Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Min kortfattade ledare om Gazakrisen har medfört flera kommentarer på min blogg, från Micael Grenholm, dessaminstabröder och Rolf.

I en kortfattad ledartext kan man inte ta upp alla aspekter av denna svåra konflikt.

Fakta är att det är en krigssituation som råder mellan Israel och Gaza. Sedan 2005 har Hamas skjutit 14.000 raketer mot Israel. I år, och det som föranledde Israeliskt motangrepp var det 450 raketer. Dessa har olika räckvidd, men når majoriteten av Israels befolkning. Att de inte orsakar större skada än vad de gör, beror på Israels starka militära försvar och högteknologiska anti-missil-system. Men det skapar ett ständigt hot för Israels befolkning. Det är omöjligt att säga när dessa raketer kan bli ännu träffsäkrare och orsaka större skada för Israel.

Enligt alla internationella regler har varje civiliserat samhälle rätten och skyldigheten att skydda den egna befolkningen. Israels regering har ett ansvar att skydda den egna befolkningen mot dessa angrepp.

Men det verkar som om Israels alltid ska bedömas utifrån någon annan måttstock. Om vi tänker oss tanken att något annat västland utsatts för motsvarande hot och angrepp, skulle någon ifrågasätta landets rätt att försvara sig, och att undanröja militära hot – i detta fall raketer och raketbaser?

Hur ska Israel annars försvara sig mot dessa angrepp, om man inte får göra något mot de vapen som riktas mot dem? Det råder en nästan total politisk enighet i Israel om detta försvar av egna befolkningen, att hävda att det bara är en högerregerings politik är inte korrekt.

Om vi tänker oss tanken att Sverige eller något annat västland skulle utsättas för motsvarande beskjutning, jag tror inte att någon demokratisk regim skulle överleva om man inte gick in för ett militärt försvar för att undanröja hotet mot den egna befolkningen. USA anses ju ha rätten att mer eller mindre sätta igång världskrig när man blir angripet, och få med sig världsopinionen på militära insatser i andra delar av världen, när man blir angripet.

Men Israel ska alltså inte få försvara egna befolkningen mot 14.000 raketer? Det råder en märklig moral i debatten om internationella politiken.

När det gäller ockupationen av Gaza drog sig ju Israel ur Gaza 2005 helt ensidigt, utan någon form av fredsuppgörelse eller motprestation. Så länge Hamas-regimen har som mål att krossa Israel, och faktiskt försöker göra saker för att främja detta, är det inte rimligt att kräva av Israel att de skulle undanröja en extern kontroll över Gazaremsan, t.ex. i form av en blockad.

Ockupationen på västbanken är en annan fråga, och är mer komplex, men man måste ändå positivt värdera att Israel har tagit ett så stort steg att häva ockupationen av Gaza, det verkar dock inte mötas med någon större tacksamhet från motparten.

Jag är inte så naiv att jag tror att Israels militär i alla lägen agerar perfekt. Det är alltid svårt mänskligt lidande och en djup tragik i alla väpnade konflikter.

Men enligt min mening är Hamas det stora problemet, inte Israel.

Kampen mellan Israel och Gaza är en kamp mot en totalitär, fascistisk och antisemitisk regim. Om man ser Israel som det stora problemet och boven i sammanhanget, blir det ju ett indirekt stöd till den fascistiska och antisemitiska regimen, deras brott och skuld tonas ner när det är Israel som problematiseras.

Vi är alla eniga om att det är en djup tragik när civilbefolkningen blir offer i en sådan konflikt, på liknande sätt som när tyska befolkningen blev ett fruktansvärt offer för den egna fascistiska och antisemitiska regimen.

Israel har sedan 1948 visat att man gång efter gång är beredd till stora eftergifter för att nå fred, och man är beredd att upphäva ockupation om man får långsiktiga garantier för fred och skydd för den egna befolkningen. Man bör komma ihåg att Israels befolkning inte bara är judar, den arabiska andelen handlar om över 1 miljon invånare, även de skyddas av att man försöker skydda egna befolkningen.

Israel hävde t.ex. hela ockupationen av Sinai 1979 då man fick tillstånd en fredsuppgörelse med Egypten, en uppgörelse som fördömdes av hela arabvärlden, och inte minst av palestinierna. Den egyptiske presidenten blev dessutom mördad för att han slöt fred med Israel.

När man bedömer Israels handlande bör man komma ihåg att de inte har Norge som grannland.

