Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

För övrigt. På söndag predikar jag i den latinamerikanska församlingen Iglesia Ichthus i Stockholm, som hyr in sig i Adventskyrkans lokaler vid Norra Bantorget. klockan 16.00. Det ser jag fram emot.

Har idag skrivit ihop en ledare till Världen Idag om att den rättfärdige ska leva av tro. Det blir nog också budskapet i predikan på söndag.

Vad innebär det i praktiken för den kristne.

 

Den här veckan har vi varit i slutspurten av vårt bokskrivande. Jag tycker nog att det håller på att växa fram ett ganska vasst manus. Vår bok kommer att innefatta en rad olika aspekter av ämnet migration, flyktingar, främlingsfientlighet, och grunden för vår hållning och analys är Bibeln. Flera kapitel handlar om en ingående genomgång av de bibeltexter som berör detta ämne.

Jag har ett kapitel som handlar om en genomgång av högerpopulismens framgångar i Europa. Ett annat kapitel jag skrivit är en analys av Sverigedemokraternas partiprogram.

Flera kapitel jag skrivit handlar om kristna kyrkans hållning till nazismen på trettiotalet.

Ett huvudbudskap i boken är att vi kristna behöver hålla fast vid Bibeln oavsett hur vindarna blåser i samhället, oavsett om det är höger- eller vänstervindar, så behöver vi vara fast förankrade i ett kristet synsätt.

Återkommer endera dagen med ett blogginlägg där jag kliver in i teologidebatten igen. Det brukar uppskattas av en del, uppskattas lite mindre av en del andra.

 

Har idag haft möte med bokförläggaren Anders Robertsson och förlaget XP Media och min medförfattare Micael Grenholm.

Vi beslutade idag att vår bok om kristen syn på flyktingar, flyktingpolitik, främlingsfientlighet kommer ut den 8 april, och vi ska då försöka ordna en presskonferens i riksdagen, och ha ett releaseparty i någon kyrka i Stockholm på kvällen.

Den kommer att bli på cirka 220 sidor. Titeln blir: ”Jesus var också flykting – invandring, främlingsfientlighet och kristen tro”.20160107_144732(0)

 

 

Har haft en ny ledare i Världen Idag den här veckan där jag tar upp om Jesu liknelse om de tio jungfrurna. Ett allvarligt och utmanade väckelsebudskap till svensk kristenhet. Om att vara vaken och vänta på Jesus, och ha olja i lampan.

 

Jag har främst ägnat mig åt familj och släkt jul och nyår, dessutom varit förkyld i en vecka. Mitt kristna engagemang har bestått av en predikan i Folkungakyrkan söndag 27 december.

Senaste fyra dagarna intensivt arbete med kommande bok som jag skriver tillsammans med Micael Grenholm. Vi går nu in i slutspurten och på torsdag har jag och Micael möte med förläggaren Anders Robertsson och XP Media för att gå igenom hela planeringen.

Har lusläst Sverigedemokraternas partiprogram ett antal gånger nu, det gjorde jag ju redan förra hösten inför vårt pastorsupprop.

Den berömda järnrörsnatten då SD-topparna sade till Soran Ismail att han inte var svensk, det är inte hans land – det var ju nästan ett direkt citat från partiprogrammet. Det var inte någon fyllegrej, som det ibland har framställts som. Samma sak när Björn Söder var i blåsväder för något halvår sedan då han hävdade något i stil med att judar och samer inte var riktiga svenskar.

Partiprogrammet uttrycker ju allt detta glasklart, och det upprepas om och om igen, utifrån olika perspektiv. Så vitt jag vet har Mattias Karlsson hållit i pennan när senaste partiprogrammet klubbades 2011, men det har ju godkänts av SD som parti. Tankegångarna är ju samma som i det nazistiska Bevara Sverige Svenskt som är föregångaren till SD.

En jude kan inte vara svensk och höra till svenska nationen. På något annat sätt kan inte Sverigedemokraternas partiprogram tolkas.

Hur någon med icke-fascistiska övertygelser kan tro på detta, det är en gåta. Eller har man överhuvud taget läst SD:s partiprogram?

En jude kunde inte vara tysk på trettiotalet. Tankegångarna känns skrämmande bekanta.

Och detta är rumsrent i Sverige 2016.

Herre förbarma dig.

I morgon söndag 11.00 predikar jag i Folkungakyrkan i Stockholm. Den kommer att handla om de tio jungfrurna, Jesu berättelse i Matt. 25:1-13. Den utgår från dåtidens traditioner för hur bröllop arrangerades.

