Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Har nu gått runt Vigelandsparken i Oslo med världens sötaste bebis.

Idag ägnar jag mig åt den nya kärleken i mitt liv. Ute och går med barnvagn. Leker med bebis, bär på bebis, matar bebis.

Lägger ut någon trevlig bild senare idag.

Idag ägnar jag mig åt internationell politik i min ledare i Världen Idag. En mycket kritisk granskning av Rysslands politik och växande militära ambitioner. Jag driver tesen om att det finns växande likheter mellan Hitlers strategi och Putins strategi.

En intensiv söndag då jag predikat klockan 11.00 i Folkungakyrkan om Jesu ord på korset ”Idag ska du vara med mig i paradiset”, och samma ämne i vår församlingsplantering i Hallonbergen 16.00. Ganska ansträngande då jag har fått en rejäl förkylning.

Jag tror vi står inför genombrott och väckelse, så mycket längtan, förväntningar, och människor som söker sig till Kristus.

Skickat iväg nästa ledare till Världen Idag för publicering måndag. Handlar om ryska björnen.

BjQnpSlCYAA6Q3m

Citykyrkan i Stockholm inbjuder till en ledardag onsdag 9 april. Gästtalare blir R.T. Kendall från USA och England som är en välkänd internationell profil som stått upp för Ordet och Anden under många år. Dagen har som särskilt tema att hålla fast vid grunderna i evangeliet. Heligt evangelium – helig eld, blir temat.

Paul Orlenius, föreståndaren i Citykyrkan, säger följande om denna dag: ”Heligt Evangelium har allt sedan inkarnationen utsatts för förtryck och förvanskning, och så även i vår tid. Därför behöver vi komma tillbaka till grunden i Guds Ord och det budskap som överlämnats till oss. Som ledare är vi satta att vårda det som har blivit oss givet och att predika Evangeliets hemlighet med full frimodighet. Helig Eld är den givna kraften i våra liv som förmedlar ett Rike som inte består i ord utan i kraft. Men även den rena, sunda och livgivande kraften i den Helige Ande förvanskas, och vi kan lätt bli skygga och ursäktande. Vi som ledare, församlingsbyggare och Guds Rikes bärare kan inte reducera Evangeliet om riket till bara ord och teologi, Jesus har döpt oss i Helig Eld för vår tid.”

John Derneborg från Vänersborg och Daniel Alm från pingstkyrkan Västerås kommer också att medverka. Själv medverkar jag i en panel tillsammans med Magnus Persson, Carolina Torebring och Anders Gerdmar, under ledning av Dan Salomonsson.

Det börjar 9.30 och håller på hela dagen inklusive kvällen. kostnad blir 450 kronor men då ingår både lunch och middag och kaffe.

Så här ser RT Kendall ut, han är en välkänd profil i internationella kristenheten, är dock osäker på om han har predikat i Sverige tidigare. Inte vad jag minns. Men kanske någon som vet?

th.

Man anmäler sig till Citykyrkan via www.cks.se/anmalan.

Tycker att Putins strategi alltmer påminner om Hitler. Hitler vill ha ett stor-Tyskland genom stegvisa annekteringar av vad han tyckte var tyska området. Putin vill ha ett stor-Ryssland, och visar med Krim en liknande strategi som Hitler. Vad blir nästa område ryssarna lägger beslag på? Hitler var bitter över första världskrigets fredsuppgörelse och allt Tyskland förlorade. Putin är bitter på det upplösta Sovjetunionen och försöker återställa det, precis som Hitler gjorde med Tyskland.

Mar
16

Back in town

Kom hem från semestern mitt på dan idag. Började med att predika hos den latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus som jag jobbat med sedan nittiotalet och varit med och grundat som församling 2004. En härlig församling präglad av väckelseatmosfär.

Pastor Hernan Clavijo tog naturligtvis upp med mig om Ulf Ekmans kommande konvertering.

Jag har redan skrivit på min blogg att latinamerikanska kristna är skeptiska till detta, och Hernan bekräftade den bilden, han har haft samtal med flera av de latinamerikanska pastorerna i Stockholm om detta. I sydamerika har ju Katolska kyrkan ofta sammankopplats med överhet, förtryck och kolonialism och den expanderande pingstväckelsen i olika varianter är en reaktion på detta. Hernan påpekade också att många latinamerikaner i Sverige har ju kommit hit som politiska flyktingar och flytt från militärregimerna som hade makten tidigare, och ett problem är att Katolska kyrkan ofta var allierad med dessa regimer.

