Har nu skrivit en ledare i Världen Idag i debatten om abort och Svenska missionsrådet, en fråga Världen Idag har lyft fram genom sin journalistik.

Är intervjuad i Världen Idag, idag, med anledning av Svenska missionsrådets ställningstaganden i frågan om abort och bistånd. Läs intervjun i länken http://www.varldenidag.se/nyheter/sward-om-smrs-abortsyn-vad-skulle-moder-teresa-ha-sagt/reprki!YH@gaFWuxSl7k50odfYT2g/.

Abortfrågan är ju mitt specialområde därför att jag har studerat ämnet abortpolitik mer än nästan alla andra i Sverige. I januari 1984 presenterade jag min doktorsavhandling i ämnet vid Stockholms universitet. I förordet skrev jag att jag tackade Gud för att han hjälpt mig att skriva avhandlingen,  mitt stora uppror mot hela upplysningstänkandet och moderniteten som dominerar sekulära universiteten i Sverige. Inklusive teologin.

Den här veckan är jag i Bergen Norge, och levererar högprofessionella svenska barnpassningstjänster till västra broderlandet, i lågprissegmentet. Den mindre kallar mig för ”offa” och den större säger ”moffa”. Att umgås med en 5-åring och en 2-åring är en höjdare.

Kristna kyrkans förhållande till islam är ett ämne jag tar upp i dagens ledare i Världen Idag. Det är ett infekterad ämne i kristna sammanhang. Jag försöker i ledaren ha ett sakligt utgångsläge och peka på principer som bör styra våra ställningstaganden.

Som pastor i Stockholm har jag haft att göra med muslimer ända sedan tidigt åttiotal. Mitt arbete bland invandrare har dock under årens lopp mest koncentrerats på latinamerikaner, delvis fransktalande afrikaner och etiopier/eritreaner. Jag kan därför inte alls påstå att jag är någon expert på  frågan om islam, då jag nästan bara jobbat med immigranter med icke-muslims bakgrund. Därför lyssnar jag gärna på de verkliga experterna, de som har jobbat länge som missionärer i ett muslimskt land och kristna ledare i Sverige som är f.d. muslimer. I mina bedömningar lutar jag mig starkt åt deras ståndpunkter.

Att vara lokal missionär som försöker sprida de goda nyheterna om Jesus Kristus är mitt huvudfokus. Hos min nya blogg Östermalmspastorn, handlar senaste blogginlägget om Alphaföredraget nummer 2, vem Jesus är och skälen för att tro på honom. Jag är nu inblandad i att starta upp en ytterligare Alphakurs på Östermalm, den andra kursen kommer att hållas på campus hos Tekniska högskolan.

Hela Stockholm och alla människor behöver höra evangeliet om Jesus Kristus. I en storstad som Stockholm råder helt olika förutsättningar i olika delar av staden. Östermalm är en mycket speciell stadsdel att bedriva evangelisation i. Bland annat beroende på att det knappt finns några invandrare i stadsdelen, och inte några muslimer. Jag saknar det. Men varje stadsdel i Stockholm har sina möjligheter och begränsningar, som påverkar missionella uppdraget. Frikyrklighet existerar inte för Östermalmsbor, däremot finns det en stark konservativ hållning, som medför en respekt för Svenska kyrkan. En passiv kulturkristendom och att värna om kristna kulturarvet är en viktig kontext när man ska missionera på Östermalm. Samtidigt är ateismen och den religiösa likgiltigheten mycket utbredd.  Samtidigt som det finns lite begränsade inslag av New Age-influenser.

 

Senaste ledaren i Världen Idag där jag lyfter fram att förkunnelsen av evangeliet är prio nummer 1 för en kristen församling. Jag argumenterar också för en renässans av Alpha-kurser, ett bra sätt att presentera evangeliet för sekulariserade västerlänningar.

