Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Under fredagskvällen lämnar jag Vänersborg och den underbara New Wine-konferensen, för att via Stockholm ta mig vidare till Gotland och Almedalen.

Har varit fyra dagar i Vänersborg och det har varit fantastiska dagar. Internationella gästtalare har varit Paul Harcourt, som är kyrkoherde i Anglikanska kyrkan i östra London, och Rob Dawkins, Vineyardpastor från Chicagotrakten i USA. Mycket inspirerande och andlig förkunnelse från dem.

Vill också särskilt nämna Tomas Seidals fantastiska seminarium idag om människovärde där han utifrån sin läkar- och forskningskompetens förklarade hur unik människan är, gav inblickar i vår cellstruktur bland annat, och visade med all tydlighet att människolivet börjar vid befruktningen. Det är inte en åsikt, det är fakta- hävdade Seidal med emfas.

Jag hade förmånen att hålla ett seminarium under torsdagen om den profetiska tjänsten, där jag gav inblickar både från Bibeln och från min samlade livserfarenhet. Att lyfta fram och erkänna profetens roll och betydelse menar jag är en av de viktigaste frågorna i svensk kristenhet.

Det unika med en New Wine-konferens är att den samlar kristna från alla kristna sammanhang, och det samlar längtande och hungrande kristna som har en gemensam längtan efter att mer lära känna Herren och se ännu mer av hans närvaro.

Ni kanske har undrat vad som har hänt med min blogg. Upptäckte för några dagar sedan att den inte fungerade.

Jag hade missat att betala avgiften för domännamnet, nu har jag gjort och nu fungerar allt igen.

Tisdag morgon reser jag till Vänersborg för New Wine-konferensen. Tisdag blir det styrelsemöte och bön inför konferensen. Onsdag kväll kör det igång. Ser mycket fram emot detta. Jag kommer att medverka med ett seminarium om den profetiska tjänsten. Till helgen reser jag vidare till Almedalsveckan. Välkommen med.

Men ska försöka blogga en del närmaste två veckorna. Sedan blir det semester i drygt fem veckor, då blir det nog viss bloggaktivitet.

Min hållning till kristna samfund och överbyggnader har alltid varit ambivalent. Under mina första 30 år var Maranata och Pingströrelsen min kristna hemmiljö, men också mycket präglad av karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen under sjuttiotalet.

Hela den bakgrunden var mycket anti-samfund, anti-historiska kyrkor. Sven Nilsson höll ett brandtal under sent sjuttiotal där han menade att samfundslojalitet var synd. Pingströrelsen var en uppgörelse med de etablerade samfunden som skapade samfund och strukturer ovan den lokala församlingen, och man värnade om den fria församlingen. Maranata, där jag vistades mellan 8 och 16 års ålder, var en kraftig uppgörelse med samfunden, historiska kyrkorna, och även pingströrelsens samfundstendenser. Men både Pingströrelsen och Maranata leddes av mycket starka och jag skulle vilja påstå auktoritära ledare, nämligen Lewi Pethrus och Arne Imsen. Så även om dessa herrar avfärdade samfundsstrukturer skapade man ändå strukturer för styrning över självständiga lokala församlingar.

Senare har jag ägnat 16 år av mitt liv åt att sitta med i en samfundsstyrelse, nämligen Örebromissionen/Evangeliska Frikyrkan mellan åren 1994-2010. Det har föranlett mycket funderande kring samfundsstrukturer och dess bibliska grund och praktiska motivering.

Läser vi i Bibeln är frågan enkel. Där läser vi bara om kristna eller inte-kristna. Jesus-efterföljare eller inte Jesus-efterföljare. Guds barn eller Djävulens barn. Det fanns bara en kristen församling. Apostlarna och apostoliska teamen skötte kommunikationen mellan de lokala församlingarna, men inte utifrån en auktoritetsroll, utan utifrån relation och faderskap.