Så det finns väldigt olika perspektiv på denna fråga som skakat om svensk kristenhet senaste veckan.

Men jag blev idag påmind om hur kristenheten förändras och enligt min mening är den kraftigaste trenden alla människor som flyttat till Sverige från många olika länder och som inte är ateister och sekulariserade som svenskarna. Det finns idag ett stort antal växande och blomstrande internationella församlingar i Stockholm.

Nu byter jag ut badbyxorna och shortsen mot långkalsonger och vinterjackan.

Anders Gerdmar som ansvarar för Livets ords teologiska undervisning och utbildning skriver här ett gästblogginlägg varför han inte konverterar till Romersk-katolska kyrkan. Hans inlägg kompletterar mina inlägg då han mer ingående redogör för läroskillnader mellan katoliker och protestanter. Texten har jag tagit från Anders blogg med tillåtelse av honom, här är adressen till hans blogg www.andersgerdmar.com.

 

Varför jag aldrig valde att konvertera till Rom

by

järnvägsspår

Min uppväxt i svensk högkyrklighet betydde att en del i bekantskapskretsen, ofta förtvivlade över Svenska kyrkans avfall, valde att konvertera. Jag och min fru sa: Antingen blir vi katoliker eller blir vi pingstvänner. Jag är glad att andens dop kom emellan och förde oss in i den karismatiska rörelsen och senare trosrörelsen.

Men mina två älskade bröder, Lars och Staffan, valde Romersk-katolska kyrkan och vi ganska snart Livets Ord. För vår familj var naturligtvis att vi gick skilda vägar ett hårt slag, kanske allra mest att jag och Else-Marie döptes som troende. Glädjande nog hade vi ett mycket varmt och kärleksfullt hem som så småningom hämtade sig från chocken och relationerna är åter varma. Mitt sista minne av min far, prästen som gav mig kärleken till och tron på Guds Ord och dess absoluta auktoritet, är att han står i vänligt samspråk med Ulf Ekman vid min 40-årsfest för tjugo år sedan; pappa var vänligheten själv och ville säkert ta chansen att förstå den kontroversielle predikanten.

Konversion ingen väg

Varför har jag då aldrig valt konversionens väg, när både mina bröder och många nära vänner har gjort det?

Jag har under hela mitt vuxna liv grundläggande haft samma syn på dessa saker, även om jag under senare år mer än tidigare har sett vikten av enhet i Kristi kropp, då Jesus ber sin sista bön om just detta (Joh 17:21) och då jag verkligen har sett genuin tro och kärlek både i andra protestantiska kyrkor och bl a Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan. Inte minst är mötet med många katolska karismatiker härligt; de kan som få söka Gud och vara törstiga efter Andens liv.

Var och en som tror och bekänner Jesus Kristus som Herre är Guds barn, har samma far som jag, och är alltså min broder, oavsett kyrkotillhörighet. Den personen är född av Anden. Ingen är fullkomlig, men vi kan vara ofullkomliga i vår tro. Vi kan lite till mans samtidigt vara födda av Anden och teologiskt förvirrade. Men det finns en tro som en gång för alla meddelats åt de heliga, Judas brev 3. Den meddelades då – ordet på grekiska visar att meddelandet av den är avslutat – och vi står på den nu.

Låt mig också säga att jag inte älskar att ägna mig åt att peka ut var jag och mina kristna bröder skiljer oss åt, men det blir ibland nödvändigt då andra lika tydligt flyttar på sig. Som nu. Och då måste vi också vara tydliga.

Trons prioritetsordning

En hjälp när man tittar på olika kristna rörelser är att använda trons prioritetsordning, eller trons hierarki. När man gör en prioritetslista över vad som är mest centralt i kristen tro så ser man att vi är överens med de flesta kristna om de viktigaste sakerna, medan de som inte har frälsningsbetydelse kommer längre ner.

