Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Nu är jag på väg till Göteborg och sedan till Lysekil för besök hos kyrkoherde Wolfbrandt. Vi ska mötas där som Sverigestyrelse för New Wine med möte ikväll och under hela måndagen. Tisdag bär det av till Göteborg på morgonen för möte hos ett av Göteborgsföretagen som är mina kunder i min konsultverksamhet.

Ska försöka kommentera Mackans gästblogginlägg. Sedan får vi se om Adam-Eva-debatten är över för mig, eller om det kommer nya utspel. Ska försöka prata med både Pekka och Sune Fahlgren kommande veckan, då jag är mån om goda relationer, oavsett om man har samma uppfattningar eller inte.

Nästa vecka någon gång kommer jag att släppa en personlig nyhet på bloggen, som kanske kommer att överraska en del.

Sune Fahlgren hade en ledare häromdagen i Equmeniakyrkans tidning Sändaren där han för fram kritik bland annat mot mina insatser i kristenheten. Han anknyter till Adam-Eva-debatten och har den som utgångspunkt för att uttrycka bekymmer över utvecklingen inom evangelikala rörelsen både i Sverige och i USA.

Jag känner ju Sune sedan åttiotalet och jag har faktiskt haft honom som lärare på Örebro Missionsskola. När min pionjärförsamling i Brandbergen ansökte om medlemskap i dåvarande Örebromissionen någon gång kring 1984-85 ansökte jag också om att få bli ordinerad pastor i Örebromissionen. Villkoret var att jag gick en kurs i pastoralteologi på missionsskolan, vilket jag då gjorde, och där Sune var min lärare. (idag finns det nog personer inom EFK som ångrar att man då inte krävde att jag skulle gå fler kurser).

Brukar med intresse läsa hans ledare i Sändaren som jag tycker är intressanta.

Eftersom jag är omnämnd en del i senaste ledaren vill jag kommentera detta.

Sunes ledare är ju en mer övergripande analys av evangelikala rörelsens utveckling, både i USA, delvis England och framförallt Sverige. Att evangelikaler röstar på Trump det är en fråga jag också har ställt. Jag går dock inte in på detta nu, för det har jag redan fått tillräckligt med kritik för. Jag avstår från att kommentera det Sune tar upp om evangelikala rörelsen i USA. Jag tror man måste vara medveten om att den är mycket omfattande och spretig, och man bör vara försiktig med generaliseringar.

Sune skriver att den evangelikala rörelsen i Sverige är i fara. Frågan är ju bara vad som är den evangelikala rörelsen i Sverige. Jag tycker inte att det är särskilt enkelt att urskilja en sådan del av den totala kristenheten. Inom pingströrelsen brukar man ju inte kalla sig för evangelikaler. Det gör man inte heller inom Equmeniakyrkan. Inom EFS finns det en falang som identifierar sig ganska tydligt med evangelikala rörelsen men delar av EFS gör det inte alls. Det är ju framförallt EFK och tidigare Örebromissionen som uttryckt sig som evangelikaler. Jag kan tänka mig att Frälsningsarmén och Alliansmissionen kan vara hyfsat bekväma med ett sådant språkbruk. Och som Sune väl känner till är även EFK idag ett ganska spretigt samfund, där vissa församlingar ligger närmare pingst- och trosrörelsen i teologi och gudstjänststil och vissa församlingar ligger närmare Equmeniakyrkan. En hel del inom EFK är inte heller särskilt bekväma med att kalla sig för evangelikaler. Men trots allt har EFK detta i sitt självförståelsedokument att man är ett evangelikalt samfund. En tolkning kan vara att Sune kritiserar utvecklingen inom EFK, men troligen menar han något vidare än så. Det är svårt att kommentera synpunkten om han inte närmare definierar vad han menar med evangelikala rörelsen.

Sedan skriver Sune att ”Här i Sverige jagar evangelikala ledare som Stefan Swärd avfällingar utifrån en historiskt tunn definition av bibeltrohet”. Att jag gör enstaka amatörmässiga försök att diskutera frikyrkoteologins utveckling, och problematiserar detta, det kanske lite är att ta i att kalla detta för att jaga avfällingar. Att jag har en historiskt tunn definition av bibeltrohet, även där skulle jag behöva en precisering av Sune, för att överhuvud taget kunna kommentera detta, jag vet nu inte riktigt vad han menar.

Det starka sociala engagemanget i evangelikala rörelsen är i fara. Här efterlyser jag någon form av belägg för en sådan kraftig och svepande kritik mot breda grupper av kristna, utan att definiera vilka grupper man åsyftar. Konferenser om kristen nation, där vet jag inte heller vad han åsyftar. Jag har inte varit inblandad i något sådant. Att vi ber för Sverige och ber om väckelse i Sverige det kan ju knappast problematiseras.

Vilka evangelikaler i Sverige som vill begränsa religionsfriheten – även här efterlyser jag tydliga belägg för en så pass allvarlig anklagelse. Jag har svårt att se belägg för att det finns sådana trender, jag blev före jul invald som en av två representanter för svensk frikyrklighet i en av Sveriges Kristna råds arbetsgrupper, nämligen den grupp som ska arbeta med frågan om religionsfrihet. Så om Sune ser sådana tendenser hos mig är han nog ganska ensam i detta, tydligen. Kristna i Sverige kan ju knappast ges skulden för om man ser tendenser till begränsad religionsfrihet i USA.