Endera dagen fyller jag 64 år. Det är inte ett jämnt datum, men en påminnelse om att man närmar sig pensionsåldern. I den frågan är jag dock klar med mitt ställningstagande, om Herren ger nåd, hälsa och krafter räknar jag med att jobba i varje fall 10 år till, åtminstone på deltid. Har varit pastor i hela mitt liv, vissa perioder oavlönad, vissa perioder deltidsanställd, ibland nästan på heltid. Jag har gjort som Paulus, som drygade ut missionskassan med att jobba som tältmakare. Jag har i alla år jobbat som statsvetare och politisk analytiker parallellt med att vara pastor. Senaste 20 åren specialiserad på energi- och klimatpolitik. När jag började som pastor i Elimkyrkan i oktober 2009, var det första gången jag blev erbjuden en heltidslön som pastor, men tackade nej till den möjligheten, ville behålla mitt företag vid sidan om. Det var nog klokt.

Första gången jag blev anställd som pastor var i Järfälla Pingstförsamling under senare delen av sjuttiotalet. Församlingens ungdomspastor Kjell Waern skulle till London för bibelskolestudier och jag blev tillfrågad om att vikariera för honom som ungdomspastor. Det var endast under en hösttermin. Efter vikariatet fortsatte jag med pastorala uppgifter i församlingen men i oavlönad form. Jag hade nog hoppats på en fortsatt tjänst i Järfälla Pingstförsamling, och fick vissa löften i den riktningen, men därav blev intet.

I december 1980 fick jag istället den Helige Andes tilltal att bli utsänd från Järfälla Pingstförsamling som missionär till Haninge i södra Stockholm. Min hustru fick exakt samma tilltal samtidigt. Vi kände inga i Haninge, och hade knappt varit där. Jag hoppades på att vi skulle få med oss ett större team från församlingen som flyttade till södra Stockholm tillsammans med oss, till slut blev det tre småbarnsfamiljer till, några singlar flyttade också med oss och var med under första åren. Det växte där fram en liten församlingsgemenskap i Brandbergen/Vendelsömalm och så klev jag in som pastor för denna gemenskap. Efter några år beslutade vi att kalla församlingen för Brandbergens frikyrkoförsamling. Jag var pastor i den församlingen i 21 år, från 1981 fram till 2002. Arbetet expanderade även geografiskt varför församlingen först bytte namn till Ichtys och sedan till det mer slutgiltiga namnet Söderhöjdskyrkan som den heter ännu idag. Församlingen växte från några enstaka personer till 310 medlemmar då jag slutade 2002. Cirka 100 av dessa avknoppades sedan till en ytterligare församling med namnet Iglesia Ichtus. Det är den församlingen som bland annat Sebastian Stakset är med i. Perioden i Söderhöjdskyrkan (inklusive Ichtys och Brandbergen) var en mycket positiv period och jag hade ett mycket starkt stöd i församlingen. Jag hade dock hoppats på att vi skulle ha nått längre när det gäller att grunda ytterligare församlingar.

Samfundsmässigt blev det trassligt med Brandbergens frikyrkoförsamling. Även om jag var formad av sjuttiotalets karismatiska rörelse och Jesusrörelse och dess totalekumeniska profil, kom jag från en pingstförsamling i Järfälla. Min ambition var nog vid denna tidpunkt att vara pingstpastor. Jag anmälde mig till pingströrelsens predikantvecka i december 1981, men fick ett brev från Filadelfia i Stockholm där det stod att jag inte var välkommen. Det var i praktiken att bli utesluten som pingstpastor. Det var ju ytterst kontroversiellt inom pingströrelsen vid denna tidpunkt att grunda nya församlingar, och det uppfattades som splittrande verksamhet. Då var min bana som pingstpastor över.

Den nya församlingen Brandbergens frikyrkoförsamling grundades och växte fram vid en tidpunkt då Livets ordsdebatten pågick som mest högljutt i Sverige. Även om jag var smittad av den trosfriska förkunnelsen och initiativkraften hos Livets ord, kände jag det som viktigt att vår nya lilla församling hittade en förankring i den etablerade kristenheten. Pingströrelsen var då inte aktuell. Vi tog istället kontakt med Örebromissionen 1984, och vår nya församling blev en ÖM-församling och genom en kurs på Örebro missionsskola blev jag en ordinerad ÖM-pastor, jag tror det var 1986. Jag kom då in i Örebromissionens pastorskår och arbete. Där tyckte man att det var väldigt spännande med vår nya församling, och möttes av mycket välvilja och positiva tillrop. När jag 1994 valdes in i Örebromissionens styrelse blev jag alltmer indraget i detta arbete och var bland annat djupt engagerad i arbetet med att skapa sammanslagningen med Helgelseförbundet/Fribaptisterna, vilket ledde till att det som hette Nybygget/ Kristen Samverkan bildades hösten 1996, vilket sedan döptes om till Evangeliska Frikyrkan några år senare.

