Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Lördagen har jag bland annat ägnat åt att hålla ett föredrag för Wilberforceakademin vid Svenska Evangeliska Alliansen om ”Varför Sverige fick fri abort.” Under fredagen ordnades också ett möte i Stockholm för Pro Life-organisationer. Är så tacksam att en ny och ung generation träder fram och tar tag i dessa frågor. Jag har ju varit engagerad i pro-Life-rörelsen sedan sjuttiotalet.

Vid Wilberforceakademin utgick jag ifrån min doktorsavhandling i Statskunskap som kom ut i januari 1984 och som var färdigskriven i slutet av 1983. Jag hade just fyllt 29 när jag skrivit klart avhandlingen. Som uppdatering läste jag igenom den igen, och tycker fortfarande att frågorna är så aktuella.

Med den historielöshet som präglar både samhället och kyrkan, är det så viktigt att titta i backspegeln med jämna mellanrum och lära oss av tidigare generationer. En läsning av min avhandling ger en sådan titt i backspegeln. Den finns idag tillgänglig på universitetsbibliotek.

Min avhandling visar att så sent som 1962 fanns det inte en politiker i Sverige som tänkte tanken om fri abort. Det var en självklarhet att fostret var en skyddsvärd individ, och att abort betraktades bara som en nödfallsåtgärd i specifika och avgränsade situationer.

Det var sedan män präglade av den gryende sexliberalismen som väckte tanken på fri abort 1963-64. Det var först senare som kvinnoorganisationerna hakade på tåget och gav stöd till fri abort, först såg man det som kvinnoförtryck och att männen skulle pressa kvinnorna att göra abort, om det blev fri abort. Det var Socialdemokratiska kvinnoförbundets inställning vid mitten av sextiotalet, men det var då det.

När nya abortlagen infördes 1974 var den kristna kyrkan helt enig i sitt motstånd mot den nya lagstiftningen. Kristenheten med ärkebiskopen i spetsen kämpade kampen mot denna förändring. Sedan har kyrkan ändrat ståndpunkt och KD har ändrat ståndpunkt. Långt efter alla andra organisationer i samhället.

Jag tror på en kyrka vars uppfattningar inte drivs av tidsandan och opinionsmätningar utan som lever djupt rotad i skriften och i den kristna traditionen. När man inser att människans tillblivelse är Guds skapelseverk från första början påverkar det ens inställning i abortfrågan.

Genom att läsa mitt SEA-paper som kom ut häromåret kompletterar jag avhandlingen med ett teologiskt och kyrkohistoriskt perspektiv. Man kan hitta det på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida.

Gnällde på Teologiska högskolan i ett litet blogginlägg. Det väckte viss uppmärksamhet och noterar ett antal artiklar som en följer upp tråden i Dagen, Världen Idag och Sändaren.

Nu ska jag balansera detta.

Den kanske mest eminente läraren på THS idag är Joel Halldorf. Han är kyrkohistoriker och har nu skrivit en bok om Lewi Pethrus.

Det är ett ämne som berör mig djupt, och påtagligt.

I min uppväxtmiljö var Lewi Pethrus ständigt närvarande, och omdiskuterad. Jag minns när mina föräldrar pratade om LP. Vi som har vuxit upp i den pingstkarismatiska miljön i Sverige har alla någon form av förhållningssätt till Lewi Pethrus. Mina föräldrar hörde till den del av pingstkarismatiska miljön som på något sätt var i opposition mot Lewi Pethrus. Ett engagemang som uttrycktes i dåvarande Östermalms fria församling, så kallade Fenixpalatset, som numera heter Cityrkan. Tre år på Ida Anderssons missionsfält inom Örebromissionen, också i viss opposition mot LP, sedan tillbaka till Fenix, och sedan ett antal år i Maranata. Min pastor 1963-70 Arne Imsen, personifierade den pingstkarismatiska oppositionen mot Lewi Pethrus. Jag minns den bok han skrev 1963; ”Har Lewi Pethrus rätt?

Lewi Pethrus var nog det värsta som fanns för Arne Imsen.

Mitt stora tonårsuppror var att som 16-åring gå med i Filadelfia i Stockholm, hösten 1970. Den församling som Lewi Pethrus hade byggt upp.