Vi lever idag i en komplicerad kristen verklighet. Vi är uppdelade i många olika samfund och kyrkor. Och det skulle inte vara särskilt enkelt att fösa ihop alla som kallar sig kristna i en enda organisation. Jag tror inte heller att det skulle vara särskilt fruktbart. USA präglas av den totala religionsfriheten och där finns tusentals olika kristna samfund. Och där kan vem som helst starta en megakyrka om man kan.

Europa har mer präglats av styrning från de historiska kyrkorna och traditionella folkkyrkorna. Det har medfört att frilansartendenser har varit mer måttliga i jämförelse med USA.

När frikyrkoväckelsen brakade loss i Sverige i mitten av 1800-talet, var ändå tendensen i början att församlingslivet skulle utövas inom ramen för Svenska kyrkan. EFS byggdes ju upp på den premissen. Baptisterna var de ledande för friförsamlingsprincipen, fristående församlingar av troende lokalt. Pingströrelsen tog över den dogmen.

Frikyrkoväckelsen präglades också under första 50 åren av att vara missions- och evangelisationsinitiativ. Avsikten med Örebromissionen, Helgelseförbundet, Alliansmissionen, Frälsningsarmén m.fl. var inte att bygga nya kyrkosamfund. Det var samverkan kring mission och evangelisation som var huvudpunkten. Det innefattade ganska snabbt utbildning och utrustning av personer för dessa uppdrag. Efterhand utvecklades det till närmare samarbete mellan lokala församlingar och samfundsstrukturen växte fram stegvis.

Frikyrkoväckelsen i Sverige växte samtidigt fram med folkrörelsetänkandet och demokratisering. De demokratiska strukturerna har därför varit ett viktigt inslag i de äldre frikyrkosamfunden i Sverige.

Hur ser det ut i Sverige idag. Några reflektioner från min sida.