Jesus liknas i bibeln vid brudgummen, och enligt dåtidens bröllopssed gick brudgummen till bruden på kvällen efter mörkrets inbrott. Vid midnatt hördes ett rop, brudgummen kommer. Brudens vänner går då med lyktor för att möta brudgummen.

Snart hörs midnattsropet, Jesus kommer. Han ska komma tillbaka.

Vid jul påminns vi om Jesu första ankomst. Han kom i svaghet, obemärkt, för att fullborda ett uppdrag, med sin död och uppståndelse.

Det var ytterst få personer som var tillräckligt andligt vakna som begrep att det var Messias, det lilla barnet i stallet i Betlehem.

Liknelsen om de tio jungfrurna visar att kristna kyrkan kommer att sova vid hans ankomst. Hälften av dem som kallar sig kristna sover så djupt så att de är inte alls redo att möta honom, de saknar olja i sina lampor.

Denna liknelse är ett allvarligt budskap till oss kristna att inte somna, att vaka, att vara vakna, och intensivt och vaksamt vänta på Jesus. Liknelsen visar också att i en stund då ingen väntar det, kommer han.

 

Läser bloggen HejSonja och denne Sonjas fräscha vittnesbörd om sin nya tro på Jesus. Mycket inspirerande för oss som varit kristna länge.

Sorry, varit ganska upptagen före och under jul, men hoppas på att kunna börja blogga mer regelbundet igen.

Jag är ju uppslukad av FN:s klimatkonferens i två veckor, men reser tillbaka till Sverige i morgon. Har bland annat skrivit en ledare i Världen Idag med ett försök till ett kristet perspektiv på denna fråga, samt två ytterligare artiklar i Världen Idag den här veckan som ger en biblisk-teologisk utgångspunkt för ett kristet miljöengagemang. Har också gjort en intervju för Hemmets Vän i denna fråga.

Nu en annan sak.

Vi är många som är engagerade i kampen för barnmorskan Ellinor Grimmark. Hon förlorade i första instans, det var ju ett politiskt domstolsbeslut, men det kommer att överklagas. Problemet är att Ellinor döms att betala alla rättegångskostnader i detta läge. Det är mer än 800.000 nu i första omgången. Vill du stödja Ellinor i detta, har det startats en insamlingskampanj och via länken hittar du all information som är möjlig, och hur du kan donera pengar. Hon behöver vårt stöd.

Sprid gärna detta blogginlägg och länken till kampanjen till alla du känner som sympatiserar med denna fråga.

En klassisk kristen syn är ju att även de ofödda barnen är skapade till Guds avbild och äger ett människovärde och rättsskydd. Det går att motivera detta utförligt utifrån Bibeln och kristna traditionen, vilket jag har försökt göra i en liten skrift som Svenska Evangeliska Alliansen har gett ut, du hittar den nog på deras hemsida. Därför är det angeläget att kämpa för att kristna ska kunna arbeta som barnmorskor utan att kompromissa med sina trosövertygelser.

Tyvärr har ju sekulariseringen i svensk kristenhet medfört att många saknar kunskapen om ett kristet tänkande i denna fråga, och det verkar som om de teologiska utbildningarna bidrar till denna sekularisering, genom att inte lära ut ett kristet hållningssätt i det här ämnet, därmed saknas en undervisningsgrund i församlingarna. (har jag fel på denna punkt rätta mig gärna, jag är mycket glad om jag har fel)

Det medför att engagemanget i en sådan här fråga inte blir självklar för många kristna.

Hur som helst, länka och sprid, och stöd Ellinor! Hon är en hjälpte som står upp för sina övertygelser i arbetslivet.

 

jag är ju just nu i Paris och hinner inte diskutera mer om Livets ord och uppdrag granskning, det uppföljande blogginlägget var en respons på Facebookkommentarer jag har sett och en respons på invändningar här på bloggen. Tyvärr hinner jag inte göra mer än så i detta ämne. I varje fall inte just nu.

Jaha, då var det ett varv med Livets ord igen. Kristna bloggsfären tycks vara väldigt fokuserad på att kritisera vissa kristna ledare och rörelser. Och hittar man något att kritisera blir man så engagerad och exalterad, särskilt om man får hjälp av Uppdrag granskning.

