I det här blogginlägget fortsätter vi genomgången av rapporten från en arbetsgrupp inom Evangeliska Frikyrkan, Helighet och barmhärtighet. I förra blogginlägget gick vi igenom kapitel 1-14 och i detta inlägg görs en granskning av slutkapitlet 15.

Här åker man rejält slalom mellan en konservativ/traditionell hållning och en mer modern progressiv/liberal hållning. Man försöker sätta sig på två stolar som jag skrev i Dagenartikeln. Per Ewert i sin utmärkta Dagenartikel under torsdagen använder liknelsen av att man åker båt i EFK men ror åt olika håll. Det blir ju inte så bra. Slalomåkningen kantrar dock mer åt en modern progressiv/liberal hållning i kapitel 15 vilket mina kritiska reflektioner nedan pekar på.

Jag har alltså en rad kritiska synpunkter på detta kapitel. Jag tar det i punktform för att få lite struktur i resonemanget.

1. Tycker att man i detta kapitel glider bort från den evangelikala grundsyn som målats ut i kapitel 9-12. Tyngdpunkten i ställningstaganden flyttas från Guds ord och Guds uppenbarelse i skriften om vad som är Guds vilja till tidsandan, omgivningens värderingar och människors subjektiva upplevelser. Det är inte evangelikalt enligt min mening. Tyngdpunkten förflyttas från Guds ord till kyrkans omvärldsanalys och sociologiska undersökningar. Det går att ge ett antal exempel på detta. Rapporten säger:  ”Det är därför viktigt att ta del av vad forskningen säger om homosexualitet, lära känna och leva tillsammans med människor som är homosexuella.” Om man ser detta som en förutsättning för att förstå Guds vilja i dessa frågor, då har man gått utanför vad som rimligen kan betecknas som evangelikalt. ”Vi behöver bearbeta bibelordet tillsammans med personer som lever i samkönade relationer, inte bara å deras vägnar”. Här rör sig arbetsgruppen en bra bit utanför som kan klassas som evangelikal teologi. Tyngdpunkten förflyttas från Guds ord till att lyssna på personer som lever i samkönade relationer och ta del av vad moderna forskningen säger. Visst ska vi ta del av forskning och lyssna på personer som lever i samkönade relationer, men det kan inte vara grunden för att forma kristen lära, det är Guds ord som är grunden för en evangelikal kristen.
2. Kontextualisering är ett nyckelbegrepp i slutkapitlet. Det är synnerligen tveksamt att tillämpa kontextualisering på frågor som gäller äktenskaps-, samlevnads- och sexualsyn. Man skriver om våra olika missionella verkligheter och att svenska samhället finns i olika subkulturer. ”Att kontextualisera evangeliet till sekulariserade svenskar, där samkönade relationer och heterosexuella relationer oftast ses som likvärdiga innebär till exempel helt andra utmaningar än om vi vill nå nysvenskar i förorten, där man har starka föreställningar om att samkönade relationer bör var förbjudet”. Lite längre ner skriver man att vi i Sverige behöver undanröja hinder för evangeliet, evangeliet behöver kontextualiseras på olika sätt. ”Bland sekulära svenskar kan detta till exempel innebära ett större bejakande av samkönade relationer.” Här höjer jag alla ögonbryn jag har. Det förs ett resenemang att församlingens sexual-, samlevnads- och sexualsyn ska anpassas till omgivningens värderingar. Lever man i en miljö som är kritiska till samkönade relationer är det detta som gäller för kyrkan, lever man i en bejakande miljö är det detta som gäller. Den här typen av resonemang kan man ha när det gäller yttre frågor som ordval, klädstil, yttre gudstjänstformer m.m. Men det är orimligt i grundläggande kristna lärofrågor som äktenskaps- och sexualsyn. Här försöker man verkligen sätta sig på två stolar samtidigt.
3. I slutkapitlet slås fast ett antal gånger ”att sexualitet är en beständig del av människans sexualitet, det är ingenting hon själv kan ändra”. ”Forskningens påpekande av sexualitet som en beständig del av en människas identitet, någonting som också är en tydlig erfarenhet i berättelserna i kapitel 4.” ”Erfarenheterna i berättelserna överensstämmer också med den samtida forskningen om sexualitet som något beständigt hos människan.” Jag kan ge fler citat här. Här är jag mycket tveksam inför arbetsgruppens slutsatser. Forskningen är inte alls så entydig. De mångåriga pastorala erfarenheterna är inte heller så entydiga. Även rapportens avsnitt om forskningen på sid 42 och framåt ger en mer nyanserad bild av forskningsläget än vad som ges i rapportens slutkapitel. I slutkapitlet tar arbetsgruppen ställning för en linje i forskningen, att sexualiteten är beständig. Jag tror att omfattande pastoral erfarenhet ifrågasätter detta, och även mer postmodernt inriktad forskning som mer betonat sexualitet som något man kan påverka och själv välja.