Med min bakgrund kunde man nog inte göra något värre än att gå med i Filadelfia, men mina föräldrar accepterade och välsignade, de såg att jag mötte Gud i Filadelfia, och var glada för det.

Men sedan odlades ändå anti-Filadelfia, anti-Lewi Pethrus – hållningen. Jag hamnade som 18-åring i det som skulle bli Järfälla pingstförsamling, där Kjell Sjöberg tillträdde som pastor sommaren 1973. Det kom att bli en av de ledande opponenterna mot Filadelfia.

Hela min uppväxt, mina första 30 år, har Lewi Pethrus på något sätt funnits med i bakgrunden.

Minns bara att jag sett Lewi Pethrus live en gång, när han predikade i Filadelfias stora tält på Gärdet i Stockholm 1972 eller 1973. Fick förmånen att få lyssna på honom en gång innan han lämnade detta jordeliv.

Jag har allt detta i bakhuvudet när jag läser Joels bok om Lewi Pethrus.

Jag tycker att Joel Halldorfs bok om Lewi Pethrus är briljant. Han lyckades kombinera historikerns och forskarens noggrannhet med fakta och källor, med en tydlig orientering i modern forskning och teoribildning, och en genuin förståelse och respekt för det objekt han studerar.

Han lyckas med att förena forskarens kritiska distans med en andlig insikt i studieobjektet, och en äkta kunskap om det han studerar.

Det imponerar på mig.

Joels bok på drygt 200 sidor ger bara en liten snuttifierad bild av Lewi Pethrus. Men en så viktig bild, där karaktäristiska drag analyseras och ventileras på ett fascinerande sätt. Lewi Pethrus som predikant, Lewi Pethrus som författare, Lewi Pethrus som lokal pastor, Lewi Pethrus som internationell missionsman – det behandlas bara i förbigående i boken.

Men ändå lyckas Joel att fånga upp några centrala delar, Lewi Pethrus som ledare och makthavare, Lewi Pethrus som beslutsfattare, Lewi Pethrus som – som Joel uttrycker det, som biskop.

Som sätter gränser, som stänger ute, som öppnar upp, som pekar med hela handen. De hårda nyporna.

Hela min uppväxtmiljö präglades av berättelserna från de människor som hamnade utanför på grund av Lewi Pethrus ledarskap. Det ger en färgad bild. Visst är det så.

Men jag fascineras ändå av Lewi Pethrus, handlingskraften, den andliga klarsynen, förmågan att bygga en megakyrka i mellankrigstidens Stockholm. Den enorma energin i att bygga upp en nationell rörelse, pingströrelsen. Och samtidigt vara en av de ledande gestalterna i den internationella framväxande pingströrelsen.

Samtidigt blottlägger Halldorfs bok den pingstkarismatiska kristenhetens och megakyrkornas stora dilemma, beroendet av starka ledarpersonligheter, som trots allt har mänskliga brister. Och som ibland kan visa maktfullkomliga tendenser, på ett oacceptabelt sätt.

Jag tycker att Lewi Pethrus hade för hårda nypor. Som Halldorf så tydligt visar, att människor döms och förvisas, utan en rättvis bedömning och en rättvis möjlighet till överklagan, det är pingstkarismatiska kristenhetens stora baksida.

Hoppas vi kan lära oss något av historien. Genom att läsa Joels bok kan vi lära oss något av historien.

Vi kan lära oss av tidigare generationer av kristna, och vi kan lära oss att inte upprepa deras misstag.

 

 

 

 

Hade förmånen att få gästa Lysekils kyrka i helgen där Hans Wolfbrandt är kyrkoherde. De hade en temahelg angående det profetiska, att vara en profetisk församling och att utöva en profetisk tjänst. Hade förmånen att få predika vid högmässan söndag 11.00 och vid det seminarium som ordnades under söndag eftermiddag.

Det var en underbar upplevelser för mig själv. Det är inte vanligt att församlingar ordnar temahelger kring ett sådant ämne. Vill du lyssna kan du nog hitta länkar via Lysekils kyrkas hemsida, alternativt New Wines hemsida. Undervisade om hur en profetisk tjänst fungerar utifrån praktiska erfarenheter, en genomgång av Bibelns undervisning om den profetiska tjänsten, och väldigt mycket praktik.