Samtidigt som det finns skillnader får vi inte slänga ut barnet med badvattnet glömma allt vi har gemensamt med de flesta troende: vi tror på

  • En Treenig Gud,
  • Jesus som Herren och frälsaren,
  • Guds Ord som källan till tron
  • Den helige Ande och hans verk
  • Ett liv i helighet
  • Att människan är skapad till Guds avbild med ett oändligt värde
  • Att Jesus ska komma tillbaka för att döma himlen och jorden

Listan kan göras mycket längre innan vi kommer till de frågor som skiljer.

Vi kan också enas om många etiska frågor med de gamla kyrkorna i öst och väst: livets början och slut, äktenskap och samlevnad.

Den gemensamma tron sammanfattas i tron på hela Guds Ord och de fornkyrkliga bekännelserna som klargör den kristna tron gentemot villolärarna. Detta delar vi med de flesta kristna och är glada över det.

När jag börjat med att betona enheten i tron, måste jag ändå tydliggöra att det finns skillnader gentemot Romersk-katolska kyrkans tro och de är dessa jag nu ska sammanfatta i form av några huvudpunkter under fyra rubriker: bibelsyn, kyrkosyn, synen på Maria, synen på påven.

Bibelsyn

För all teologi är det avgörande vilka källor man har. Min övertygelse är att de apostoliska skrifterna som vi har i Gamla och Nya testamentet – Gamla testamentet är ju för apostlarna med självklarhet Guds Ord – är det enda rättesnöret, kánon, för den kristna kyrkan. Anden har lett Kristi kropp till att se och upptäcka saker i den gudomliga Uppenbarelse som bara finns i Skriften, men att varje sådan upptäckt måste prövas utifrån och vara i linje med Ordet. Anden har vakat över tillkomsten av dessa heliga Skrifter så att Guds Ord har bevarats i dem.

Just ifråga om bibelsynen uppstår de flesta problemen med både romersk katolska och alla andra kyrkors avvikelser från den apostoliska undervisningen. Även om man i Romersk-katolska kyrkans teologi verkligen säger att Bibeln är rättesnöret finns det många trossatser som bygger på svag eller obefintlig biblisk grund. Ibland bygger man också på Apokryferna, en skriftsamling som av Jesus, apostlarna och samtida judendom inte erkändes eller brukades som helig skrift. Bland dessa finns läran om skärselden, som saknar tydlig grund och en rad mariadogmer, se nedan.

En utbredd missuppfattning är att någon viss kyrka bestämde vad som skulle ingå i Bibelns kánon. Så är inte fallet. Den formades med början i apostolisk tid och den är uttryck för vad ”alla, alltid och överallt” igenkänner som Guds Ord. Detta skedde i olika grenar av den världsvida kyrkan, ja, av hela Kristi kropp.

För Romersk-katolska kyrkan betyder Traditionen mycket och har som uppgift att föra vidare apostlarnas undervisning. Lika sant som det är att Kristi kropp alltid måste göra just detta, lika viktigt är det dock att man tydligt ser skillnaden mellan Skriften och allt annat i Kristi kropp, så att Bibeln, som är apostlarnas distinkta och tydliga vittnesbörd, är grunden. Här blir gränsen alltför suddig, både i Romersk-katolsk och ortodox kristendom. Den katolska katekesen innehåller en mängd auktoritativa påståenden som inte är självklart grundade i Bibeln. Synen på Romersk-katolska kyrkans läroämbete har stor betydelse: ”’Uppdraget att tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn.’ Detta läroämbete innehas av kyrkans biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.” (Katolska Kyrkans katekes, 85). Även om man uttryckligen säger att detta läroämbete inte står över Guds Ord, finns i praktiken många läroutsagor som inte kan försvaras utifrån en klar och sund bibelutläggning.

Våra katolska karismatiska vänner ropar själva efter mer av bibelundervisning, beroende på att detta är en svag punkt i mycket av katolskt liv. En rejäl bibelväckelse skulle kunna ändra mycket på sikt i Romersk-katolska kyrkan!

Kyrkosyn

Kyrkosynen är avgörande och när Romersk-katolska kyrkan menar att man är ”Kristi enda kyrka” och att ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo” (Katolska kyrkans katekes, 816).