4. Arbetsgruppen skriver: ”det kan finnas sammanhang där det är bättre att två personer av samma kön lever i trogna, överlåtna, livslånga samkönade relationer än att de inte gör det. Omvänt ser vi också att det finns sammanhang där vi behöver vägleda personer att inte ingå i samkönade relationer.” Ibland är det rätt med samkönade relationer. Ibland är det inte rätt med samkönade relationer. Här talar vi om att ro en båt åt två olika håll. Att sitta på två stolar samtidigt. Det jag hittills har läst om detta ämne har alltid hamnat om att antingen försvara att det är moraliskt riktigt att leva i samkönade relationer och att det är berörda personer som avgör om de ska göra det eller inte. Eller också är det fel, den klassiska evangelikala hållningen. Detta ska tydligen vara den radikala medelvägen. Men medelväg blir en märklig kompromiss där omgivningstryck och tidsanda blir avgörande kriteriet för kristen sexualmoral som ska tillämpas i kristna församlingen.
5. Att kategoriskt stänga dörren till samkönade relationer med hänvisning till att läsa som det står, det är fundamentalism, är arbetsgruppens mening i slutkapitlet. Det är ju detta som EFK hittills har gjort och som förmodligen en majoritet inom nuvarande EFK gör. Menar arbetsgruppen att till exempel jag är fundamentalist? Menar arbetsgruppen av EFK hittills har varit fundamentalister i denna fråga? Är Per-Axel Sverker fundamentalist? (tidigare missionsskolans ledande teolog i systematisk teologi som försvarade en klassisk syn). Är de församlingar som inte bejakar samkönade relationer fundamentalister? Här behövs ett klargörande.
6. EFKs väg är att navigera mellan polariserande positioner skriver arbetsgruppen. Det är djupt radikalt får vi veta. Den radikala medelvägen är att erkänna att Bibeln säger att samkönat sex är synd. Samtidigt är sexualitet en beständig del av människans identitet, det är ingenting hon själv kan ändra. Frågan är konkret hur denna så kallade radikala medelväg ska tillämpas i praktiken. När undervisning ska läggas upp på Torp eller i EFKs ungdomskonferenser, hur ska detta då tillämpas. Eller hur råden ska utformas för själavården eller kriterier för ledare. Att både bejaka och säga att det är synd. Är inte den radikala medelvägen i lite otydliga omskrivningar, att gå samma väg som Equmeniakyrkan, att samfunden rymmer två olika äktenskapssyner, som ska leva sida vid sida. Och varje församling får göra som man vill, och även inom en församling ska två synsätt kunna leva sida vid sida. Även Svenska kyrkan rymmer fortfarande två olika äktenskapssyner måste vi komma ihåg, även om tendenserna går där att skapa en likriktning i denna fråga. Är det en radikal medelväg som tillämpas i dessa samfund där man bejakar två olika uppfattningar?
7. Att vi tycker olika om samkönade relationer accepteras helt och hållet i rapportens slutkapitel. Vi har inte tyckt olika inom Evangeliska Frikyrkan i dessa frågor. Det är några enstaka församlingar som har valt att distansera sig från EFK:s uttalade hållning. Arbetsgruppen accepterar detta utan kritiska reflektioner av dessa avsteg. ”En annan utmaning har att göra med hur vi kan hantera att vi tänker olika kring möjligheten för personer som lever i samkönade relationer att avskiljas som ledare i våra församlingar.” Att vi tänker olika  – är tydligen en ny bottom line för arbetsgruppen, som är en utgångspunkt för bedömningar och slutsatser. Att vi tänker olika har aldrig konfirmerats inom EFK i form av några beslut eller uttalanden tidigare. Det innebär att arbetsgruppen har förflyttat sin position från det som har gällt tidigare, och har det faktum att vi tänker olika som en utgångspunkt som man inte problematiserar. Ett annat alternativ hade ju varit att arbetsgruppen problematiserat avsteg som har gjorts av några församlingar inom EFK. Nu accepteras den liberalisering som har börjat ske inom EFK vilket innebär att man flyttar positionen och accepterar denna utveckling.