Lysekils kyrka är en stor kyrka som ligger på ett berg och är stadens mäktigaste byggnad, och kyrkan var fylld av människor i helgen.

Församlingen har en underbar mix av Svenska kyrkans liturgi och moderna lovsånger, och en radikal bibliskt förankrad undervisning.

IMG_1436IMG_1431

Mitt korta blogginlägg om en konferens vid Teologiska högskolan har skapat en omfattande debatt. Den tas upp av tidningen Dagen idag i flera artiklar. Idag skriver jag också en ledare i Världen Idag som summerar argumenten.

Tidningen Sändaren, Equmeniakyrkans samfundstidning har också gett mig en helsida för att sammanfatta debatten, jag antar att det publiceras i nästa veckas tidning.

Lördag förmiddag reser jag till Lysekil för att hos Svenska kyrkan i Lysekil tala om den profetiska tjänsten i Kristi kropp, och vad Kristus säger till sin församling i Sverige idag.

En helt annan våglängd och division än dessa tröstlösa och förfärliga debatter med frikyrkliga teologiska utbildningar.

Det är ganska kul när man som enskild bloggare kan sätta agendan i kristna debatten. Världen Idag var snabba och följde upp bloggdebatten på nyhetsplats redan i fredags. Nu kommer Dagen med ett ganska omfattande reportage i flera artiklar, det kanske blir redan i morgondagens tidning. Sändaren har också hört av sig och gett mig ett mycket generöst utrymme att skriva en omfattande artikel i ämnet. Jag kommer också att följa upp debatten på ledarplats i Världen Idag på fredag. Jag är dock förvånad över att både teologer och teologiskt utbildade pastorer är så tysta i den här typen av debatter.

Världen Idag har på nyhetsplats under fredagen följt upp den debatt som börjat på denna blogg om ett arrangemang vid Teologiska Högskolan i Stockholm i mitten av oktober.

Bland annat har de intervjuat Thomas Kazen, NT-professorn vid högskolan. Det han säger är intressant och jag ska ta det som utgångspunkt för att diskutera utvecklingen för hela den traditionella frikyrkan i Sverige. Jag tänker då främst på de väckelserörelser som utmynnade i Missionsförbundet, Baptistsamfundet, Metodisterna, Helgelseförbundet, Örebromissionen och fribaptisterna.

Kazen säger att ”THS är en akademisk institution och kan som sådan inte tro på något”. ”Vi har en högskoleutbildning som är öppen för alla, troende eller icke-troende, och oavsett vilken religiös livsåskådning som en person omfattar. Så ur den synvinkeln är utbildningen konfessionsneutral.” Sedan finns det yrkesrelevanta delar säger Kazen, och där finns med pastoralt formerande aktiviteter.

Kazen säger vidare att: ”THS ägnar sig inte åt någon renlärighetscensur. Inte heller föreskriver vi hur studenternas gudsbilder ska se ut. Vi lever inte i en auktoritär medeltid.”

Jag tar dessa citat som en utgångspunkt för att diskutera statens inflytande över den moderna frikyrkan.

Sanningen är den att både Equmeniakyrkans och Evangeliska Frikyrkans verksamheter i stor utsträckning är styrd av statliga bidrag. Det är förenat med villkor. Våra högskolor har en mycket hög andel statlig finansiering, men det är förenat med tydliga villkor. Och då hamnar vi här – att driva högskoleutbildningar som inte utgår från någon specifik tro utan ska ha ett sekulärt inomvärldsligt förhållningssätt till hur man utbildar. Samma situation gäller för en mycket stor andel av vår mission, och då förvandlas missionen till biståndsprojekt för det är bara detta staten ger bidrag till, inte till apostolisk församlingsgrundande mission. Kazen uttrycker ju bara hur den statsfinansierade frikyrkan ser ut och bedriver verksamhet.

Här följer några kommentarer på detta, av pedagogiska skäl i punktform.

