Bra Magnus Hagevi

Jag är väldigt förtjust i statsvetarprofessorn Magnus Hagevis ledare i Equmeniakyrkans tidning Sändaren. Rakt på sak, tydligt, krossar bortförklaringar och undanflykter, blogglägger traditionella frikyrkans kris och tillbakagång, och visar på en väg framåt. Så långt bort från pastor Jansson som man kan komma. Här är senaste ledaren.

I senaste ledaren avlivar han myten om att vi ska räkna in antalet betjänade istället för antalet medlemmar, då medlemsutvecklingen varit så pass svag under ett antal år för en rad frikyrkor. Hagevi visar att siffrorna hänger ihop. Färre medlemmar, och ännu färre betjänade. Det finns exempel på hur kyrko- och samfundsledare sprider dimridåer över sakernas tillstånd, istället för att tala om kris vill man leverera bortförklaringar, till exempel att församlingarna har många fler betjänade än antalet medlemmar.

Sanningen måste komma fram och sägas tydligt. Den traditionella frikyrkan är i kris, och i en djup kris. Hagevi kan också peka på vad den beror på och vad vi gör åt den.

Kommentar med anledning av Immanuelskyrkans beslut om samkönade vigslar

Det skapar en hel del uppmärksamhet att EFK-församlingen Immanuelskyrkan i Örebro har fattat beslut om att ge möjlighet till samkönade vigslar.

Ni som brukar läsa det jag skriver vet att jag är mycket skeptisk till att evangelikala och pingst-karismatiska församlingar går i den riktningen när det gäller att ändra en 2000-årig kristen tradition angående äktenskapet. Jag går inte nu in på att förklara denna sak, vill man läsa om mina tankegångar refererar jag till denna text av amerikanske evangelikalen Kevin DeYoung som utmärkt sammanfattar hur även jag ser på saken.

Låt mig kommentera Immanuelskyrkans beslut.