Just detta exklusivitetsanspråk tillhör naturligtvis de största stötestenarna i relationen mellan Romersk-katolska kyrkan och andra kyrkor, inklusive de ortodoxa.

Är Romersk-katolska kyrkan originalkyrkan? Nej, det är ur historisk synpunkt knappast en hållbar syn. Från Jerusalem gick evangeliet ut till jordens yttersta gräns och det skapades en mångfald av kyrkotraditioner, av vilka den latinska, västliga som dominerat den Romersk-katolska kyrkan är den största enskilda. Men dessförinnan hade kyrkan vuxit i många länder och det var först i Jerusalem, sedan i den bysantinska kyrkan som man först samlade den världsvida kyrkan. Tidigt uppstår två stora grenar och några mindre. Att den Romersk-katolska kyrkan skulle ha en större kontinuitet med ursprunget än någon annan kommer alltid att bestridas, inte minst av våra ortodoxa bröder.

Vad är då kyrkan? Den är Kristi kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla (Ef 1:23), men den är inte begränsad till något specifikt samfund, samtidigt som den naturligtvis är en kropp. Det är inte så att det finns många kroppar, det finns en enda. I denna är varje människa som tror och är döpt infogad. Jag tror att Jesus ber för att de alla ska komma närmare varandra och för en verklig enhet, men det finns inget i Skriften som säger att detta sker i den Romersk-katolska kyrkan mer än någon annanstans.

Man kan alltså tro på kyrkan som Kristi övernaturliga kropp, som fullheten av honom som uppfyller allt i alla, utan att acceptera den Romersk-katolska kyrkans anspråk på att vara enda kyrkan som har fullheten. Fullheten finns i kroppen därför att Kristus är kroppens huvud och för att den Helige Ande fyller den. Därför kan en människa få del av fullheten både i en liten baptistkyrka på Borneo, i en luthersk kyrka i Finland och i en katolsk kyrka på Filippinerna – eller hos en iranier som aldrig träffat en kristen innan Jesus uppenbarar sig! Detta är Guds geniala distributionsplan.

Samtidigt är det viktigt att veta att Romersk-katolska kyrkan erkänner att det finns kristna utanför henne. Kyrkan är ”förbunden med dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet”, med dem ”som tror på Kristus och har mottagit ett rätt dop”.

Är det så att Romersk-katolska kyrkan har rötter i urkyrkan som ingen annan har? Nej, det kan man inte säga. Den urkristna rörelsen spreds tidigt till flera olika kontinenter och man kan inte säga att Romersk-katolska kyrkan har mer av denna kontinuitet än andra. Närmare står väl då t ex den syriska kyrkan. Vilka rötter har vi som kristna till den kyrka som Jesus grundade?

Många:

  • Evangeliet, som buret, men också oberoende av kyrkor och samfund, och ibland trots dem, går igenom tid och rum och skapar tro.
  • Bibeln, de apostoliska skrifterna, som inte ägs av någon kyrka.
  • Andens liv, som inte kontrolleras av någon yttre organisation.
  • Den apostoliska tron, som de första kristna höll fast vid.
  • Nattvarden, där Jesus kommer till oss.
  • Den Andens gemenskap som bara Guds Ande kan skapa.

Vi, alla kristna, har dessa rötter och de kan ingen förneka. Sedan har saven förts vidare upp i kyrkans träd, som har många grenar. Därför får vi alla som är delaktiga i Kristi kropp del av livet! Men uppenbarelsen och livet i Kristus är inte beroende av en specifik kyrka som har hela fullheten. Fullheten kommer att komma när alla kristtrogna förenas till ett, genom det bidrag som varje led ger (Ef 4:16).

Splittringen i Kristi kropp är tragisk och Jesu bön om enhet måste ligga på allas våra hjärtan och det är riktigt att Romersk-katolska kyrkan har förmått förena många nya rörelser, medan Protestantismen har förökats genom delning. Den verkliga enheten kan bara komma genom att alla kommer på knä, att alla underordnar sig den apostoliska tro som finns i Bibeln och som omvittnas i de fornkyrkliga bekännelserna. Och att alla är villiga att lägga av sig sina specifika läror utvecklats i isolation från kroppen som helhet. Det gäller Romersk-katolska kyrkan som har över tusen år på nacken men också oss pingst-karismatiker.

