Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag är ju i slutspurten nu av nästa bok som ska handla om Jesu seger på korset. Senaste tidens debatt om invandring tangeras i ett litet avsnitt i boken, korset för med sig försoning, mellan Gud och människa, men också mellan människor. Fiendskapen mellan folkgrupper och raser, den fiendskapen bar Kristus på korset, för att vi skulle kunna vara ett enda folk som lever i enhet och försoning, i kraft av korsets fullbordade verk.

Jag har blivit förälskad i den gamla väckelsesången ”Jag vill älska det urgamla kors”, kommer förmodligen att citera hela sångtexten i boken. På Youtube hittar man fina inspelningar av den sången med Johnny Cash på kampanj med Billy Graham, Elvis Presley och Ulf Christiansson/ Lars Mörlig i svensk kontext. ”Old rugged cross” heter det på engelska.

Här är en liten glimt från ett avsnitt, med en gammal berättelse:

”En känd berättelse från andra världskriget visar med all tydligheten innebörden av att Jesus dog en ställföreträdande död på korset, han tog straffet i vårt ställe.

Det är berättelsen om den katolske prästen Maximilian Kolbe som ger en bra bild av vad Jesus gjorde för oss på korset. Kolbe var fånge i koncentrationslägret i Auschwitz under andra världskriget. Hans medfånge, tjecken Franciszek Gajowniczek har berättat för eftervärlden hur det gick till när Kolbe offrade sitt liv för att rädda honom, det inträffade 1941. I det lägerblock där båda var fångar hade en rymning inträffat. Lägerledningen hade bestämt att om rymlingen inte kunde infångas, skulle tio av fångarna tas ut till att dö genom hunger och törst. Gajowniczek fortsätter:

Medan de jagade rymlingen, fick vi stå uppställda från sex på kvällen och hela natten till klockan elva nästa förmiddag utan något att äta eller dricka. En del i ledet sjönk ihop och dog. Vakterna slog dem som vacklade och kämpade för att hålla sig upprätt. Jag stod intill fader Kolbe. De flesta av oss bad tyst.

På morgonen kom vice lägerkommendanten, överste Fritsch, ut omgiven av andra SS-män. Fångarna fick veta att rymlingen undkommit och att tio av hans medfångar därför skulle dödas. Och de skulle dö långsamt; av hunger och törst.

Fritsch började sedan långsamt gå utefter leden och pekade då och då ut en fånge med orden: ”den där …. den där …” varvid vakterna genast sprang fram och grep den utpekade.

Då Fritsch kom rakt framför mig och såg på mig, förstod jag att detta var slutet. Jag var väl den femte som pekades ut. Det enda jag kunde tänka på och halvhögt säga var: ”Vad ska nu hända med min hustru och mina barn?”

Fader Kolbe måste ha hört orden. Han klev utan att tveka ur ledet, log och ställde sig i givakt inför vicekommendanten med mössan i handen, som lägerreglerna föreskrev.

Överste Fritsch frågade ilsket: ”Vad vill detta polska svin?” Kolbe svarade: ”Jag är katolsk präst och inte längre ung. Jag ber att få ta denne mans plats, han har hustru och barn.” Översten såg ett ögonblick lite häpen ut, samlade sig åter och sade kort: ”Beviljas!”

Kolbe och nio andra placerades i en liten betongbunker utan fönster, nätt och jämnt stor nog att kunna rymma de tio. Ur denna bunker hörde man under de följande veckorna, hur fader Kolbe sjöng och tröstade de döende. Efter två veckor behövde lägerledningen bunkern för nytt ändamål, varför den öppnades. Det befanns att Kolbe förvånande nog var vid liv. Han dödades då med gift.”

Då är hela drevet igång igen efter dagens intervju med mig och Dahlman. Man bör vara medveten om att de reaktioner jag mött från kristna SD-sympatisörer uttrycks på olika sätt, det mesta i form av mail direkt till mig. Men det har även varit en del facebooksdiskussioner i olika trådar. Frågan har ju också diskuterats på ett stort antal kristna bloggar, kommentarerna på denna blogg är nog mindre än 10 procent av de reaktioner jag har fått.

Så här läste jag på Facebook idag: ”Den marxistinspirerade kultureliten, med full tillgång till media, som med ironiskt minspel pumpar ut sitt SD-hat. Kulturminister Alice Bah Kuhnke som sjukdomsförklarar en miljon svenskar som lidande av fobi. Vänsterprästen Helle Klein som hånar offren i Paris och intet ont har att säga om IS. Pastor Stefan Swärd som hetsar kristna att bilda gemensam pöbelfront mot andra kristna som tänker fel.”