  1. Inom Evangeliska Frikyrkan hade vi en omfattande diskussion för 8-10 år sedan om statens inflytande och att vi inte skulle stå under statens inflytande. Det resulterade i att vi beslutade om att avsäga oss vigselrätten. Vi kom dock aldrig så långt att börja diskutera statens inflytande över våra utbildningar och vår mission, då bränner det till, för då handlar det om att börja problematisera hur verksamheten finansieras. Den absolut minst viktiga frågan klarade vi av, vigselrätten, men de stora frågorna kom vi aldrig igång med diskussionen om. Inom Örebromissionen hade vi en levande diskussion på sjuttiotalet och början av åttiotalet, om att vi inte skulle ta emot statliga bidrag till bl.a. vår teologiska utbildning. Ekonomiska trycket blev dock för stort och ekonomiska medlen lockade. Hade vi tackat nej, hade vi säkert bedrivit en fattigare verksamhet, men som vi själva helt och hållet hade kunnat styra över. Tyvärr har inte diskussionen fortsatt om en problematisering med statsbidrag, och med den kraftiga styrning av verksamheten som finns med detta. Konfessionslösa teologiska utbildningar i frikyrkan, och utbildningar som inte har någon specifik tro, allt detta är ett resultat av statsbidragen. Hade vi själva valt, hade vi inte hamnat där. Styrningen över teologiska utbildningarna handlar inte bara om pengar. Det handlar också om kraven på lärarna, de ska utbildas och formas vid de statliga sekulära universiteten, annars godkänns varken de eller utbildningarna av Högskoleverket. Det innebär att lärarna formas av de sekulära paradigmen som råder vid statliga universiteten.
  2. Jag tycker personligen att det är helt fel att utbilda frikyrkopastorer i en konfessionslös miljö. Det finns inte några skäl att frikyrkan lägger massa resurser på att bygga upp helt konfessionsbefriade högskolemiljöer. Då kan vi lika gärna låta våra blivande pastorer läsa vid vanliga universiteten, och forma motsvarande pastoralinstitutet, för att ge den yrkesinriktade pastorsutbildningen. Vi har hamnat i precis samma läge som Svenska kyrkan där de blivande prästerna ska gå en akademisk-sekulär-konfessionslös utbildning i 3-4 år och sedan har man de yrkesformativa delarna i ett särskilt pastoralinstitut. THS bryter ut de pastoral-formativa delarna i specifika kurser och program, som man finansierar på annat sätt, antar jag. Örebro missionsskola tror jag har försökt driva de formativa delarna mer tydligt, och i ALT-utbildningen har detta fått mer genomslag, inte minst genom att delar av utbildningen finansieras som folkhögskolekurser, där är det inte samma strikta krav på en akademisk neutralitet.
  3. Kazens uppfattning är tydligen att det finns någon form av konfessionslös, objektiv teologi som kan läras ut, och som kan vara grund för forskning. Jag ifrågasätter om det finns någon konfessionslös teologi, som inte styrs av någon tro. Det akademiska förhållningssättet är att öppet redovisa sina värderingar och utgångspunkter. Att utgå ifrån att Bibeln bara är människors ord, en vanlig religiös urkund skrivet av människor – det är också ett teologiskt ställningstagande, och ett religiöst ställningstagande. I det avseendet går det inte att driva någon helt konfessionsbefriad teologisk högskola. Det seminarium vid THS som jag tog upp för diskussion är ju teologiskt-ideologiskt värderingsstyrt till 100 procent. Jag tror inte på värderingsbefriad, objektiv teologi, det finns inte. Det är en myt att utgå från det. Att utgå från att Bibeln inte bara innehåller utan också är Guds inspirerade ord till oss, för att vi ska lära känna Gud, och för att formas som lärjungar till Jesus – det är en annan form av utgångspunkt man kan ha för teologi. Den statliga styrningen är inte värderingsfri, det handlar bara om att underordna sig de befintliga paradigm som är rådande vid de statliga teologiska utbildningarna.
  4. Högskoleverket och en ateistisk stat har ett starkt inflytande över dessa statsfinansierade teologiska utbildningar. Då får högskolan inte utgå från någon tro. Det har man försökt anpassa sig efter vid de statsfinansierade frikyrkliga teologiska utbildningarna. Här tror jag att man har vikt ner sig för mycket. Någon värderingsbefriad teologi existerar inte. Högskole- och universitetsvärlden utgår också i stor utsträckning från värderingsstyrd undervisning och forskning. Under glada sjuttiotalet ägnade jag mig särskilt åt att studera marxistisk ekonomi och marxistisk politik vid Stockholms universitet. Jag gjorde det för att jag var så kritisk till marxismen. Lärarna var ofta övertygade marxister som såg uppdraget främst som missionerande. Det accepterades inom det sekulära universitets- och högskolesystemets ramar. Handelshögskolan i Stockholm drivs utifrån övertygelsen att marknadsekonomin är det rätta hur samhället ska organisera sin ekonomi. Det är en värderings- och ideologistyrd verksamhet men ryms inom statliga högskoleverksamheten. Dagens feministforskning och undervisning vid universitet och högskolor är värderingsstyrd, men uppfattas som helt i enlighet med högskoleverkets riktlinjer. Att vara konfessionsbefriad – att inte utgå från någon tro – det är ett mycket tänjbart begrepp i den akademiska världen. Jag har senaste 20 åren framförallt ägnat mig åt miljö- och energiforskning, det är mycket vanligt att forskningen och forskarna drivs att bestämda övertygelser i dessa sammanhang, och det brukar inte problematiseras.
  5. Jag anser att det även inom svenska högskolesystemets ramar borde finnas visst utrymme för konfessionsinriktad utbildning och forskning. En av de teologiska utbildningar jag sitter i styrelsen för, Westminister Theological Center, är knutet till ett engelskt universitet. Har mött företrädare för detta universitet och det är helt uppenbart att de tolkar mindre strikt vad som är konfessionell undervisning. Men – optimalt är att vi bedriver våra pastorsutbildningar utanför statsbidragens och Högskoleverkets riktlinjer.
  6. Vi föreskriver inte hur studenternas gudsbilder ska se ut, vi lever inte i en auktoritär medeltid säger Kazen. Fast kyrkorna i Sverige lever i en ganska väldefinerad gudsbild, även om det kan finnas små nyansskillnader mellan olika kyrkor och samfund. För att bli medlem i Sveriges Kristna råd t.ex. krävs att man ställer upp på de klassiska kristna trosbekännelserna. Det är anledningen till att varken Jehovas vittnen eller Mormonkyrkan kan vara med i SKR. Ett frikyrkosamfund är ju ägare av THS, och det är tydligt av Kazens uttalande att THS som utbildningsinstitution står för en helt annan grund än ägaren, nämligen Equmeniakyrkan. Menar Kazen att Equmeniakyrkan lever i en auktoritär medeltid? Uttalandet skapar mer frågor än svar.

