Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Nu är jag på väg till Vänersborg, och närmaste fem dagarna kommer att ägnats åt New Wine-konferensen. Under tisdagen har vi styrelsemöte för New Wines Sverigestyrelse, och onsdag kväll börjar konferensen.

Jag kommer att ha seminarier om mina båda böcker, om korset och ”Jesus var också flykting”, signerar gärna böcker om du kommer till konferensen, om du vill. Gospel Media har laddat upp med en hel del böcker. Fredag eftermiddag har jag hand om ett seminarium för hela konferensen om hur vi kan nå svenskarna med evangeliet, jag kommer att leda det seminariet och Hanna Persliden, Carl-Oscar Horgby ungdomspastorn i Motala, och Annahita Parsan som är EFS-präst i Stockholm och leder en församling för iranier, kommer att dela sina erfarenheter av att föra människor till tro på Kristus. Det blir mycket intressant.

Nu skrivit fem gästblogginlägg på EFK:s pionjärblogg om mitt liv som församlingsplanterare. Det sista inlägget är här. Församlingsgrundandet är helt avgörande för mission i Sverige och för att nå nya människor med evangeliet. Vi kommer att gå vidare med församlingsgrundandet i Stockholm.

Överraskande valde britterna att gå ur EU. Det visar också på en stor inre splittring. Skottland och Nordirland vill vara kvar i EU, de är nog mer rädda för styrningen från London än från Bryssel. Londonborna vill vara kvar i EU, och den unga generationen. De som med detta hoppas på att Storbritannien ska återvända till någon sorts fornstora dar, deras drömmar är nog en illusion. Man måste gå tillbaks mer än 100 år i tiden för att hävda att Storbritannien var någon form av världsledare. De kan aldrig återvända till denna mytomspunna forntid. Om Skottland genom detta lämnar Storbritannien blir man som nation svagare än någonsin, i varje fall i ett 400-årsperspektiv.

Finns det något specifikt kristet perspektiv på detta. Knappast. Jag har ju alltid varit en stor skeptiker till en kristen demonisering av EU, detta var dock vanligare på 80- och 90-talet, så de tongångarna finns inte kvar så mycket längre. Men att tro att EU är en antikristlig världsstat, bygger på en mycket konspiratorisk och spekulativ bibeltolkning. Det stämmer inte heller alls med verkligheten. Världsmakten idag ligger inte i Bryssel, det finns i New York/Washington och Beijing/Shanghai. Det var länge sedan Europa var världsledande. Vi måste gå tillbaka till före andra världskriget för att hitta något Europeiskt världsledarskap.

Det är riktigt att profetiskt och kritiskt granska stormakter och mäktiga organisationer, det gäller även EU. Men det gäller minst lika mycket USA och Kina/Indien/Japan.

Men brittiska folkomröstningen visar på en växande polarisering mellan nationalistiska strömningar och internationella strömningar. Den mer begränsande och slutna nationalismen är på frammarsch i Europa. Och som vi har försökt visa i vår senaste bok, det är rörelser som vi som kristna bör ställa oss kritiska till. Det är något positivt att länder samarbetar, och EU-projektet har en mycket god intention, fri rörlighet av varor och tjänster, och arbetskraft mellan de europeiska länderna. Det kräver en viss samordning av lagstiftningen. Det är också en styrka att EU och Europa kan uppträda på enad front i internationella förhandlingar.

Jag har inte till dem som tror på ett starkt överstatligt EU, tror mer på ett begränsat EU där länderna samarbetar. Men tycker att man har hittat en ganska rimlig nivå för samverkan som det fungerar nu. Jag kan bäst energi- och miljöpolitiken, och tankarna på en energiunion är enligt min mening en god idé och målsättning. Att samordna miljöpolitiken är utmärkt.

En som är glad över brittiska uttåget ur EU är Putin, det stärker Rysslands ställning. Ryssarna tjänar mycket på att europeiska länderna splittrar upp sig i olika fraktioner. Från svenskt håll gillas folkomröstningsresultatet av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det är typiskt, yttersta vänstern och yttersta högern har så mycket gemensamt.

