Finländsk politik – på en hög och bra nivå med utmärkt tonläge

Jag uppskattar tonläget i den Finländska politiken. Presidentvalsdebatterna mellan Alexander Stubb och Haavisto har varit sakliga och stillsamma tillställningar, långt bort från de personangrepp och primitiv demagogi som numera präglar amerikansk politik, och tyvärr i för stor utsträckning svensk politik. Finland har dessutom inte några strikta blockgränser utan olika partier kan bilda regeringskoalitioner med stöd i riksdagen.

Att politiken präglas av saklighet, fakta, inte skapa halmgubbar och nidbilder av politiska konkurrenter, och helt undvika personangrepp, tycker jag borde vara ledstjärnor för varje mogen demokrati.

Den svenska politiska debattnivån är idag för låg. Och det gäller i ännu större utsträckning den amerikanska där Trump ständigt slår alla lågvattenmärken för obildad och primitiv politisk demagogi.

 

Inlägg angående konflikten Israel – Gaza

Jag har följt mellanösternkonflikten sedan sextiotalet, minns mycket väl samtalen i mitt föräldrahem i samband med sexdagarskriget 1967, ett krig som berörde inte minst pingstvänner och karismatiska kristna i stor utsträckning, kristna med hög bekännelse av bibeltrohet. Frågorna är komplexa. Som statsvetardoktorand för länge sedan skrev jag även akademisk uppsats i ämnet, jag fördjupade mig i frågan om fredsförhandlingarna mellan Israel och Egypten i slutet av sjuttiotalet. Här följer några kommentarer från min sida, notera jag går nu inte alls in på eskatologi och bibeltexter om att Jesus kommer snart. Jag kommenterar bara frågan ur politisk synvinkel. Och skriver från minnet, det kan finnas detaljer jag minns fel.

  1. FN beslutade efter andra världskriget att skapa två nya stater av det gamla området Palestina-Israel som då hörde till Storbritannien, Dessförinnan hade hela området hört till det Ottomanska riket under ett antal hundra år. En judisk-israelisk stat, en arabisk stat. Arabiska sidan vägrade att acceptera tvåstatslösningen, man gick istället ut i krig mot den helt nybildade israeliska staten för att stoppa en Israelisk statsbildning. Kriget medförde att Israel fick lite större områden än vad ursprungliga FN-planen angav, Egypten ockuperade Gazaremsan och Jordanien Västbanken och Syrien Golanhöjderna.
  2. Sexdagarskriget 1967 gick arabstaterna ut i krig igen för att krossa Israel, men Israel försvarade sig bra och det medförde att man ockuperade områdena som Syrien, Jordanien och Egypten hade tillskansat sig vid kriget 1948, Israel har slutit fred med både Egypten och Jordanien, Israel återlämnade ockuperade egyptiska områden i samband med fredan utom Gazaremsan som Egypten inte hade anspråk på. Jordanien hade inte anspråk på att få tillbaka västbanken. Golanhöjderna har Israel behållit av militärstrategiska skäl.
  3. Kravet på en palestinsk stat har drivits hela tiden. PLO och den mer moderata grenen av palestinierna har efterhand kommit att acceptera att det finns en israelisk stat. Hamas utgångspunkt har dock hela tiden varit att inte acceptera FN-beslutet från 1947, yrkandet är på en enda palestinsk stat och att krossa Israel.
  4. Israel byggde bosättningar på Gazaremsan, men lämnade Gaza helt och hållet cirka 2005. Palestinierna på Gazaremsan har haft omfattande ekonominskt stöd från många håll och har haft många möjligheter att bygga upp en fungerande statsbildning i Gaza. Hamas som regerat på Gaza är dock stämplad som extrem terroristorganisation av civiliserade västländer och har haft död åt Israel och judarna som stående målsättning under dessa år. Har med stöd av flera länder kunnat bygga upp militära resurser på Gazaremsan sedan 2005, nära sammankopplat med civilbefolkningen som fungerat som mänskliga sköldar. Sedan 2005 har Hamas haft många tusen raketanfall mot Israel, ett lågintensivt krig har pågått hela tiden som kraftigt eskalerade i oktober i fjol i samband med den omfattande massakern mot Israel.
  5. Efter detta har Israel bestämt sig för att besegra Hamas militärt en gång för alla. Vilket civiliserade västerländska rättsstater har accepterat, framförallt USA. Israel utkämpar ett renodlat försvarskrig för att händelser som det som hände i oktober inte ska kunna hända igen. Man bör dock komma ihåg att Hamas inte bara är en militär organisation, det är också ett tankesystem och en ideologi. Så även om Israel lyckas besegra Hamas som militär organisation kommer Israelhatet och judehatet att finnas kvar.
  6. Mönstret upprepar sig hela tiden. Israel får vissa sympatier och förståelse när man blir angripen. När man sedan ska försvara sig och försöka ta tag i de militära strukturer som ligger bakom angreppen mot Israel, möts man av hat från hela världen, klassisk antisemitism och judehat upprepas igen. Har själv stått och lyssnat på marscherna på Strandvägen i Stockholm när judehatarna har marscherat bort mot Israels ambassad. Det är horribelt att jämföra Gazasituationen med Ukrainakriget. Ryssland bedriver ett regelrätt angreppskrig mot en helt oskyldig part. Israel försvarar sig mot en angripare vars enda syfte är att utplåna Israel och döda så många judar som möjligt.
  7. Tyvärr drabbas det palestinska folket svårt av denna konflikt, deras stora problem är dock inte Israel, det stora problemet är den terrorstämplade egna regimen. Att aktionen i oktober skulle leda till dessa konsekvenser behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Det finns dock fredliga och Israelvänliga krafter bland araberna som lever i samarbete med Israel. Flera miljoner palestinier lever i Israel och är Israeliska medborgare och är representerade i Knesset genom sina partier. På mikronivå finns det också fredliga samarbeten även mellan Israel och ockuperade områden.
  8. En lösning av problemet vore att palestinierna fick en politisk ledning som helt överger den hatiska målsättningen att krossa Israel och döda judar, och istället inriktar sig på fredligt samarbete. Arbets- och företagssamarbete skulle skapa win-win för båda parter. Att börja i den änden jobb, ekonomi, arbetsutbyte – istället för att slåss om små landytor, skulle gynna medborgarna enormt. Jag tror inte att någon Israelisk regim skulle motsätta sig detta.

