En av Bibelns höjdpunkter är Galaterbrevet 5 och Pauli skrivningar om köttets gärningar kontra Andens frukt. Paulus skriver så här i Gal. 5:16-24: ”16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär. 17 Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, 20 avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror✱, 21 illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike. 22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet✱, 23 mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.

Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.

Det är den karaktär som behöver prägla kristna ledare.

Det är enkelt att visa den frukten, karaktären, när allt går oss väl. När människor är snälla runt omkring oss, inte några kriser, vi som ledare upplever stöd och sympatier, kanske till och med applåder.

Men vi testas på allvar när vi blir kritiserade, förtalade, lurade, upplever motstånd i egna leden, när omständigheter är besvärliga.

Det är i de situationerna Andens frukt behöver visa sig, och det är i svåra situationer som verkligt ledarskap mejslas fram. Ledarskap är inte att kunna springa i nedförsbackar, det är att kunna ta sig fram i uppförsbackar. Ledarskap är inte att vara motiverad och glad när man känner ryggdunkningarna, det är att leva i och visa på Andens frukt när man blir misstrodd, förtalad och kritiserad.

Några sammanfattande omdömen efter 50 år i kristen tjänst och praktik av ledarskap.

Sitter nu i vår sommarstuga vid en havsvik utanför Skellefteå. Ägnar tre dagar att gå igenom regeringens budgetproposition och skriver sammanfattningar och analyser av innehållet åt mina klienter i näringslivet.

På söndag blir det predikan klockan 11.00 i det gamla bönhuset i Boviken 1 mil norr om Skellefteå. Välkommen om du finns i de bygderna.

Har följt upp mitt skrivande om Lewi Pethrus och Sven Lidman senaste veckorna. Bland annat haft ett ingående samtal med ett av Lewi Pethrus barnbarn. Mycket intressant samtal. Har även pratat med den gamle Pingstkännaren Ivar Lundgren. Även det ett mycket intressant samtal som gett ett vidare perspektiv. Lewi Pethrus och hans hustru Lydia fick nio barn, och dessa har totalt 40 barn som alltså är barnbarn till Lewi Pethrus. Trettio av dem är fortfarande i livet. Ett av Lewi Pethrus barn lever fortfarande, nämligen Lilian Pethrus, hans yngsta barn. Hon är nu 98 år och fortfarande pigg och aktiv. Vad jag förstår finns det en bra släktsammanhållning inom Pethrus-familjen, och barnbarn och barnbarnsbarn möts regelbundet. Det var dock bara ett av Lewi Pethrus barn som blev predikant inom pingströrelsen, Oliver Pethrus, äldst bland barnen. Han var pastor i Filadelfia en period på fyrtiotalet men flyttade för gott till USA i början av femtiotalet. Vad jag förstår har han inte varit verksam som pastor eller predikant i USA. Även sonen Ingemar Pethrus flyttade till USA och har sedan bott där i alla år.

Sven Lidman blev utesluten från Filadelfia, jag tror det var i april 1948. Från att ha varit landets främsta pingstpredikant blev han alltså drabbad av detta öde, efter 27 års intensivt samarbete med Lewi Pethrus och stort förtroendekapital i pingstförsamlingarna i hela Sverige. Han var sedan bannlyst under många år inom pingströrelsen. Vad jag förstår gjordes försök under Sten Gunnar Hedins tid som föreståndare i Filadelfia att återupprätta hedern för Sven Lidman och minnes av hans insatser. Bland annat medverkade en son till Sven Lidman, och en son till Lewi Pethrus, i Filadelfia för drygt 20 år sedan. Sonen hette också Sven Lidman och det var Knut Pethrus som var med från Pethrus-familjen. Under Hedins tid, och under mycket vänskapliga former.

Lidmanuteslutningen tycker jag är en av de värsta tragedierna i svensk kristenhet senaste 100 åren. Det var så uteslutningar användes på den tiden. Hallelujarop, bönebrus och hårda tag om vartannat. Det är tragiskt när konflikter inte kan hanteras bättre än så i kristna församlingar.

Jag tycker att Sven Lidmans minne behöver hedras och upprättas, han var förmodligen den främste predikant vi har haft i Sverige senaste 100 åren. Han bidrog något enormt till pingströrelsens framgångar och framsteg under 20-, 30- och 40-talet, tillsammans med Einar Ekberg, som också var en nationell ”superkändis” och som stod sida vid sida med Lewi Pethrus på Filadelfias plattform.

Bönenätverket Nationell bön har sin årliga konferens just nu i Citykyrkan i Stockholm under ledning av Marco Strömberg, Johnny Foglander med flera. Jag fick hoppa in som vikarie för den sjukskrivne Torbjörn Aronson och leda två bönepass, dels om abort, dels om sexualitet. Riktigt traditionella värdekonservativa frågor. Det är sällan man upplevt en så enhetlig och intensiv bön med äkta engagemang för Sverige, vår befolkning, och vår kristenhet.

När det gäller abortförbönen påminde jag om att Bibelns perspektiv är att det ofödda barnet har ett absolut människovärde. Gud verkar i det ofödda barnets liv, och kallar oss redan i moderlivet.