Att tolka brittiska folkomröstningsresultatet som folkets seger över eliten är nonsens. De 48 procent som röstade för att stanna i EU är också en del av folket. Och bland skottarna, Londonborna och bland den unga generationen var det en klar majoritet för att stanna kvar i EU, så det var detta folket ville bland de kategorierna.

 

 

Joel Halldorf diskuterar livsstilsfrågor i en ledare i Dagen senaste veckan.

Hans tes är att frikyrkan och i ledaren diskuteras Pingströrelsen i synnerhet, att moralbildning och vad som är en god kristen livsstil, det har stegvis förändrats utan teologisk reflektion. Det har blivit mer sociologi än teologi. Halldorf tar i ledaren framförallt upp inställningen till idrott men nämner även andra frågor som inställning till alkohol, inställning till homosexualitet, skilsmässa och föräktenskaplig sex och samboskap.

För mig som växte upp redan på sextiotalet, då den äldre formen av syndakatalog delvis levde kvar kan i viss utsträckning hålla med.

Jag håller dock inte med om att det har varit helt tyst, det har funnits teologiska reflektioner, även om jag här känner till EFK bättre än pingst.

Jag minns t.ex. när Karl-Erik Heinerborg och Olof Djurfeldt skrev en riktningsvisande artikel någon gång i början på åttiotalet tror jag, om ungdomar och musik. Då rasade debatten om rockmusik, och de hävdade att ungdomarna måste få ha en frihet att välja musikstil och musiksmak.

Samlevnadsfrågor har ofta varit på agendan, inte minst inom EFK, men jag är övertygad om även inom pingströrelsen. Jag minns t.ex. när läraren på Örebro missionsskola Per-Axel Sverker höll föredrag för alla pingstpastorer om en biblisk inställning till homosexualiteten, det var ett riktningsgivande föredrag, liknande bearbetning gjorde vi inom EFK. Sverkers föredrag i ämnet var utmärkta, de står sig fortfarande.

Det jag dock reagerar på i Halldorfs ledare är sammanblandningen av frågor. Det finns en rad olika livsstilsfrågor där Bibeln faktiskt inte ger några tydliga normer och där vi själva behöver pröva vad som är rätt och riktigt, vad som skadar vårt kristna liv eller inte. Ett exempel på sådant är inställningen till idrotten. Det fanns ju idrott redan på Nya testamentets tid, och de texter i NT som refererar till idrott gör inte någon värdering av idrott som moraliskt förkastligt. Man kan inte hävda utifrån Bibeln att det skulle vara någon form av synd att syssla med idrott eller se på idrott. Däremot behöver ju detta vägas mot alla bibeltexter om kärleken till Kristus, passionen för evangeliet, vad ägnar jag min tid åt. Allt är lovligt men allt är inte nyttigt. Jag ska inte låta något få makt över mig. Så resonerade Paulus, och det är en rimlig hållning i förhållande till idrotten. Jag är mycket idrottsintresserad, men upplevde en omvändelse i 16-årsåldern där jag upplevde att idrott hade blivit en avgud i mitt liv. Efter den upplevelsen kom jag in i en mer balanserad hållning i förhållande till idrotten.

Här tycker jag att man i den gamla syndakatalogen gick till överdrift, med ambitionen att folk skulle vara brinnande kristna, fastställde man livsstilsregler som blev för styrande över människors liv.

Samma sak i inställningen till alkohol. Jag kan inte se att Bibeln säger att en troende absolut inte får dricka alkohol eller att det skulle vara synd att dricka alkohol. Däremot säger Bibeln med all tydlighet att man inte får missbruka alkohol, eller dricka sig berusad. Det är där den avgörande gränsen går, om man ska utgå från de bibeltexter vi har på detta område. Bibeln säger dock att vi inte ska leda någon till fall, och därför tycker jag att det är rimlig praxis att församlingar är alkoholfria miljöer, det församlingen organiserar ska vara alkoholfritt. Inte på grund av att det skulle vara syndigt med någon form av alkoholförtäring, utan på grund av att det kan vara orsak till frestelse för t.ex. människor som har missbrukarbakgrund och blivit fria från sitt missbruk.  Den pastorala praxis jag själv tillämpat under många år har varit att församlingsmiljön ska vara alkoholfri, men att församlingsmedlemmarna själva måste få avgöra här om hur man lever, men där normen alltid är avståndstagande mot missbruk av alkohol. Och där man alltid visar respekt mot dem som man vet har en svaghet på detta område. Bjuder man hem en f.d. missbrukare på middag kan man självklart inte servera vin till maten. Men man kan inte hävda att det skulle vara synd att dricka ett glas vin till maten.