Det finns alltså inte en specifik kyrka som kan göra anspråk på den fulla sanningen. Fullheten finns i Kristi kropp som omfattar alla Guds barn och den kommer att förverkligas först i en enad Kristi kropp.

Synen på Maria

För ett par år sedan satt jag i arbetsrummet hos en tysk katolsk exegetikprofessor och vi samtalade om våra gemensamma forskningsintressen kring teologi och antisemitism. Plötsligt och utan att veta ett dugg om vem jag var teologiskt eller kyrkligt säger han: ”Det är ju märkligt med katolska kyrkan som har plats för en mängd mariadogmer som inte öht har något stöd i Nya testamentet”. Jag kunde bara hålla med, men det visar att många katolska teologer brottas med en ryggsäck av dogmer som de vet saknar stöd i Skriften.

För ett av de stora konfliktområdena är ju synen på Maria. Innan jag går in på det som inte är tydligt bibliskt i synen på henne vill jag säga att protestantismen ofta har för lite uppskattat hennes roll, då hon som ung flicka egentligen accepterade en möjlig martyrdöd genom stening för äktenskapsbrott för att lyda Gud och bära hans Son till världen. Hon är i detta sitt svar en förebild för varje troende. Vi kan säga: Se jag är Herrens tjänarinna/tjänare, ske mig så som Gud har sagt!

Ändå har mariologin (läran om Maria) alltid varit ett av mina största problem, då den saknar grund i Skriften. Att hon som verklig jungfru är mor till Jesus, t o m att hon är ”gudaföderska” tillhör den kristna tron, eftersom alternativet var att Jesus inte betraktades som sann Gud och sann människa. Detta betyder dock inte utifrån Bibeln någon särställning av det slag som Romersk-katolska kyrkan lär i sin katekes. De mer avancerade av dessa håller inte måttet vid en sund bibeltolkning och om man praktiserar vad jag brukar kalla ”the full-stop principle”: att man inte utifrån Skriften ska dra slutsatser utöver Skriften, utan stoppa där Bibeln stoppar. Man kan inte utifrån Skriften säga att hon är vår mor bara för att hon är Jesu mor (Katekesen 963), eller att hon skulle vara fri från arvsynd, en dogm som stadfästes 1854, att Maria upptogs till himlen, vilket har gamla rötter, men stadfästes 1950, eller att hon har samverkat i frälsningen eller har ett frälsande uppdrag (Katekesen, 969–970), även om man menar att denna frälsning är ett utflöde av Kristi frälsningsverk. Dessa etablerade dogmer och en mångfald av andra i folkfromheten kring Maria saknar faktiskt en sund bibelförankring. Tvärtom visar flera ställen i Nya testamentet på motsatsen: Jesus visar flera gånger avståndstagande från sin mor, t ex när hon vill styra vid bröllopet i Kana: ”vad har du med mig att göra,” säger han med ett ganska rufft uttryck.

Kan man då be om Marias förbön? Det finns inget stöd i Bibeln för en sådan syn. Men kan man inte be dem som gått före oss in i härligheten om förbön likaväl som de som är på jorden? Det finns inget biblisk stöd för detta heller. Vad gäller bön har vi en underbar och tillräcklig väg till tronen genom Jesus Kristus och genom bönen i Jesu namn. Det var detta han talade om så tydligt i sitt ”testamente” i Joh 15–16. Där finns löften om bön och bönesvar. Dessa är tydliga och vi har långtifrån uttömt dess möjligheter.

Synen på påven

Ett annat samtal för någon månad sedan med en from katolsk professorskollega. Jag: Hur ser du på påvens primat (ledarställning)? Han: Jag är väldigt skeptisk till den historiska grunden för petrusämbetet i Rom.

Detta är en omdiskuterad fråga, inte bara i hela kristenheten, som ser den som en av de största stötestenarna, utan alltså också delvis bland romersk-katolska teologer.