Jag påminde om att den kristna kyrkan varit livsbejakande från första början i opposition mot Romarrikets etiska värderingar, där oönskade barn gärna kunde sättas ut i skogen för att dö. Jag citerade reformatorn och den store teologen John Calvin som skrev om abort: ”fostret, fastän det finns inneslutet i moderns livmoder, är det ändå en människa, och det är ett förskräckligt brott att beröva dess liv, som det ännu inte har börjat åtnjuta. Det är värre att döda ett foster i livmodern än annan form av dödande, därför att det inte på något sätt kan skydda sig.”

Många moderna teologer jämställer abort med dödandet av ett barn. Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer som blev avrättad i ett nazistiskt koncentrationsläger hävdade att abort bör jämställas med mord.

Jag citerade den berömde teologen Karl Barth som hävdade: ””Det ofödda barnet är från början ett barn… det är en människa och inte ett ting, inte en del av moderns kropp… De som lever i barmhärtighet kommer alltid att vara böjda åt att vara barmhärtiga, speciellt gentemot en mänsklig varelse som är så beroende av andras barmhärtighet som det ofödda barnet”.

Med den här typen av citat blir man bannlyst av de flesta kristna aktiviteter i dagens kristenhet.

Vid bönepasset om sexualitet gav jag lite bakgrund om den sexuella revolutionen under sextiotalet och hur det har påverkat värderingarna. Omsvängningen från att se sex som en gudagiven gåva att hanteras varsamt inom ramen för det förbundstrogna äktenskapet mellan en man och en kvinna till en rättighet att utövas som man har lust till, så länge det inte skadar någon annan. Påminde om att det var ateisten Bertrand Russel som på global nivå införde idén om sambo, eller proväktenskap som han kallade det för. Den tanken var exotisk och marginell för 100 år sedan, idag är den något mindre marginell.

Just nu råder stor uppmärksamhet kring amerikanska filmen om Jesusrörelsen. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se filmen men hoppas det ska bli möjligt, jag vet inte hur mycket den kommer att visas, och var.

En del av mina andliga rötter finns i Jesusrörelsen. Jag minns mycket väl när Lonnie Frisbee med team  besökte Citykyrkan 1971. Tyvärr kunde jag inte vara med på mötena, då jag var uppe i Orsa på bibelskolan, vid detta tillfälle. Jag var dock med när Lewi Pethrus bjöd in Duane Pederson till Stockholm, med ett stort team, om jag minns rätt var mötena på Hovet. Jag mötte andra team från USA:s Jesusrörelse vid andra tillfällen i Citykyrkan.

Sommaren 1974 drev jag och min radarpartner Anders Robertsson ett Jesushus på Södermalm i Stockholm. Ylva Eggehorn besökte vårt Jesushus och skrev om det i Expressen. I augusti 1974 var kanske Jesusrörelsens höjdpunkt med den stora Jesusmanifestationen i Stockholm som pågick under tio dagar och slutmötena i Humlegården och Kungsträdgården samlade upp till1 10.000 personer. Manifestationen genomfördes i många av Stockholms kyrkor. Jag var med i ledningsgruppen för Jesusmanifestationen och jobbade intensivt med den både före och efter, och under hela manifestationen. Jag hade då uppnått den enorma åldern av nitton år.

I början av hösten 1974 började vi en annan form av Jesushus, en kristen kommunitet på Sångvägen i Jakobsberg, i Järfälla nordväst om Stockholm. Den gemenskapen pågick under cirka fyra år och blev sedan en del av böneringsverksamheten i Aspnäskyrkan, Järfälla pingstförsamling. Vi hade nära relation med motsvarande gäng i Citykyrkan, det som kallades för Agape, som leddes av Olle Carlsson och Robert van Aarem, båda blev sedan präster och har varit det hela livet.

Baptistsamfundet fångade upp Jesusrörelsen och ordnade under bland annat Ulla Östersjös ledning Jesuskonferenser under ett antal år. Ett antal kollektiv, storfamiljer och Jesushus uppstod runt om i Sverige som en följd av Jesusrörelsen. I vissa fall har det utvecklats till etablerade församlingar. Jesusrörelsen hade en stor påverkan på svensk kristenhet under hela sjuttiotalet och många av kristna ledarna under decennierna efter sjuttiotalet var påverkade av Jesusrörelsen. Jutatorpet i västra Småland var ett viktigt centra för Jesusrörelsen i Sverige, under ledning av Jim MacInnes.

En speciell minnesbild har jag från hösten 1973, efter två år på bibelskola i Orsa, fortsatte jag gymnasiet, Jakobsbergsskolan. På något sätt lyckades jag ordna att ett stort team från amerikanska Jesusrörelsen besökte mitt gymnasium under en dag, hade ett antal lektioner, och ett event i skolans stora musiksal. Det påverkade hela skolan och dagen efter var Jesus det stora samtalsämnet på gymnasiet. Flera blev kristna den dagen som har varit det resten av livet.

Genom hustrun har vi tydliga kopplingar till Skellefteåregionen. Hon och hennes bror ärvde deras mammas sommarstuga i en havsvik norr om Skellefteå för en del år sedan och dit brukar vi åka flera gånger per år. vi åker upp dit nästa vecka och söndagen den 24 september kommer jag att predika i Bovikens bönhus klockan 11.00.