 

Kommentar till Pekka Mellergård

Tack Pekka för kommentarer på min kommentar över din bok. När det gäller oron för växande högernationalism och trumpism är vi mycket överens och lika oroade. Och vi är lika oroade över att dessa politiska trender förenas med evangelikal och karismatisk kristendom. Jag har ju i många år försökt driva tesen att kristna tron måste frikopplas från partipolitiska positioneringar. Kristna behövs i olika politiska partier. Det var enklare förr med mångfalden när företrädare för svensk väckelserörelse och friförsamlingsrörelsen, också var medlemmar i socialdemokratiska broderskapsrörelsen, även om redan då folkpartiets frisinne var huvudalternativet.

Vi får nog anledning att återkomma senare i år om frågan om Trumpismen, beroende på vad som händer på andra sidan Atlanten.

När det gäller Per Ewerts avhandling har jag bara läst avhandlingen. Den är mycket välskriven och ambitiös och jag tycker hans slutsatser är välgrundade. Hamnade i liknande slutsatser i min egen doktorsavhandling som försvarades 27 januari 1984. En slutsats är att socialdemokraterna har varit betydligt mer drivande i frågan om sekularisering och avkristning än de borgerliga partierna, men borgarna har efterhand hakat på. Ett paradexempel är dagens Liberalerna som på 70-talet var ett mycket frikyrkligt präglat parti, men idag är genomsekulariserat. Ewerts populärversion har jag inte läst och det tycks ju vara den som ni agiterat emot. Att använda sin forskning i populärdebatt, och kanske vrida argumenten längre än vad forskningsresultaten tillåter – är ju ett ganska vanligt fenomen inom både statskunskap, nationalekonomi och miljöforskning. Det är de tre områden jag känner till. Men som sagt var, jag har inte läst Ewert här, så jag kan inte bedöma det enskilda fallet. Att forskare deltar i offentlig debatt och uttrycker välgrundade ståndpunkter, som inte helt kan beläggas i deras forskning, det är ju mycket vanligt. Joel Halldorf använder sin professorstitel för att kampanja i många olika frågor där hans forskning inte har någon relevans, och det verkar ju inte vara någon som hetsar upp sig över detta.

Men tack Pekka, vi hörs och ses, och återkommer.

 

Grattis Ylva Eggehorn till att bli hedersdoktor vid Uppsala universitet

Ett stort grattis till Ylva Eggehorn som utnämnts till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Jag minns ju Ylva från tidiga karismatiska eran under sjuttiotalet. Mötte henne och hennes man George vid ett antal tillfällen under den perioden. Besökte bland annat Hannagården 1974, och var där vid flera ytterligare tillfällen. Försökte bjuda hem henne och George när vi flyttade till södra Stockholm 1981 till Vendelsömalm-Haninge, men lyckades inte med detta. Ylva är en enastående författarinna med en unik språkkänsla, en kreativ språkbegåvning av unikt slag. Ylva och George var nyckelpersoner inom den ytterst informella karismatiska väckelse som präglade Stockholm under sjuttiotalet.

Slutspurt i bokprojekt

Jag befinner mig just nu i slutspurten av ett bokprojekt. Jag har gått igenom de 2000-3000 blogginlägg och bloggdebatter jag varit involverad i sedan 2008 och försöker redigera ihop en bok av detta. Försöker hitta höjdpunkter och frågor och debatter jag bedömer har varit viktiga. Boken blir Allt mellan himmel och jord – då det har varit en ganska stor bredd i vilka frågor jag skrivit om och engagerat mig i. Jag räknar med att skicka ett råmanus till bokförläggaren nästa vecka.

Pekka Mellergård kommenterar min kommentar på hans bok

Hej igen Stefan.

Så fint att ta del av din läsning av ”Hur kunde det gå så här långt?” och ditt huvudsakligen positiva omdöme. Jag är imponerad av att du tagit dig tid att skriva en så omfattande sammanfattning av dina intryck. Och det känns bra att vi kan mötas i samtal, och att vi kanske t o m närmat oss varandra en del, efter några ”duster” något decennium tillbaka, där vi kanske delvis talade förbi varandra, eller åtminstone hade lite svårt att förstå den andres ståndpunkt. (Samtidigt ska vi förstås inte släta över de skillnader som nog fortfarande finns, och som i bästa fall kan göra samtal spänstigare, och stimulera till fortsatt utforskande av ”längden, bredden och höjden” i vår gemensamma tro och strävan till efterföljelse).

Boken är ju ett ”bricolage”, ett försök att lägga ett pussel med rätt många bitar, för att om möjligt låta en bild träda fram. Jag vet inte om jag riktigt lyckats, delvis därför att jag i stor utsträckning avstått från en riktig sammanfattning av EN tydlig bild. Förhållandet mellan ”nationalistisk högerkristendom”, ”trumpism” (som jag inte uppfattar vara samma sak) och ”evangelikaler” (som i sig inte är något entydigt och lättdefinierat begrepp) är komplext.