Sune skriver att evangelikalismen har en tendens att bli ett exkluderande vi. Det skapar ett konspiratoriskt vi och dom-tänkande med låga syften. Sune skriver att: ”Att evangelikaler i Sverige kan vara samma andas barn märks i den nu pågående häxjakten på ”avfälliga” anhängare som inte tror att Adam och Eva var historiska personer. Denna exkluderade kampanj leds av några evangelikala ledare med pastor Stefan Swärd i spetsen. Debatten pågår i Dagen och på sociala medier.”

Detta påstående är för mig fullständigt obegripligt. Det enda jag har gjort är att skriva ett par meningar i en ledare i Världen Idag för någon månad sedan, om vikten av att evangelikal teologi slår vakt om historiciteten i 1 Mos 1-3. Eftersom dessa meningar har blivit så kritiserade av flera teologer och sedan av Pekka Mellergård i Dagen, har jag varit tvungen att försvara mig mot alla denna kritik, framförallt på min blogg.

Att kalla detta för häxjakt och en exkluderande kampanj – det är en helt obegriplig kritik. Att jag skulle bedriva häxjakt på vad Sune kallar för avfälliga anhängare, helt obegripligt. Det enda jag försöker göra är att diskutera vad som kan vara en evangelikal teologisk grundsyn, det har man väl full rätt att göra. Jag har själv fört fram i debatten att jag överväger att sluta kalla mig för evangelikal, för att beteckningen har blivit ganska innehållslös.

Det hotar en allvarlig andlig fara med bl.a. min framfart. Jag bidrar tydligen till att ta död på en andlig rörelse, göra det till varumärke för egna ståndpunkter m.m. Också en mycket allvarlig och svepande kritik som är omöjlig att svara på och kommentera för att den är så vag och insinuant. Jag tycker också att broder Fahlgren grovt överskattar min betydelse.

Min nitiskhet för bibeltrohet ”blottlägger evangelikalismens konspiratoriska djupstruktur”. Vad menas? Jag kan hålla med om att jag har en nit för bibeltrohet, men har svårt att se något fel med detta. Men hur detta blottlägger evangelikalismens konspiratoriska djupstruktur, det förstår jag inte.

Bidrar inte Sune själv till att tänka vi och dom med denna kraftiga kritik mot kristna som ser sig som evangelikaler? Blir det inte exkluderande? Ska man tolka ledaren som att den här typen av människor och kristna inte är välkomna i Equmeniakyrkan i fortsättningen? Sedan oktober 2009 har ju jag varit pastor i en av Equmeniakyrkans församlingar, en församling med tydlig evangelikal profil och som värnar om bibeltrohet. Menar Sune att vi inte hör hemma i Equmeniakyrkan? Vill han med detta dra gränser och exkludera breda grupper av kristna – är det syftet med ledaren?

Fahlgrens avslutning blir väldigt mästrande. Han skriver:  ”I ett läge med klimathot, flyktingströmmar, populism, terror och andra osäkra förhållanden framstår en offentlig evangelikal ”vi och dom”-agenda – i frågor om skapelseberättelserna, homosexualitet och religionsmöten – som ett enda stort skämt”. Menar Fahlgren med detta att vi i församlingarna inte får ägna oss åt annat än globala världsproblem. Han vet mycket väl att jag mycket ägnar mig åt globala världsproblem  (har bland annat varit på 15 av FN:s globala miljökonferenser senaste 15 åren), jag sitter ju bland annat i Sveriges kristna råds miljö- och klimatgrupp. Det är angeläget men det får ju inte censurera bibelstudier och samtal bland kristna om livets uppkomst, om sexualetik och hur vi ska förhålla oss till andra religioner. Det kan ofta vara viktiga frågor för vanliga kristna. Det ena utesluter inte det andra. Tyvärr styr man ju inte över medias agendor och vad som blir debatterat. Jag tycker nog att jag skriver i en mycket stor bredd av frågor, men ju större frågan är, ju mindre blir den uppmärksammad och omdebatterat – ibland upplever man det på det viset.

Jag kommer fortsätta läsa Sune Fahlgrens ledare med intresse, men jag tycker att den här ledaren var för slarvigt formulerad. Och jag tycker också att det är märkligt att på detta sätta rikta personkritik mot en enskild pastor, som varit verksam i en av Equmeniakyrkans församlingar sedan 2009. Vill gärna ha en förklaring på detta.

 

 

Nu börjar teologerna komma på stridsstigen ordentligt. Sune Fahlgrens ledare i Sändaren i går var en rejäl sågning. Sune har ju också jobbat på Örebro missionsskola under många år, och var en period ansvarig för pastorsutbildningen där. Jag känner Sune sedan åttiotalet. Senaste åren har han jobbat på Teologiska högskolan i Stockholm och är dessutom ledarskribent i Sändaren, som är Equmeniakyrkans samfundstidning.

Det jag kanske reagerar mest på är att den publiceras på ledarplats. Så kritiserad på ledarplats i Sändaren har nog inte en enskild frikyrkopastor blivit på senare år, enligt min minnesbild.