Skellefteåregionen är gamla väckelsebygder och ett EFS-fäste, och de gamla bönhusen finns i alla byar, vissa av dem är fortfarande aktivt använda, bland annat bönhuset i Boviken som ligger en mil norr om Skellefteå.

Jag vet att det är folk i Skellefteåregionen som läser min blogg så det är ett intressant tillfälle att möta läsarna så välkommen dit, och sprid gärna informationen. Det är möjligt att jag också tar med mig lite böcker för signering.

Mitt senaste blogginlägg var ett kortfattat referat och några reflektioner efter läsning igen av Sven Lidmans bok ”Resan till domen”. Har mött en del reaktioner och kommentarer på mitt blogginlägg och jag känner ett behov av att något utveckla tankegångar och perspektiv kring denna fråga.

1. Sven Lidman är en av de främsta predikanterna och kristna författare som vi har haft i Sverige senaste 100 åren. Han var en unik kristen ledare, och bör uppskattas och respekteras som en sådan. Även om han bas var Filadelfia i Stockholm och pingströrelsen var han lyssnad på och läst inom hela kristenheten.
2. Lidman var uppenbarligen en känslig konstnärssjäl och en kulturpersonlighet. Det var den personliga gåvouppsättning utifrån vilken han verkade som predikant och kristen författare. Lewi Pethrus var en unik entreprenör och folkrörelseledare, bland de främsta Sverige har haft de senaste 100 åren. Båda poängterar i sitt skrivande att de var diametralt olika personlighetstyper. Utifrån denna vetskap är det enligt min mening ett mirakel att de klarade av att samarbeta intensivt så många år som de gjorde. När Lewi Pethrus förde pingströrelsen in i en organisatorisk mognadsfas på 40-talet så är det begripligt att Lidman var kritisk. Det är svårt att säga att den ena hade rätt och den andra hade fel, pingströrelsens omfattande arbete krävde en rad ekonomiska transaktioner som Lidman uppenbarligen var kritisk emot. Det är svårt i efterhand utan detaljkunskaper bedöma om vem som hade rätt eller fel.
3. Jag hävdar att boken ”Resan till domen” är unik och mycket lärorik. Ivar Lundgren, som är ytterst kunnig i dessa frågor, hävdar i en kommentar på facebook att Lidman senare ångrade att han skrev boken. Visst kan kritiken mot Lewi Pethrus uttryckas mer nyanserat, det kanske Lidman insåg efterhand. Men det vore tragiskt om Lidman tog tillbaka det han skrev i boken. Att en framstående kristen ledare, kanske Sveriges mest framgångsrika predikant på 20-, 30- och 40-talet (vid sidan om Frank Mangs) skriver ner så självkritiska, rannsakande och fullständigt transparenta reflektioner över sina personliga tillkortakommanden, det är unikt. Mycket elände i kristenheten hade besparats om fler hade gjort samma sak. Ett exempel är hans självkritiska reflektioner och förlåtelse över hur han hanterade pingstledarna Franklin och Alfred Gustafsson. Boken präglas av ödmjukhet, självrannsakan och självinsikt, det är inte vanligt bland mycket framgångsrika kristna ledare. Har senaste dygnet läst en av Lewi Pethrus försvarsskrifter i detta ämne som jag hittade i min bokhylla. Det saknar helt Lidmans självinsikt, ödmjukhet och självkritik.
4. Jag menar att Lidmans reflektioner om hur det på toppnivån i kristna rörelser förekommer intriger, maktkamp, positioneringar, kamp om plattformen – detta stämmer och jag har inte läst någon som har skrivit så öppet om det som Lidman. Jag har sett dessa mönster under hela mina aktiva kristna tid, och har i mina mörkaste stunder frestats på dessa områden. Det är inte bara storpredikanter som frestas på dessa områden, även vi småpredikanter.
5. Lidmans kritik av Pingströrelsens ledarkultur på 30- och 40-talet är svår att bedöma så långt i efterhand, men liknande reflektioner har kommit från ett antal andra håll så i varje fall ett visst mått av sanning måste ligga i Lidmans reflektioner, även om det naturligtvis ska uppfattas som en partsinlaga i en infekterad konflikt.
6. Jag läser naturligtvis ”Resan till domen” med mina tendentiösa glasögon. Mina rötter är Citykyrkan i Stockholm, dåvarande Östermalms fria församling, Fenix, där mina föräldrar var aktivt engagerade fram till 1963. Det var min barndoms församling fram till 8 års ålder. Lidman blev medlem i den församlingen efter uteslutningen från Filadelfia. Förmodligen har jag träffat Lidman som barn i kyrkan, har dock inte någon minnesbild av det. Lidman dog i början av 1960 då jag var 5 år. Min pastor från 1963, Arne Imsen, drev vidare kritiken mot pingströrelsen, på liknande sätt som Lidman. Han var min pastor fram till 1970. Efter ett par år i Filadelfia, hamnade jag sedan i Järfälla pingstförsamling med Kjell Sjöberg som pastor från 1973, som också var en oppositionell pingstförsamling i onåd hos Filadelfia. Så jag har levt med detta under hela min uppväxt. Vi hade ett härligt försoningsmöte med Filadelfia i slutet av sjuttiotalet, då äldstekårerna i Filadelfia Stockholm och Järfälla pingst möttes, jag var med vid det mötet och yttrade mig. Sedan hamnade jag på krock med Pingst igen när vi började vårt pionjärarbete i Brandbergen-Vendelsömalm hösten 1981. Sedan blev jag ÖM-are och EFK-are och har organisatoriskt levt utanför Pingströrelsen sedan dess. Så mitt liv har formats av liknande värderingar som Sven Lidman stod för, det måste jag ärligt erkänna. Men har mycket uppskattat relationerna och samarbetet med Pingströrelsen och många goda pingstpastorer under många år, så dessa komplikationer med pingströrelsen hör till mitt förflutna. Men kan alltså påverka min tolkning och läsning av Lidmans bok.