  1. Evangeliska Frikyrkan har inte ändrat sin äktenskapsuppfattning. Den ligger fast och formulerades återigen år 2010 då uppdaterade ordningar angående hur vi praktiserar vigslar och välsignelseakter i EFK-församlingarna fastställdes. Det finns inte några förslag på att ändra EFK:s äktenskapsuppfattning. Den arbetsgrupp som nu arbetar med HBTQ-frågor har inte något mandat att lägga förslag som ändrar på detta.
  2. Så här är formuleringarna i EFK:s vigselförordningar: ”Församlingen bereder möjlighet att viga och välsigna en man och en kvinna som vill avge äktenskapslöften inför Gud och en kristen församling och be om Guds hjälp i och välsignelse över sitt äktenskap. En förutsättning är att paret först har ingått äktenskap i juridisk mening. Vi vill avstå från att anordna vigselgudstjänster för par som efter gudstjänsten väljer att leva i ett samboförhållande. För det första uttrycker äktenskapsordningen mellan man och kvinna motiven av enhet, arbetsgemenskap, offentlighet och förbundsrelation på det sätt som bäst gestaltar vår teologiska övertygelse omkring parrelationer.”
  3. Det betonas i samma dokument att EFK tillämpar det som kallas för modifierad kongregationalism. Vi är självständiga men ömsesidigt beroende församlingar. Inte minst i den här typen av frågor kan inte församlingarna köra egna race. Enda rimliga tolkningen är att eventuella justeringar i äktenskapssyn måste fattas som gemensamma beslut.
  4. Det har uppmärksammats att EFK-församlingen Saron i Göteborg är inne på liknande resa som Immanuelskyrkan men går inte lika långt. Man kommer att inte att tillämpa samkönade vigslar i församlingen. Jag känner inte till någon annan EFK-församling som nu är inne i en liknande process som Immanuelskyrkan.
  5. Ett samfund kan ändra teologisk position och inriktning genom beslut på kongress eller i styrelsen, eller genom att ändra praxis, då saker och ting förändras i vissa fall på ett omfattande sätt utan att något beslut fattas.
  6. Immanuelskyrkan har förankrat sitt beslut hos EFK:.s ledning och det har varit en briefing i den grupp som finns inom EFK med pastorer i de större församlingarna. Jag vet inte vad som har sagts vid dessa tillfällen men uppenbarligen gör Immanuelskyrkan bedömningen att man kan ta detta steg, utan att det skadar relationen till EFK. Någon form av tyst eller informellt godkännande har man uppenbarligen upplevt.
  7. Det finns endast två alternativ. Om EFK:s ledning har genom tystnad eller försiktighet indirekt godkänt Immanuelskyrkans beslut, har EFK ändrat sin äktenskapssyn inte genom ett gemensamt beslut utan genom en ytterst informell och icke transparent ändring av praxis. EFK är då ett samfund med två olika äktenskapssyner, inte på grund av att vi har beslutat om det, utan genom att informellt ändra i praxis. Har EFK:s ledning markerat i kontakten med Immanuel att deras beslut inte är möjligt enligt EFK:s nuvarande förhållningssätt i äktenskapsfrågan, då blir det Immanuelskyrkan som markerar ett avståndstagande mot EFK och dess hållning i äktenskapsfrågan. Då är frågan hur EFK:s styrelse kommer att agera i den uppkomna situationen. Det kommer jag att följa med intresse.
  8. Att EFK-ledningen på något informellt sätt gett klartecken till Immanuelskyrkan för denna förändring av äktenskapssynen, det är helt otänkbart. Ledningen och styrelsen har inte något annat uppdrag än att genomföra de beslut och den inriktning som vi har. Enda rimliga tolkningen är att Immanuelskyrkan kör ett eget race. Enda rimliga tolkningen är att styrelsen och missionsledningen då måste agera i den uppkomna situationen utifrån den policy och praxis som gäller i EFK.
  9. Om inte EFK-ledningen agerar i den uppkomna situationen innebär det att Evangeliska Frikyrkan har hamnat i en praxis som liknar Equmeniakyrkan. Vi tillämpar högt i tak när det gäller äktenskapssynen och varje församling avgör själv om man vill tillämpa samkönade vigslar eller inte. Vi har hamnat i den situationen inte genom genomtänkta och transparenta beslut utan genom praxisförändring. En skillnad är att Equmeniakyrkan har beslutat på sin kongress att tillämpa högt i tak medan EFK inför högt i tak genom praxisförändringar utan diskussioner och beslut.
  10. EFK har idag ett facebook-nätverk med 240 medlemmar, varav en hel del ledande EFK-are, som arbetar för att liberalisera EFK i HBTQ-vänlig riktning. Jag ser det som nödvändigt att EFK-are som vill värna om det klassiska äktenskapet, enligt den praxis och övertygelse som gäller idag, också måste engagera ett nätverk för att driva sina frågor. Just nu är det bara Immanuelskyrkan och Saron som hörs från EFK-håll och de församlingar som värnar om befintlig praxis är lågmälda och försiktiga.
  11. Jag har ganska noga följt beslutsprocesserna i både Saron och Immanuelskyrkan. Man har arbetat med frågorna ingående och länge. Saron lutar nu åt en kompromisslösning medan Immanuelskyrkan tar steget fullt ut och kan praktisera samkönade vigslar och accepterar homosexuella äktenskap fullt ut. Besluten är genomtänkta och logiska. Men enligt min mening är det inte i enlighet med en evangelikal bibelsyn där Guds ord väger tyngre än tidsandan och praxis i samhället. Enda möjligheten att ändra äktenskapssyn är att komma fram till slutsatsen att samhällsutvecklingen väger tyngre än bibeltexterna. Så kan man tycka men enligt min mening är det inte evangelikalt. Det positiva med både Saron och Immanuelskyrkan är att båda församlingarna tydligt markerar mot den sexliberala agendan, man poängterar äktenskapet som institution och det livslånga, trogna äktenskapet.
  12. I slutändan tror jag dock att detta blir främst en symbolfråga, dock en mycket viktig sådan. Svenska kyrkans erfarenhet efter cirka 13 år med samkönade vigslar, är att efterfrågan på samkönade äktenskap är minimal. Endast 1 procent av alla vigslar i Svenska kyrkan är samkönade. Genom att det är en mycket begränsad grupp människor som är berörda av detta är det orimligt att splittra församlingar och samfund på grundval av denna fråga.