Det finns flera problem med synen på påvens ämbete. Först och främst är det visserligen klart att Petrus fick nycklarna (Matt 16:19), men att därifrån säga att Petrus var i Rom och etablerade ett ämbete som är giltigt för alla tider är en lång väg. De stora kristna kyrkorna kan t o m tänka sig biskopen av Rom som en slags ordförande för alla världens biskopar, men vänder sig emot den sentida utvecklingen i synen på hans ämbete.[2] Det finns många missuppfattningar om detta. Det är inte så att vad påven än säger är bindande för alla kristna. Ändå finns det något som kallas påvens ofelbarhet och denna auktoritet har en påve vid några få tillfällen använt sig av. De katolska teologerna är oeniga om exakt vad den betyder. Man tror också att det är påven som är den ende som kan sammankalla ett nytt koncilium för hela Kristi kyrka.

En evangelisk syn är att det inte behövs några nya läror utan att det som finns i Skriften räcker. Många kristna kan tänka sig att om ett läroämbete verkligen skulle fungera skulle det behövas ett koncilium med en enad kyrka. Men Guds Ord och den grund som lades i den tidiga kyrkan i striderna kring treenigheten och kristologin, och som fastslogs fram till konciliet i Kalcedon år 451, tycker många räcker.

Avslutning

Jag  skulle kunna skriva mycket mer även om det blev långt.

Sammanfattningsvis:

  • Jag fortsätter be om enhet i hela Kristi kropp och tror att alla som bekänner Kristus som Herre är mina bröder och systrar
  • De flesta kristna har det viktigaste gemensamt och det gäller också Romersk-katolska kyrkan
  • Men det finns saker som skiljer och som man måste vara tydlig med.

Jag ber för alla som nu känner sig förvirrade och osäkra på vägen framåt. Men jag tror den är klar: att förkunna Guds Ord i den helige Andes kraft, att bygga levande församlingar där Gud är närvarande med sin Andes frukt och gåvor, inte i konflikt med andra kristna, men med en klar identitet i vilka vi själva är. För enhet är Jesu bön, ”för att världen ska tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).

 

Det har varit många kommentarer och mycket kritik mot mina blogginlägg med anledning av Ekmans övergång till Katolska kyrkan. Jag har tyvärr inte möjlighet att skriva svar på varje kommentar utan skriver ett mer övergripande blogginlägg där jag försöker ta upp vissa av de frågor som tagits upp. Det jag skriver är också med referens till den allmänna debatt som varit senaste dagarna.

1. Den som läser min blogg, den som känner mig som person, eller har haft kontakt med någon av de församlingar jag har varit pastor för i Stockholm, vet att jag är djupt förankrad i den svenska frikyrkan, med rötterna i de gamla väckelserörelserna. Det medför t.ex. att jag är skeptisk till både Svenska kyrkans teologi och organisation, det hindrar mig dock inte alls att samarbeta med Svenska kyrkan och fullt ut erkänna att många präster och kyrkoherdar lever ett väl fungerande kristet liv, på det sätt som jag eftersträvar att göra. På liknande sätt försöker jag visa respekt även för de historiska kyrkorna, inklusive den katolska kyrkan. Men hela mitt kontaktnät och min identitet är den svenska frikyrkan. Som barn var jag med i Citykyrkan och Maranata, sedan var jag med i pingströrelsen under en hel del år, sedan hamnade jag i Örebromissionen 1984/85 då det inte då fanns utrymme för församlingsplanterare inom pingströrelsen. Det har sedan blivit Evangeliska Frikyrkan, nu är jag pastor för en församling i Stockholm som har rötter både i fribaptismen, helgelseförbundet och baptistsamfundet. Så jag har en ganska bred frikyrklig referensram och identitet. Mycket av mitt skrivande på denna blogg handlar om att försvara frikyrkligheten, och att den ska värna om sina rötter i väckelsekristendomen. Sedan har jag alltid försökt att leva i förnyelserörelser som dragit fram, karismatiska och Jesusrörelsen på sjuttiotalet, trosrörelsen och Vineyard – även om jag hade en del svajiga år i min relation till trosrörelsen, och på senare år har inte minst New Wine-rörelsen varit en viktig inspirationskälla.