Jaså.

Den typen av kritik orkar jag inte ens kommentera.

För övrigt har jag en ledare i Världen Idag idag som diskuterar partiledarskiftet i Kristdemokraterna och vad K-et kan tänkas stå för i partinamnet.

För några veckor sedan möttes jag och Tommy Dahlman hos Dagens redaktion och diskuterade kristen inställning till Sverigedemokraterna. Det var Dagenjournalisten Jacob Zetterman som ställde frågor till oss båda om denna fråga. Idag publiceras vår diskussion. Man kan läsa den här.

Nu går jag in i slutspurten med manuset för nästa boken, om Jesu stora och avgörande seger på korset.

Vi planerar nu för att boken ska komma ut i början av april.

Vill bara påminna om den klassiska väckelsesången ”Old rugged cross”, skriven av amerikanske evangelisten och sångförfattaren George Bennard 1913. Så här låter den på svenska (har sjungits så många gånger i svenska kyrkor och kapell):

 På en avlägsen höjd stod ett grovt dystert kors, symbolen för smärta och skam. O jag älskar det kors där vår Herre för oss blev till döden en smärtornas man.

Jag vill älska det urgamla kors. I dess kraft skall jag segrande gå. Jag omfamnar det heliga kors tills jag segrarens krona skall få.

2. Detta urgamla kors , som ej världen förstått, förunderligt drar det till mig. Ty Guds heliga lamm, som till Golgata gått, det i kärlek han burit för mig.

Jag vill älska det urgamla kors. I dess kraft skall jag segrande gå. Jag omfamnar det heliga kors tills jag segrarens krona skall få.

3. I det urgamla kors, av Guds blod färgat rött, en underbar skönhet jag ser. Ty det är på det korset han lidit och dött, han som frälsningens nåd åt mig ger.

Jag vill älska det urgamla kors. I dess kraft skall jag segrande gå. Jag omfamnar det heliga kors tills jag segrarens krona skall få.

4. För det urgamla kors vill jag trogen och glad fördra både hån och förakt tills han kallar mig hem till den himmelska stad för att dela hans ära och makt.

Jag vill älska det urgamla kors. I dess kraft skall jag segrande gå. Jag omfamnar det heliga kors tills jag segrarens krona skall få.

 

Tacksam för 1,5 dygn i Lysekil hos Hans Wolfbrandt, tillsammans med New Wines Sverigestyrelse. mycket tid för bön och att söka Guds ansikte.

Noterar att det finns bara två städer i Sverige man kan åka färja till, Visby och Lysekil.

Aftonbladet sammanfattar idag den kristna debatten om SD i en nyhetsartikel publicerad under dagen.

Där utmålas jag och Micael Grenholm som spjutspetsar i kristen SD-kritik, och Carl Uhr och Malmölektorn Kroon utmålas som spjutspetsar i SD-positiva kristna tongångar. Aletheia nämns också i den gruppen.

Det var ju festliga klassificeringar. Aftonbladet har uppenbarligen inte särskilt bra koll på svensk kristenhet. Men festligt att jag och Micael Grenholm nämns tillsammans, vi känner ju varandra och ligger varandra mycket nära i de flesta frågor. Är stolt över att hamna i detta fack. Vi båda förespråkar ju en kristendom präglad av tron på tecken och under, bibeltro och att detta ska förenas med en radikal efterföljelse och socialt engagemang. Micael är ett unikum i svensk kristenhet, både med tanke på vilka som är föräldrarna, och att så tydligt argumentera för en konsekvent kristen tro och livsstil.

Med anledning av frågan till kronprinsessan om Victoria, om nazistsympatier inom släkten i det förflutna.

Hur många svenska har barlast här? Sverige var ju nästan en lydstat till Tyskland under andra världskriget med långtgående eftergifter till tyskarna.

Min farfar var lokförare. Han dog i slutet av sjuttiotalet.

Så vitt jag vet beordrades svenska lokförarna under andra världskriget att köra transporter åt tyskarna, bland annat malmtransporter. Så vitt jag vet beordrades min farfar till detta. Jag tror att det var många svenska yrkesgrupper som tvingades under andra världskriget att göra jobb åt tyskarna.

 

Då har Göran Hägglund avgått efter 11 år som partiledare. Det var överraskande att det kom just nu. När Hägglund valdes för 11 år sedan var han ju ganska anonym, huvudkampen då om partiledarposten stod mellan Mats Odell och Maria Larsson. Sedan utmanade Odell Hägglund om partiledarposten för några år sedan då Hägglund lyckades få drygt 2/3 av rösterna, men det var en ganska omfattande opposition mot honom. Kristdemokraterna har tappat i varje val sedan Hägglund blev partiledare, så det var ett logiskt steg att avgå. Jag minns att jag i partiledarvalet förra gången argumenterade för Odell som partiledare.