I början av 00-talet kände jag att jag hade bidragit med allt jag kunde för att utveckla Söderhöjdskyrkan, och blev glad över att det 2002 blev klart att Kjell Söderblom, som kände församlingen väl, kunde ta över efter mig hösten 2002. Jag visste först inte vad jag skulle göra när jag slutade, men då dök förfrågan upp om att bli EFK:s ordförande, och jag valdes in i det uppdraget i maj 2002. Det var ett omfattande uppdrag som i praktiken fungerade som ett deltidsjobb för mig. Jag hade kvar uppdraget till 2010, och var samtidigt aktiv lokalt som ledare och predikant i Söderhöjdskyrkan. Genom EFK-uppdraget blev jag också alltmer resande och besökte åtskilliga församlingar under denna period.

EFK-perioden blev dock alltmer frustrerande, jag saknade det lokala pastorala arbetet, att plantera och bygga församlingar, fungerade på en nationell riksnivå, och det kändes inte tillräckligt för att bejaka den kallelse och gåvor man fått av Gud. När jag slutade som EFK-ordförande 2010 uttryckte jag vissa bekymmer över samfundets utveckling, det gjordes bland annat i form av fyra utförliga blogginlägg där jag sammanfattade mina reflektioner. Det går att hitta dem i denna bloggs arkiv, om någon skulle vara intresserad av att läsa.

I december 2008 ringde man till mig från Elimkyrkan i Stockholm och frågade om jag ville efterträda Kjell Axel Johansson. Det märkliga i sammanhanget var att jag och min familj flyttade in till innerstan 2005 från Vendelsö, och vår lägenhet låg 1 kvarter från Elimkyrkan på Östermalm. Min kallelse och gåva har inte varit att vara en förvaltande pastor, som bara tar hand om en etablerad församling, min kallelse och gåva är mer pionjär och att grunda församlingar. Anledningen till varför jag därför kunde tacka ja till förfrågan från Elim var församlingens inriktning på församlingsgrundande, man hade redan flera församlingsplanteringsprojekt igång. Det kändes som en spännande utmaning och jag började som pastor i Elim 1 oktober 2009.

Arbetet i Elim blev en dramatisk resa, med försäljning av kyrkan, den var för liten, köp av en ny stor kyrka på söder, flytta över hela gamla församlingen från Östermalm till Södermalm, och samtidigt plantera dotterförsamlingar, och skapa ett nätverk som kom att bestå av sju församlingar. Detta växte fram under perioden 2009-2016, Elim döptes om till Folkungakyrkan som blev namnet på nya kyrkan på Söder. Martin Wärnelid efterträdde mig som föreståndare och teampastor 2014 för Folkungakyrkan och min roll blev att bli ledare för Elimnätverket med sju församlingar som vi började kalla för Elimkyrkan Stockholm. Min tanke med detta var att det skulle fungera som en multi-site Church, med regelbundna gemensamma celebrationgudstjänster och ett gemensamt ledarskap som möttes regelbundet. Jag saknade dock resurser för att jobba med den övergripande strukturen, och avknoppningarna av församlingarna medförde att de fungerade ganska mycket på egen hand. Jag insåg hösten 2016 att uppdraget som föreståndare för Elimkyrkan Stockholm var omöjligt, så jag avgick då från denna funktion. Det är fortsatt ett nära kontaktnät mellan de olika församlingarna, men på ett mer informellt plan.