Tittar vi på kristna kyrkan både historiskt och mellan olika länder och samfund, finns här mycket olika praxis när det gäller inställningen till alkohol. Inom de historiska kyrkorna har det inte varit alkoholförbud, det var ofta klostren som var de klassiska vin- och ölproducenterna. Bland karismatiska kristna i England, som jag har haft mycket kontakt med under många år, har det inte varit något alkoholförbud. Bland pingstvänner varierar praxis mellan olika länder. Samma sak i USA där praxis varierar mellan olika samfund.

Däremot tycker jag att det är en helt annan sak i inställningen till sex och samlevnad och äktenskap. Här visar både Bibeln och historiska praxisen på en enhetlig hållning i synen på det kristna äktenskapet som en trogen och livsvarig relation mellan en man och en kvinna. Äktenskapet är ett av Gud givet förbund, och återspeglar relationen mellan Kristus och församlingen. Bara för att vi människor misslyckas med att leva upp till ideal, kan vi inte göra sociologi av eviga förbund och sanningar. Jag har aldrig sett någon teologi för samboförhållanden, det går inte att skapa någon sådan, varken från kyrklig praxis eller från Bibeln.

Så utmaningen här är inte att relativisera idealen och teologin, utan utmaningen är pastoral och lärjungaformande, hur ska vi kunna leva enligt bibliska och kristna ideal i vår tid. Att skilsmässor är vanliga, kan ju inte ändra på teologin och idealen, att Gud har tänkt att det han har sammanfogat kan människor inte skilja åt. Däremot behöver vi ha pastoralteologi för att hantera när vi misslyckas, och församlingen är mötesplatsen för människor som brottas med sina liv, det är inte mötesplatsen för perfekta personer.

Jag delar helt Halldorfs grundsyn, inte göra sociologi av teologiska frågor. Inte genomföra livsstilsförändringar i kristen miljö utan teologisk reflektion. Däremot tycker jag det blir helt fel när vi sammanblandar livsstilsfrågor där det finns utrymme för flexibilitet och lite olika praxis, och livsstilsfrågor där både Bibeln och kristna traditionen ger ett entydigt svar och klart definierar vad som är kristna ideal. Där tycker jag att sex och samlevnad och äktenskap är ett exempel på en sådan fråga.

Pionjärarbete och församlingsplantering i Stockholm har varit en livskallelse för mig och jag har ägnat de senaste 43 åren av mitt liv åt detta. Gästbloggar under 2 veckor på EFK:s pionjärblogg och ger en mycket summarisk redogörelse för dessa erfarenheter. Del 4 har jag publicerat idag, och ger en kort sammanfattning av det vi bildade 1985 som kallades för Brandbergens frikyrkoförsamling, och som sedan döptes om till Ichtys och för att till slut heta Söderhöjdskyrkan. Det namn som gäller än idag. 2004 bildades avknoppningen från Söderhöjdskyrkan, Iglesia Ichtus som är en mycket bra och stabil spansktalande församling i Stockholm, en församling som alltmer försvenskas. Det som präglat både Brandbergens frikyrkoförsamling och Iglesia Icthus att första starten var det mycket få personer, en liten grupp som var starten för det som skulle bli en församling.

Nu har jag skrivit del 2 i min serie på EFK:s pionjärblogg om det som har varit min huvudkallelse under många år, att plantera församlingar. Första inlägget handlade om Järfälla pingstförsamling som bildades 1974 och där jag som ung man satt med i församlingsledningen. Nästa steg blev flytten till Haninge kommun i södra Stockholm 1981 för att starta ett pionjärarbete och församlingsplantering i stadsdelarna Vendelsömalm och Brandbergen.