Nästa söndag predikar jag i den här kyrkan, Lysekils kyrka. Vid högmässan 11.00 och ett profetiskt seminarium vid 13.15.

Välkommen om du finns i denna del av Sverige.

Bildresultat för Bilder Lysekils kyrka

 

Nu har tre ledande personer inom Equmeniakyrkan och Teologiska högskolan i Stockholm (THS) kommenterat mitt blogginlägg om det som handlar om det event som ordnas vid THS i mitten av oktober om en variant av kristen tro som inte innefattar tro på övernaturliga väsen. En form av teologisk ateism. Biträdande kyrkoledaren Sofia Camnerin svarar på Twitter och länkar till en artikel hon har skrivit i ett helt annat ämne, och jag kan inte se kopplingen till mina frågor. Sune Fahlgren har kommenterat här på bloggen men säger inget i sakfrågan utan hänvisar till rektorn Owe Kennerberg som nu också skrivit en kommentar här på bloggen. Inte heller Kennerbergs kommentar innehåller något som helst svar på mina frågor utan han skriver om helt andra saker.

Hans svar är fullständigt intetsägande. Han ger en uppräkning på ett antal föredrag de har för pastorsstudenter som är obligatoriska. Jag förstår inte alls vad detta har med saken att göra. Jag vet också att det finns formativa delar av pastorsutbildningen där dessa inslag är självklara. Han säger vidare att det bedrivs en mycket omfattande verksamhet vid THS. Det vet vi ju alla, men man måste ju kunna få framföra synpunkter på en enskild konferens på skolan utan att behöva diskutera hela verksamheten. Denna konferens möter man direkt när man googlar in på THS hemsida så det är ett arrangemang som marknadsförs aktivt och är en del av skolans offentliga utbud. Hur många av pastorsstudenterna som är närvarande vid konferensen vet vi ju inte, och är inte en relevant fråga.