Vad skulle man göra då, att vara pastor utan uppdrag är inte kul. (tillägg: det här var hösten 2016 och jag fyllde 62 år den hösten, vid den åldern är man helt oanställningsbar som pastor, vem vill anställa en 62-åring? Enda möjligheten är att bli vakanspastor någonstans, och det är ett för förvaltande uppdrag för att passa mig)

I min sista predikan i sista gudstjänsten i Elim på Östermalm 2012, uttalade jag profetiskt att vi kommer tillbaka till Östermalm som ett nytt pionjärprojekt. Sommaren 2016 insåg jag att skulle det bli något av detta, är det jag som måste ta initiativet. Min hustru kände likadant. Det blev vår nästa stora utmaning. I december 2016 avskildes vi som Östermalmsmissionärer för att jobba med kristen mission på Östermalm.

Vi är egentligen tillbaka till Brandbergen 1981, fast i en helt annan stadsdel. Att börja från början, utan kyrka och utan medlemmar och utan budget. Men vår Gud är stor och mäktig. Några glimtar från nya arbetet har jag gett här på bloggen. Återkommer i ämnet.

Vad har man då lärt sig? Att hålla fast vid sin kallelse, vad har Gud kallat en till. I mitt fall är det att vara ordets förkunnare och pionjär församlingsledare, med ett profetiskt uppdrag. Att inte söka efter mänsklig upphöjelse och plattformar, utan vara lydig Guds kallelse. Att börja från noll – det har jag nu gjort flera gånger, och i dessa lägen är det bara Herren själv som är försörjare och uppdragsgivare. Det profetiska uppdraget gör att man kan bli kontroversiell i vissa lägen, ju mer jag har varit i blåsväder, ju mer har jag upplevt det varit profetiskt det jag har sagt och gjort. Men någonstans måste man bestämma sig för om det är Gud man tjänar eller människor. Vi behöver förtroende och stöd i Kristi kropp, men inte på bekostnad av lydnad och att hålla fast vid ordets sanning.

Att vara pastor kan så lätt glida in i ett världsligt tänkande kring karriär, resultat, självförverkligande, och att nå berömmelse och människors godkännande. Om man tänker karriärmässigt kring sin pastorsroll och sina kristna engagemang, och söker bara efter människors bekräftelse – då har man glidit bort från troheten till Kristus, efterföljelsens och försakelsens väg. Om man tänker att man ska bli pastor för större och större församlingar och nå allt viktigare uppdrag, och bli alltmer känd i kristna världen – det är avfallets väg. Apostlarnas karriärer slutade i martyrskap. Det är korsets väg.

Med min erfarenhet tror jag att jag har en extra förståelse och känsla för pastorer i små församlingar. De är stora kämpar. Att jobba under knappa ekonomiska omständigheter, och knappa omständigheter överhuvud taget. Det är värda allt stöd och uppmuntran. Ring eller skriv och uppmuntra regelbundet en pastor i en mindre församling. Jag vet vad det innebär när det kommer fem personer på gudstjänsten, jag vet vad det innebär att bli hårt kritiserad när man kämpar med en liten församling, jag vet vad det innebär när församlingskassan bara klarar en 10 procents anställning. Jag tror att Jesus särskilt vill välsigna och ge glädje åt alla dessa hjältar som arbetar i små sammanhang.

Det bästa ligger framför.

 

Nu har vi börjat Alpha på Östermalm, och jag kommer att följa det på min nya blogg ”Östermalmspastorn”. Det här är senaste blogginlägget med en summering av mitt första Alphaföredrag:

Nu har vi börjat Alphakursen i Oscarshemmet, vid Gustaf Adolfsparken, på Östermalm. En Alphakurs är en grundkurs i kristen tro. Ett forum då man i form av 15 föredrag vid 15 tillfällen presenterar grunder i kristen tro, sådant som alla kristna är överens om. Det är därför Alphakurser används över hela världen i alla kristna sammanhang och kyrkor. En Alphakväll består av tre delar, först en gemensam lättare måltid, därefter ett föredrag, och tredje delen är samtal i mindre grupper. En Alphakurs bygger på principen kom som du är, oavsett livsåskådning och förkunskaper. Alpha har utvecklats vid Anglikanska kyrkan i London, som en bra metod att presentera kristen tro för kyrkovana västerlänningar.