Kjell Sjöbergs vision från cirka 1973-74 om att Stockholm behövde 20 nya församlingar, det blev också min vision och en livslång resa.

Fast egentligen började det långt tidigare. Jag föddes i baptistkapellet i Jung i Västergötland. Mina föräldrar var där några år för att jobba tillsammans med Ida Andersson, en apostolisk kvinna som systematiskt arbetade med att grunda församling efter församling i Västergötlands slättbygder. Det verkar som om jag har fått nåden att göra något liknande, fast i Stockholm.

Stanley Sjöbergs facebookinlägg har varit ett hett debattämne senaste dagarna. Under mina åtta år som bloggare har homosex-debatten flammat upp om och om igen, även om det har lugnat ner sig betydligt efter införandet av nya äktenskapslagstiftningen.

Har läst en skärmdump av Stanleys inlägg som inte riktigt täcker in hela texten. Men det mesta i facebookinlägget är enligt min mening okontroversiellt där han jämför en kristen syn på frågan präglad av respekt och tolerans kontra islams sharialagar. En bra balans mellan kristen syn på äktenskap och skapelseordning och att samtidigt visa nåd och tolerans i förhållande till människors brottningskamp med livet.

Några meningar är dock extremt olyckliga. Efter ett massmord blir det helt fel att uppmana HBTQ-rörelsen att tona ner profilen. Däremot tycker jag att man måste kunna få diskutera framtoningen i pride-kulturen precis som man måste kunna diskutera framtoningen i alla andra rörelser. I det här läget sluter jag dock helt upp bakom de tongivande evangelikala ledarna i USA som  för fram budskapet att sörja med dem som sörjer, det är helt fel timing att komma med pekpinnar.

Man måste dock komma ihåg Stanley Sjöbergs ålder och att detta var ett facebookinlägg. Tror inte att Stanley insåg sprängkraften i ett Facebookinlägg och hur offentligt det är, hade han vetat det hade han säkert varit mer eftertänksam i vissa meningar. Stanley Sjöberg är en mångårig respekterad kristen ledare som under många år varit en tongivande kristen ledare. Ibland uttryckt sig förhastat men varit noga med att rätta till. Att stänga av honom från kristna konferenser blir en överreaktion och mindre hedrande mot en kristen ledare i 80-årsåldern.

Som jag har sagt många gånger i själva sakfrågan. För den som tror på Bibeln som norm för lära och liv, vilket definierar en evangelikal kristen och de som bekänner sig till lutherska och calvinska reformationen, och som har respekt för kristna traditionen, vilket inkluderar katoliker och ortodoxa, blir allt annat än att bekänna sig till det trogna äktenskapet mellan man och kvinna, något annat ideal är inte möjligt. Däremot måste vi hantera alla mänskliga tillkortakommanden och brottningskamp med livet, och där kan det finnas skillnader mellan kyrkor hur man hanterar avvikelser från ideal, kyrkan är en mötesplats för brustna människor som vill följa Kristus, och vi har alla långt kvar till det Kristuslika idealet. Och som Stanley Sjöberg påpekar i sitt inlägg, som kristen behöver man visa barmhärtighet, respekt och tolerans mot alla människor, oavsett tro och livsstil. Och som jag har sagt många gånger, huvudutmaningen för kristna kyrkan idag, är heterosexualitetens alla irrvägar bort från Guds och Bibelns ideal, inte minst i kyrkans egna led.

Och så Ebba Busch Thor i pridetåget. Det är viktigt att komma ihåg att Kristdemokraterna är sedan Alf Svenssons dagar ett icke-konferssionellt parti. Man utgår från kristna värderingar men är inte ett kristet parti, och gör inte anspråk på att vara det. När jag var EFK-ordförande blev jag inbjuden att medverka i Pridefestivalen, jag tror det var 2o04 eller 2005. Det var i en debatt om äktenskapssynen, som leddes av Mona Sahlin. Även Stanley Sjöberg var med. Blev då kritiserad av Världen Idag för att jag inte tillräckligt gav mitt stöd i debatten till fängelsehotade pingstpastorn Åke Green. Jag tycker att vi som kristna ledare bör kunna medverka i alla sammanhang, det innebär inte av vi godkänner de värderingar som arrangören står för.