Jag kommer att svara på detta på min blogg, men jag vet inte hur snabbt jag hinner det.

Det finns en sak i detta som förbryllar mig. Jag har nu ägnat mig åt församlingsgrundande verksamhet i hela mitt liv, i mer än 40 år. Och kan visa på en ganska dokumenterad CV på området. De äldre frikyrkosamfunden säger med en röst att man måste satsa på församlingsplantering. Den som har en av de längsta erfarenheterna på det området, är den man vill kritisera allra mest. Detta gör mig något förbryllad. Det är unikt att en enskild pastor kritiseras på detta sätt i en ledare i Sändaren.

Här följer ett försök att kommentera Pekka Mellergårds andra Dagenartikel där han återigen kritiserar mitt försvar av Adam och Eva som personer som faktiskt har funnits och att Bibelns berättelse om syndafallet är en händelse som faktiskt har inträffat. Jag försöker här att undvika att upprepa det jag tog upp i mitt förra genmäle som publicerades i Dagen. För att få en mer heltäckande bild av mitt svar behöver man läsa även det.

Pekka Mellergård är alltså bedrövad över den debatt som jag initierat om Adam och Eva som historiska personer. Den typen av debatter gör att många människor inte kan ta kristen tro på allvar. Läser vi som det står hamnar vi i en tideräkning på 6000 år. Det är galenskap menar Mellergård. NT:s referenser till Adam mister inte sin styrka om Adam inte är en historisk person. De funderade inte på historicitet i NT, talade in i ett sammanhang som inte ställde den sorts frågor. Min bibelsyn stänger Bibeln för många. Kristna har svårt att hantera den bibelsyn jag står för. Det gör att intresset för Bibeln minskar. Han kopplar också ihop det med vita evangelikaler i USA som läser Bibeln bokstavligt och som stöttar Donald Trump.

En iakttagelse är att Pekka går längre än andra i denna debatt, han hävdar att Adam och Eva inte är historiska personer. Nya Testamentets referenser till Adam mister inte sin kraft om han inte är en person som faktiskt existerat hävdar Pekka. ALT-läraren David Willgren och EqK-pastorn Lars Gunther är inte lika tydliga i sina ställningstaganden. Det är uppenbart att för Mellergård har texten i 1 Mos 1-3 enbart ett symboliskt innehåll, det finns inte någon historisk substans i den. Han använder också ordet myt för att beskriva detta, och det visar att ordet myt används på olika sätt i denna debatt. Jag och Pekka använder här uppenbarligen samma definition av myt-begreppet, att det åsyftar en berättelse utan sanning och verklighetsförankring. Däremot kan myten ändå ha ett viktigt budskap att förmedla till oss, men syftet är inte att förmedla historiska fakta. Så tolkar jag Pekkas mytbegrepp.

Naturligtvis ger första kapitlen i Bibeln inte en uttömmande skildring av skapelsens tillblivelse. Men utifrån min bibelsyn ser jag det som en uppenbarelse från Gud, inte mänskliga skrifter vars idéinnehåll främst bygger på ännu äldre mesopotamiska skrifter. Gud vet allt, och vi har genom skriften fått en glimt av hur det gick till när hans skapade världen och människans äldsta historia. Bibeln är trovärdig och den är sann i allt den påstår. Seth Erlandsson har i boken ”Bibeln – myt eller sanning?”, gjort en utmärkt genomgång av 1 Mosebok 1-3 och visar där väldigt tydligt att det inte går att bevisa samband mellan bibelns skapelseberättelse och de äldre mesopotamiska skrifterna innehållande skapelsemyter. Det resonemanget bygger på ett bibelkritiskt axiom att bibliska författarna hela tiden bygger på andra källor, och bibeln som endast ett mänskligt dokument betonas. Tron på att Bibeln är Guds uppenbarelse leder i en annan riktning när man tolkar bibeltexterna.

Bibeln gör själv anspråk på historicitet, och jag kan inte se att teologernas argument omkullkastar den bilden. Jag har nu läst det Pekka skrivit, och Mackan, och man försöker visa att bibeltexterna om Adam och Eva inte behöver innebära historicitet. Jag förstår inte detta. Har läst texter av ett antal evangelikala teologer som så tydligt argumenterar för att bibeltexterna visar att Adam och Eva är historiska personer. Vi kommer nog inte längre i den frågan. Att hävda att Paulus hävdar att Adam bara är en symbolisk person, det går inte att läsa in detta i texterna, utan då är det utombibliska fakta som är vägledande för tolkningen.

Men varför är då historiska bakgrunden viktig? Pekka menar att det har inte någon betydelse om Adam och Eva och syndafallet var verkliga historiska händelser. Men återigen, det bygger på kristna trons och bibliska uppenbarelsens karaktär. Kristen tro är att Gud har uppenbarat sig i historien och agerat i historien. Kristen tro är inte bara moral, och idéer och andliga upplevelser. Det är Edens lustgård, det är Adam och Eva, det är Exodus, det är kung David, det är Jesus som blev människa och förutsagd av alla profeterna genom hela GT. Korset och uppståndelsen, himmelsfärden, allt har hänt i historien. Och Gud har lovat att gripa in i historien. Börjar vi omvandla delar av detta till icke-historiska myter börjar vi tolka om hela kristna tron.