Du efterlyser mer ”nyansering” i ett antal avseenden. Och jag skulle förstås ha kunnat lyft fram positiva saker som människor har fått förmedlat från sådana som Derek Prince, Oral Roberts, Demos Shakarian, E.W. Kenyon med flera. Men dels tror jag att det skulle ha gjort texten lite mer uddlös och ”ljummen”, och dels var det ju de faktorer som har haft (i mina ögon) negativa och ”förklarande” konsekvenser som jag var ute efter att identifiera. Och där blev jag under skrivandets gång alltmer övertygad om att de olika pusselbitar jag beskriver i kanske ”onyanserade” termer har varit viktiga.

Du tvivlar på darbyismens/dispentionalismens inflytande bland amerikanska evangelikaler. Där tror jag att du har fel. Det finns enkätundersökningar som bara är ett par år gamla som visar hur utbredd den fortfarande är bland pastorer och ledare. I den kanske första riktiga översikten över dispentionalismens historia (Daniel Hummel, ”The Rise and Fall of Dispensationalism – How the Evangelical Battle Over the End Times Shaped a Nation”) som kom ut våren 2023 konstaterar författaren att dispentionalism förblir “one of America’s most resilient and popular religious traditions”. Det som är intressant är hur denna ”pretribulationistiska pre-millenialistiska” teologi utan intellektuell krock kan kombineras med de drag av ”post-millenialism” som blir alltmer tydliga, inte minst bland de som ser Trump som sänd av Gud, i den s k ”7-Mountain”-rörelsen, och i Peter Wagners böcker om att ”ta kontroll” över olika typer av makter.

Får väl här klämma in att självklart tycker även jag som du att det ”inte är fel” att ”seriösa kristna med föredömlig karaktär får ledande positioner i samhället”. Tvärtom skulle vi behöva fler sådana ”seriösa kristna med föredömlig karaktär”. Jag tror faktiskt att det finns flera sådan i Sveriges Riksdag, där jag tror att en av dem är med i samma församling som du: Jakob Forsmed.

Att i en svensk kontext skriva kritiskt om ”evangelikaler och pingstvänner/karismatisk troende” kan ju vara att slå in öppna dörrar, eller rättare sagt riskera att bekräfta cementerade och ytliga fördomar. Jag är glad att du ser att jag försökt och kanske lyckats undvika detta. Den evangelikala delen av kristenheten är ju bred, vilket bland annat har speglats i Lausannerörelsen (med spänningen mellan John Stott-Billy Graham, och mellan nordamerika-”syd”) och även i skillnaden mellan Sverige och USA.

Just kapitlet med titeln ”Svensk högerkristendom – finns den?” är nog det jag är minst nöjd med – framför allt den senare delen som handlar om nutiden. Jag skrev det sent i processen, i en lite stressad känsla av att jag borde få med något kopplat till det svenska sammanhanget. Där skulle jag velat ha mer tid, och jag har lekt med tanken att skriva något mer omfattande just utifrån vårt svenska sammanhang. Vi får se hur det blir med den saken.

Även om ditt namn nämns i det kapitlet så var det inte i avsikt att etikettera dig som ”trumpist”. Men jag konstaterar att du haft ett stort engagemang i några av de frågor som är viktiga för de amerikanska evangelikaler som utgör Trumps kärntrupper, det vill säga: abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin. Och det är väl inte fel uppfattat? (Vad gäller evolutionsteorin – som du ”inte vet så mycket om” – så tangerade vi ju den i en debatt om Adam & Eva för ett antal år sedan, om du minns?). Samtidigt ville jag verkligen betona att du radikalt skiljer dig från dessa kärntrupper i ditt engagemang för klimat, miljö och flyktingar, och att du varit uttalat kritisk mot amerikanska evangelikalers omfamning av Trump och de värderingar (eller snarare brist på dito) som han i övrigt står för. Och jag var noga med att betona att både Stefan Gustavsson och Mats Selander tydligt signalerat avståndstagande från trumpism och högerkristendom.

Du har ju helt rätt i att ”Trumpismen har kidnappat några klassiska kristna kärnfrågor som kampen för ofödda barnens rätt till liv och en traditionell äktenskapssyn”. Det jag tycker är både intressant och anmärkningsvärt är att detta har blivit en sorts ”Shibolet”-fråga för Trumps evangelikala kärn-trupper, som överskuggar det mesta av evangeliet, inklusive det Jesus säger om ”vadhelst ni har gjort mot en av dina minsta”, där jag har svårt att förstå hur man samtidigt kan försvara ett 8-veckors embryo och sättet att skilja tusentals minderåriga barn från sina föräldrar vid USA:s gräns mot Mexiko.

Även om boken tar sin utgångspunkt i frågan om hur kristna kan stödja Trump, så breddas ju frågan till att handla om ”nationalistisk högerkristendom” i bredare bemärkelse. I det sammanhanget undrar jag om du ändå kan hålla med mig om det jag skriver i kapitlets avslutande stycke: a) att det engagemang som Världen idag och kretsen runt tidningen har i frågor om abort, homosexualitet, Israel och evolutionsteorin ”bidrar till att många i det sekulariserade Sverige har svårt att se skillnad mellan svenska och amerikanska evangelikaler”, och b) att för den som vill närmare studera svensk högerkristendom ”finns det knappast något enklare sätt att börja än sätta sig ner och läsa några veckors utgivning av Världen idag”?

Och precis som du – exempelvis i din bloggpost om SD partikongress/årstämma – så är jag oroad över utvecklingen i Sverige. Och särskilt oroad över att det tycks finnas ett stöd för den sorts inskränkta nationalism som SD står för bland evangelikala kristna. Det är möjligt att jag tog i lite för hårt i en debattartikel i Dagen härförleden, men jag har ju tyckt mig se en del av detta i den entusiasm som visats för Per Ewerts bok om ”Landet som glömde Gud”, och en del av de ledartexter han skriver just i Världen idag. Skulle vara intressant att höra dina tankar kring detta.

Jag tror att jag slutar här. Men jag fortsätter gärna samtalet. Och återigen, tack för att du tagit dig tid både för läsning och att skriva ner dina reflektioner.