Frikyrkans kris

En av de tunga profeterna i svensk kristenhet är statsvetarprofessorn Magnus Hagevi i Växjö. Nu har han gjort en analys av frikyrkorörelsens utveckling. Dagen rapporterar om det idag. Hagevi noterar att efter sammanslagningen 2012 av de tre gamla frikyrkosamfunden Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan till Equmeniakyrkan har utvecklingen gått utför. Magnus Hagevis genomgång av Equmeniakyrkans siffror visar att antalet medlemmar i samfundet mellan åren 2012 och 2021 sjönk med 13 procent, från 68 851 till 58 569 – alltså en minskning med nästan 10 300 medlemmar. Equmeniakyrkan har dött ut 2060 om nuvarande utveckling fortsätter.

Hagevi stryker under ett viktigt faktum. I krympande frikyrkorörelser talar man om antalet betjänade istället för antalet medlemmar, och det ska visa att det inte ser så illa ut. Men Hagevi påpekar att nedgången i antalet betjänade går ner ännu mer, det finns ett samband mellan medlemsutveckling och utvecklingen av antalet betjänade. Statistiken för betjänade visar ju hur många som totalt är med i en församlings verksamhet. Vi kan inte lura oss själva genom att visa på siffror med många betjänade, det är Hagevis tydliga slutsats.

Hagevi stryker under att det är teologiskt liberala församlingar som minskar mest. Det visar sig bland annat i att Equmeniakyrkan minskar kraftigt i den högexpansiva Stockholmsregionen. Dagenreportaget visar att Frälsningsarmén också har stora problem och antalet kårer har minskat betydligt senaste 10-årsperioden. Evangeliska Frikyrkan hade en positiv utveckling under 90- och 00-talet men visar också tydliga stagnationstendenser under senare år. Vi bildade EFK 1997 genom en sammanslagning av flera äldre samfund, med visionen att storskaligt satsa på församlingsplantering och församlingsförnyelse, även EFK går i frikyrkotrenden att minska antalet församlingar, de var 370 1997, nu är antalet nere i under 300. Vi har lagt ner församlingar istället för att starta nya, visionen med att bilda EFK har inte genomförts.

Pingst är det samfund som visar bäst siffror, men tillväxten där beror ju på nya församlingar som Hillsong och församlingar som anslutit sig till Pingst, bland annat från trosrörelsen. Den gamla delen av pingströrelsen visar uppenbarligen också på stagnerande tendenser.

Vad ska man säga om detta? Några kommentarer från min sida.