Vad är problemet med att läsa bibeltexten om Adam och Eva som historiska personer? Det stora problemet för teologerna tycks vara att det inte stämmer med modern naturvetenskap.

Jag tror att den stora skillnaden här ligger i att jag har både en annan bibelsyn och vetenskapssyn än de teologer som yttrat sig i debatten och kritiserat min ståndpunkt. Kanske också olika syn på Guds ingripande i människans liv och historia.

Som jag har upprepat många gånger i denna diskussion så företräder jag inte alls någon vetenskapsfientlig hållning. Däremot ser jag vetenskapens begränsningar och jag tror inte alls på att vetenskapen ska vara den nya sekulära Guden. Kommer vetenskapen fram till en genuint sann kunskap kan den aldrig vara i motsägelse med Bibeln som är Guds ord, och ordet från universums och mänsklighetens skapare som har all kunskap. Finns det en motsägelse beror den på att vi feltolkat Bibeln eller att vetenskapen har kommit fram till felaktiga eller ofullständiga slutsatser. Man bör också komma ihåg att vetenskapen ständigt förändras. Dagens ledande teorier kan vara passé om 50 år.

Handlar det ändå inte till sist om val av världsbild, som jag hävdat många gånger. Och att det inte går att pressa in vare sig Bibelns budskap eller kristna tron i en modernistisk världsbild. En sekulär bibelvetenskap styr i den riktningen, Bibeln tolkas alltmer i mänskliga, sekulära och modernistiska termer.

Tycker också att teologerna driver vandringsmyter i den här typen av diskussioner. T.ex. att det var en annan historiesyn på GT:s tid, Mellergård driver även tesen att det var en annan historiesyn även på NT:s tid, där man inte var så noga med historiska fakta, och inte hade en syn på historien att den handlar om personer som faktiskt existerat, att de har sagt det som nedtecknats, och de händelser som beskrivs faktiskt har inträffat. Min bild är att den judiska traditionen är ytterst historiemedveten och skriver historia som ganska mycket liknar hur vi gör det i modern tid. Jag efterfrågar fortfarande den forskning och argument som visar att detta inte stämmer. Pekka hävdar att Paulus och Jesus inte var så noga med historiciteten när de tog upp om skapelseberättelsen, de talade utifrån sin kontext där historiska bakgrunden inte hade någon betydelse. Jag skulle gärna vilja se den forskning som belägger denna tes, vilken forskning lutar sig Pekka emot när han gör det påståendet. För mig liknar det alltså mest en teologisk vandringsmyt som ofta påstås i skrifter av teologer, men jag ser aldrig de vetenskapliga beläggen för påståendena.

Jag undrar också över genreforskningen, vad är grunden till att man klassat om ett antal bibeltexter till andra genren än vad som var rådande tidigare. För mig låter det mest som att föra in liberalteologin bakvägen i evangelikal forskning. Övernaturliga inslagen i Bibeln där händelserna inte kan förklaras enligt gällande naturlagar, då har bibeltexten blivit en annan genre, med icke historisk förankring.

Och så denna ständiga tes, att det är först med upplysningstänkandet och moderniteten som man började ställa frågor om historiciteten och Bibelns ofelbarhet. Även här efterlyser jag den forskning som ger belägg för tesen, jag har frågat efter detta ett antal gånger i diskussioner med teologer men får aldrig något svar. Menar man t.ex. att lutherska ortodoxin på 1600-talet inte läste in historicitet i bibeltexterna, t.ex. angående skapelseberättelsen, eller Jona, eller Exodus eller någon annan biblisk berättelse vars historicitet är kontroversiell i modern teologi. Bibelns ofelbarhet var väl ett axiom före upplysningstänkandet, så att det inte ens behövde slås fast – eller?

Bruno Frandell visar i sin utmärkta text i ”Bibeln – myt eller sanning”, om teologins förskjutningar senaste 150 åren. Liberala teologin började ju driva detta med avhistoriseringen redan på 1800-talet. Det finns ju inte något nytt i detta att evangelikaler börjar problematisera historiciteten i 1 Mos 1-11. En av galjonsfiguerna i denna rörelse, Peter Enns, han ifrågasätter historiciteten i mycket mer än så i GT. Det är fortfarande en ganska ny och relativt marginell strömning med detta bland amerikanska evangelikala teologer. Men som sagt, inget nytt, utan det handlar mer om att evangelikal teologi anpassar sig i riktning mot äldre liberal teologi.

Mellergård visar också i sitt inlägg att detta handlar om mycket mer än Adam och Evas historicitet. Det handlar om bibelsyn och hur vi tolkar och förstår Bibeln. Därför hänger den här diskussionen ihop med andra teologiska diskussioner. Mitt skrivande senare år har ju handlat i stor utsträckning att försvara bibeltro och kristna doktriner. Både boken ”Efter detta” och ”Inte utan korset” har handlat om denna sak. Teologiska förskjutningarna i modern tid handlar ju i stor utsträckning om att formulera teologin så att den blir mer rumsren och anpassad till det moderna tänkandet. Tron på ett ställföreträdande strafflidande passar då inte in, försoningsläran tolkas om, tron på eviga straff passar inte in, den läran tolkas om. På liknande sätt tolkas bibeltexter med övernaturliga inslag och som inte stämmer med moderna naturlagar tolkas om, och bibeltexten anses fortfarande vara Guds ord, men får en annan genre, så att man inte behöver läsa texten historiskt eller bokstavligt. En annat aktuellt exempel är omtolkningen av kristna äktenskapssynen som pågått senaste 25 åren, och som drivs av akademiska teologin. Att tolka om Bibeln efter tidsandan. Det var ju exakt det som naziteologerna ägnade sig åt på trettiotalet, vilket jag och Micael Grenholm visar i vår bok, ”Jesus var också flykting”.