1. Jag är inte emot kritik men jag tycker den behöver vara underbyggd och balanserad och föras fram i ett respektfullt tonläge. Den som läser min blogg vet att jag är skeptisk till mycket inom svensk frikyrklighet, men försöker hålla mig till dessa kriterier om att vara väl underbyggd, balanserad och försöka hitta ett respektfullt tonläge när jag kritiserar. Det är detta jag eftersträvar men misslyckas med jämna mellanrum. Ska någon form av kritik vara trovärdig måste man också i sitt eget liv och tjänst visa på någon form av alternativ. Jag har hela tiden varit engagerad i lokalt ledarskap i Stockholm, och planterat en del församlingar under åren, och har alltid eftersträvat att inte göra det som jag skriver om när det gäller kritik. Jag tycker därför att jag med en viss mått av trovärdighet kan säga saker för folk vet att jag inte bara snackar, utan försöker framförallt att göra. Min känsla är att de mest högljudda kritikerna i kristen internet-sfär inte visar särskilt mycket när det gäller att bygga fungerande lokala initiativ. Man kan ju hoppas att trovärdigheten inte är så låg hos de mest högljudda skribenterna att man inte håller måttet för någon form av lokalt ledarskap eller pastorsskap. Klarar man inte ens den måttstocken är det lämpligt att vara tyst. Helt tyst när det gäller att bedöma att kristna rörelser.

2. Jag har aldrig varit med i Livets ord eller i en trosrörelseförsamling så mina bedömningar grundar sig bara på upplevelser på viss distans. Att jag skulle vara ”jävig” att yttra mig i denna fråga som Daniel Forslund på Aletheia påstår är befängt. Jag är visserligen ledarskribent på Världen Idag och jag har medverkat på Livets ord några gånger, men jag är engagerad i hela svenska kristenheten och medverkar i alla typer av kyrkor. Senaste året har jag medverkat hos Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, Trosrörelsen, Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan. Jag har dessutom suttit i tidningen Dagens styrelse i tio år, jag är nog så jävig att jag inte kunde säga någonting om någonting med den typen av jävighetsargument. I så fall kan man hävda att Daniel Forslund är jävig att säga något om Livets ord eftersom han har varit medlem där.

3. Under Livets ords 25 första år var jag kluven i min inställning till Livets ord. Det var mycket jag tyckte var fantastiskt bra. Öppenheten för det karismatiska, och när det gäller bibelsynen, och förmåga till missionsinitiativ – tyckte jag man var betydligt bättre än de sammanhang jag själv levde i, i Evangeliska Frikyrkan. Det jag hade svårt med under denna inledande fas, som jag utryckte i en berömd Dagenartikel 2004, var att jag mötte hos vissa medlemmar och vissa ledare en överlägsen och dömande attityd till andra kristna. Det gällde dock inte alls allt och alla inom trosrörelsen. Brist på ödmjukhet skulle man kunna kalla det för, och detta kombinerat med en alltför hårdhänt hantering av människor i många fall som jag råkade känna till, och också själv upplevt. Det fanns mycket av trosstärkande i undervisningen, samtidigt som jag tyckte att det var en del tillspetsningar, som jag menar man inte alls kan kalla för villolära, men som jag inte tyckte motsvarade skriftens samlade undervisning.

4. Jag tycker att dessa saker har rättats till och har haft utmärkta relationer med trosrörelsen senaste 7-8 åren. Jag tycker att Ulf Ekmans skrivande från 2000 och framåt visar på en betydligt större enhetssträvan och röra sig i en teologisk mainstream-strömning. Sedan har ju Ekman gått vidare in i Katolska kyrkan, jag respekterar beslutet men det ligger ju inte i linje med mina teologiska övertygelser. Den allmänna inställningen idag hos majoriteten av ledare tror jag inom i varje fall Pingst och EFK är att samarbeta med Livets ord som vilket samfund som helst. För mig är det dock inte vilket samfund som helst då jag i bibelsynsfrågan och i synen på karismatisk kristendom ligger betydligt närmare Livets ord än mainstream inom vanliga frikyrkan. Att nu sitta och upprepa gamla frågor, och händelser från 80- och 90-talet känns onödigt. Inte minst måste man komma ihåg att Livets ord har helt bytt ledning och jag har fullt förtroende för den nya ledningen med Joakim Lundqvist i spetsen.

5. Kritikerna behöver bestämma sig, kritiserar man Livets ord, eller är det Ulf Ekman som person. Och man måste också bestämma sig för om man kritiserar det som är idag, eller det som är i det förflutna. Kan vi inte lämna det förflutna bakom oss? Ska man kritisera Ekman idag bör man ju rimligtvis kritisera hans konvertering och katolska teser, inte börja veva ett varv till om vad han gjorde på Livets ord för ett antal år sedan. Samma sak gäller Livets ord idag, ska något kritiseras är det det man gör och säger idag, inte vad som hände under en tidigare regim. Ingenting i svensk kristenhet har kritiserats så mycket som Livets ord och Ulf Ekman senaste 32 åren. Det senaste drevet där man tydligen lyckades få Uppdrag granskning att haka på, känns som en raspig repetition av en följetong som pågått i ett antal år. Om medlemmar i Livets ord och trosrörelsen känner behov av att reda ut det som har varit, måste man naturligtvis kunna göra detta, men det är en intern fråga som utomstående inte bör lägga sig i, varken externa bloggar eller andra kristna ledare.