Man bör dock komma ihåg att priderörelsen fångar inte upp alla homosexuella. Pride står för mycket mer än bara HBTQ-personers mänskliga rättigheter. Man står också för och bejakar en promiskuös livsstil och där sexualiteten helt rycks ur det sammanhang som skaparen från början har tänkt sig. I mina ögon står Pride främst för fri sex och en sexualisering av människan och inte för trogen och ansvarsfull sex. Här går också en skiljelinje inom HBTQ-rörelsen.

Så det beror på hur man tolkar att gå i ett Pridetåg. Tolkar man det som att man ger sitt stöd till Priderörelsens värderingar, då tycker jag det blir helt fel att gå med i tåget. Och det är en rimlig tolkning, hade Ebba Busch-Thor medverkat på ett annat sätt hade det varit mer oproblematiskt. Utifrån kristna värderingar blir det fel att gå med i ett Pridetåg. Men KD är ju inte ett kristet parti i konfessionell mening så Busch-Thor gör nog här andra bedömningar.

 

Den här och nästa vecka gästbloggar jag på EFK:s pionjärblogg. Första inlägget är nu publicerat och jag ska försöka i några inlägg summera mina samlade livserfarenheter av församlingsplantering. Jag har ju i princip ägnat mig åt detta senaste 43 åren.

Första inlägget handlar om planterandet av Järfälla pingstförsamling 1974 under Kjell Sjöbergs ledning. Jag var ju en aktiv del av denna satsning och det var min första erfarenhet av grundandet av en ny församling.

Min senaste ledare i Världen Idag handlar om den energiöverenskommelse som regeringen slöt förra veckan med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Jag driver ju ett konsultbolag vid sidan om alla min kristna-kyrkliga engagemang, och där sysslar jag med energipolitik, miljöpolitik och klimatpolitik. Jag tycker det är bra med breda politiska uppgörelser över blockgränsen, att vi får mer av samarbete i politiken, mer en konfliktartad blockpolitik. Inte minst är det värdefullt att de två största partierna Socialdemokraterna och Moderaterna kan göra upp i stora framtidsfrågor av stor betydelse för svensk ekonomi.

Sveriges strikta blockpolitik är ju inte självklar i andra länder. T.ex. Finland och Tyskland har bred erfarenhet av både regeringsbildningar och samarbete över blockgränsen.

Skrev tydligen fel tid i blogginlägget, gudstjänsten i Ulriksbergskyrkan Växjö är 10.00 söndag.

Jag hade idag ett spännande telefonsamtal med Ingrid Pettersson född 1920, medlem i Citykyrkan Stockholm sedan dess begynnelse 1938.

Anledningen till samtalet var att hon kände min morfar Emil Lewis, som dog 1947. Det var ju ett antal år innan jag föddes.

Min mormor och morfar Emil och Judith Lewis var ju medlemmar i baptistförsamlingen Saron (Saron har ju inte funnits som församling på många år, ingick i den sammanslagning av baptistförsamlingar som gjordes 1961 då Norrmalmskyrkan bildades) som höll till på Birger Jarlsgatan. Min morfar var ansvarig för söndagsskolan där. Ingrid Pettersson var med i söndagsskolan.

Östermalms fria församling (som numera heter Citykyrkan) bildades 1938, med medlemmar från Elim främst, men familjen Lewis kom med från Saron, min mormor och morfar och deras två döttrar, min mor Gun och min moster Marianne. Både min mor och hennes syster är fortfarande i livet, min mor fyller 92 i september och moster Marianne fyllde 90 för några veckor sedan. Min morfar blev sedan ansvarig för söndagsskolan i Östermalm, och hade det uppdraget nästan fram till sin död, om jag har förstått saken rätt. Ingrid Pettersson blev sedan medarbetare till min morfar, i söndagsskolan i Östermalms fria församling.

Att en äldre man leder församlingens barnarbete, det imponerar på mig. Ingrid berättade att han var glad och vänlig, och ledde arbetet med fast hand.



Subscribe to Stefan Swärd