Jag ser ett tydligt mönster i alla dessa teologiska förskjutningar.

Mellergårds övergripande tes som jag uppfattar honom är att moderna naturvetenskapen ska vara det avgörande kriteriet för hur vi tolkar Bibeln och vad som anses vara historiskt sant i Bibeln – det är ju den klassiska liberalteologiska hållningen. Problemet är att ska man följa det kriteriet blir det inte särskilt mycket kvar av Bibelns innehåll. Det går inte att förena med modern naturvetenskap vare sig tron på inkarnationen, uppståndelse, det ställföreträdande strafflidandet på korset, uttåget ur Egypten, de under som profeterna Elia och Elisa utförde, Jesu mirakler, miraklerna i Apostlagärningarna, tron på änglar, tron på demoner, tron på Djävulen, profeten Daniels förutsägelser om framtiden, profeten Jesajas förutsägelser om framtiden, ja listan kan göras lång. Frågan är då var man drar gränsen, vad ska omtolkas i skriften utifrån modern naturvetenskap och vad ska få vara kvar, även om det inte stämmer med moderna tänkandet.

Jag nämnde i en mening i en bloggkommentar att Pekka var en del av EFK:s etablissemang. Det kanske inte var den mest genomtänkta formuleringen, men det jag menar är att man har ett stort inflytande i EFK om man är rektor för missionsskolan, och det inflytandet kan finnas kvar även när man har avgått från sitt uppdrag. Det jag menar rent konkret är att jag tror att Pekka har stöd för sin hållning från en rad ledande EFK-are, reaktionerna i sociala medier på denna debatt ger stöd åt den tesen.

Pekka tar upp att en bokstavlig läsning av släkttavlorna leder till en datering av jorden och mänskligheten på 6000 år och det är orimligt. Jag kan tyvärr inte svara på detta. Jag kan inte säga med säkerhet hur heltäckande släkttavlorna är. Jag tror på en Gud som kan skapa universum med sitt ord, och som ska skapa nya himlar och en ny jord i framtiden, och jag är inte helt övertygad om att dagens forskare med sina mätmetoder nödvändigtvis hamnar rätt när de ska bedöma jorden och mänsklighetens ålder. Men mitt svar är kort och gott, jag vet inte. Jonas Melin har i en bloggtext i anslutning till denna debatt redogjort för fyra kristna hållningar till urhistorien, ungjord – som Jonas själv ansluter sig till, det är den snabba varianten som Pekka avfärdar 6000 år. äldrejordvarianten – med en mycket lång skapelse under miljarder år, och där tidsbegreppen i skapelseberättelsen tolkas symboliskt. En tredje variant är tron på utvecklingsläran men att Gud grep in i utvecklingen och skapade Adam och Eva. En fjärde variant är att tolka skapelseberättelsen rent symboliskt och att Gud skapade enligt de riktlinjer som moderna naturvetenskapen slår fast och att det inte finns två unika urföräldrar till skapelsen. En svårighet med fjärde varianten är hur man får in något syndafall i modellen. Mellergård ansluter sig uppenbart till den fjärde modellen.

Den fjärde modellen tar jag avstånd ifrån för den krockar helt med Bibelns bild enligt min mening. Jag överlåter till andra att debattera de tre första modellerna, vilken som är mest trolig. Jag saknar kunskaper för att ha en genomtänkt ståndpunkt i frågan.

Till sist. Tron på Adam och Eva och syndafallet i historien har helt präglat den väckelsetradition som Evangeliska Frikyrkan finns i. Både Örebromissionen och Helgelseförbundet har präglats av denna förkunnelse. Det har präglat hela den moderna evangelikala rörelsen där man kan lyfta fram Billy Graham som den ledande gestalten. Jag inser ju att Pekka har stort stöd i sina ståndpunkter. När har teologin förändrats och hur har detta kommunicerats, hur har besluten fattats?

Det är egentligen min huvudfråga. Min avsikt med denna diskussion är inte som Sune Fahlgren tycks tro att exkludera. Utan att bättre definiera hur rörelser som bekänner sig till bibeltrohet, evangelikalism och Lausannedeklaration m.m, hur formulerar man sin teologi och hur förändrar man i den.

Jag har suttit i Evangeliska Frikyrkans styrelse i 16 år och jag har inte ens känt till att Pekkas tankegångar och syn på Bibeln är ganska utspridda i våra egna kretsar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inspirerande samling idag på förmiddagen med EFK:s nystartade församlingsplanterar-hubb i Stockholm. Jag gav ett bidrag i samlingen och talade om betydelsen av apostolisk-profetisk input i att grunda församlingar. Det behövs en apostolisk vision och kraft för att bedriva kristen verksamhet som handlar om sändande, pionjärarbete och nyplanteringar.