6. Eftersom jag aldrig har varit med i trosrörelsen eller Livets ord har jag inte några kunskaper om vare sig insamlingsmetoder, predikantarvoden, kontakthanteringar, stiftelseorganisation, pensionsavtal m.m. Eftersom Livets ord under alla dessa år har varit den i särklass mest granskade kristna organisationen tar jag för givet att man har varit mycket noggrann med ekonomiska redovisningen. Tycker man att Ulf Ekman har tjänat för mycket pengar så bör man ju redovisa hans deklarerade inkomster under senaste 25 åren, men det har jag aldrig sett varken hos Aletheia eller Uppdrag granskning. Dessa inkomster bör ju rimligtvis jämföras med biskopar, andra samfundsledare, megakyrkepastorer m.m. Inkomsterna måste också bedömas utifrån att han har haft flera jobb och bara författarskapet motsvarar säkert ett ytterligare heltidsjobb. Men detta är en fråga för Livets ord, trosrörelsen och dess medlemmar och gåvogivare. Gillar jag inte Livets ords organisationsform, går jag ju rimligtvis inte med i detta. I internationell karismatisk kristenhet är inte formerna så avvikande, tror inte att det skiljer sig dramatiskt från Hillsong t.ex. där Brian Houston i Sydney har det yttersta ansvaret för alla församlingarna och dess ekonomi. Detta avviker från oss i vanliga frikyrkan, men man bör då i ödmjukhet konstatera att etablerade frikyrkan med sin väldiga fokus på medlemsdemokrati inte i någon större utsträckning lyckas hitta rätt, vare sig i teologi eller i att skapa församlingar som lever i väckelse och ständigt för människor till tro. Pensionsavtal är en renodlat intern fråga, hade jag varit medlem hos Livets ord hade frågan varit viktig, men för oss som inte är med, varför bry oss om detta, det är väl bättre att jobba för bättre ekonomi i de sammanhang vi själva finns. Efter många års arbete i etablerad svensk frikyrka är vårt ständiga problem brist på pengar. Om någon kristen organisation kan lyckas med att samla in pengar, bara att gratulera.

7. Min huvudinvändning både mot TV-programmet och följande sociala medier-debatter: Balansen och fokus i debatten. Varför ständigt alltid kritisera Livets ord, och varför är nästan alla kristna ledare då tysta. Är man nöjd med att någon annan blir kritiserad och inte en själv. När Kalla Fakta gjorde en hårdvinklad granskning av Frälsningsarmén häromåret var det självklart för mig att ställa upp till deras försvar. Det finns kritiska och bittra avhoppare i alla kristna sammanhang. Och ska man ha dem som huvudkälla för att driva bloggar och journalistik blir alltsammans bara bittert, surt och minst av allt uppbyggeligt. Det stora avhopparproblemen har vi i de äldre kyrkorna och samfunden i Sverige, som tappat väldigt många medlemmar under de senaste 60-70 åren. Framgångsrika och växande församlingar hamnar ständigt i skottgluggen medan mediokra församlingar, som under tio år aldrig för en enda människa till tro, aldrig kritiseras. Jag kan gärna erbjuda listor på sådana för Aletheia som kan börja granska vad detta beror på . Eller för att ta en konkret fråga, varför samlade Filadelfia i Stockholm minst 4-5 gånger fler människor varje helg på trettiotalet, inklusive alla utposter, än vad man gör idag? Trots att Stockholms befolkning mer än fördubblats under tiden. Den typen av frågor kan vara värda att fundera över. Balansen gäller även programmets granskning av Livets ords missionsarbete. Ska det göras en utvärdering bör man ju granska helheten i arbetet, inte bara en enda församling, där det dessutom har funnits bristande samarbete mellan församlingen och Livets ord. TV-programmet var alldeles för tunn granskning för att kunna bilda sig någon form av uppfattning, och för att kunna göra någon utvärdering.

Du som är bitter och sur, skriv inte på sociala medier. Använd sociala medier för att välsigna andra, och lyfta fram vad du själv tror på och gör, och vill göra.

Ja, det finns mycket att säga om detta, men nu kliver jag strax på planet till Paris för att under två veckor enbart syssla med planetens överlevnadsfrågor. Jag lämnar gärna detta ämne för den här gången, känns något av en ankdamms-debatt.

 



Subscribe to Stefan Swärd