I mina bokhyllor hemma har jag en hel del böcker av Sven Lidman. Av en tillfällighet plockade jag fram en av Lidmans böcker för någon vecka sedan, ”Resan till domen”, en bok som kom ut 1949. Jag har inte läst boken på många år. Jag har blivit omskakad av att läsa den igen.

Lidman var en av nyckelpersonerna i Pingströrelsen, från 1921 fram till sitt avsked från Pingst med buller och bång, 1948. Han och Lewi Pethrus var ett radarpar. Lidman var ju en av Sveriges främsta författare så under många år var han en unik förkunnare och frontfigur i Pingströrelsen, eller Pingstväckelsen som den kallades på den tiden. ”Resan till domen” handlar om hela processen som låg bakom att han lämnade Pingst 1948. Boken är också mycket självkritisk, och det är en människa i djup förkrosselse och ånger över sina egna brister, som har hållit i pennan.

Boken innehåller en avskalad, ganska råbarkad och transparent uppgörelse med Lewi Pethrus, en person som Lidman arbetat tillsammans med under många år. Den bör läsas som en partsinlaga, ena sidan av myntet. Lewi Pethrus har gått i svaromål i andra böcker, de har jag också läst vid andra tillfällen. Lidman var en mycket eftertraktad predikant och basen i hans verksamhet inom Pingströrelsen var att vara chefredaktör för rörelsens tidning, Evangelii Härold.

Sven Lidman var en av de främsta frikyrkoledarna och förkunnarna vi har haft i Sverige under de senaste 100 åren. När han predikade i Filadelfia i Stockholm var kyrkan fullsatt och människor kom från alla håll för att lyssna till honom. Troligen har inte någon predikant i Sverige haft ett så rikt och målande språk i sina predikningar som just Sven Lidman.

Främste experten idag på Sven Lidman är troligen min gode vän teol dr Hans Sundberg, som skrev en doktorsavhandling om Lidman för närmare 40 år sedan. Tyvärr har jag inte läst Sundbergs avhandling.

Lidmans tes i boken är att Pingströrelsen var en levande väckelse när han kom med 1921. Det innebar också en hög nivå av frihet och kärlek mellan predikanterna. En kulmen nåddes vid Filadelfias invigning 1930, då nådde Pingst höjden av framgångar. Sedan smög det sig in mer och mer av formalisering, kontroll, toppstyrning, likriktning och utmanövrering av personer som man uppfattade som illojala, framförallt mot Lewi Pethrus. Den första stora utrensningen inträffade 1929 under den så kallade Franklinstriden då pingstpredikanten Franklin motades ut ur Pingströrelsen. Vid samma tid motades Filadelfias pastor Alfred Gustafsson bort från församlingen och Stockholm och flyttades till Göteborg. Lidman uttrycker i boken djup ånger hur han hade medverkat till detta. Det var de första stora urspårningarna enligt Lidmans analys i efterhand.

Lidman ger inifrånskildringar av gräl, diskussioner och intriger på högsta nivå bland pingstledarna. Lidman uttrycker i boken gång på gång Lewi Pethrus förtjänster, gåvor och unika egenskaper, men att brist på ödmjukhet, stridslystnad och en stark vilja att ha kontroll över Pingstväckelsen, tog överhanden och deformerade hela rörelsen.

Jag vill inte gå in på att diskutera i vilken utsträckning Lidmans bedömningar om Pingströrelsen på 30- och 40-talet stämmer. Det var långt före min tid. Däremot tycker jag att hans reflektioner och iakttagelser är skakande och är till lärdom för alla kristna rörelser och samfund.

Pingströrelsen var enormt framgångsrik under 20- och 30-talet. Lidman hävdar att det är livsfarligt att vara framgångsrik. Om ödmjukheten sviktar kan det leda till en mänsklig kontroll av Guds verk, som leder till manipulation och att människor betraktas som medel och förbrukningsvaror, för ledarskapet. Synden kan krypa in under de mest fromma fasaderna. Strävan efter sanning ersätts av lögner, förtal och skvaller. Det är Lidmans analys.

Lidman avslöjar brutalt de synder som kan locka framgångsrika kristna ledare. Strävan efter makt. En ständig jakt på erkännande och hyllningar. Att sitta på en piedestal, vara den främste, positioneringen av den egna personen. Att betrakta andra kristna ledare och rörelser som konkurrenter. En lust att göra sig av med konkurrenter, genom att manövrera bort dem, eller avståndstaganden. Detta är verkliga frestelser för kristna ledare som man ständigt behöver påminna sig om.

Bokens sammanfattande budskap är att vi alla en dag ska stå inför Guds dom. Därav boktiteln ”Resan till domen”. Gud ska döma över sitt verk och kristna ledares insatser.