Snart kommer mitt genmäle till Mellergård, sedan blir det Mackan. Medan ni tålmodigt väntar så kan ni läsa min ledare i Världen Idag idag, den handlar inte om Adam och Eva utan om den bakomliggande och övergripande frågan om bibelsyn och bibeltro. Här är ledaren.

Jag sitter nu och lusläser Pekka Mellergårds slutreplik i Dagen, med ambitionen att ge någon form av kommentar. Måste nog ärligt säga att det är en rejäl sågning som Pekka levererar. Den bibelsyn jag försvarar hindrar både folk från att bli kristna, och kristna lockas bort från Bibeln enligt docent Mellergård. Han till och med använder ordet galenskap när han diskuterar den hållning jag har till de bibliska texterna. Och Mackan vill att jag ber Pekka om offentlig ursäkt då jag menar att det inte är förenligt med Lausannedeklarationen att hävda att Adam och Eva inte är historiska personer.

Det här tål att fundera på. Kruxet är att vi egentligen diskuterar hela teologins och bibelsynens utveckling senaste 100-150 åren, detta konkreta fall är ju uttryck för mycket vidare frågor är Adam och Evas historicitet. Förhållande Bibel-vetenskap, verbalinspirationen, Bibelns ofelbarhet, vad innebär det att vara evangelikal, en rad sådana frågor berörs av denna diskussion.

För att göra blogginläggen hanterliga kommer jag att skriva en kommentar till Mellergård, och ett annat blogginlägg då jag kommenterar det Mackan skrivit.

Jag rekommenderar läsning av Bruno Frandells utmärkta text i boken ”Bibeln – myt eller sanning”, som kom ut för cirka 2 år sedan, där jag skrivit ett kapitel. Frandell har där ett omfattande kapitel med titeln ”Nedslag i bibelsynsdebatten under svenskt 1900-tal”. Har nämligen läst det kapitlet igen under senaste veckan. Ger bra inramning till denna diskussion.

Ska jag vara riktigt ärlig har jag blivit ganska tagen på sängen över denna debatt. Det beror nog på att jag inte har studerat teologi på akademisk nivå. Jag har ju dock läst en hel del utmärkt evangelikal teologi, Wayne Grudem, Seth Erlandsson, John Stott, Al Mohler, the Gospel Coalition, Francis Schaeffer, Michael Bird – för att nämna det jag just nu kommer på, och där förekommer inte tanken på att Adam och Eva inte är historiska personer. I de församlingar och kristna konferenser jag besökt och deltagit i, under hela mitt liv, har det aldrig predikats på annat sätt än att det handlar om historiska personer.

Jag trodde ärligt för en månad sedan att detta var en ganska självklar uppfattning i kristna kretsar som uppfattar sig som evangelikala och ansluter sig till Lausannedeklarationen. Så därför har jag blivit tagen på sängen av diskussionen.

Jag lever ju rent akademiskt inte i teologins värld, utan i klimatforskningen, energiforskningen och miljöforskningen. Fantastiskt spännande områden och där man trevande ständigt försöker nå fram till ny kunskap genom mätningar och systematiska undersökningar av olika slag. När forskning över vad som händer i vår värld just nu är så osäker och trevande och ständigt revideras, har jag så svårt att förstå alla som uttrycker sig så tvärsäkert om vad naturvetenskapen har att säga om urhistorien.

 

Diskussionen om Adam och Eva har nu pågått i över tre veckor för min del. Den började med en mening i en ledare jag hade i Världen Idag i början av januari där jag skrev problematiserande om teologins utveckling. Jag avslutade artikeln med följande mening: ”Ett teologiskt seminarium som till exempel lär ut att första delen av 1 Mosebok är en gammal myt, utan historisk förankring, är präglad av liberalteologi. Bibeltroende kan inte ge stöd till en sådan verksamhet.”

Jag kommer försöka avsluta debatten för min del endera dagen genom att kommentera Pekkas slutreplik i Dagen och Mackans gästblogginlägg.

Nu har Pekka Mellergård svarat i Dagen på min artikel och genmäle till hans första artikel. Har gjort upp med Carl-Henric Jaktlund hos Dagen att det också är slutrepliken. Normal praxis är ju att den som inleder debatten har rätt till slutrepliken, och i Dagens spalter var det Pekka som inledde debatten.

Jag kommer dock att skriva en kommentar på min blogg, och både kommentera det Pekka skrivit och det Mackan skrivit, samt försöka följa upp frågor som ställts till mig i samband med denna debatt. En fråga som dykt upp är hur jag kunde hävda att Pekka är en del av EFK-etablissemanget då han slutade på Örebro missionsskola för fyra år sedan.

Den frågan är invecklad att svara på, ska återkomma till den. Jag ser inte etablissemang som ett skällsord, även om det ibland används på det sättet. Utan uttrycker bara det enkla faktum att det i alla organisationer finns en elit, den kan vara både formell och informell. Man kan höra till etablissemang även om man kliver av formella uppdrag, om man är en inflytelserik opinionsbildande röst inom en organisation. Men jag återkommer till detta.