Vännen Pekka

Kommentar över Pekka Mellergårds bok om Trumpismen

Pekka Mellergård är en av profilerna inom Evangeliska Frikyrkan, under ett antal år rektor för Örebro missionsskola, också under ett antal år EFK-missionär i KIna. Dessutom till professionen neurokirurg.  Under mina år som EFK-ordförande 2002-2010 hade vi mycket med varandra att göra.

Vi har dessutom samma uppväxtmiljö. Pekka har vuxit upp inom Örebromissionen i en evangelikal-karismatisk miljö med en välkänd ÖM-pastor som far. Göran Carlsson, som jag lyssnade till en hel del under mina år på Betel-Institutet i Orsa 1971-73. Min far var ju också ÖM-pastor under några år på femtiotalet. Och min uppväxt var också evangelikal-karismatisk, dock kanske lite mer extrem än Pekkas, då vi var med i Maranata under en sjuårsperiod.

Jag har dock inte problematiserat och dekonstruerat min uppväxtmiljö lika mycket som Pekka har gjort. Han skriver om att han var nära att tappa tron efter ett besök vid en konferens i den församling jag var verksam vid på sjuttiotalet, Järfälla pingstförsamling, med Kjell Sjöberg som pastor. Jag minns inte den konferensen, då Don Basham var gästpredikant, så jag kan inte kommentera den händelsen. Enligt min erfarenhet var dock Järfälla pingst en mycket positiv miljö under sjuttiotalet där inte minst många ungdomar kom till tro, som sedan blev kristna för livet. Pekka nämner om Don Basham som huvudtalare på konferensen som en del av den så kallade shepherding- discipleship-rörelsen som var på agendan under den senare fasen av karismatiska väckelsen på sjuttiotalet. Det gick till överdrifter, där håller jag med om Pekkas kritik mot detta fenomen, men man bör också nämna att rörelsen ganska hårt utvärderade sig själv på åttiotalet och i stor utsträckning upplöstes. En av huvudkritikerna var Derek Prince som var en av nyckelpersonerna i denna rörelse.

Trots olika nivåer i att dekonstruera uppväxtmiljöerna, tycks vi ändå ha hamnat i ganska lika livsförlopp i ungefär samma kristna rörelser och engagemang så summa summarum tycks inte skillnaderna inte blivit så stora.

Pekka har alltså under 2023 kommit ut med den intressanta boken med titeln ”Hur kunde det gå så här långt?”. Pekka är en reflekterande och läsande person, som försöker förstå trenderna i kristenheten. Boken visar på en mycket god beläsenhet i kristen samtidslitteratur, och även kyrkohistoriskt.

Bokens frågeställning är hur det kan vara möjligt att kristna människor kan ge ett uttalat stöd till Donald Trump, och vilken jordmån som skapat dessa förutsättningar. De som läser vad jag skriver vet att jag sedan 2016 har ställt exakt samma fråga. Pekka gräver djupt för att försöka hitta ett svar på frågan. Lyckas han i boken ge ett svar på frågan?

Jag kan inte fullt ut bedöma den saken, men ska försöka kommentera hans tankegångar. Detta blir nog lite spretigt, boken har ett omfattande innehåll så det är svårt att ge rättvisa åt hela det tankegods som läggs fram.

Pekka ställer frågan hur kristna kan stödja en person med ett flertal konkurser bakom sig, flera tusen juridiska tvister, ett skamlöst skattesmitande och ett utnyttjande av en skattebefriad välgörenhetsorganisation för egen vinning. Dessutom inne på sitt tredje äktenskap, med en vana att kliva in i omklädningsrummen i miss Universum-tävlingar och anser sig ha rätt att tafsa på kvinnor.

Jag skulle nog vilja påstå att det är ännu värre än så.

Eftersom jag har plågat mig med att läsa Trumps tweets under fyra år (de tweets som inte längre finns tillgängliga då Trump blev avstängd från twitter 2020), under hans presidentperiod kan jag göra Pekkas lista mycket längre. En person som notoriskt svär och förbannar, notoriskt ljuger, notoriskt hyllar personer som är helt lojala med honom men notoriskt förbannar och förtalar allt och alla som inte håller med honom, kritiserar honom, tar avstånd från honom eller inte lyder honom. En läsning av hans tweets visar att Trump är extremt postmodern, det existerar inte några objektiva fakta eller objektiv sanning för honom, det enda som existerar är påståenden som gynnar hans intressen – dessa påståenden är bra, eller påståenden som inte gynnar hans intressen, vilket inte är bra.

Som vilken fascistisk diktator som helst. Hans förhållande till kristenheten måste förstås utifrån dessa ideologiska drag hos Trump.

Hur kan kristna se upp till och stödja en sådan person, Pekka ställer frågan, och jag har ställt frågan många gånger sedan 2016.

Pekkas bok är i stor utsträckning referat av olika böcker han har läst och som belyser hans frågeställning. Inte så mycket av egna ställningstaganden eller åsikter, utan mer ett försök till idéanalys och att spåra idéutvecklingen i kristenheten.

Pekka visar i första kapitlet på hur Trump ändrade sitt språk 2016 för att få med sig evangelikala väljare,  började använda religiösa ord och referenser till Gud. Min tweet-läsning visar dock att språkförändringen inte är konsekvent. Vid spontana kommentarer vällde förbannelserna och svordomarna fram som en mäktig flod. Det verkar som om Trumps alla kristna anhängare har missat detta faktum.