  1. Hagevis analys av Equmeniakyrkan är intressant. Tittar man närmare på utvecklingen kan man konstatera att de tre samfund som gick ihop 2012, allra värst är situationen för Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, och de församlingar som har den bakgrunden. Missionsförbundets församlingar visar på fler exempel med positiv utveckling. Eftersom jag har mina rötter i Baptistsamfundet på min mors sida, både min mormors och min morfars föräldrar hörde till första generationens baptister i Sverige, berörs jag personligen av frågan. Gamla baptistförsamlingar, hur många sådana finns kvar i Sverige, och hur vitala är de? Jag är rädd för att kategorin äldre baptistförsamlingar håller helt på att försvinna, man har inte lyckats vitalisera sig och förnya sig, äldre baptistförsamlingar har fusionerats i stor utsträckning med andra frikyrkor, i regel på grund av krympande medlemsantal.
  2. Hagevis tes att de teologiskt liberala församlingarna minskar mest, detta är ett faktum enligt Hagevi, det kan visas i forskning, och jag håller helt med honom. Inom Anglikanska kyrkan i England där utvecklingen gått dramatiskt bakåt under många år, är det de evangelikala och karismatiska församlingarna som växer. Samma mönster ser man i USA där det är de äldre samfunden som minskar mest, och som har en teologiskt liberal profil. Att förneka detta är att skjuta sig själv i foten, frikyrkoledarna måste komma med begripliga förklaringar på nedgången, annars är det svårt att visa hur man kan få växt och skapa intresse för verksamheten.
  3. Vad är teologiskt liberala församlingar? Både jag och Hagevi betonar att det handlar om församlingar som tonar ner andliga upplevelsen, den radikala omvändelsen, evangelisationen, frälsningsförkunnelsen, Jesus som enda vägen till Gud och tonar ner en Jesuscentrerad förkunnelse. En kyrka som främst betonar dialogmöten och kulturaktiviteter har förlorat evangelistiska patosen. Andra kännetecken på teologiskt liberala församlingar är att bibelförkunnelsen och bibeltron urvattnas. En annan indikator är omförhandlingen av äktenskapssynen. I teologiskt liberala kyrkor är det vanligare att man accepterar samboförhållanden och bejakar samkönade relationer och vigslar. Så vill en församling gå ”slippery slope”-banan är det ganska tydligt hur man ska bära sig åt.
  4. Även nya församlingar och rörelser har inte haft det lätt att skapa en växtmiljö där allt fler människor attraheras av lokala församlingar. Trosrörelsen som slog igenom med dunder och brak på åttiotalet, visar inte på någon positiv utveckling, om man mäter statistiken. Samma sak gäller Vineyardrörelsen som slog igenom på nittiotalet. För att inte tala om Karismakraschen. Jag hoppas att Hillsong ska kunna fortsätta och växa, det har varit det mest dynamiska inslaget senaste 10-12 åren. Nya rörelsers bekymmer visar att problemen är djupgående och andliga, det handlar inte bara om metoder och trendighet.
  5. Vad gör vi då? En viktig faktor är att lyfta fram evangelistgåvan och ge utrymme för evangelistgåvan. Det är nödvändigt med en teologisk bearbetning av hela frågan om evangelisation, nöd för människors frälsning, omvändelsen, frälsningen, att skapa engagemang för att människor ska komma till tro på Jesus. Har det inte någon större betydelse om man är kristen eller inte, är med i en församling eller inte, då dör församlingen. En ny bönerörelse är nödvändigt. Bön måste bli något mer än bara en programpunkt på konferenser och gudstjänster. Ett rop till Gud utifrån nöd och vision. Ledare och predikanter behöver lyftas fram som har en väckelseton, som betonar omvändelsen, med pastor-Jansson-ledare kommer frikyrkan att dö ut. Teologiskt liberala och utdöende församlingar har formats genom ledarskap och undervisning att gå i den riktningen. Andligt levande och växande församlingar formas genom ledarskap och undervisning att gå i den riktningen.
  6. En avgörande fråga är immigrantkyrkor. Det är där tillväxten, livet och patosen främst finns. Att inkludera i församlingen personer med icke-europeisk bakgrund är helt avgörande. Att nära koppla ihop med immigrantkyrkor.

Min eftervalsanalys

Nu har det gått fem dagar efter ett spännande riksdagsval. Här följer några reflektioner från min sida. En kortfattad eftervalsanalys ur ett kristet perspektiv.