Har haft förmånen att möta Hägglund ett antal gånger under hans partiledartid. Hade en utfrågning med honom i Söderhöjdskyrkan någon gång kring 2008 och hade sedan en utfrågning med honom i Elimkyrkan inför valet 2010. Har också varit med i uppvaktningar vid flera tillfällen och har också varit inbjuden till möten med Hägglund. Under mina år som ordförande i Evangeliska Frikyrkan var det i stor utsträckning jag som skötte samfundets kontakter med riksdag, regering, myndigheter och media och i det uppdraget mötte jag Hägglund vid olika tillfällen. En begåvad och trevlig person med klar känsla för humor. Villig att lyssna på kyrkor och kristna företrädare. Men under Hägglunds tid ökade partiets sekularisering, och kristen tro förvisades till privata sfären. En försiktig distans till kyrkor och kristendom har präglat Hägglunds partiledarskap, men man bör notera att Kristdemokraterna under Hägglunds partiledarskap har visat betydligt större kunskap om och kontakt med oss aktiva kristna och våra organisationer, i jämförelse med de andra partierna.

Eftersom abortfrågan är mitt special- och expertområde så noterar jag att det är märkligt att en kristdemokratisk socialminister under 8 år inte har lyckats göra något för att öka skyddet för den ofödda människan. Det blev utredningen med Anders Milton och sedan hände ingenting. Inte ens i samvetsfrihetsfrågan där alla argument är för samvetsfriheten, inte ens där har Hägglund lyckats driva en konsekvent linje. Tycker dock att Stefan Attefall under sin ministerperiod gjorde bra insatser för att lyfta civilsamhället och att motverka beröringsskräcken för religion.

Den stora frågan nu är vem som ska bli Hägglunds efterträdare. Det finns ett antal dugliga kandidater. Lars Adaktusson nämns naturligtvis, han är ju den mest kände KD-politikern bland den breda allmänheten. Gjorde ett utmärkt val till Europaparlamentet. Skulle han väljas till partiledare så vore det en anmärkningsvärd karriär, att gå från politisk journalist och utfrågare av partiledare till att själv bli partiledare. Jag känner Adaktusson sedan tonåren då vi i början av sjuttiotalet var med i samma tonårsgäng i Filadelfia Stockholm. Adaktusson är väl förankrad i kristen tro och kristna värderingar. Ebba Busch Thor har varit en frisk fläkt under senare år, och höll på att slå ut Maria Larsson som vice partiledare vid Odell-omröstningen för några år sedan. Hon är dock fortfarande ung, och jag tror att det bästa är att hon får stå på tillväxt fler år. Bland de rutinerade nämns de tidigare ministrarna Stefan Attefall och Maria Larsson, och partisekreteraren Acko Anckarberg. Tvivlar dock på att någon av dem kommer att väljas, både Attefall och Larsson blev utslagna i partiets kärnområde i Jönköping, av den unge Andreas Carlsson. En yngre tungviktare i partiet är Emma Henriksson, i positionen som gruppledare i riksdagsgruppen har hon en tung position i partiet, KG Bergström hos Expressen pekar idag ut henne som en av huvudkandidaterna. Jakob Forssmed har också nämnts idag, men han är okänd för den breda allmänheten. KD behöver en partiledare som kan nå ut till den breda allmänheten men som samtidigt är förankrad i partiets kristna rötter och tänkande. Man bör också komma ihåg att Mikael Oskarsson är en av de rutinerade tungviktarna i riksdagsgruppen, han har suttit i riksdagen sedan 1998, och bör kunna få ta ett kliv framåt.

Jag tror att Lars Adaktusson kommer att bli en av huvudkandidaterna, han är jämnårig med mig, så han har helt rätt ålder. Men någon mer huvudkandidat kommer säkert att finnas, där finns bl.a. Ebba Busch och Emma Henriksson med i bilden.

Vi får se.

 

Idag skriver 90-årige juden Emerich Roth i Dagens Nyheter och berättar om hur han överlevde Auschwitz. Han känner igen tongångarna från trettiotalets nazismen, i dagens Sverigedemokratiska propaganda. Man hittar intervjun med honom i DN här.

Det skulle vara väldigt intressant att höra kristna Sverigedemokraters kommentar över Emerich Roths bedömningar. Är tonläget likadant när man bedömer hans ståndpunkter, som när man kommenterar oss kristna kritiker av SD.



Subscribe to Stefan Swärd