 

Jag har under många år varit i opposition mot den hållning till Israelfrågan som varit den dominerande i etablerad svensk kristenhet. Svenska Kyrkan, Diakonia, Bilda – Frikyrkliga studieförbundet och andra kristna organisationer har enligt min mening under många år fört en ensidig propalestinsk linje, och har haft en hållning som helt legat i linje med politiska vänstern, vänster om socialdemokraternas mittlinje.

Vid ett antal tillfällen har jag reserverat mig, bland annat vid en ekumenisk konferens för fyra år sedan, då det endast var jag, professor Jesper Svartvik i Lund och pingstpastorn och teologen Göran Lennartsson som reserverade oss mot de ensidigt propalestinska skrivningarna i det dokument och slutsatser vi då tog fram.

Jag är inte någon skrivbordstyckare, jag har gjort tre omfattande resor i Israel och noga samtalat med de olika parterna i konflikten. Även jag har varit vid vägspärrar, i Betlehem, har varit bland en massa israeliska stridsvagnar på Västbanken, dessutom har jag tagit del i omfattande forskning om konflikten.

Idag skriver jag en ledare i Världen idag om den aktuella Gazakonflikten.

Under min tid som doktorand i Statskunskap 1980-84 intresserade jag mig särskilt för mellanösternkonflikten. Min avhandling handlade inte om detta, men jag var i ett vägskäl att skriva om mellanöstern eller om svensk abortpolitik. Valde det sistnämnda.

Men hann ta del av en del forskning i internationell politik om mellanöstern och hann skriva en vetenskaplig uppsats om fredsförhandlingarna Israel-Egypten 1979.

Enligt min mening saknar den propalestinska opinionen både helhetssyn, ett bredare historiskt perspektiv och en tydlig kommitment till demokratiska värderingar.

Det är inte utan anledning som alla Israelprotester och alla Israelkritik ofta åtföljs av judehat och antisemitiska värderingar.

I ledaren idag ger jag en kortfattad beskrivning av hur jag ser på frågan.

Ulf Ekman har i senaste numret av tidskriften Keryx förklarat varför han valt att gå med i Katolska kyrkan. Hans artikel orsakar en hel del funderingar från min sida.

Artikeln innehåller inslag som jag helt och hållet kan hålla med om. Men den innehåller också inslag som jag inte alls håller med om.

Vid tiden för reformationen på 1500-talet så kunde man i varje fall i ett väst-perspektiv dela upp kristna kyrkan i tre delar, de historiska kyrkorna där Romersk-katolska kyrkan var den dominerande i ett västperspektiv. Den andra delen blev de nya reformatoriska kyrkorna med Luther och Calvin som de tongivande ledarna och teologerna. Som nordeuropé bör man dock vara tydligt medveten om att på våra breddgrader var det den lutherska varianten som slog igenom, inte den calvinska. I andra länder var det tvärtom. Den tredje delen var den baptistiska friförsamlingsrörelsen.

Den baptistiska grenen var då en liten förföljd minoritet. Den var inte bara förföljd av katolikerna utan också av lutheranerna.

Enligt min mening blev reformationen en halvmesyr, då resultatet i alltför stor utsträckning blev nationella institutionella kyrkor, ofta av monopolkaraktär, som företrädde religiöst tvång och förtryck.

Baptismen var en reaktion mot religiösa tvånget och förtrycket. Den traditionen värnade om friförsamlingstanken och människors religionsfrihet. Den lokala församlingsgemenskapen blev kristna kyrkans viktigaste uttryckssätt.

Det baptistiska arvet har i stor utsträckning präglat väckelserörelsen och utvecklingen av de mäktiga globala rörelserna av pingst-karismatisk, evangelikal och bapistisk kristendom. Tron på omvändelsedopet genom ett eget medvetet beslut har varit en avgörande markör för baptismen och pingst-karismatiska kristendomen som vuxit fram senaste 100 åren.

Det är den gren av kristna kyrkan där jag själv har mina rötter och övertygelser. Det innebär att jag har en annan syn på en rad grundläggande frågor i jämförelse med både katolska kyrkan och Svenska kyrkan. Med rötter i karismatiska väckelsen på 1960- och 70-talet lärde vi oss då att visa respekt för alla delar av kristna kyrkan, och vi lärde oss att upptäcka och respektera trossyskon i alla kyrkofamiljer, även om man inte har gemensamma ståndpunkter i allt. Det är utifrån det perspektivet jag diskuterar dessa frågor.