  1. Samfundsstrukturen och hur vi kristna organiserar oss blir allt spretigare. Läser man kristna pressen är fokus på äldre samfund och kyrkor. Men verkligheten rusar på, och jag har ärligt talat inte någon koll på hur många kyrkor vi idag har i Stockholm som hör till olika former av internationella kyrkor, nätverk, knutna till någon biskop-apostel, någon annanstans i världen. Hillsong hör till en global familj av kyrkor med säte i Sydney, och där Brian Houston fungerar som en far för denna familj av kyrkor.
  2. Den strukturen är inte alls ny. William Booth var under sin livstid far för globala Frälsningsarmén, och Cathrine Booth var en moder för hela rörelsen, och de är väl det delvis fortfarande. John Wimber hade exakt samma roll i Vineyardrörelsen. Samma sak med John Ongman i Örebromissionen eller Lewi Pethrus i Pingströrelsen. En sammanhållande ledargestalt som håller ihop en rörelse, ett nätverk av kyrkor. Den avgörande frågan är hur man klarar generationsväxlingen, när den sammanhållande ledaren försvinner av någon anledning.
  3. Vissa av dessa nya församlingar ansluter sig i vissa fall till något äldre samfund av olika skäl. Bland annat för kontakternas skull eller för att skapa legitimitet. Men jag vågar nog påstå att dessa nya församlingar som hör till nya nätverk av kyrkor av olika slag, deras huvudlojalitet är inte med det äldre svenska samfundet utan med den rörelse-nätverk-kyrkofamilj, där man har sitt aktiva samarbete.
  4. Huruvida ett etablerat samfund lyckas skapa tillhörighet och identitet varierar. Vissa rörelser ger mer av familjekänsla och tillhörighet medan andra har en mer formell struktur och organisation. När människor lätt blir utbytbara i ledningen, i samfundsledande uppdrag och styrelser, då är det uttryck för att organisationen mer är en formell struktur mer än en familj med familjekänsla och sammanhållning. Varierande i vilken utsträckning äldre samfund har lyckats skapa denna sammanhållning. Familjekänslan tyckte jag också uttrycktes vid påvebesöket i Sverige. Biskop Anders Arborelius sade vid den stora mässan i Malmö, att katolikerna i kyrkans utkant, vi känner oss styrkta i den helige Anden när påven-fadern, tittar på oss med din faderliga blick.
  5. Hur vi än vrider och vänder på detta har Gud bara en församling, Kristus är den store herden för fåren. Det finns bara en Kristi kropp. Jag tror att viktigaste forumet för att uttrycka denna enhet är lokalt. Bygger vi nätverk, samfund, kyrkofamiljer etc. som binder upp kristna och håller dem borta från gemenskapen med andra kristna lokalt, då bygger vi sekter enligt min mening. Detta är en avgörande fråga. När kristna får en överlägsen attityd till andra kristna för att man hör till en viss kyrka eller samfund, och man ser ner på kristna som inte hör till samma gruppering av kristna, då är man på en farlig väg.
  6. Men naturligtvis behövs samarbetsformer utanför och ovanför den lokala församlingen. Jag tycker t.ex. att det är bra att vi har organisationer i Sverige som kan fungera som talespersoner för en samlad kristenhet i Sverige. Vi behöver motsvarande både på Europeisk och global nivå.
  7. Nätverk, kyrkofamiljer, samfund etc. är bra så länge det främjar uppdraget, mission, församlingsplantering, evangelisation, utrusta de troende m.m., och bidrar till Gudsrikets utbredande och växt. Tappar man en sådan fokus är det tveksamt med existensberättigandet, samgående med en annan organisation eller nedläggning kan då vara en mer konstruktiv väg framåt.
  8. Som jag har skrivit om tidigare, Bibelns modell behöver prägla oss. Kristna enheten finns lokalt, den lokala församlingen bör uttrycka enheten av kristna, även i NT fanns det olika grupperingar inom den lokala församlingen. Apostlar och profeter framförallt var sedan viktiga sammanbindningsfunktioner mellan de lokala församlingarna. De nätverk och kyrkofamiljer som vi ser växa fram idag har ofta karaktären av apostoliska-profetiska nätverk som ger input, vision och inspiration åt lokala kristna gemenskaper. Detta behöver bejakas. Det jag dock vill stryka under är att om lokala gemenskaper av troende har sådana relationer, bör det inte vara på bekostnad av gemenskapen med andra kristna lokalt.

Lite lösa funderingar i ett stort ämne. Där jag ännu inte har tänkt färdigt på något sätt. Om det nu går.

 

Skriver i Världen Idag idag om att vi som kristna är kallade att gå bönens väg, att be för ledare av alla kategorier. Skrivet med tanke på nationaldagen och alla böneinitiativ som görs i samband med den.

Senaste dagarna har jag en del ägnat mig åt president Trump och hans klimatbeslut. Både skrivit en tidningsartikel om saken, och en rapport som levererats till vissa stora svenska internationella bolag.

Eftersom jag senaste 20 åren jobbat en del med klimatfrågan i min roll som konsult/forskare/statsvetare, är jag hyfsat påläst i ämnet. Har bland annat varit med 15 av FN:s största klimat- och miljökonferenser senaste 15 åren.

Trumps beslut var väntat och helt i enlighet med vad han lovade i valrörelsen. Hans väljare borde rimligtvis ha anklagat honom för löftesbrott om han inte hoppat av Parisavtalet.

Men det försvagar USA:s ställning i världen då nästan alla länder i hela världen ställer upp på Parisavtalet.

När det gäller miljöutmaningar och miljöforskning tror jag det är helt nödvändigt att vi grundar politiska besluten på den bästa tillgängliga forskningen. Den råder en bred samsyn bland klimatforskare och miljöforskare om klimatutmaningen, och att människans utsläpp av växthusgaser långsamt värmer upp planeten med enorma konsekvenser på sikt för mänskligt liv och för planeten.