Kapitel 2 är mycket intressant och diskuterar begreppet evangelikal ur ett kyrkohistoriskt perspektiv. Rötterna i 1700-talets väckelserörelser betonas som evangelikalismens vagga. Pekka visar på att stödet till Trump finns både bland många klassiska evangelikaler och moderna karismatiker. Pekka pekar på den sociala radikalitet som präglar den tidiga evangelikalismen från 1700- och 1800-talet, bland annat var man spjutspetsar i kampen mot slaveriet. Väckelseprofilen Charles Finney var mycket socialradikal i sin framtoning. Mellergård pekar dock på att evangelikala rörelsen är hetoregen. Inom Lausannerörelsen till exempel hittar man inte de tankegångar som präglar amerikansk Trumpism.

Min bedömning är också att stödet till Trump är ganska fragmenterat bland dagens amerikanska evangelikaler och karismatiker. Den politiska polariseringen medför till exempel att i många amerikanska megakyrkor är det förbjudet att diskutera partipolitik i församlingsmiljön. Många kristna evangelikaler röstar också av vana på Republikanerna utan att därför vara några större Trumpanhängare. Pekka nyanserar här bilden och jag tror den kan nyanseras ytterligare.

Kapitel 3 handlar om vägen till Trump. Moral majority och Jerry Falwell diskuteras, liksom LaHaye och Pat Robertson. Tesen drivs att dessa banat vägen för Trump, att den kristna högern har fått den ledare man sökt efter. Även Oral Roberts och Demos Shakarian bidrag till utvecklingen kommenteras. Jag tror att bilden även här behöver nyanseras. Jag tror att Pekka har en poäng i att man kan hitta rötter till moderna Trumpismen hos vissa av dessa personer, alla barn får dock inte slängas ut med badvattnet. Flera av de omnämnda personerna har haft ett genuint kristet engagemang och det är ju bara Pat Robertson som har levt och varit aktiv under Trumperan och där man kan peka på denna direkta koppling att stödja Trumpismen.

Kapitel 4 innehåller en analys av Norman Vincent Peale och dess kopplingar till Trump och Trump-familjen. Man bör dock påpeka att denne Peale uppfattas som en ganska extrem framgångsteolog bland mainstream bland amerikanska evangelikaler, jag uppfattar honom inte heller som helt rumsren bland mainstream bland amerikanska pingstvänner och karismatiker. Men det är intressanta kopplingar som Pekka pekar på här, vissa kyrk-connections har uppenbarligen för Trumpfamiljen förekommit, det är inte bara fernissa med kristen profil.

För min personliga del ser jag Trumpismen som uttryck för avfall inom amerikansk evangelikal och karismatisk kristendom. Dels ett avfall från viktiga moraliska principer. Med de nya normerna kan man i princip acceptera att ledare lever hur som helst. Men också ett avfall från bönens och väckelsens väg, att Gud förvandlar nationer genom bön och väckelse, nu vill man tro istället på en stark mänsklig ledare som ska göra jobbet åt Gud. Jag kanske här tar ut svängarna ännu längre än vad Pekka gör, att Trumpismen är uttryck för en avfällig kristendom. Pekka antyder dock en sådan tankegången i slutkapitlen.

Det är viktigt att inte generalisera här, inte dra alla megakyrkor och evangelikaler över en kam. Pekka bidrar också med nyanseringarna, nämner om att den ledande demokraten Nancy Pelosi var med vid invigningen av Joel Osteens jättekyrka.

Kapitel 6 handlar om konspirationsteorier, falska profeter och Antikrists världsstat. Pekka driver tesen att Trump effektivt främjar och utnyttjar konspirationsteorier. Han hävdar också att kristna företrädare ofta gått i spetsen för att driva konspirationsteorier, Pat Robertson nämns särskilt och hans bok New World Order från 1991. Jag läste boken då, men minns den för fragmentariskt för att kunna bedöma saken, den innehåller dock spekulativa teser om styrningen av världen, så mycket minns jag. Att det finns hemliga nätverk som långsiktigt styr över världen är en konspirationsteori, kan inte beläggas vare sig med statsvetenskap eller seriös politisk journalistik. Mest har konspirationsteorin använts som ett inslag i antisemitismen, det är judar som hemligt styr över världen. Så har alltid nazister tyckt.

Visst har det funnits mycket spekulationer inom kristenheten om antikrist, vilket Mellergård visar på. Att sådana spekulationer används i det nya polariserade politiska klimatet är nog troligt. Personligen anser jag mer att antikrist är mer ett system än en person, och att det är ett system som dominerar i stora delar av världen redan nu. Ryssland, Kina, Iran, Gaza, Saudi-arabien – listan kan göras lång.

Det är dock viktigt även här att komma ihåg att läran om Jesu tillkommelse är en av de klassiska kristna doktrinerna. Bibeln är dock inte solklar över exakt hur detta ska gå till och framförallt när det ska ske. Därför alla dessa spekulationer, men det är inte något nytt för Trumperan, det har funnits i alla tider. Mellergård pekar dock på detta klart och tydligt, att dessa spekulationer har funnits i alla tider.

Kapitel 7 och 8 handlar om Darby och hans syn på Jesu återkomst och uppryckandet, och den kristna sionismen. Intressanta reflektioner av Pekka men jag tror inte att man ska blanda in Trump för mycket i detta. USA är Israelvänligt och det beror på flera orsaker, inte minst att man har en stor och inflytelserik judisk minoritet som övervägande röstar på Demokraterna, inte Trump. Trumps Israelpolitik är enligt amerikansk tradition och Biden driver en liknande linje. Kristen sionism är också en mångfascetterad rörelse, med enligt min  mening många bra inslag, och också spekulativa inslag. Darbys teser har varit ett inslag i modern evangelikalismen, men jag tvivlar på att någon majoritet av dagens amerikanska evangelikaler är Darbyister, trots genomslaget för LaHayes böcker med mera. Min gamla pastor Kjell Sjöberg, tog offentligt avstånd från Darbyismen i slutet av sjuttiotalet, det var vid den tidpunkten ganska radikalt inom pingströrelsen.