Mackan Andersson, omsorgsofficer inom Frälsningsarmén har fört fram kritik mot mitt sätt att bemöta Pekka Mellergård. Jag har ju som praxis att låta mina kritiker komma till tals genom bland annat gästblogginlägg, har gett Mackan möjlighet till detta. Här följer hans inlägg. Jag avstår från att säga något mer just nu, avvaktar Pekka Mellergårds slutinlägg i Dagendebatten innan jag säger något mer.

Ett öppet brev till Stefan Swärd

Hej Stefan

Du har nu några gånger startat debatter kring historiciteten i vissa Bibeltexter. Nu senast handlar det om huruvida Adam och Eva var historiska personer och vid tidigare tillfällen har det handlat om Jona. Jag vill bemöta din ståndpunkt här och också redogöra för en massa andra möjliga uppfattningar i frågan.

Men jag vill börja i en annan ände – nämligen en ton som jag uppfattar som problematisk.

Jag vet att du är pastor, men inte teolog i bemärkelsen ”klassiskt skolad i teologi”. Därför vill jag börja i detta, pastorala, ärende.

Jag är själv är evangelikal. Jag har en bakgrund i en Bibelskola där du själv undervisade i mitten av 90-talet. Jag har senare läst på SALT och ÖTH. Innan jag också läst i Lund och Uppsala. Min kristendom är frikyrklig, mer än något annat. Jag blev frälst i en karismatisk församling och har erfarenheter från flera frikyrkor. Jag gick ur Svenska Kyrkan för mer än ett decennium sedan, då jag upplevde att det var onödigt att ”betala till McDonalds och äta på Burger King”.

Jag säger inte det här för att på något sätt framhålla min egen förträfflighet, utan för att du ska se varifrån kritiken kommer. Jag är inte någon flummig liberalteolog.. Mina rötter är i samma mylla som dina. Ganska exakt, till och med. Men mina slutsatser är andra än dina.

Och därför, Stefan, vill jag börja med kritiken mot hur du behandlar dina kristna syskon.

Du skriver i Dagen 170124 ”Jag har svårt att begripa hur en icke-historisk syn Adam och Eva och syndafallet ryms inom Lausannedeklarationens Bibelsyn” Jag vill börja här – även om det kan kännas som en meta-debatt. (Alltså en debatt om hur vi för debatten. )

Lausannedeklarationen hänvisar inte till Genesis kapitel 1 och 2. Inga bibelverser därifrån ges ens som referens kring hur man resonerat sig fram till sina formuleringar.[1] Dokumentet citerar inte ens idéer därifrån bortanför att människan är skapad till Guds avbild och i behov av frälsning – något som alla kristna syskon i de här debatterna varit överens om.

Dokumentet för alltså inte fram en specifik tolkning av Skapelsetexten som bärande eller viktig för förståelsen av Evangelium. Jag hävdar att den inte ens antyder något sådant. Det handlar helt enkelt om andra saker.

Du skriver senare i samma text; ”Det är Jesus, Lukas och Paulus som påstår att Adam och Eva var historiska personer, det är den avgörande grunden för den bibeltroende”. Alltså – håller man inte med dig här går man emot Paulus, Lukas och självaste Jesus och tror helt enkelt inte på Bibeln.”

Men det är viktigt att även här se på de texter som du hänvisar till. Ingen av dem gör anspråk på att avgöra en dispyt kring huruvida Skapelseberättelsen är mytisk. I stället citerar både Jesus och Paulus Skapelseberättelsen när de talar om etik på det äktenskapliga området. De handlar om Trohet, för att Gud skapade dem till Man och Kvinna.

Lukas släkttavla verkar finnas med av flera skäl. Att läsa den som intäkt för att Adam och Eva var historiska personer är en möjlig läsning. Men.

Det finns ett stort ”men”.

Du själv antyder att släkttavlan kan innehålla hål. Det är en rimlig åsikt, om vi inte förutsätter att Jorden och mänskligheten är mycket yngre än vad majoritetsuppfattningen är idag.

På vilket sätt är den i så fall historisk? Om den faktiskt saknar information – kan det vara för att visa på något annat än vad vi menar med historicitet? Är det rimligt att ställa frågan ”Varför är det här med i texten, om den historiska krönikan är inkomplett?”

Jag menar att texten, som den finns bevarad idag, säger något viktigt. Jesus är ättling till de första människorna – Ordet har blivit Kött. Mänskligheten har allt sedan starten fallit. Gång på gång. Även om Jesus är ättling till David, är han också ättling till andra som är svårare att ta till föredömen. Det här är det sammanhang Jesus föds in i – en fallen mänsklighet, kapabel till både ont och gott. Och titta – dessutom stämmer profetiorna på honom. Allt detta säger släktkrönikan. Utan att, menar jag, ta ställning till huruvida Adam och Eva faktiskt funnits.

Den tolkning som du, Stefan, vill göra förutsätter att man hoppar över generationer eller en väldigt ung mänsklighet. Båda de förklaringarna känns mer långsökta.

Men här vill jag göra min poäng: Låt mig understryka att jag skulle aldrig ifrågasätta din tro på grund av skillnad i tolkning här.

Jag vill också påminna dig om att jag inte övergett texten, inte citerat någon utombiblisk källa eller liknande, utan enbart ställer frågor om texten, som den faktiskt står. Både du och jag tror fortfarande att texten kan uttolkas av Anden så att den ger liv. Vi är båda kristna.