Den svenska frikyrkorörelsen har en stark förankring i det baptistiska arvet, med pietismen som en annan viktig influens. Svenska frikyrkosamfunden har även präglats av vårt lutherska arv, i varje fall läromässigt, även om frikyrkoväckelsen från 1850-talet innebar ett tydligt avståndstagande från Svenska kyrkans struktur som heltäckande folkkyrka.

Ulf Ekman ger ett antal skäl till varför han tar detta steg. Jag har ju tidigare hävdat att vi måste visa respekt för detta beslut och Ekmans eget vittnesbörd om att Gud leder dem i detta steg.

Vissa saker håller jag med om i det Ekman skriver. Jag delar kritiken mot protestantismens utveckling med en uppdelning i ett oändligt antal samfund, och dess svårigheter att i vår tid hålla fast vid grundläggande kristna läror, övertygelser och etiska ställningstaganden. Den brist på historisk syn och medvetenheten att kristna kyrkan är enda lång kontinuitet från nya testamentets tid, jag delar kritiken mot att den medvetenheten alltför ofta saknas i protestantiska kretsar. Jag delar också Ekmans kritik mot att var och en bara ska läsa Bibeln som det står och tolka den. Det behövs någon form av läroämbete i den kristna kyrkan, och det behöver finnas utanför den lokala församlingens ram. I väckelserörelserna har detta dock vuxit fram på ett naturligt sätt. Ekman har ju själv fungerat som ett läroämbete för den del av internationella trosrörelsen som har Livets ord i Uppsala som högkvarter. Lewi Pethrus hade den rollen i pingströrelsen, John Wimber för Vineyard. Man kan tro på läroämbete utan att hävda att det är biskopen av Rom som har den ställningen av tradition.

Det finns tre frågor i Ekmans ställningstagande och motiveringar som jag tycker finns anledning att problematisera utifrån ett baptistiskt-frikyrkligt perspektiv.

Handlar konvertering till Katolska kyrkan om att byta samfund vilket som helst. En pingstvän blir missionsförbundare eller en frälsningssoldat blir baptist? Detta handlar enligt Ekman om något mycket mer. Han skriver: ”Vi har mer och mer förstått att fullheten i Kristi kropp finns närvarande i den Katolska kyrkan och att denna kyrka faktiskt är den kyrka som Jesus instiftade här på jorden”.

Ekman skriver vidare: ”Det är nämligen Jesus vi har funnit på ett djupare sätt än någonsin än just i den Katolska kyrkan”.

Han skriver vidare: ”Frågan är vilket annat samfund som har samma sanningsanspråk, samma auktoritet, stabilitet och obrutna traditionslinje tillbaka till Jesus och apostlarna.”

Om påven skriver Ekman: ”Är jag då villig att ställa mig under påven? Ja, faktiskt! Dels behöver varje kyrka något överhuvud. Det är inte något konstigt med det. Dels tror jag att påvens ämbete; Petri ämbete, går tillbaka till aposteln Petrus och vad Jesus sa just till honom i Matteus 16:16-18. Petrus blev på ett unikt sätt kallad för ”klippan” och det var jut han som fick sig tilldelat himmelrikets nycklar. Petri ämbete har historiskt gått i arv genom påveämbetet och denna klippa är nödvändig för att kyrkan skall ha ett centrum, en grund och en enhetsprincip”.

För en baptistisk frikyrkokristen med karismatisk fokus blir detta helt omöjligt. Den karismatiska kristendomen finns i alla kyrkor och samfund, hos en del mer, en del mindre – det finns en utbredd karismatisk strömning inom Katolska kyrkan. Det handlar inte om man hängt upp en skylt ”karismatisk” eller ”pingstkyrka” utanför dörren.

Men frågan om kyrkans struktur och ledarskap krockar här. Katolska kyrkans självbild är något helt annat än andra kyrkor och samfund som inte ser på sig själva som kyrkan med stort K.

Det är inte möjligt utifrån Bibeln att fastslå denna struktur för kristna kyrkan och dess ledning. Biskopen av Rom växte fram som en viktig ledare i tidiga kristna kyrkan men att utifrån detta hävda att den som innehar denna tjänst är global ledare för kristna kyrkan är en kyrklig tradition, inte grundat i den bibliska uppenbarelsen. Det finns ju betydligt fler kyrkor med gamla rötter i den tidiga kristenheten. Och det är inte självklart när man argumenterar för kristna kyrkans historiska kontinuitet, att det är utifrån biskopen av Rom där man ska dra tråden tillbaka till första kristna generationen, vi har ju också den ortodoxa kyrkan, och andra kyrkor t.ex. koptiska kyrkan.