Det första föredraget handlar om det finns något mer, och vad kan kristen tro bidra med, eller är den irrelevant eller tråkig för moderna människor. Jag började med att peka på att vi lever på en pytteliten planet i ett oändligt universum. Vårt solsystem ingår i en galax som heter Vintergatan, astronomerna räknar med att det finns 100–400 miljarder stjärnor och solsystem bara i vår galax. Vintergatan har en storlek på 100 000 ljusår i diameter, det innebär att det tar 100 000 år för ljuset att nå vår planet från de mest avlägsna delarna av vår galax. Den närmast belägna galaxen bortom Vintergatan kallas för Andromedagalaxen, den ligger 2,5 miljoner ljusår bort. 1 ljusår är 946 miljoner mil, så distanserna i universum är oändliga. Förutom Vintergatan och Andromedagalaxen finns det miljarder olika galaxer i universum. Det observerbara universum har en diameter på 93 miljarder ljusår.

Slutsatsen är att vi lever i ett oändligt universum. Både när det gäller tid och rum. För mig handlar det oändliga universum om att det finns en Gud bakom allt. Något som kallas för kosmologiskt Gudsbevis, pekar på att allt som finns måste ha en orsak, det kan inte komma från ingenting. Antingen är universum evigt, eller också har det en orsak. Att universum är evigt och alltid har funnits förnekas av moderna forskningen. Kristen tro pekar på att Gud är denna orsak bakom allt. Gud är evig och oändlig. Det är en Gud som är oändligt mycket större än vårt oändliga universum. Bibeln säger i Psalm 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk”. Den kommer sedan med den svindlande tanken i Psalm 8 vers 4 och 5: När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat — vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom?”.

I detta oändliga universum med miljarder galaxer som består av miljarder solsystem, där finns en liten planet som heter jorden och där vi människor bor. Det är enda platsen man känner till i universum där liv är möjligt. Just de exakta och unika förutsättningarna för livet, detta finns just på planeten jorden. Denne Gud som skapat allt, som är oändlig, och som ligger bakom detta oändliga universum, denne Gud ligger bakom att liv är möjligt på jorden. Kristna budskapet handlar om att den Gud som skapat allt, denne Gud älskar mig, tänker på mig och tar hand om mig. Jag kan ha gemenskap med Gud och höra hans röst. Tanken svindlar.

Det oändliga universum präglar även mikrokosmos. Betraktar vi oss själva som människor och våra skröpliga kroppar, vår kropp består av svindlande 10 000 biljoner celler, det vill säga 10 000 000 000 000 000. Varje enskild cell är ett under och mysterium och ett universum i sig. Man får med sig 100 miljarder hjärnceller vid födseln. Varje cell består av ett antal miljoner molekyler. Vårt hjärta måste hjärtat pumpa 343 liter blod i timmen det vill säga över 8000 liter per dag och det blir 3 miljoner liter om året det. Detta måste fungera varje sekund av våra liv annars hamnar vi i akut kris.

Jag upplevde det en gång när jag tränade på gymmet för snart 10 år sedan. Under några sekunder pumpade inte mitt hjärta blod som det skulle, en kort stund hamnade jag i akut livsfara, och högst tillfälligt slutade hjärnan att fungera normalt. Jag hamnade på St Görans akutmottagning, men allt gick bra, annars hade jag inte skrivit det här blogginlägget.

Livets mysterium vittnar för mig om att det finns en Gud. Jag kan inte tänka tanken att allt bara finns utan en mening och en orsak. Det finns en skapare bakom allt. Det oändliga mysteriet att liv är möjligt just på vår lilla planet i ett oändligt universum, vittnar för mig om en skapare bakom allt.

Det finns en intressant liten bok i Bibeln som kallas för Predikaren. Den pekar på materialismens återvändsgränd. Predikarens slutsats är att: ”Förgängligt, förgängligt Allt är förgängligt. Vad vinner människan med all sin möda där hon strävar under solen?” Pred. 1:3

”Ingen minns dem som fanns före oss. Och de som kommer efter oss blir inte ihågkomna av dem som kommer efter dem.” Pred. 1:11

”Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen.” Pred. 2:11

Predikaren målar ut rikedomens, materialismens och nöjenas begränsningar och förgänglighet.