2. När det gäller inställningen till Katolska kyrkan bör man komma ihåg att svenska kristenheten i stort fullt ut respekterar Katolska kyrkan som en kristen kyrka och som kristna trossyskon. Det finns inte något samfund eller rörelse, eller framträdande kristen ledare som på det sättet tar avstånd från Katolska kyrkan. Det gäller även de kristna tidningarna, tidningen Dagen har t.ex. haft en katolsk krönikör under många år. De diskussioner som förekommit i svensk kristenhet handlar senaste 20 åren om i vilken utsträckning allt som finns inom Svenska kyrkan verkligen är kristet. Den diskussionen har kommit upp med ärkebiskopsuttalanden m.m.Där startade ju Sten-Gunnar Hedin och biskop Anders Arborelius en intressant diskussion 2005 där man gick i polemik mot KG Hammar, och försvarade evangeliet och Jesustron och de grundläggande kristna lärorna.  Inom ramen för Sveriges kristna råd samarbetar vi alla samfund med Katolska kyrkan, och där är ju även Vineyardrörelsen med. I den lokala ekumeniken samarbetar vi med katolska kyrkan och det har jag gjort för min del sedan åttiotalet. Däremot finns ju inte Katolska kyrkan på många platser i Sverige, så det kan tänkas i vissa delar av Sverige har man en ovana att räkna in katolikerna i ekumeniken. Så kritiserar man mig för detta, bör man väl ännu hellre kritisera samfundsledarna Pelle Hörnmark och Anders Blåberg som officiellt företräder sina samfund i samarbete med Katolska kyrkan. Så om man hävdar att Katolska kyrkan inte är kristen, avfälligt, heretiskt – så har man en ståndpunkt som officiellt inte alls accepteras av varken Pingströrelsen eller Evangeliska Frikyrkan, inte heller av de olika riktning av karismatisk rörelse som funnits i Sverige under de senaste 40 åren. De enda som haft en sådan ståndpunkt i svensk kristenhet senaste trettio åren, var Livets ord på nittiotalet – så vitt jag vet. Maranata är ett undantag, men så vitt jag vet samarbetar Maranata inte med andra församlingar överhuvud taget och inte gjort de senaste 50 åren.

3. Min inställning till Katolska kyrkan mognade fram under sjuttiotalet. Det är den ståndpunkten jag gett uttryck för i mina senaste blogginlägg, och att jag har den ståndpunkten har framgått med all tydlighet om man tidigare läst på min blogg, där jag i varje fall tangerat ämnet. Att Ekman konverterar påverkar inte min inställning till Katolska kyrkan. Jag svajar inte som en vindflöjel med mina uppfattningar, även om jag är beredd att ompröva dem om det finns starka skäl till detta.

4. Jag är baptistisk, evangelikal och karismatisk kristen och det innebär att det finns en rad punkter där jag inte håller med Katolska kyrkan. Jag har dock inte sett någon anledning till att gå i polemik mot denna kyrka. Vi måste alltid bygga vårt församlingsliv och kristna engagemang på vad vi är för, och vad vi själva gör och verkar för, vi kan aldrig bygga en församling i kritik mot andra kristna. Det blir fel fokus. Det låter som att det finns en sådan rädsla för Katolska kyrkan, ett sådant hot. Från min horisont är det inte alls så. Under mina bortåt 35 år som pastor och församlingsledare i Stockholm har dessa frågor aldrig kommit upp, eller ställts, att diskutera hur vi ska förhålla oss till katolicismen. Jag kan inte heller minnas något enda tillfälle i EFK-sammanhang där frågorna har diskuterats, det är en icke-fråga skulle jag vilja hävda för den breda majoriteten i svensk frikyrklighet, jag känner inte till någon frikyrka som funderar på att konvertera. Däremot finns det individer som konverterar, men där går rörelserna åt alla håll. Den latinamerikanska församling jag jobbar med i Stockholm har många före detta katoliker bland sina medlemmar. Jag har inte hört talas om några frikyrkor i Sverige där grupper av människor starkt dras till katolska kyrkan eller håller på att konvertera. Jag är dock alltid beredd att ta upp diskussioner om lärofrågor som jag tycker påverkar svensk frikyrka negativt, eller som behöver främjas i svensk frikyrka. Ser jag att helgondyrkan, mariakult m.m. börjar breda ut sig i frikyrkligheten är jag beredd att börja debattera, men jag ser inte sådana trender, i varje fall inte inom EFK.