Enligt min mening finns det inte något bibliskt stöd för att den kristna kyrkan ska ha en enda global ledare. Lokala församlingens ledarskap har ett suveränt ansvar för lokala kristna församlingen, men behöver söka stöd av övergripande mobila tjänster som apostlar, profeter och lärare. Katolska kyrkans struktur och ledning har vuxit fram utifrån traditionen, inte utifrån en tydlig uppenbarelse i skriften.

De som är med i Hillsong har ytterst Brian Houston i Sydney som ledare och pastor, att det finns en global ledare är vanligt i ett antal samfund, t.ex. i Frälsningsarmén eller Anglikanska kyrkan. Men det är en annan sak än att se biskopen av Rom, d.v.s. påven som global ledare för den kristna kyrkan i en unik särställning.

Baptismen och väckelserörelsernas tradition pekar på en helt annan kyrkosyn och kyrkostruktur där lokala församlingens gemenskap hamnar i fokus.

Det finns tre viktiga punkter där en baptist-evangelikal-frikyrklig skiljer sig från katolska kyrkan, och dessa skiljaktigheter gäller även protestanter i allmänhet.

1. Påvens ledarroll i den globala kyrkan och Petri-ämbetet.

2. Katolska kyrkan som den ursprungliga kyrkan som Jesus grundade.

3. Att inte bara Bibeln utan både Bibeln och traditionen är vägledande och avgörande för kyrkans tro och lära.

Sedan finns det punkter där protestantiska statskyrkor ligger närmare katolikerna än frikyrkliga i allmänhet, t.ex. dopsynen och folkkyrkotanken, där Katolska kyrkan med företräder en allmän folkkyrka.

De tre punkterna ovan försvarar Ulf Ekman aktivt i artikeln, och det förvånar mig, jag hade nog trott att hans steg in i Katolska kyrkan handlade om att sprida den karismatiska kristendomen med fokus på trosförkunnelse. Jag hade lättare välsignat detta steg om Ekmans motivering varit att Gud leder oss vidare, och vi ska nu vara verksamma i Katolska kyrkan. Det hade jag kunnat köpa. Men att hävda: ””Vi har mer och mer förstått att fullheten i Kristi kropp finns närvarande i den Katolska kyrkan och att denna kyrka faktiskt är den kyrka som Jesus instiftade här på jorden”. Här kan inte jag hänga med i svängarna.

Traditionens vägledning tar sig också uttryck i synen på sakramenten, i synen på Maria, skärselden m.m, specifika katolska läror där man även enligt egen mening går längre än vad det finns utrymme för i bibeltexterna. Här kan jag som evangelikal kristen inte hänga med i svängarna, det innebär ju att vi kristna idag förstår saker bättre och vet mer än de som skrev Nya testamentet. Vi har lätt att skapa oss utombibliska läror, även i protestantiska och karismatiska sammanhang. De katolska utombibliska lärorna har vissa frön i Nya testamentet, t.ex. läran om skärselden i 1 Kor. 3. Att hävda att en lära är villfarande är att gå långt, och jag är inte beredd att göra det. Har för lite kunskap om Katolska kyrkans specifika läror för att kunna fälla sådana omdömen.

Jag hör ju inte till dem som avfärdar Katolska kyrkan som villolärare. Jag respekterar det som en kristen kyrka som jag kan samarbeta med och dela gemenskapen med. Men det finns alltså en rad punkter där jag som evangelikal kristen med en baptistisk församlingssyn, har en radikalt annorlunda uppfattning.

Ulf Ekman berör inte alls i sin artikel reformationens stora strider och rättfärdiggörelsen av tro. En fråga där protestantiska kyrkor och katolska kyrkan har närmat sig varandra, men där skillnader kvarstår. Det är en annan punkt som är viktig att väga in i dessa jämförelser.

Hur som helst, jag tackar Gud för alla Ulf Ekmans insatser för svensk kristenhet senaste 35 åren och önskar paret Ekman allt gott i fortsättningen. Vissa delar av deras nya steg har jag förståelse för, vissa delar förstår jag inte, och håller inte med om.

Men så kan det vara ibland.

Samuel Östersjö, student vid Örebro missionsskola, har lagt fram en uppsats om Jesusrörelsen i Sverige. Man hittar den här.