Kapitel 9 till 12 pekar ut Francis Schaeffer och Rushdoony som viktiga kristna ideologer som berett marken för Trumpismen. Kapitlen är även här kunniga och välskrivna. Jag delar Pekkas sympatier för Schaeffer. Hans sätt att driva dialog med nutidskulturen i sina tidiga böcker är enligt min mening mästerliga med en mycket intressant apologetik och försvar för kristen tro. Jag håller också med Pekka om att tonläget förändras i Schaeffers senare böcker, även om jag inte minns detaljerna, har läst en del av både Schaeffers tidiga produktion och hans senare. Dialogen med samtidskulturen var i centrum i hans tidigare böcker, hans senare böcker smalnade av och blev mer av en tydlig kamp mot sekulariserad humanism, och bibeltrons försvagning inom evangelikala rörelsen. Rushdoony har jag någon bok av i min bokhylla men har nog inte läst den vad jag kan minnas, kanske bara lite snabbt och översiktligt. Pekka gör en tydlig markering bort från Schaffer i likhet med vad Schaeffers son, Frank har gjort. Jag hänger nog inte helt med i den omsvängningen även om jag ser en poäng i det, kampen mot sekulariserade humanismen har sina poänger, men jag kan inte dela åsikterna när den kampen går över till en renodlad politisk kamp eller blir nästan militant som vissa kristna Trumpister har hamnat i under senare år. Bland annat Rick Joyner, som jag har träffat, och som predikade i den församling jag var pastor i på nittiotalet.

Kristen dominionism  kommenteras i dessa kapitel. Om kristna inflytandet i samhället inom olika områden. Det har också skapat en grogrund för Trumpismen. Det finns poänger här i Mellergårds resonemang. Men även på denna punkt vill jag betona att man inte får dra resonemang för långt. Att seriösa kristna med föredömlig karaktär får ledande positioner i samhället kan jag inte se som något fel. Exempel i nutid är Mukweges deltagande i presidentvalet i Kongo, att afrikanska länder får rättfärdiga kristna med god moral som ledare, måste uppfattas som något positivt för både kyrkan och för samhället i stort. Problemet är när kristna charlataner får sådan poster som skämmer ut kyrkan. Och problemet är att strävan efter kristen politisk makt blir ett mål i sig själv och uppfattas som en plan för att kristna samhället. Det var inte så kristna församlingen växte fram i Apostlagärningarna.

Kapitel 13 och 14 handlar om presidentvalet 2020 och frågan om det finns kristen fascism diskuteras. Det är framförallt valfuskteorin som lyfts fram och försöken att underminera grundläggande demokratiska institutioner.

Enligt min mening är detta det allvarligaste i hela detta händelseförlopp. Pekka ställer frågan om kristen fascism existerar, handlar detta om en sådan allvarlig sak?

Man bör komma ihåg att fascismen i regel har varit allierad med kristna kyrkan. Diktatorn Franco i Spanien ville främja kristna arvet. Diktatorn Mussolini som inte var särskilt religiös från början samarbetade med Katolska kyrkan. Hitler utnyttjade att lutherska kyrkan i Tyskland var teologiskt liberal och omvandlade kyrkan till en nazistisk stödtrupp. Dagens fascistiska Ryssland bygger på nära samarbete mellan Putin och ortodoxa kyrkan.

I samband med valet 2020 gick Trumpismen över alla gränser. Valfuskteorin har förkastats av samtliga domstolar i USA, samtliga valmyndigheter i de olika delstaterna och även av personerna i Trumps stab och kabinett som ansvarade för valfrågorna. Det är uppenbart att Trump försökte fuska sig till en valseger. Här passerades gränsen till fascismen enligt min mening när man inte längre respekterar grundläggande samhällsinstitutioner och normer om vad som är sant och falskt, utan vill tillgripa sig makt på helt manipulativa metoder, på liknande sätt som när Hitler blev diktator i Tyskland på trettiotalet.

Att det republikanska partiet inte tar avstånd från dessa tokerier, och att Trumps medtävlare inför presidentvalet inte tar tydligt avstånd visar på ett politiskt system i förfall. Och det visar på en moralisk och intellektuell dekadens. Vissa av Trumps anhängare bland evangelikaler har tagit avstånd från valfuskteorin, bland annat Pat Robertson. Men det har inte gjorts konsekvent och bland annat en profil som Eric Metaxas stöder helt valfuskteorin, vilket Pekka nämner i boken. Det är ett intellektuellt och andligt haveri enligt min mening.

På denna punkt vill jag nog uttrycka mig ännu tydligare än vad Pekka gör i sin bok.

I kapitel 16 tar Pekka upp frågan om svensk högerkristendom finns. Han refererar bland annat till forskarna Joel Halldorf och Magnus Hagevi som betonar att svensk evangelikalism är något helt annorlunda än amerikansk. Han refererar till Tomas Poletti Lundströms artikel i Aftonbladet som argumenterar för en svensk högerkristendom.

Jag håller delvis med Pekka, det finns Trumpisttendenser i svensk kristenhet, men det är svårt att ge tydliga exempel på det. Några namn nämns som även jag har tagit upp i mina skriverier. Världen Idag kan enligt min mening inte entydigt placeras in i detta fack, innehåller en stor bredd av skribenter och olika inslag. Pekkas referens till Carin Stenströms ledare efter presidentvalet kan jag hålla med om. Ledningen för dagens Livets ord med Janne Blom i spetsen kan omöjligt klassas som trumpister och kristen höger enligt min mening.

Här förs resonemang som saknar stringens. Han antyder bland annat att jag är Trumpist för att jag tidigare som ledarskribent hos Världen Idag drivit frågor om abort, homosexualitet, kritik mot evolutionsläran och Israel. Pekka skriver att jag är svåretiketterad, jag skriver om fler frågor än detta.