  1. Som kristen är mitt medborgarskap i Guds rike. Jesus är min kung. Min främsta identitet är inte att vara svensk, jag är kristen, ett Guds barn, det är min identitet.
  2. Bibeln säger att världen är i den ondes våld. Med nuvarande Ukrainakrig blir vi påminda om detta faktum. Världen är förgänglig, makterna i denna världen ska en gång ersättas av ett bestående rike där Jesus är kung. Denna världens politiska system är en del av det Bibeln kallar för ”världen”. Nationerna och staterna är tillfälliga, inte något bestående.
  3. Om vi kristna tror att ett visst parti, en viss politisk ledare, eller ett visst politiskt system är det avgörande svaret på våra problem, då har vi kommit in i avgudadyrkan. Den kristna Trumphysterin tyckte jag var ett bra exempel på detta. Det är inte politiker som ska frälsa oss, det är Jesus som ska frälsa oss. Politiken är nödvändig för styrning av våra nationer och samhällen, men får aldrig ersätta Gud. Historiskt har politiken och härskarna många gånger försökt ersätta Gud, det blir avgudadyrkan. När kristna blir för allierade med politiken hamnar de i denna avgudadyrkan. Kyrkan i Ryssland som stöder Putin har hamnat i detta, amerikanska evangelikaler som avgudade Trump och kristenheten som gav sitt stöd åt Hitler – det är några exempel på denna avart. Kristna socialister har tenderat att hamna i denna form av avgudadyrkan.
  4. Bibeln säger att överheten är insatt av Gud, vi ska be för den och respektera den. Den är en del av det som Bibeln kallar för ”världen”, men Kristus har all makt i himlen och på jorden, och sätter gränser för överheten. Som kristna ska vi söka vårt lands och vår stads bästa. I en liberal demokrati har vi alla ett ansvar för vårt samhälle, det gäller även oss kristna. Att kristna ställer upp i politiska val är en utmärkt tjänst för Gud. Det är lämpligt att pastorer och kristna organisationer är partipolitiskt neutrala, vi ska nå alla människor med evangeliet, både höger och vänster. Och mitten. Jag tycker dock att det är bra om även pastorer och präster i vissa fall, när Gud kallar dem, kan ställa upp i politiska val. Min EFK-pastorskollega Tuve Skånberg har varit ett bra exempel på detta och har haft bortåt 30 år i riksdagen.
  5. Jag har som kristen ledare inte skyltat aktivt med partipolitisk tillhörighet, jag har dock sedan sjuttiotalet varit medlem i Kristdemokraterna. Jag stod dock inte med på någon lista i detta val. Jag ser det dock som positivt att aktiva kristna kan sprida ut sig på olika partier och inte bara koncentreras i ett parti. Jag har alltid varit en samhällsintresserad pastor, och jag har i många år drivit ett konsultbolag som jobbar med politisk analys, vid sidan om att vara pastor. Långa perioder har det varit ett extraknäck, på senare år har det varit min huvudsakliga försörjning.
  6. Det finns ett antal samhällsfrågor där jag tycker att kristna värderingar får ett starkt genomslag. Och där vi kristna inte bara ska ha dem som privata uppfattningar eller bara som vår församlings moral, utan det är värderingar som är bra för hela samhället. Därför har jag senaste 45 åren varit engagerad i kristna pro-life-rörelsen, och det är med sorg jag konstaterar att alla åtta riksdagspartier i den frågan är djupt sekulariserade. I valet 2018 ställde jag upp på KD:s riksdagslista för Stockholms stad, och då var mitt engagemang i pro-life-rörelsen en stor belastning. Att värna om stabila familjer och trygga uppväxtmiljöer för barnen anser jag också är en kristen värdering, nuvarande gängbrottslighet är uttryck för kollapsade familjer. Var finns de kriminellas pappor någonstans?
  7. En annan fråga där jag har engagerat mig hårt är flyktingfrågan och att ta emot invandrare i Sverige. Det är också en grundläggande kristen värdering. I min och Micael Grenholms bok från 2016, Jesus var också flykting, har vi två hela kapitel med en bibelgenomgång i ämnet. Många svenska församlingar har enagerat sig i detta och invandrare är idag en stor del av Sveriges frikyrklighet. Därför har jag uttryckt kritik mot SD som sedan 90-talet velat stoppa all invandring och lusläser man SD:s partiprogram är slutsatsen att invandringen är orsaken till nästan alla samhällsproblem. Vi visar i boken partiets nazistiska rötter, och inte bara det, rötter i nittiotalets vit-makt-rörelse och Bevara Sverige Svenskt-rörelsen. SD har varit skickliga på att anpassa sig och mjuka upp retoriken, men grundläggande värderingarna finns kvar enligt min mening. Som kristen och utifrån mina kristna värderingar kan jag inte stödja ett sådant parti. Majoriteten av invandrarna i Sverige är väl fungerande medborgare som i många avseenden bär upp det svenska samhället. Stockholm skulle kollapsa utan alla invandrares arbetsinsatser. Man kan inte döma ut invandrare generellt på grund av att 1-2 procent missköter sig.
  8. Därför är det en stor sorg för mig att KD så nära har allierat sig med SD. Jag gör dock inte som flera av mina vänner har gjort, lämnar partiet. Jag vet inte varit jag skulle ta vägen i så fall. Jag inser dock att nuvarande modell med det väljarunderlag vi har, är enda alternativet till en socialdemokratisk regering det spår som M och KD nu är inne på. En stor andel av SD:s väljare tror jag  är anti-etablissemangs-väljare, SD har bara varit i opposition och drar stor nytta av detta. De kan hävda att dagens samhällsproblem inte är deras fel. I den uppkomna situationen tror jag därför att det är mycket bättre att ta in SD i regeringen och att de får ta fullt ansvar för regeringspolitiken. Hellre det än att de är ett mäktigt stödparti som kan ställa tuffa krav på regeringen för att inte fälla den. Deras förhandlingsposition är starkare utanför regeringen än inom regeringen. Övriga partier har närmat sig SD i frågor som gäller invandring så det finns inte så stora skillnader längre. SD kommer garanterat att gå ner dramatiskt i opinionssiffrorna om man får börja ta regeringsansvar. Det är väldigt mycket enklare att vara oppositionsparti än att sitta i en regering.
  9. Jag anser att vi som kristna ska ge vårt stöd åt västvärldens liberala demokrati, det är det enda politiska system som garanterar frihet åt den kristna församlingen och garanterar frihet för oss att uppfylla Jesu missionsbefallning. Muslimska diktaturer, vänsterdiktaturer, och högerfascistiska regimer som Putins Ryssland hindrar alltid kristna kyrkan och är antikristliga i sin karaktär. Liberala demokratier präglas av att man har allmänna demokratiska val utan valfusk, det finns valmyndigheter som sköter detta på ett objektivt och rättssäkert sätt, domstolarnas självständighet och medias självständighet är grundbultar i västdemokratier. Föreningsfriheten och yttrandefriheten är andra grundbultar som är nödvändiga för kristna församlingens liv och mission och en bärande del i västvärldens liberala demokratier. När politiker försöker styra över media, över domstolar och över politiska val och rösträkning, då behöver alla varningslampor blinka. När man försöker bannlysa vissa åsikter och yttranden likaså. I Sverige blåser högervindar men det är fortfarande inte svajigt i dessa frågor. I länder som USA, Brasilien och Ungern är det mycket svajigt, och Ryssland har långt gått över gränsen till diktatur. Som kristna ska vi stå upp för liberala demokratin.