Det började med att Sven Lidman kom med på Pingstväckelsens predikantvecka 1921, Kölingaredsveckan. Bakgrunden var att Lidman hade skrivit några artiklar i dåtidens största frikyrkliga tidning Svenska Morgonbladet, där han skrev mycket positivt om Pingstväckelsen och särskilt om möten med Smith Wigglesworth som gästade Filadelfia vid den tiden. Därför bjöd Lewi Pethrus in Lidman till denna bibelstudievecka för pingstledarna, för att hålla ett föredrag. Det blev en blixtförälskelse mellan Lidman och pingstpredikanterna och han blev pingstvän från det ögonblicket. Lidman hade genomgått en andlig process några år tidigare och gått från att vara en genuin hedning till en djupt sökande kristen, framförallt på egen hand.

Bokens övergripande tema som gäller oss alla och utmanar oss alla är: hur ska en andlig väckelse bevara sin renhet och vitalitet? Och hur ska ledare i en väckelse bevara sin renhet och inte börja utöva en otillbörlig maktutövning över Guds verk där man stöter bort människor som man tycker inte är helt lojala med en själv? Och hur ska ledarna kunna bevara sin ödmjukhet och Gudsberoende även under perioder av stora framgångar?

”I erkännandet och hyllningen gömmes ett dödande gift” skriver Lidman på sid 48.

Han skriver på sid 70 om ”detta system av personligt godtycke, hänsynslöst undertryckande av meningsmotståndaren och obarmhärtig och obalanserad förföljelse av alla honom misshagliga individer”.

eller vad sägs om följande citat på sid 110: ”där man slog ikull konkurrenter med bibelspråk och gamla dogmer, där man mördade medtävlare under fromma talesätt och strypte motståndare genom att med järnhårt grepp i skenbar bön knyta sina händer kring deras strupar medan man överröstade offrens dödsvrål med hänfört sjungande ur Segertoner.”

Detta kan jämföras med vad Lidman skrev om pingstväckelsen på 20-talet: ”Den svenska pingstväckelsen har ännu ej plats mänsklig maktlystnad, personlig äregirighet och privata intressen  … Ännu är den svenska pingstväckelsen en sammanslutning i Mästarens efterföljd, ännu äro alla dess sanna kämpar en skara tjänande bröder och systrar, av vilka ingen kallar sig den främste och av vilka envar vill tjäna den andre”, sid 101.

För mig som EFK-are är det intressant att Lidman på sidan 79-80 tar upp om Lewi Pethrus kontakter med dåvarande Örebromissionen där ÖM-ledarna avvisar samarbetsinviter från LP:s sida, enligt Lidman var det främsta avsikterna att utöka sina egna maktdomäner. LP gick ut i kraftig kritik mot ÖM efter avvisade inviter. Samma mönster märktes i LP:s försök att ta över Östermalmsförsamlingen, dåvarande Fenix, det som numera heter Citykyrkan. Det var där Lidman hamnade efter att ha lämnat och blivit utesluten ur Filadelfia.

En avgörande vändpunkt inträffade 1940 då Lewi Pethrus flyttade till USA men återvänder till Sverige och Filadelfia efter ett halvår. Efter återvändandet till Stockholm började Lidman och Pethrus att delvis sitta på samma kontor och de möttes ännu mera i vardagslivet, vilket gjorde att motsättningarna långsamt eskalerade. Det förstärktes ytterligare att all form av kritik mot Lewi Pethrus var kritik mot Herrens smorde, det av Gud utkorade redskapet, man blev en Judasgestalt om man kritiserade LP. Den kritik som Lidman utvecklade under fyrtiotalet handlade inte bara om Lewi Pethrus och pingströrelsens ledarstil, det handlade också om inriktningen. Han menade att affärsintressen tog över och även politisering. Utvecklingen mot att utveckla Dagen och partipolitiska engagemanget var Lidman mycket kritisk till.

Jag kan alltså inte bedöma  Lidmans kritik mot 40-talets pingströrelse och dess ledning. Dock tycker jag att hans bok innehåller viktiga lärdomar och pekar på frestelser för kristna ledare, andliga ledare. Det gäller även oss som är verksamma i mer begränsade sammanhang.

Även om grunden är vår kallelse och överlåtelse till Kristus kan vi som ledare hamna i frestelser med att hantera människor som redskap för våra visioner, hantera människor manipulativt och orättfärdigt, att förlora ödmjukheten när vi har framgångar och slira på sanningen när vi ska manövrera oss fram och genomföra det vi tror på. Att skaffa oss positioner, plattform och utöka maktdomäner, våra motiv kan grumlas under resans gång. Lidmans bok är en brutal uppgörelse med alla sådana tendenser.

Lidmans bok är en tidlös väckarklocka och utmaning för varje generation av kristna ledare.

Jag har ägnat stor del av sommarens semester åt att vara med våra fem barnbarn, både barntillsyn och lek av olika slag. Barnbarnen är i åldrarna 0-10 år och fyra av dem finns i Norge. Ett i Stockholm.