Parisavtalet är helt otillräckligt i förhållande till vad klimatforskningen säger, men ett första steg. Tycker att president Trump visar en flagrant nonchalans mot forskningen, både med detta beslut och med sina uttalanden i valrörelsen.

Vetenskapliga fakta är inte huggna i sten och forskningen utvecklas hela tiden. Men i forskning som gäller människors hälsa är det viktigt att nå fram till säkra och prövbara slutsatser som vi kan grunda politiken på. Det gäller inte minst både när det gäller sjukvårdspolitiken och miljöpolitiken.

Inom miljörörelsen och miljöforskningen har man inte hamnat i postmodernitetens relativiseringar angående vetenskap och forskningens slutsatser. När det gäller människors hälsa och frågor som gäller liv och död kan man inte hålla på och spekulera utan måste strikt hålla sig till den säkraste kunskapen vi har.

Jag tycker att det är beklagligt när kristen kyrka och kristen tro sammankopplas både med vetenskapsfientlighet och skepsis mot miljöforskning och miljöengagemang.

Forskning och vetenskap är extra motiverad utifrån en kristen världsbild som tror på en rationell Gud som har skapat ett rationellt universum med en rationell människa, med den gudagivna kallelsen att utforska och förvalta världen.

Skapelsen och miljön och naturen, är Guds skapelse, vi är kallade som människor att vårda skapelsen, inte förstöra den. Det är grunden för ett kristet miljötänkande och miljöengagemang.

 

 

Jag har ju i många år drivit linjen att kristen tro och kristen kyrka inte får partipolitiseras. Det är inte bra när kristen tro och kristet liv för starkt kopplas ihop med ett kristet parti. Från det perspektivet är jag positiv till att KD inte längre är ett kristet-konfessionellt parti utan mer allmänt utgår från kristna-judiska arvet och dess värderingar.

Evangeliet om Jesus gäller för alla människor, oavsett partifärg, och alla måste vara välkomna i en kristen församling oavsett vad man röstar på. Men evangeliets budskap utmanar oss alla, och oavsett partifärg eller partitillhörighet finns det saker vi som kristna behöver hålla oss kritiska till inom olika politiska ideologier.

Eller vad tycker du?

Här är min senaste ledare i Världen Idag.

Idag reser jag till Miljöpartiets kongress i Linköping för att jobba med den fram till söndag. Det ingår i mitt arbete som politisk analytiker och skribent att följa den. Det hör till den form av uppdrag jag gör inom ramen för mitt företag, där jag ägnar mig åt politiskt analysarbete. Det är mitt ”tältmakeri” som vi säger i internkristet språk. Jag har inte någon lön i mitt nya uppdrag som Östermalmsmissionär utan behöver försörja mig på annat sätt.

Någon kanske undrar varför jag inte är på EFK:s kongress i helgen, men jag är helt enkelt inte ombud, man behöver ju vara ombud från en församling för att vara där med rösträtt, sedan är jag också upptagen av mitt civila arbete. Det är ju en renodlad kollaps EFK-ledningen har råkat ut för, och jag är inte initierad i orsaken, så jag har knappast något att bidra med att reda ut detta. Det viktiga för EFK är att vara en apostolisk-profetisk rörelse där visionära och handlingskraftiga människor tar ständiga initiativ för att utbreda evangeliet och sprida Guds rike i Sverige och internationellt. Prioritet är att lyssna på Gud och Guds signaler. Om ett samfund har fokus på att konsolidera, balansera, kyrkopolitiskt försöka jämka ihop, hålla ihop, m.m. blir det ointressant för oss som har fokus på att grunda nya församlingar och hela tiden erövra ny mark för att utbreda Guds rike. Jag hoppas EFK här väljer rätt väg.

I mitt nya liv som Östermalmsmissionär, idag kom jag på att jag måste börja läsa Svensk Damtidning, för att hänga med ännu bättre i Östermalmsbornas värld och liv, och ha koll på vilka som är vilka. Missionären måste strecha sig ständigt, bara för att nå ut med evangeliet till så många som möjligt.