Om du håller fast vid att den måste läsas historiskt, måste jag fråga dig varför du tror att flera generationer saknas eller om du faktiskt tror att mänskligheten är mycket yngre än den är.

Och här vill jag att du ber dina meningsmotståndare om ursäkt. Att antyda att de inte är goda evangelikaler för att de inte läser texterna – Lausannedeklarationen och de bibeltexter som hänvisar till Skapelsen på samma sätt som du – anser jag är otroligt problematiskt. Det får dig att framstå som epistempologiskt stöddig, något som jag tidigare inte ansett dig vara.

Måste jag tro att Adam och Eva var historiska för att förstå Frälsningen?

Kort svar – nej.

Det finns en massa skäl, mer allmänt teologiska och flera Bibelexegetiska till varför det inte är nödvändigt.

Men det första skälet för att det inte nödvändigt är att i så fall skulle de flesta kristna vi hört talas om genom historien inte vara kristna. Det finns bokstavligen hur många exempel som helst på människor som inte haft tillgång till en hel Bibel när de blivit kristna.

Före 1400-talet är det inte så svårt att förstå; Bibeln fanns inte tillgänglig mer än för väldigt, väldigt få. Franciskus hade exempelvis inte egen tillgång till Gamla Testamentet, alls, och enbart Markusevangeliet bland evangelietexterna, när han grundade sin Orden. Men som sagt – exempellistan kan göras mycket, mycket lång.

Efter 1500-talet börjar iofs Bibeln översättas till folkspråken, men en allmän skolgång och högre grad av läskunnighet bland allmogen är flera hundra år senare.

I praktiken förutsätter en sådan syn på uppenbarelse om syndanöd och frälsning – att en specifik (historisk) tolkning av Skapelseberättelsen krävs – att människor i allmänhet inte kunde bli frälsta, på riktigt, före sisådär 1850. Vilket naturligtvis är nonsens. Det faller på sin egen orimlighet.

Människor kan bli övertygade om synd, utan att ta ställning till Fallet som en historisk händelse. Och människor kan därför undfå Frälsningen från sin synd, genom att acceptera Jesus. Oavsett historicitet kring Adam och Eva.

På samma sätt kan vi konstatera att människan ”alltid” syndat. Att i det läget hävda att det gör skillnad om vi tror att ”nej, det fanns faktiskt nästan kanske ett dygn i början då två människor klarade att leva utan synd” eller inte… Ja, att skillnad i denna i sammanhanget nästan semantiska fråga gör skillnad på synen på Frälsningen, rent principiellt, blir petimäter-pedantisk. Och sådan är inte Jesus.

Vi kan skaffa oss den visshet vi behöver kring människans synd i stort och vår egen synd i synnerhet, utan att anamma en historisk tolkning av Skapelseberättelsen. Adam och Eva kan alltså vara symboler och Fallet som en specifik händelse också, utan att det på något sätt ändrar det faktum att Synden är en realitet, en destruktiv realitet som vi måste räddas från. Det räcker att se oss omkring. Synden är en realitet, oavsett de historiska omständigheter som utgör dess eller vårt ursprung.

Jag kan nu gå in i de specifika texter som du själv angett där Skapelseberättelsen använts som exempel av personer i NT och förklara hur den används där och konstatera, fall för fall, hur betydelsen av de texterna inte ändras oavsett inställning till grad av symbolik eller historicitet vi ger Adam och Eva. Men det här brevet är redan orimligt långt – jag ber om ursäkt för det.

Men jag vill avsluta så här;

För mig personligen är det inget stort problem vad du anser i sakfrågan. Du behöver inte anamma en syn på de här texterna för att räknas som seriös. Ännu mindre för att räknas som syskon.

Men det är ett stort problem hur du hanterar meningsskiljaktigheter.

Att hävda att en historisk läsning av några av Skapelseberättelsens detaljer – du anger själv att du är osäker på vilka detaljer som är mer symboliska – avgör vilka som är evangelikala eller att det skulle destabilisera centrala kristna dogmer, ja att det skulle kunna leda till dominoeffekter där till slut hela Evangeliet går förlorat, det är sådana överdrifter att det hade varit skrattretande om det inte vore så allvarligt.

Du bör be Pekka Mellergård om ursäkt, offentligt, för det uttalandet och övriga motdebattörer också. Det är ett angrepp på deras person. Det är inte ett angrepp på deras dogmatik. Du gör det dessutom genom att hänvisa till dokument – Bibeltexter och Lausannedeklarationen – som inte säger det du menar att de säger. Inga av texterna adresserar Bibelsyn ens i svepande ordalag.

Med vänlig hälsning

/Mackan Andersson

[1] https://www.lausanne.org/sv/lausannedeklarationen/lausannedeklarationen

 

 

 

 

 

Här är mitt genmäle till Mellergård i Dagen. Har verkligen ansträngt mig att vara saklig och undvika all form av personkritik. För er kännedom – jag och Pekka har haft direktkontakt också senaste dygnet, vi är båda måna om att detta inte ska uppfattas som någon personstrid. Men visst har vi ganska olika uppfattningar i grundläggande teologiska frågor.



Subscribe to Stefan Swärd