Jag har också roat mig med att plocka fram från bokhyllan Joel Halldorfs doktorsavhandling från 2012; ”Av denna världen? – Emil Gustafson, moderniteten och den evangelikala väckelsen”. Jag var närvarande på hans doktorsdisputation år 2012 vid Uppsala universitet men hann då inte läsa avhandlingen mer än enstaka sidor. Nu har jag tuggat mig igenom de cirka 350 sidorna.

Att läsa notförteckning, litteraturförteckning och källförteckning är ett av de mest intressanta sakerna vid en läsning av doktorsavhandlingen. Halldorfs förteckningar är mycket utförliga och gedigna. De visar på en stor beläsenhet och på ett mycket grundligt forskningsarbete. Bland annat finns Emil Gustafsons böcker, dagsboksanteckningar, almanackor, brevsamlingar och anteckningsböcker arkiverade, viktiga underlag i Halldorfs forskning. Man undrar över hur framtida forskning ska klara den här typen av källmaterial, då det mesta nu görs digitalt och knappast arkiveras med samma noggrannhet som var möjligt för 100-150 år sedan.

Halldorfs avhandling är alltså en kyrkohistorisk fallstudie över Emil Gustafson. Tesen är att genom att närmare undersöka en viss person, kan man få kunskap om det allmänna skeendet som Gustafson var en del av. Forskningsanslaget i avhandlingen är moderniteten och den evangelikala rörelsen. Ett tredje ingångsbegrepp är spiritualitet, en teologisk fackterm för det andliga livet.

Emil Gustafson är inte minst intressant för oss EFK-are. Han var en av helgelserörelsens och Helgelseförbundets portalfigurer under perioden 1882-1900. Talare bland annat på ett stort antal Torpkonferenser och ledare och lärare vid de evangelistkurser som ägde rum vid Götabro som ligger 1 km från Torpladan. Under mina 16 år i Evangeliska Frikyrkans styrelse åren 1994-2010 ägnade jag mig många dagar åt att vara på möten vid dessa platser.

Halldorf ger ett mycket viktig bidrag till att vi i dagens kristenhet inte ska glömma bort Emil Gustafsons liv och förkunnelse. Han har fortfarande ett viktigt budskap att förmedla in i vår tid.

Avhandlingen ger alltså en mycket ingående beskrivning av Emil Gustafsons liv, verksamhet, skrivande och förkunnelse. Gustafson var en produktiv författare och sångförfattare, brevskrivare och artikelförfattare, så det finns omfattande källmaterial. Hans djupa fromhet och överlåtelse till Kristus är fortfarande ett starkt vittnesbörd. Den helgelserörelse som Gustafson var en del av stod för andlig fördjupning, förkrosselse och fördjupad helgelse, perspektiv som ofta saknas i moderna tappningar av västerländsk kristenhet. Jag blir djupt berörd av att läsa Halldorfs avhandling om Emil Gustafson.

Ett signum för Gustafson var hans svåra magsjukdom som han kämpade med i hela sitt vuxna liv och som till slut tog hans liv vid 38 års ålder. Gustafson sökte all tänkbar hjälp från dåtida läkarvetenskap och medicin, men det hjälpte inte, kunde endast tillfälligt lindra hans besvär. En period var han också starkt påverkad av 1880-talets helandeförkunnelse och tog till sig Guds löften om helande från skriften. Men detta gjorde honom inte heller frisk utan han fick acceptera situationen och leva med sin sjukdom. De långa svaghetsperioderna och sjukdomen kom han sedan att tolka som ett lidande från Gud som fostrade honom till andlig fördjupning och att vara helt beroende av Guds nåd och kraft. Gustafsons brottningskamp med sjukdomen är en viktig lärdom, som Halldorf lyfter fram i sin avhandling. Att tro på och predika om gudomligt helande är en viktig lära från skriften, men vi måste också hantera alla fall med människor som inte upplever helande. Helandet är en del av andliga arvet vi har fått genom Kristi försoningsverk, men vi måste alltid komma ihåg att vi har nu fått ett förskott av arvet, inte hela arvet.

Halldorfs forskningskategorier är mycket breda, nämligen evangelikala rörelsen och moderniteten.

En definition av evangelikala rörelsen är protestantiska rörelser med ursprung i 1600-talets pietism vilket betonade den personliga omvändelsen och utvecklade former och metoder för att främja denna erfarenhet. Andra definitioner pekar mer på metodismens inflytande under 1700- och 1800-talet. Helgelserörelsen som Halldorf särskilt uppmärksammar är en del av detta flöde. Det är intressant läsning om helgelserörelsen som präglade mycket av kristenheten under sent 1800-tal, bland annat genom de berömda Keswickkonferenserna med säte i nordvästra England. Helgelseförbundet i Sverige och dess säte i Torp och Götabro, blev kanske det viktigaste uttrycket för helgelserörelsen i Sverige. Halldorfs forskningsanslag är att se Emil Gustafson som en viktig del av den evangelikala rörelsen under sent 1800-tal, och den del av evangelikala rörelsen som kallas för helgelserörelsen, i synnerhet.

Andra svenska representanter för helgelserörelsen var Elsa Borg, verksam i Stockholm, lord Radstock, verksam bland överklassen i Stockholm, Nelly Hall, också en viktig talare under tidiga Torpkonferenserna var också mycket influerad av helgelserörelsen. 1887 arrangerades den första Torpkonferensen och vissa bedömare räknar det som startåret av det svenska Helgelseförbundet. Helgelserörelsen blev en distinkt gren inom svenska nyevangelismen, men också med vissa karaktäristiska som skilde sig från denna, där Missionsförbundet och EFS var de tongivande rörelserna.