Även om Trumpismen har kidnappat några klassiska kristna kärnfrågor som kampen för ofödda barnens rätt till liv och en traditionell äktenskapssyn, har ju detta inte med Trumpismen att göra. Det är frågor som kristna kyrkan har drivit under 2000 år. Evolutionsläran har jag nästan aldrig skrivit om, jag är inte naturvetare, så jag behärskar inte den frågan. Jag tror det blir fel att blanda in kristen skapelsesyn, och hur Gud har skapat världen, i frågor som gäller fascistiska tendenser i amerikanska samhället och kyrkan. Samma sak när det gäller Israelsynen. Kristdemokraterna t.ex. var för fullständigt för abortförbud fram till cirka 1990, en linje man helt har övergivit under Ebba Busch-eran, det är svårt att hävda att KD under Alf Svensson-eran uppvisade trumpist-tendenser.

Även om jag ser poänger i Pekkas resonemang i detta kapitel tycker jag att det är nödvändigt att göra strikta definitioner när man kommer in på konkreta sakfrågor, abortmotstånd och försvar för kristen äktenskapssyn – det är orimligt att se detta som indikatorer på att man är trumpist. Då skulle Katolska kyrkan vara ännu striktare Trumpister än dessa amerikanska evangelikaler som sympatiserar med Trump.

Jag är alltså inte helt lycklig över att mitt namn dyker upp i kapitel 16 men jag kan gärna ha överseende med detta. Pekka skriver också att jag engagerat mig i både flykting- och klimatpolitik, och kritiserat Trump så rimligtvis finns jag en ganska bra bit bort från kristen extremhöger.

Kapitel 18-20 är de avsnitt i boken där jag har skrivit mest utropstecken i kanten. Det finns en annan evangelikalism. Pekka ger intressanta belägg från forskningen om att omvändelsekristendom har varit en viktig påverkansfaktor för demokratirörelser runt om i världen. 1800-talets store väckelsepionjär Charles G Finney var en frontfigur både i kampen mot slaveriet och för ursprungsbefolkningars rättigheter. Finney lyfte även fram kvinnliga predikanter. Arne Rasmussons forskning om hur svenska väckelserörelsen format svenska demokratin poängteras. Pekka visar hur väckelserörelser i marginalen under hela kyrkans historia har haft en påverkan på religionsfriheten och mänskliga rättigheter. Tankegods från Hauerwas och Ellul lyfts fram i dessa kapitel, vi påverkar mest med kristna värderingar i samhället när vi lever som kristen kyrka. Är huvudtesen. Jag delar helt den övertygelsen.

Man bör dock komma ihåg att kristen samhällspåverkan kan inte ställas i motsats till att leva som ett ljus i världen, som en kristen kyrka. Till exempel kampen mot slaveriet var en mångårig politisk kamp som behövde utkämpas. Eftersom jag har doktorerat på abortlagstiftningen, tycker jag också att kampen för de ofödda barnens rättsskydd är en politisk kamp som är legitim, och som kristna kyrkan har stått upp för i 2000 år. På denna punkt slirar Mellergårds i resonemangen, när frågan främst kopplas ihop med Trumpismen.

Men till sist, Mellergårds bok är en intellektuell prestation, mycket läsvärd, och ger mycket att fundera över, och reflektera över. Jag tycker han i vissa lägen spetsar till lite för mycket, och slänger ut barn med badvatten, och i vissa lägen tycker jag att man kan uttrycka sig ännu skarpare. Men många resonemang håller jag helt och hållet med om.

 

 

Om Sverigedemokraterna

Jag har under många år vid sidan om att vara pastor och predikant, drivit ett konsultbolag med fokus på politisk analys. Jag har med åren specialiserat mig på energi- och klimatpolitik. Längre tillbaka i tiden var ekonomisk politik mitt huvudområde.

Ett av alla konsultuppdrag jag har jobbat med har varit att vara med på olika partikongresser, och analysera och göra bedömningar om vart de olika partierna är på väg. Att vara med på partikongresser är det bästa sättet att på djupet analysera trenderna och färdriktningen i ett politiskt parti. Alla ledande personer i partiet är på plats och hela politiken diskuteras och riktningsbeslut fattas inom alla politiska områden.

I november var jag med på Sverigedemokraternas Landsdagar i Västerås.

Det är uppenbart att SD har arbetat för att bli regeringsdugligt och alltmer accepterat politiskt parti. Att de nu ingår i regeringsunderlaget har kraftigt bidragit till denna sak. Samarbetet med KD, Moderaterna och Liberalerna har hittills dock endast gynnat SD som nu är i ett paradläge, både vara en del av regeringspolitiken men samtidigt delvis vara i opposition. Att gynnas av att kunna påverka politiken samtidigt som man inte behöver drabbas av det misstroende som ofta drabbar regeringar när obekväma beslut ska fattas, som kanske har positiva effekter främst på lång sikt. Partiet har lyckats få fram talespersoner som är allmänt kloka och kan klara sig bra framför TV-kamerorna, jag tänker t.ex. på miljö- och klimattalespersonen Martin Kinnunen som är kunnig och påläst. SDs anpassning och att alltmer bli ett accepterat parti har kraftigt underlättats av att både Socialdemokraterna och Moderaterna, inklusive KD, har förflyttat sina positioner i riktning mot där SD befinner sig i synen på migrationspolitiken.

När jag skrev boken Jesus var också flykting 2016, tillsammans med Micael Grenholm, skrev jag flera kapitel med analys av SD. Bland annat hade jag lusläst partiprogrammet. Jag pekade på fascistiska tendenser inom de nya högerpopulistiska tendenser som växt fram i västvärldens politik. Frågan ställdes i boken om SD skulle satsa på att bli mer rumsrent eller mer utveckla fascistiska tendenserna. Partiledningen har uppenbart satsat på att göra partiet alltmer rumsrent.