Mitt blogginlägg handlade inte alls om att ge någon fullständig utvärdering eller analys av THS hela verksamhet. Jag har inte möjlighet att ägna mig åt något sådant. Jag kommenterade bara just detta event. Att jag drar referensen till pastorsutbildningen beror ju på att NT-professorn vid skolan Thomas Kazen har uppenbarligen en central roll när gudlös kristendom ska presenteras. Kazen måste ju rimligen som huvud-NT-lärare ha en avgörande betydelse vid pastorsutbildningen. Vad han står för och vilka teologiska idéer han presenterar, är ju av största intresse vid bedömningen av THS hela verksamhet.

Och rimligtvis måste en teologisk högskola kunna stå för och försvara hela programmet som drivs, oavsett om ett visst seminarium är obligatoriskt för pastorsstudenter eller inte.

Kennerbergs enda egentliga svar är att det är märkligt att man uttalar sig om man har så lite kunskap om THS. Jag tolkar honom som att han menar att man måste ha goda kunskaper om THS, annars får man inte yttra sig. Och jag har inte några goda kunskaper menar han uppenbarligen. Jag bör alltså vara tyst och överhuvud taget inte yttra mig om THS, kan knappast tolka Kennerberg på annat sätt.

Detta vill jag kommentera:

  1. Jag tror inte att rektor Kennerberg ska vara fullt säker på att jag helt saknar alla kunskaper om THS. Jag känner ett antal lärare, och har haft samtal med studenter vid utbildningen under många år, även senaste året. Jag följer verksamheten på distans, läser om kurser och utbudet av ämnen, semnarier etc.. Har dessutom medverkat vid THS vid något tillfälle för några år sedan. Jag kan också avslöja att jag för många år sedan, i början av nittiotalet sökte jobb som lärare på THS, då jag var deltidsanställd pionjärpastor i Stockholm och behövde kompletterande inkomster. Jag fick ett vänligt brev från dåvarande rektorn Mats Hansson att jag inte fick någon anställning.
  2. Men min kommentar gällde inte THS hela verksamhet, utan endast detta event, och kunskapen om detta har jag bara genom det program som THS har presenterat.  Även om Kennerbergs tes stämmer, att jag saknar tillräckliga kunskaper om THS verksamhet, har jag ändå all rätt att ställa frågor och framföra synpunkter på en konferens som anordnas av THS, och där min enda kunskap är konferensprogrammet. Skral debatteknik att ifrågasätta kunskaperna hos en person som framför kritiska synpunkter.
  3. Kennerberg känner kanske till att jag idag sitter i styrelsen för två teologiska utbildningar i Sverige, nämligen hubben till Westminister Theological Center som vi har i Stockholm, och Skandinaviska teologiska högskolan i Uppsala. Under nittiotalet satt jag en period i styrelsen för Örebro missionsskola. Så jag kanske inte är någon total novis på teologiska utbildningar och kanske kan utifrån den erfarenhetsbasen kommentera en utbildnings inriktning och profil.

Jag har alltså inte fått några svar. Jag gör här ett nytt försök att precisera några frågor, så får vi se vad som händer:

  1. En av de medverkande heter Tomas Walch och är samordnare i nätverket ”Kristen bortom Gud.” Av programmet verka det vara en icke problematiserande presentation av detta nätverk, dess verksamhet och tankegångar. Är detta förenligt med kristen tro och det som Equmeniakyrkan står för? Stämmer bilden som konferensprogrammet ger att det är en icke problematiserande presentation av nätverket?
  2. Thomas Kazen ska hålla ett föredrag om ”Funktionell teism”. Presentationen av hans föredrag verkar peka i riktning mot tankegångar om teologisk ateism. Att det är evolutionen som har gjort oss benägna att uppfatta världen i termer av kausalitet och ändamålsenlighet. Det gudomliga måste inte innefatta intellektuell tro på ett övernaturligt väsen. Varför ska THS sprida sådana idéer? Vad är poängen och vad bidrar det till att utveckla ägarens verksamhet?
  3. Finns det någon förståelse för att presentationen av Kazens föredrag, kan skapa frågor hos programläsaren vad huvudläraren i NT vid THS egentligen står för. Min undran när jag läser presentationen, är om han verkligen kristen och står för en kristen tro enligt de klassiska trosbekännelserna som t.ex. är grunden för medlemskap i Sveriges kristna råd. Skulle föredraget främst vara kritiskt problematiserande, det framgår i varje fall inte av presentationen.
  4. Nätverket ”Kristen bortom Gud” vill verka för en förståelse av kristen tro som är icke-teistisk. Hur stämmer detta med de grundläggande kristna trosbekännelserna? Vad har THS för intresse av att promota en icke-teistisk verksamhet?
  5. Olofssons föredrag är ju med liknande inriktning och liknande frågor kan ställas utifrån presentationen av hans föredrag.
  6. Om seminariet inte har med kristen tro att göra, formandet av pastorer, och koppling till Equmeniakyrkans verksamhet och teologiska inriktning – det är bara en religionsvetenskaplig övning för att diskutera teologiska strömningar i tiden. På vilket sätt är det vetenskapligt? Presentationerna ser ju missionerande ut. Att positivt presentera idéerna, avsaknad av problematisering, opponenter, kritisk granskning. Har svårt att begripa det vetenskapliga förhållningssättet. Skulle det handla om att kritiskt granska, att granska och diskutera teologiska strömningar i tiden, skulle ju seminariet ha ett helt annat upplägg, med delvis andra föredragshållare. Det är som att låta helövertygade Sverigedemokrater stå för föredragen vid ett statsvetenskapligt seminarium om SD, det skulle inte vara ett event som skulle hålla måttet akademiskt.
  7. Vad har Kazens funktionella teism och nätverket ”Kristen bortom Gud” med vetenskap att göra? Det är väl bara deras egna privata och spekulativa idéer om religion, Gud och hur det förhåller sig om detta. Av programmet framgår inte någon form av vetenskaplighet. Vi har religionsfrihet i Sverige, tack och lov. Folk får tro på vad dom vill. Men att presentera något under en vetenskaplig täckmantel är något helt annat. Det är som om THS skulle ordna ett seminarium om Jehovas vittnen och låta endast företrädare för Jehovas vittnen positivt presentera deras religiösa idéer. Det skulle THS aldrig göra, det stämmer inte med ägarens ideologi, och det stämmer inte med ett vetenskapligt förhållningssätt. På vilket sätt skiljer sig denna konferens från ett event där bara företrädare för Jehovas vittnen berättar positivt om Jehovas vittnen?

 

 

Vad händer vid Teologiska högskolan i Stockholm, som bär arvet vidare efter de båda väckelserörelserna, Missionsförbundets och baptismens gamla predikantskolor?

Ni som läser denna blogg vet att jag är bekymrad över utvecklingen inom den traditionella frikyrkligheten. Inte minst utvecklingen av den teologiska utbildningen, som jag menar i vissa delar har anpassat sig efter sekulariserade högskolevärlden, mer än efter att vara en plats för Andens uppfyllelse och att forma de blivande pastorerna i lydnad och efterföljelse till Jesu ord, som finns nedtecknade och uppenbarade i den heliga skrift.

Måndag 16 oktober ordnar man vid THS en konferens med temat ”Bortom det övernaturliga”. Heresin smyger sig in med full kraft i de traditionella frikyrkliga lägren. Jag hinner inte bevaka alla eldar som kan behöva släckas, lyfte i våras fram besöket  av Peter Rollins i Göteborg, med fem Göteborgskyrkor som inbjudare. Rollins är enligt min mening fullblodsheretiker, och han skulle nog fullt ut bejaka och vara stolt över den titeln.

Fast arrangemanget vid Teologiska högskolan kan inte ens klassas som heresi, det är snarare en form av ateism med visst religiöst språkbruk. Thomas Kazen som är huvudlärare vid THS i Nya Testamentet och har ett avgörande inflytande över framtidens pastorer och präster ska hålla ett föredrag om funktionell teism. I presentationen beskrivs det som: ”med begreppet funktionell teism menas att vi människor relaterar till det gudomliga på ett personligt sätt, inte därför att vi med nödvändighet omfattar en intellektuell tro på övernaturliga väsen, utan därför att evolutionen gjort oss benägna att uppfatta världen i termer av kausalitet och ändamålsenlighet, och därför att ”Theory of Mind” gör att vi strävar efter jag-du-förhållanden, också till det som vi upplever större än vi själva. En teistisk symbolik är därför enligt det här perspektivet både naturlig och funktionell.”