Helgelseförkunnelsen i Gustafsons tappning handlade i stor utsträckning om livet efter omvändelsen, att leva i den första kärleken, att utveckla sitt personliga böneliv, kampen mot synden och att övervinna syndens inflytande var ett grundläggande drag hos helgelserörelsen. Helgelsen är en process, den innebär inte syndfrihet men betonar att det är möjligt att genom gudomligt understöd avhålla sig från att synda.

Förhållandet mellan den evangelikala rörelsen och moderniteten är den övergripande frågeställningen i Halldorfs avhandling. Moderniteten är ju ett mycket allomfattande begrepp, ett samlingsord för att beskriva det moderna samhällets framväxt. Enligt vissa definitioner utgår man från upplysningstänkandet och Frankrike under sent 1700-tal. Sekularisering blir då en viktig del av moderniteten. Andra definitioner av modernitet går längre tillbaka i tiden. Instrumentell rationalitet, individualism, framväxande kapitalism, en mekanisk värld, professionalisering, en optimistisk människosyn, avmystifiering, vetenskapstro, – är andra viktiga karatäristiska av moderniteten.

I vilken utsträckning evangelikala rörelsen och helgelserörelsen i synnerhet, påverkades av moderniteten, är Halldorfs vetenskapliga fråga.

Både ja och nej är svaret. Halldorfs ser en stark individualism hos Emil Gustafson, i hans spiritualitet och förkunnelse. I centrum blir mer den egna bönevrån än kollektivet. Helgelseförbundet och helgelserörelsen var från början inte en församlingsrörelse utan fokus var i stor utsträckning på individens andliga fördjupning. Jag tycker nog att Halldorf övertolkar här, för att pressa in Gustafson i forskningsmallen. Samma typ av bönevrå-individualism hittar vi också i Psaltaren och hela kyrkans historia, så det blir nog att läsa in för mycket i att hävda att Gustafson var präglad av moderniteten genom att så starkt betona det personliga livet med Gud. Att betona människan som syndare som var helt beroende av Guds hjälp och nåd var ett annat inslag hos Gustafson och helgelserörelsen som Halldorf helt riktigt påpekar inte stämde in med modernitetens optimistiska människosyn. Moderniteten präglas av karriärtänkande medan Gustafson betonar ödmjukhet och förkrosselse i sin spiritualitet.

Halldorfs slutsatser är att evangelikala rörelsen påverkades delvis av moderniteten, men bara marginellt. Han landar i slutsatsen att Gustafson står för en slags modernitet. Moderniteten är inte något enhetligt och tar sig olika uttrycksformer. Halldorf pekar intressant på att Gustafson levde sitt liv på landsbygden och nära naturen. Hans skrivande, förkunnelse och teologiska tänkande präglades i stor utsträckning av naturen och Guds hand i naturen.

Halldorf diskuterar några olika teser. Evangelikala rörelsen som en reaktion på moderniteten. Fokus är att upplysningsfilosoferna tog avstånd från kristendomen. En sekulär och antireligiös modernitet, där evangelika rörelsen var en motreaktion. Mycket forskning driver den tesen. Halldorf för fram kritik mot detta synsätt, pekar bland annat på att evangelikala rörelsen var mycket öppen för vetenskap och bidrog till att starta universitet.

En annan förklaringsmodell är kontinuitetsmodellen. Evangelikala rörelsen i kontinuitet med moderniteten. Pietismen tolkas då som en viktig drivkraft bakom moderniteten, framförallt betoningen på religiös individualism. En uppgörelse med auktoritetstro, lekmännens frigörelse, kvinnors ökade utrymme m.m. lyfts fram som inslag som låg i linje med moderniteten. Omvändelsefokuset lyfter fram individen och individualismen i större utsträckning än det som präglade de kollektivt inriktade historiska kyrkorna. Med utgångspunkt i studiet av Emil Gustafson menar dock Halldorf att kontinuitetsmodellen inte stämmer.

Halldorf föreslår differentieringsmodellen. De evangelikala var moderna, men det var fråga om en annan modernitet än den som präglade upplysningen. Den evangelikala rörelsen uppfattade sig som modern och som en antites till den konservativa ortodoxi som härskade i de historiska kyrkorna. Att bara beskriva evangelikala rörelsen som antimodern blir inte korrekt. Att se moderniteten som mångfascetterad blir Halldorfs slutsats, och det evangelikala som en slags modernitet blir slutpoängen.

Hur som helst, Emil Gustafsons liv och förkunnelse är ett viktigt korrektiv till oss som är aktiva kristna idag. Hans betoning på ödmjukhet, att hantera lidandet och se svårigheterna som Guds fostran, om förkrosselse, att ta på allvar kampen mot synden, en fördjupad helgelse,- allt detta är en viktig påminnelse för oss som är kristna idag.

En annan slutsats vid läsning av Halldorfs avhandling, det är möjligt att bedriva forskning vid ett vanligt universitet enligt accepterade vetenskapliga kriterier, och det ändå bidrar till andlig fördjupning och ökade andliga insikter. Det är en slutsats jag gör vid läsning av avhandlingen.