Utan tron på en Gud som har skapat allt med mening, blir livet meningslöst. Det är Predikarens slutsats.

När jag läser Östermalmstidningarna handlar de om lägenhetspriser, lyxiga våningar, den senaste luxuösa inredningen av bostäder, de senaste innerestaurangerna, de senaste mattrenderna, det senaste när det gäller klädmode, om dyra kläder, om dyra smycken, om dyr inredning, om framgångsrika karriärer och höga inkomster, de dyraste och godaste vinerna, etc. etc. etc.

Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ. När man har allt och drabbas av en dödlig sjukdom. Finns det någon mening och livslycka som går längre än materialismen och ägodelarna?

Nästa föredrag handlar om Jesus, om kristna trons tanke på att Gud har blivit människa. Det är relationen med Jesus som ger livet mening. Vi återkommer. Alphakursen handlar om att ta upp de grundläggande livsfrågorna, och det kristna perspektivet på detta.

 

En växande del av mitt liv är arbetet med att vara missionär och pionjärarbetare på Östermalm – att i praktiken leva ut det som kallas för missionell kristendom. Min huvudpassion är att bygga församling genom att nå nya människor som man kan föra till tro på Kristus. Min erfarenhet från ett helt långt liv i svensk frikyrklighet är att det är alldeles för mycket introvert verksamhet som bara riktar sig till de redan frälsta. Jesus lämnade de 99 fåren för att söka efter det förlorade fåret. Det handlar om alla människor som ännu inte har lärt känna Jesus och lever i gemenskap med honom.

Att börja från noll i ett missionellt pionjärarbete det kräver uthållighet, tålamod, bön, vision, kallelsevisshet m.m. Jag har en gång tidigare i livet lämnat en stor och framgångsrik församling för att arbeta missionellt och börjat från noll med ett pionjär- och församlingsgrundande arbete. Det var 1981 då jag och hustrun tillsammans med några andra småbarnsfamiljer blev utsända från Järfälla pingstförsamling för att grunda ett nytt pionjärarbete i Vendelsömalm/Brandbergen i södra Stockholm. Vi genomgår nu exakt samma process när vi nu börjar missionera på Östermalm.

Det är viktigt att när man hör till generationen 60+ inte slå sig till tro, vi blir så lätt bekväma och undviker risker och äventyr. För mig är mission på Östermalm ett gigantiskt risk- och trossteg. Östermalm består av svensk medel- och överklass och det är inte en särskild lättmissionerad folkgrupp. Östermalm är en svenskkyrklig stadsdel 63 procent inom Oscars församling är medlemmar i Svenska kyrkan. Jag ser dock en mycket begränsad grupp som är aktiva kristna, som vittnar om Jesus, som aktivt läser Bibeln, som aktivt deltar i gudstjänstliv och kristen gemenskap varje vecka. Det finns Östermalmsbor som är medlemmar i kyrkor i andra delar av stan, men även det är en mycket begränsad grupp av befolkningen.

Första steget har varit ett mycket aktivt nätverkande, att bygga kontaktnät, en del av detta är aktivt engagemang i organisationer som finns på Östermalm. Jag och hustrun blev invalda i kyrkoråd och dess utskott vid kyrkovalet för ett år sedan, en mycket värdefull kontakt för oss.

Efter mer än ett års bön, nätverkande och funderande kom vi fram till att bästa sättet att nå Östermalmsborna är genom Alphakurser, en grundkurs i kristen tro som utvecklats i London, som passar för sekulariserade västlänningar.

Vi håller nu på att starta upp Alpha på Östermalm, andra tillfället blir i kväll. Första tillfället var för två veckor sedan och då kom 20 personer med vilket vi var mycket glada för. Vi har under en längre period arbetat med att bjuda in till Alpha, genom ett antal olika kanaler och metoder.

En fråga som jag ägnat mig mycket åt, både i förkunnelse och skrivande, är att människan är på väg att gå evigt förlorad. Vi är syndare. Det är bara Jesus som kan rädda oss. Evangeliet är Guds räddningsplan för världen. Min senaste ledare handlar om detta.