Två dagar kvar till valet – funderingar kring tonläget i politiska debatten

Jag har alltid varit mycket intresserad av politik. Växte upp under det galna sjuttiotalet då vänsterextremismen var mycket utbredd, inte minst bland studenter och ungdomar i allmänhet. Hade oändligt antal diskussioner från 1968 med kompisar och människor man träffade vars politiska åsikter låg en bra bit vänster om socialdemokraterna. USA:s krig i Vietnam var en samlande katalysator för hela vänsterrörelsen. Började på Stockholms universitet och mina studier hade Nationalekonomi och Statskunskap som huvudinriktning. Den politiska vänstern mötte man ständigt i universitetets lektionssalar, både bland lärare och elever. Man märkte redan under andra halvan av sjuttiotalet att det blev en reaktion på extremvänstern, Moderaterna ryckte framåt i opinionen, och nyliberalismen började slå igenom som politisk rörelse. Under 1979 kom jag fram till slutsatsen att jag skulle doktorera. Min huvudfråga var om jag skulle doktorera i Nationalekonomi eller i Statskunskap. Den jag framförallt rådfrågade i denna fråga var min gode vän Anders Altersten,, universitetslektor med fokus på Samhällskunskap, svenskkyrklig och engagerad i karismatiska rörelsen. Efter ingående samtal kom vi fram till att jag skulle satsa på Statskunskapen.

Även om jag lämnade universitetet 1984 har jag haft politik som min huvudsakliga försörjning sedan dess, förutom alla mina uppdrag i svensk kristenhet. Har drivit ett konsultbolag under många år där jag ägnat mig åt politisk analys och levererat rådgivning och rapporter framförallt åt näringslivet, men jag har även haft både fackföreningsrörelsen och politiska partier bland mina klienter. Under årens lopp har jag specialiserat mig på energipolitik, klimatpolitik och miljöpolitik, det är framförallt kundernas efterfrågan som styrt denna inriktning.

Nu är det två dagar kvar till riksdagsvalet. Trots att jag har jobbat med politisk analys i hela mitt liv har jag väldigt svårt med partiledardebatterna och nivån på den politiska diskussionen på riksnivån. Det blir för mycket gräl, förenklade argument, karikatyrer av politiska motståndare, en retorik som blir så tillspetsad att den gränsar till lögnen.

Jag skulle mycket hellre se en politisk debatt där man argumenterar för sina egna politiska förslag än svartmålar politiska konkurrenters förslag. Jag skulle mycket hellre se en politisk debatt där man mer resonerar, där man kan erkänna svagheter i de egna förslagen, och ge beröm åt idéer som kommer från politiskt konkurrerande partier.