Jesusrörelsen var ett fenomen under sjuttiotalet och jag var själv som mycket ung man engagerad i detta.  Omslagsbilden till uppsatsen visar ett demonstrationståg vi hade i samband med Jesusfestivalen 1974. Som 19-åring satt jag med i ledningsgruppen för denna, och finns med på bilden på höger sida som en ung och gänglig yngling med en väska över axeln. Någon som känner igen mig?

På bilden finns också med Ulla Östersjö-Jansson och Ylva Eggehorn som var två ledande profiler i Jesusrörelsen. Ulla är ju mor till Samuel.

Jag tror också att det är metodistpastorn Herbert Blomgren som går längst fram i tåget. Han avled redan under första delen av åttiotalet.

Samuel har skrivit en gedigen och ambitiös uppsats, med både omfattande referens till forskning, men också byggt på en egen intervjuundersökning med personer som var aktiva i ledningen för dåvarande Jesusrörelsen. Jag finns med bland intervjupersonerna.

Är nu på semester i Västerbotten tillsammans med hustrun med i snitt 30 grader varmt per dag.

Man träffar många norrlänningar/västerbottningar. Här är en av mina nya norrländska vänner. Hon har rest sig upp ur den djupaste dyn och är härligt frälst, och nyligen fött fem barn.

Jag uttryckte min respekt och välsignelse över att ta emot fem barn, och säga nej till att göra abort. Speciellt med tanke på att någon ansvarsfull pappa som hjälper till med att ta hand om barnen, helt lyser med sin frånvaro.

Hon har lovat att bli efterföljare till mig på twitter.

IMG_0213

 

Jul
26

Bloggkrasch

Min blogg råkade ut för någon form av bloggkrasch för cirka 10 dagar sedan. Kraschen berodde på att det är en ganska gammal blogg, jag har ju hållit på i sex år. Och viss programvara började bli gammal och sliten och till slut så klarade inte systemet av att fungera längre.

Stort tack till IT-pastorn Nils Bryntesson från Equmeniakyrkan som är min tekniske rådgivare som lyckats återskapa bloggen nu med en helt uppdaterad och fräsch programvara. De bortåt två tusen blogginläggen och 35.000 kommentarerna som skrivits under dessa sex år var väl förvarade i cyberspace någonstans, och Bryntesson har lyckats få fram backup på hela blogg materialet.

Nu ska allt vara i gång igen, och fungera bättre än tidigare.

Jag är tacksam för att inte något av materialet som skrivits på denna blogg under sex år har gått förlorat.

Senaste veckan har jag medverkat två gånger i media. Det var en ledare i Världen Idag i måndags om spänningen mellan sanning och enhet, en principiellt mycket viktig ledare. I en ledartext har man dock inte utrymme att utveckla resonemangen, men texten känns angelägen och man hittar den här.

Dessutom var jag intervjuad i tidningen Dagen i onsdags då man tog upp om näthat, och i vilken utsträckning kristna ledare känner av det.

Jag och hustrun är just nu i Oslo där vi är barnvakter åt vårt barnbarn, dottern och hennes man håller på och flyttar från Oslo till Bergen. Har ägnat mer tid i sandlådan senaste fem dagarna än vad jag gjort på senaste 22 åren.

Skriver på en kommentar över Ulf Ekmans artikel i Keryx om konverteringen till Katolska kyrkan. Ska försöka få klar den under kvällen, eller senast under morgondagen.

Skriver idag i Dagen om betydelsen av den lilla församlingen. Polemik mot för mycket fokus på megakyrkor. Motorn i kristenheten är den lilla församlingen och den helt vanliga pastorn, små församlingar är dessutom betydligt bättre struktur för att skapa gemenskap och göra människor involverade.

Har en ledare i Världen Idag, idag, om läget inför riksdagsvalet i september, och mini-analys utifrån Almedalen.

Har igår kväll och idag läst tidskriften Keryx. I detta nummer förklarar Ulf Ekman varför han valt att gå med i Katolska kyrkan. Det är en omtumlande läsning för mig. Han går uppenbarligen in i Katolska kyrkan med mycket öppna ögon, och accepterar  kyrkans teologiska system och självbild. Vissa av reflektionerna kan jag dela men på vissa punkter är jag mycket tveksam. Återkommer till denna fråga. Detta är en teologisk omsvängning av mycket drastiskt slag, om man jämför med var Livets Ord och Ekman befann sig för 25 år sedan.



Subscribe to Stefan Swärd