Mina intryck från SD:s landsdagar i november är dock att de extrema dragen lever kvar inom partiet. Min analys i boken som kom 2016 pekade på att SD:s politiska program egentligen innehöll en enda punkt, alla samhällsproblem är invandringens fel. Den viktigaste politiska åtgärden är att stoppa invandringen och satsa på återvandring. Det påminner om extremvänstern från sent sextiotal, och tidigt sjuttiotal, alla samhällsproblem berodde på kapitalismen och privata äganderätten. Att avskaffa detta skulle skapa ett blomstrande samhälle. Invandringen fyller samma funktion i SD:s partiprogram.

Lyssnade man noga på vissa inlägg under SDs landsdagar, lever den gamla retoriken kvar, invandrare har egentligen ingenting i Sverige att göra, de hör inte hemma här. Det är inte en del av Sverige, av svenskheten, och den svenska kulturen. I officiella retoriken uttrycker sig partiet mer nyanserat idag, men lyssnade man på landsdagarna mer noga, ser man att tänkesättet lever kvar. En annan detalj som jag uppmärksammade är att ledande SD-are, öppet säger att bistånd ska ett land som Sverige inte ägna sig åt. Vi ska inte göra något för att hjälpa fattiga länder.

Tankesättet med den renodlade svenskheten är fascistiskt. Ett uttryck för denna sak var nazisterna syn på Tyskland, tyska folket, tyska kulturen. Landet skulle renas från invandring och främmande kulturer, i Tyskland på trettiotalet var det ju judar och judiska kulturen som var den stora frågan. Delvis också romer, som liksom judarna massmördades i gaskamrarna.

 

 

 

Om Sebastian Stakset och Heart of Evangelism

Vi närmar oss jul. Våra barn med familjer som bor i Norge kommer till oss så det blir fullt hus, med alla barn och barnbarn med respektive, finns på plats hemma hos oss. Det ser vi mycket fram emot. Vår familj består nu av 12 personer förutom jag och Eva, och nummer 13 dyker upp i mars 2024 i Bergen Norge.

Senaste veckan har det varit viktiga och spännande möten i Heart of Evangelism. Det  nya centret i Stockholm utvecklas starkt, liksom söndagsmötena som vi har på söndagskvällarna i Folkungakyrkan. Flavia och Leo Perez gör ett utmärkt arbete i att leda detta, och ledningen i Stockholm kommer nu att förstärkas. Det stora filmprojektet vi har hållit på med i flera år går nu in i ett avgörande skeende. Second Hand-butikerna utvecklas också positivt, inte minst Second Hand-butiken i Kungälv ger fantastiska bidrag till våra satsningar på behandlingshem. Det är ett mirakel att vi nu har kunnat driva Barmhärtighetens hus i Östervåla i flera år, med minimalt med offentliga bidrag.

Pingstpastorn i Örebro Edward Sköllerfalk, är numera ordförande för styrelsen för Heart of Evangelism och gör ett utmärkt arbete i den rollen. Min roll är numera att vara senior rådgivare i styrelsen. Att vara senior rådgivare blir alltmer min roll, och det är jag ganska bekväm med. Det är kul så länge det handlar om att vara senior rådgivare, och inte senil rådgivare.

Sebastian Stakset gör ett fantastiskt arbete med att leda organisationen. Ett varmt och brinnande hjärta, extremt handlingskraftig, stor social kapacitet i att knyta kontakter åt alla håll, och en passion att nå människor med evangeliet, de som har fastnat i kriminalitet och drogberoende. Heart of Evangelism präglas av ett starkt socialt engagemang, men det är genomsyrat av tron på evangeliets kraft, frälsningen i Jesus Kristus som i grunden kan förvandla människors liv.

En fantastisk människa är också Sebastians fru, Isabella Stakset. Hon har troget stått vid hans sida i alla situationer i ett antal år och är djupt engagerad i allt vad Heart of Evangelism gör.

Undervisning om sex och samlevnad

Ett av mina specialområden under drygt femtio år som predikant och pastor är ämnet Sex och samlevnad ur en biblisk-kristen synvinkel. Hade bibelstudier för ungdomar i Järfälla pingstförsamling i detta ämne på sjuttiotalet som mynnade ut i boken ”Ungdomar och kärleksproblem” som kom ut 1978, blev uppmärksammad i bland annat Expressen och Sveriges Radio, samt mycket debatterad i kristna pressen. Min undervisning var mycket praktisk, hur kan man finna Guds vägledning i valet av äktenskapspartner, hur förbereda sig för ett äktenskap, hur ska man bära sig åt för att vänta med sex tills man gift sig, vad är bibliska grunden för att sex hör till äktenskap, hur man ska hantera sexuella frestelser, både för singlar, par i sällskap, och gifta, hur bygga trohet och långsiktighet i en kärleksrelation m.m. Som pastor har jag sedan lyft dessa frågor i en predikan en gång per år, för att främja öppenhet och samtal i församlingen kring dessa frågor.

Hade nu en predikan i ämnet i Folkungakyrkan 5 november.

Det verkar som att det har blivit mycket tystnad i dessa frågor i många församlingar, och en praktisk lärjungaformande undervisning saknas ofta. Erbjuder mig gärna att göra församlingsbesök om man önskar undervisning kring dessa frågor med Bibeln som utgångspunkt. Jag behöver ett arvode på 0 kronor så det är inte särskilt dyrt. Tipsa gärna pastorer och församlingsledningar om detta erbjudande. Min tid är begränsad men lite finns utrymme att boka in under nästa år.

Nedan omslaget till min bok Ungdomar och kärleksproblem, på omslagsbilden är det Kjell Sjöbergs son Samuel och hans fru Pia-Maria. Fotografen är Håkan Flank, tecknaren är Jimmy Bock. Alla dessa hörde till ungdomarna i Järfälla pingstförsamling.

Klicka på ikonerna nedan ser ni bilderna

IMG_3658 IMG_3659