Den sakliga politiken finns också, när man läser regeringspropositioner, partimotioner och utskottsbetänkanden från riksdagen och inte minst utredningsbetänkanden, då dominerar de sakliga resonemangen, hänvisningen till forskningsresultat, argument för de egna förslagen, och korrekta hänvisningar till andra partiers förslag.

I den TV-snuttifierade politiska debatten är dock samförståndet och sakligheten som bortblåst och polariseringen dominerar.

Jag tycker att mycket av detta finns inom båda politiska blocken.

Politiker är begåvade och engagerade personer som jobbar mycket hårt. De är all heder värda. Men jag skulle efterlysa att man mer lyfte fram saklighet och respekt för politiska motståndare. Det skulle också minska det förskräckliga politikerföraktet.

Lennart Sacrédeus, Kristdemokraterna och den smala åsiktskorridoren

Det är nervöst i valrörelsens slutspurt. En sorglig historia har inträffat i Dalarna, där den erfarne och luttrade KD-politikern Lennart Sacrédeus från Mora, har hamnat i blåsväder. Och nu tvingats avgå från sin riksdagskanditatur. Sacrédeus är ju dessutom engagerad i Svenska kyrkan och under många år varit engagerad i kyrkopolitiken.

Jag har inte sett Lennarts flygblad där han uttryckt sig abortkritiskt. Jag har bara läst Dagens Nyheters utdrag från den, jag har inte någon anledning att betvivla DN:s citat.. Lennart skriver att: ””Med 37 000 aborter/forsterfördrivningar varje år ligger Sverige på betydligt högre tal än våra nordiska grannländer, sett till befolkningens storlek. Mer kan göras i form av stödinsatser och adoptioner för att välkomna det ofödda barnet till livet”. Han uttrycker också sitt stöd till Lars Adaktussons linje.

Lennarts uttalande innebär inte ens ett tydligt ifrågasättande av befintlig abortlagstiftning. Han säger inte att han vill kämpa för sänkta abortgränser, han uttrycker bara oro över det höga antalet aborter i Sverige i nordisk jämförelse, och att vi bör satsa på alternativ. Detta borde till och med en abortliberal person hålla med om.

Men så får man uppenbarligen inte säga i Sverige med den extremt smala åsiktskorridor vi har när det gäller människovärdesfrågor för ofödda barn.

Vi har 8 abortliberala partier i Sverige. Kristdemokraterna har egentligen ett mycket bra medicinskt-etiskt program men man hör inte något försvar eller argumentation från partiledningen om denna sak. Och om man på minsta lilla sätt problematiserar vår extremt liberala abortlagstiftning då är man inte välkommen i Sveriges riksdag, och man är inte välkomnad på en ledande plats inom Kristdemokraterna. Svagt att inte KD:s ordförande i Dalarna kunde backa upp och försvara Sacrédeus.

Sorglig utveckling.

Funderingar vid sommarens slut

Nu är det söndag 28 augusti och sommaren går mot sitt slut. Min och Evas sommar har i stor usträckning använts till att passa barnbarn, det roligaste man kan ägna sig åt, men trött blir man. Nu är vi tillbaka i Stockholm igen. När vi lämnade Bergen i Norge i måndags morse ramlade jag dock i en trappa så jag går på kryckor för närvarande. Förra söndagen besökte vi SALT-kirken i Bergen tillsammans med barnbarnen. De fick barnbiblar som delades ut till alla barn på scenen, de blev så glada. Jag lyssnade till predikan av Öystein Gjerme, pastorn i menigheten, det var mycket givande.

Idag höll jag predikan i Folkungakyrkan i Stockholm och talade om en församling som växer inåt. Betonade inte minst öppenhet och transparens, att bekänna synder för varandra. Det är befriande med en församlingsgemenskap, som Guds återvinningscentral där vi kan lämna det mörka, synderna, det som skadar och bryter ner oss, för att ta emot av Guds goda. Syndabekännelsen och omvändelsen behöver vi leva med i hela det kristna livet. För att föregå med gott exempel bekände jag en synd i min predikan idag, frosseriets synd. Jag har hamnat i detta denna sommar, det blir mycket glass och godis när man är med barnbarnen, och det triggar igång extremt sötsug i min hjärna, hamnat i glass- och godismissbruk. För två veckor sedan bekände jag det som synd och lämnade över bördan till Jesus och har haft missbruket i schack sedan dess. Har man 10-15 kg för mycket vikt är detta en livsavgörande fråga.

