bör jag avgå, men jag vet inte vad det finns för grund för denna bild.

6. Sedan har Pekka skrivit en till kommentar under mitt söndagskvällsinlägg, där han säger att mitt skrivande och min teologiska hållning – uttryckt i fotbollstermer- lockar fram läktarvåld. Den kraftiga och i vissa fall oförskämda kritik som han utsatts för senaste dagarna, på grund av kritiken mot mitt blogginlägg, menar han är relaterat till min hållning och mitt skrivande. Detta är en mycket kraftig kritik och ifrågasättande av en person. Jag tycker att Pekkas meningar mellan varven där han uttrycker förtroende för mig, och inte tycker att jag ska avgå som ordförande – inte hänger ihop, när han drämmer till med att jag i kristna världen skulle orsaka något som motsvaras av fotbollsvåld, utlösa polarisering, motsättningar, hårda ord etc. Efter 35 års arbete i Kristi tjänst var det nog bland de svåraste och mest dräpande kritik jag någon gång har utsatts för av en kristen ledare – på den offentliga arenan.

7. Situationen för mig inom EFK känns nu nästan ohållbar efter detta. Som förtroendevald ordförande har man bara sitt förtroende och inget annat, och jag kan inte tolka Pekka på annat sätt än att chefstjänstemän inom EFK ser mig som en belastning. Visserligen är det styrelsen som väljer mig och det är deras förtroende som är avgörande, men jag ser det också som nödvändigt att man har förtroende hos de chefstjänstemän som vi i styrelsen har tillsatt, och naturligtvis inom församlingsrörelsen i stort. Jag arbetar ju mycket utanför kyrkans värld och jag jämför ofta våra kristna organisationer med andra ideella organisationer, fackföreningsrörelse, politiska partier, företag m.m. Det finns både likheter och skillnader. Men att en ledande tjänsteman för fram en så vass offentlig kritik mot en styrelseordförande skulle nog inte accepteras någonstans bland organisationer och företag, i vissa lägen skulle det kunna accepteras i ett politiskt parti, när en viss falang vill fälla en partiledare.

Ja, det var nog inget av mina roligare inlägg, men trots allt

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN, JA HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN

Godnatt för den här gången.

Skriver på svar till Pekka Mellergård

Jag har nu tittat på Pekka Mellergårds svar på mitt svar, på hans inlägg här på bloggen.

Jag har ett antal synpunkter på detta och jag behöver lite tid på mig för att skriva ett svar. Vill dock bara kommentera en sak nu, så att den punkten är ”undanstökad”. Det handlar om alla synpunkter som kommer upp i bloggsfären. Både Pekka och jag ser att även Joachim Elsander kopplar ihop mig med alla som skäller på Pekka, i vissa fall på ett ganska onyanserat och oförskämt sätt. Jag vill bara kommentera detta. Självklart ställer tar jag helt avstånd från folk som skriver att Pekka inte är frälst, borde byta jobb etc. Men det tycker jag är så självklart att det inte ens behöver sägas. Jag hinner inte ens läsa igenom den typen av kommentarer. Vi som ganska mycket rör oss i bloggsfären är vana vid detta beteende, så vi har kanske blivit allergiska, men för ovana bloggläsare kan det naturligtvis  vara upprörande med kommentarer i en oförskämd ton.

Vi bör dock alla komma ihåg att vi en dag ska möta Gud som domare, och då ska vi stå till svars för varje ord vi har sagt (och det måste också gälla varje ord vi har skrivit), så sade Jesus – men det är inte så många som pratar om det.

Bloggsfären är som den är. Jag har tyvärr ingen tid och möjlighet att läsa och granska alla kommentarer som kommer på min blogg. Att en kommentar har publicerats betyder inte att jag har godkänt den. Jag behöver se över detta, men jag är mycket tveksam till att ta bort kommentarsfunktionen. Jag måste lösa detta på något sätt men i dagsläget vet jag inte hur. Tycker dock att tonen på kristna bloggar är betydligt bättre än andra typer av bloggar.

Jag tycker att det är absurt att sammankoppla mig med en massa kommentarer. Är det mitt fel att en del människor ogillar det Pekka skriver? Jag utsätts ju för exakt samma omilda behandling och skulle också kunna lägga upp massor av oförskämda citat som folk har sagt om mig, jag skulle med samma typ av argumentation kunna hävda att Pekkas fan-club kan man också ha synpunkter på. Brian McLarens och postmodernitetens anhängare har sagt en rad oförskämdheter om mig, ska jag då skriva och säga att Brian McLaren borde fundera över varför han har sådana anhängare – det är ett absurt resonemang. Så att demonisera någon genom att visa på att fan-cluben missköter sig är ett argument som jag tycker att vi bör lägga åt sidan. Det är ungefär som att kritisera Hammarbys fotbollslag för att deras fans går ut och bråkar efter matcherna. Är det lagets fel?

Förberedelse för Uppsala pingstkyrka

Det är nu sen lördagkväll och debatten med Pekka Mellergård har jag lagt åt sidan. Är i bön inför Gud och förbereder mig för predikan i Uppsala pingstkyrka i morgon förmiddag klockan 11.00. Det känns som profetiskt och viktigt. Tror att jag kommer att anknyta till senaste dagarnas debatt, och lyfta fram den genuina Jesustron, och att stå för Jesus i tider av ateism, agnosticism, religionspluralism, och kristen liberalism. Jesus är världens frälsare, världens räddare, han är sanningen, han är vägen, han är livet, han är den uppståndne, den som håller hela världen i sin hand. Och det är bara på grund av blodet på hans kors som jag som människa kan bli benådad, försonad och upprättad och få del av det eviga livet. Vilket budskap.