5. Jag tror att denna katolikdebatt framförallt har förekommit inom trosrörelsen, och i Uppsala. Men jag tror inte att dessa diskussioner alls har påverkat mainstream-frikyrkan. Det är möjligt att jag här felbedömer, jag kan bara säga hur jag själv uppfattar situationen. Och den debatten, oron, har Aletheia fångat upp och speglat under ett antal år, men jag tror att man gör en felbedömning om man tror att detta gäller svensk frikyrklighet i stort. Jag kan tänka mig att en sådan diskussion också kan finnas i Linköping kring Peter Halldorfs verksamhet, men det känner jag inte till.

6. Jag är trygg i min egen tro och identitet, och jag vet vilken inriktning vi har i den församling jag jobbar i, i Stockholm. Är man själv trygg kan man vara generös mot andra, och behöver inte styras av rädsla i relationer med andra kristna. Jag kan därför läsa en god bok av en katolsk teolog, och jag kan samarbeta med en kyrkoherde i Svenska kyrkan, även om jag har en rad synpunkter på både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. För svensk frikyrklighet i allmänhet är relationen till Svenska kyrkan den stora frågan, inte relationen till Katolska kyrkan.

7. Kring Ekmans konvertering. Det har varit många olika synpunkter. Man bör komma ihåg att Ulf Ekman håller på att pensionera sig och avsluta alla sina uppdrag inom Livets ord. Jag kan se en poäng i att en sådan kraftfull och dynamisk ledare som Ekman avvecklar sig själv och överlåter ledarskapet till andra innan man nått för hög ålder. Detta måste man respektera. Jag hoppas innerligt att hela Livets ords-rörelsen inte bara har byggt på Ulf Ekman utan att man fullt ut kan sluta upp bakom de ledare som nu träder in. Ska hans efterträdare få mandat att verkligen leda kan det vara klokt att grundaren kliver åt sidan på detta sätt. Man måste visa en respekt för människors beslut och övertygelser. Den stora testen av alla starka kristna ledare, megakyrkepastorer, – hur utvecklas arbetet vidare när grundaren avlider, eller slutar av andra skäl. Det är nu hela Livets-ord-rörelsen får bekänna färg.

8. Jag förstår inte all denna oro som finns. Tror man inte på Gud? Tror man inte på att Gud tar hand om sitt verk? Tror man inte att Gud tar hand om både Livets ord och alla de församlingsrörelser som finns runt om i världen med anknytning till Livets ord, eller tror man att allt står och faller med Ulf Ekman? Hur kan man vara så helt säker på att Gud inte leder Ekmans att ta det steg som de tar? Det finns också mycket av svängrum och nyans inom Katolska kyrkan, enligt min mening så finns det flexibilitet i vilken utsträckning man tillägnar sig hela dogmpaket. Jag fortsätter att lita på att Ulf Ekman här har ett gott omdöme. Detta kanske kan bli något som Gud kan använda på ett intressant sätt. Jag tänker bl.a. på hur Gud sände pingstpastorn David du Plessis till katolikerna för att förmedla den karismatiska förnyelsen. Det hände på sextiotalet. Mindre tvärsäkerhet, mer ödmjukhet – inför detta, efterlyser jag. Däremot tror jag att det är nödvändigt för hela Livets ords-rörelsen, att om det finns fler ledare som funderar att gå i samma riktning som Ekmans, att man ganska snart deklarerar detta. Det är förödande om det finns en stor osäkerhet i ett kristet arbete, vilka blir kvar, vilka kan vi räkna med i fortsättningen.

9. Jag rekommenderar alla att läsa det jag själv skrivit senaste 4-5 veckorna att vi ska mobilisera för och fokusera på missionsuppdraget att vinna Sverige för Jesus och att grunda församlingar. Att ägna oss åt massa kritik mot den ena eller andra kyrkan är inte särskilt fruktsamt. Bed för Ekmans, bed för Livets ord, var inte så bekymrade, varför tror du inte att Gud kan leda både Ekmans och Livets ord? Och om du inte tror det, kan du inte börja be om det, för du tror väl ändå att Gud hör dina böner?

 



Subscribe to Stefan Swärd