Ska egentligen till New Wine-ledardagar i Nyhem i morgon bitti, men jag är invalidiserad och går med krycka efter fallet i trappan i måndags, så vi får se hur det går.

För övrigt, var på 60-årsuppvaktning i grannskapet senaste dagarna, och fick då tillfälle att prata med moderatledaren Ulf Kristersson som var på samma fest. Valet blir en rysare, det var jag och Ulf överens om. Säkraste sättet att få fram en ny socialdemokratisk minoritetsregering, det är att rösta på Sverigedemokraterna. SDs framgångar gör det omöjligt att bilda en högerregering. Vi får se.

På återseende.

Trovärdigt ledarskap – profeten Samuel som exempel

Bibeln är en oändlig källa av visdom, tröst, vägledning och tidlösa principer.

En sådan tidlös princip är trovärdigt ledarskap. Att ledare granskas kritiskt, avsätts och brister i trovärdighet är ett problem med tusentals år på nacken. Despotiska ledare dyker upp i alla typer av organisationer, även på gamla testamentets tid. Vad Gud tycker om dem är tydligt i bibeltexterna.

I första Samuelsboken kapitel 12 läser vi om när profeten Samuel höll sitt avskedstal inför folket. Han hade varit Israels ledare under ett antal år innan man gick över till kungadöme, och sedan hamnade i en stormaktstid under David och Salomo.

Så här sade Samuel i sitt avskedstal till folket, när hans ledarskap ska utvärderas. Notera, det fanns inte någonting som de kunde anklaga Samuel för. Samuel var ett bra exempel på trovärdigt ledarskap, något som Bibeln lyfter fram. Detta inträffade för 3000 år sedan. Företagsledare, pastorer, präster, politiker – läs och lär.

1 Samuel sade till hela Israel: ”Se, jag har lyssnat till er och till allt ni sagt till mig. Jag har gett er en kung. 2 Nu är det han som ska vara er ledare. Jag är gammal och grå och ni har mina söner bland er. Hittills är det jag som varit er ledare, från min ungdom ända till i dag. 3 Se, här står jag. Vittna nu mot mig inför Herren och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller varit våldsam mot någon? Har jag tagit mutor av någon för att se mellan fingrarna med honom? I så fall ska jag ersätta det.” 4 De svarade: ”Du har inte förtryckt oss, du har inte varit våldsam mot oss och inte tagit något från någon.” 5 Då sade han till dem: ”Herren är vittne mot er, och hans smorde är vittne denna dag att ni inte har funnit något hos mig.” De svarade: ”Ja, han är vittne.”

Gästkrönika om behovet av omvändelse och omvändelseförkunnelse

Min gästkrönika i Dagen idag handlar om behovet av omvändelse och omvändelseförkunnelse. Min allmänna bedömning är att det är för mycket betoning i dagens kristenhet på att bara komma som man är, billig nåd, det saknas omvändelseförkunnelse.

Resultaten blir där efter. På de flesta platser i Sverige befinner sig församlings- och kyrkoliv i stagnation och ibland i katastrofal stagnation, jämfört med för 50-100 år sedan.

Man hittar krönika här, jag hoppas den är öppen för alla läsare..

Fokus i ett kristet liv är att leva i helighet, då handlar omvändelsen om en livslång process. I ett blogginlägg för ett par veckor sedan skrev jag om liknande tankegångar.

Hälsning från semestern

Nu är jag och hustrun på semester, i stugan i Skellefteå, som hustrun ärvt av sin mor.

Idag besökte vi en kusin till hustrun, i fritidshuset i Gummark, vid Gummarksträsket söder om Skellefteå.

Gummark består av tre stadsdelar, södra Gummark, Gummarksnoret och Gummark.

Fascinerande med dessa sjöar i Västerbotten med omgivande klassisk jordbruksmark och mindre gårdar.