Min gode vän Anders Gerdmar, har fått lämna detta jordeliv efter en längre tids sjukdom. Anders var en mycket duktig teolog och en profilerad ledargestalt i svensk kristenhet med profetisk ådra. Anders har varit verksam in i det sista med styrelsemöten, artiklar och predikningar och föredrag. Mitt senaste möte med Anders var den 2 juni, då vi hade en ledardag i Uppsala, arrangerad av Skandinaviska teologiska högskolan där Anders var rektor och styrelseordförande.

Jag har haft förmånen att samarbeta med Anders under ett antal år. Gerdmar var verksam vid Livets ord university under alla år fram till 2014. När den verksamheten fasades ut tog Gerdmar initiativ till att starta Skandinaviska Teologiska högskolan. Han hörde av sig till mig vid detta tillfälle och frågade om jag kunde vara med i styrelsen för detta arbete, vilket jag tackade ja till. Har sedan varit med i styrelsen, och därmed nära samarbetat med Anders sedan 2014. Vi har under dessa år upplevt en andlig gemenskap som också har grundats i gemensamma teologiska uppfattningar.

Anders studerade teologi i Lund och fick sin teologexamen 1980. Han blev därefter prästvigd för Växjö stift. Efter kontakt med karismatiska rörelsen blev hand engagerad vid Livets ord från 1986. Anders började sedan doktorera i teologi vid Uppsala universitet 1995. År 2001 disputerade han på en avhandling med titeln ”Rethinking the Judaism-Hellenism Dichotomy: A Historiographical Case Study of Second Peter and Jude.” Han blev docent vid Uppsala universitet 2009.^] I februari 2020 utnämndes han till professor vid Southeastern University i Lakeland i Florida.

Anders har skrivit ett antal böcker. Bland annat skrivit en metodbok i Nya testamentets exegetik. Han har skrivit boken ” Roots of Theological Antisemitism” som kom ut 2009. Hösten 2016 utkom han med boken Guds Ord räcker: evangelisk tro kontra romersk-katolsk. 2021 kom Anders ut med boken ”HBTQ och Bibeln: Svärdet genom svensk kristenhet.”

Uppskattar mycket Anders personlighet. Kunde förena en djup andlighet med ingående teologiska insikter, och en personlighet präglad av ödmjukhet och vänlighet.

Jag tackar Jesus för Anders och hans insatser för svensk kristenhet. Vi tror på honom som är uppståndelsen och livet och vi tror på det eviga livets verklighet. Därför ser jag fram emot att se Anders igen.

Jag har ägnat hela mitt liv åt att studera och läsa Bibeln. Jag har dessutom lyssnat på ett antal tusen predikningar under detta liv, samt själv hållit tusentals predikningar. Jag älskar Bibeln. Den är Guds ord och tilltal. Det är dock inte allt i Bibeln jag förstår. En del kapitel i Bibeln innehåller släkttavlor. Dessa tyckte jag tidigare var hopplöst tråkiga att läsa. De finns framförallt i första delen av 1 Krönikeboken, delvis i 1 Moseboken, och Jesu släkttavlor i i evangelierna, som dels går tillbaka till Adam, dels till Abraham. Här är ett enda exempel från 1 Krönikeboken 7:

Med åren har jag kommit till insikt om vilka djupheter dessa släkttavlor inrymmer. Här är några reflektioner.

1. Gud bryr sig om enskilda personer. Många namn är nämnda. De flesta finns bara namnen kvar på. De är nämnda i Bibeln, Guds ord. En påminnelse om att Gud känner oss alla vid namn. Den enskilde individen räknas, även den breda majoriteten, massan, som aldrig har nått något genomslag i historien och blivit omnämnda långt efter sin död.
2. Släkttavlorna påminner oss om att Gud är generationernas Gud. Släkte avlöser ett släkte. Det påminner oss om vår dödlighet och förgänglighet. Vi finns i ett stafettlopp som har pågått länge. Släkttavlorna påminner oss om dem som har gått före, att hedra dem som har gått före. Det påminner oss om att generationer kommer efter oss.
3. Som kristna tror vi på Jesu tillkommelse och uppståndelsen och det eviga livet. Det kommer att innebära ett trendbrott i släkttavlorna. Men ingen vet dagen eller stunden. Jesus kan komma mycket snart, men det kan också dröja, och det kan komma ett antal generationer efter oss. Det innebär att vi som lever idag har ett ansvar för dem som kommer efter oss. I samhällsdebatten har den aspekten framförallt lyfts fram i klimatfrågan. Lämnar vi en fördärvad planet efter oss, det är ett ansvar för varje generation som nu lever.
4. Släkttavlornas budskap manar oss till ödmjukhet. Vi har en benägenhet att tro att just vår tid är den bästa, klokaste. Vi blir påminda om att många har gått före och har rika livserfarenheter. Rent vetenskapligt och tekniskt är vår tid den främsta, det kan ingen förneka. Men moraliskt tycks inte utvecklingen ha gått framåt. Den ondska som manifesterats senaste 100 åren har i vissa lägen varit grotesk.
5. Släkttavlorna påminner oss om Guds handlande genom historien. Gud har inte bråttom. Det finns en linje genom allt. Det som händer nu är kopplat till det som har hänt förr. Gud är historiens Gud.