Sorry, jag har haft semester i några veckor och befunnit mig i Frankrike och helt pausat från både Facebook, Twitter och bloggande. En anledning var att delar av familjen var med, bland annat de två barnbarnen, och är man med dem är det svårt att hinna med något annat. Nu är jag tillbaka i Stockholm igen och på banan, och räknar med att börja röra mig i sociala medier igen.

Har just skickat iväg en ny ledare till Världen Idag. Idag har vi årsmöten för Ja till Livet och Pro Vita där vi ska försöka hitta en spännande väg framåt för de båda pro-Life-organisationerna.

Jag har nu varit ordförande för Ja till Livet i tre år och har sett det mer som en övergångslösning tills vi hittar en mer permanent lösning.

Nu är det lördag kväll. Söndag förmiddag kommer jag att predika i Elimkyrkan Skärholmen, en av de nyplanterade församlingarna i Elimnätverket. Det ser jag fram emot. Nya pionjärförsamlingar intresserar mig mycket mer än gamla etablerade kyrkor som kanske har det bästa bakom sig. Gud älskar och vill vara med alla sorts kristna församlingar, men jag har i varje fall en särskild känsla för nya, nyplanterade pionjärförsamlingar, som ofta får kämpa i motvind, men där det ofta finns vision och passion för evangeliet.

Söndag kväll flyger jag till Bergen, Norge, för att i fyra dagar erbjuda högprofessionella svenska lågprisbarnpassningstjänster. Kommer helt ägna mig åt att vara morfar halva nästa vecka. Det är livets höjdpunkt.

Arbetar vidare med missionsuppdraget avseende Östermalm i Stockholm och vi har så spännande saker på gång. Återkommer.

Och så kan man höra av sig till mig om man tror sig ha lämpliga kunskaper och gåvor att efterträda Stefan Gustavsson som generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Vi har nu börjat rekryteringsprocessen av hans efterträdare.

Idag kliver jag in i den pågående diskussionen i tidningen Dagen om innebörden av Jesu död och korsets betydelse.

Katolske religionsfilosofen Martin Lembke hävdar i Dagen att tolkningen av Jesu död som ett ställföreträdande strafflidande, är heresi. Jesus dog inte istället för oss.

Här tycker jag att Lembke är ute på mycket hal is. I praktiken blir det ju hela reformationen som utdöms som heresi.

Det är positivt att Lembke lyfter fram Anselm och hans reflektioner över korsets innebörd, Anselm var ju verksam på 1000-talet.

Anselm betonade syndens allvar, människans totala oförmåga att sona och återställa för sin synd. Att synden har i grunden skadat vår relation till Gud.

Jag ser inte någon motsats mellan hans tänkande, att gottgöra för synden, och reformatorernas betoningen på korset som ett ställföreträdande strafflidande. Att det blev ett byte på korset. Kristus blev förbannad, för att vi skulle få hans välsignelse. Han dog för att vi skulle leva.

Lembkes argument är att Kristus dog inte istället för oss, vi fortsätter ju att dö. Fysiska döden drabbas vi fortfarande av, och det är heresi att påstå att Jesus dog andligt.

Håller inte med om detta. Kristus besegrade dödens makt på korset. Därför talar inte Paulus om att han skulle dö, när han skrev om sin kommande bortgång. Han talade om att flytta hem till Herren. Kristus har gjort dödens makt om intet läser vi i bland annat 2 Tim.

Poängen i min bok om korset är just att inte renodla försoningslärorna. Bibeln ger en mångfacetterad bild av korsets innebörd.

det är också helt riktigt, som Lundaprofessorn Gustaf Aulén målar ut i sin bok, Christus Vector, att Kristus vann seger på korset. Det betonade också reformatorerna. Kristus segrade över de fem fördärvsmakterna hävdade Luther, synden, döden, djävulen, lagen och Guds vrede.

 

Läs resten av detta inlägg »



Subscribe to Stefan Swärd