En annan föredragshållare denna dag är Carl Gustaf Olofsson. Han driver webbplatsen ”språk, tro och religion”. Han är bland annat medlem i Humanisterna och han menar att det traditionella kristna trosspråket i vår tid tenderar att blockera utvecklingen av såväl språk som strukturer som stödjer oss att utveckla vår godartade sida och hålla den mörka sidan i schack. Han beskrivs i presentationen som gudlöst hemlös vad gäller livets djupaste angelägenheter.

Tomas Walch är också föredragshållare som driver nätverket ”kristen bortom Gud”. Syftet är att inom kyrka och akademi arbeta för en icke-teistisk och progressiv föreståelse av kristen tro. Nätverket står med som medarrangör av detta event. De driver tesen att det går utmärkt att vara kristen utan att behöva anta att det finns något övernaturligt. Det kristna budskapet om kärlek, hopp och förlåtelse är större. Nätverket driver andakter i Sabbatsbergskyrkan i Stockholm.

En av de ledande personerna på THS är Sune Fahlgren som gått till storms mot undertecknad till strid mot min bibeltrohet och evangelikalism. Det skulle vara intressant att få höra Fahlgrens reaktion på detta event, och vad han tycker om Kazen, Carl Gustaf Olofsson och Tomas Walch. Är min bibeltrohet ett stort problem men detta är helt ok för Fahlgren. Ser fram emot en ny ledare i Sändaren i detta ämne.

Jag har inget emot att kyrkor och frikyrkliga teologiska institutioner kritiskt granskar teologiska strömningar i tiden. Men upplägget av detta seminarium, liksom Rollins-eventet i Göteborg, påminner mer om ett missionerande initiativ. Att sprida de nya lärorna till morgondagens pastorer.

Konferensen på THS refererar till frågeställningar av Bonhoeffer. Men man bör komma ihåg att han levde i en totalt annorlunda kontext, när nazisterna tog över kyrkan och han förvisade till ett fängelse. I den miljön blev det en religionslös kristendom, då kyrkan och liturgin inte var tillgänglig. Blir inte detta en total förvanskning av Bonhoeffer?

Är det någon som bryr sig och reagerar över detta?

 

 

Begränsat bloggande senaste veckorna igen. Begravning av min svärmor i Skellefteå i helgen, ett familjetrauma. Samtidigt föddes tredje barnbarnet i Stockholm för två veckor sedan, något vi är så glada för.

Jag håller ju på att starta upp en ny blogg, som en del av mitt missionsarbete med fokus på Östermalmsbor som inte är med i någon kyrka eller aktiva kristna. Jag kommer mer att lägga tid på den, och där blir det ingenting av internkristna debatter, utan den kommer bara att handla om att vittna om tron på Jesus. Eventuellt kan den komma igång redan denna vecka.

Jag fortsätter dock den här bloggen, dock lite mindre frekvent. Jag kommer inte att kunna hålla mig borta från internkristna debatter och samtal, även om det långt ifrån är något huvudfokus för mig.

En del av mitt nya missionsarbete på Östermalm handlar ju om nätverkande, att delta på befintliga mötesplatser för lokalbefolkningen, att bygga upp kontaktnät. Det var en viktig anledning till varför jag engagerade mig i kyrkovalet, vilket genomfördes förra helgen. Det gick hyfsat bra. Kristdemokrater för Levande kyrka som jag representerade och var förstanamn för, vi fick cirka 250 röster i Oscars församling. Eftersom förhandlingar inte är klara än vill jag inte förrän det är klart berätta om vad mina eventuella uppdrag kan bli i Svenska kyrkan.

Min senaste ledare i Världen Idag handlar om reflektioner efter kyrkovalet. Detta var ju en helt ny erfarenhet för mig.



Subscribe to Stefan Swärd