8. Jag undrar också var äktenskapssynen tar vägen i slutkapitlet. En grundläggande tanke i den kristna kyrkan är att sexuellt samliv utövas inom ett äktenskap. Arbetsgruppen skriver i slutkapitlet inte om äktenskap utan om samkönade relationer. Man pekar med hela handen och säger att de som lever i samkönade sexuella relationer är välkomna i våra församlingar. Det innebär också att man river undan grunden för klassiska hållningen, att man ska vara gift för att leva i en sexuell relation. Det kan ju knappast gälla två olika normsystem för samkönade par och heterosexuella par. Frågan om heterosexuell samlevnad utan äktenskap är ju en fråga som berör betydligt fler personer och församlingar. Ska man tolka rapporten som att äktenskapskriterier är borttagna. Alla sambopar och de som lever i utomäktenskapliga förhållanden, ska de vara välkomna i alla EFK-församlingar, oavsett om det är samkönade par eller heterosexuella par.?
9. Frågan om ledarskap berörs. Rekommendationen är att församlingarna avgör vilka ledare man kallar och utser. Arbetsgruppen skriver: ”På frågan om en person som lever i en samkönad relation kan få förtroendeuppdrag i lokalförsamlingen måste svaret, utifrån vår kyrkostruktur, alltså bli att det avgör varje lokal församling – EFKs församlingar har alltid varit fria att kalla de ledare de önskar.” Detta innebär att arbetsgruppen anser att det är helt ok att ledare i EFK-församlingar, det borde rimligtvis även innefatta pastorer, lever i samkönade relationer. De behöver alltså inte heller vara gifta. Personer som lever i heterosexuella samboförhållanden borde i konsekvensens namn även kunna vara ledare. Detta råd från arbetsgruppen är ett stort och avgörande steg i liberal-progressiv riktning. Det är i praktiken samma linje som Equmeniakyrkan driver. Och det innebär i förlängningen att man accepterar samkönade vigslar, eller har inte arbetsgruppen tänkts sig att dessa ledare i EFK-församlingar som lever i samkönade relationer inte ska vara gifta? Och om de ska vara gifta måste de väl i konsekvensens namn kunna vigas i sin församling.
10. Vi läser vidare att ”många är vittnesbörden om hur församlingars bemötande har lett till psykisk ohälsa, självdestruktiva beteenden, depression, till och med självmordsförsök.” Vi behöver be om ursäkt för detta skriver man. Jag har varit pastor och församlingsledare i Stockholm i hela mitt liv, men har faktiskt aldrig stött på detta. Jag tror säkert att det har förekommit, och det är tragiskt. Men det handlar om proportioner. Hur många av EFK:s 280 församlingar handlar det om? Hur många personer? Församlingar är också kollektiv, och som alla andra organisationer passar inte alla människor in av många olika anledningar. Det går inte att använda ett begränsat antal iakttagelser om dåligt bemötande som en grund för att revidera hela kristna äktenskapssynen och sexualmoralen.
11. Rapporten tar inte alls upp frågan om EFK:s äktenskapsordning, där det slås fast att vigsel kan bara göras mellan en man och en kvinna. Men man stänger inte dörren för att ändra på detta. Samkönade vigslar är inte aktuellt för många i vår rörelse, noterar man. Man skriver att: ”under den tid arbetsgruppen arbetat med denna rapport har några av EFKs församlingar i Sverige gjort förändringar i sina ordningar för att omfamna, välsigna eller viga samkönade par. Vi ser alltså utifrån vår bearbetning att församlingar i olika missionella kontexter har landat i olika positioner när det gäller äktenskap.” Återigen, man relativiserar. Att förändra äktenskapssynen hålls öppen, och så vitt jag vet är det bara en enda av EFKs 280 församlingar som ändrat i sin äktenskapsordning och kan tänka sig att viga samkönade par. Det görs inte någon form av markering mot detta.
12. Just nu är det samkönade relationer som är den stora frågan, och transfrågor har vuxit i betydelse kraftigt senaste 10 åren. Frågor om att legitimera och skapa juridiskt ramverk för polygama och polyamorösa relationer har också kommit upp på agendan, både inom politiken men också i debatten inom Svenska kyrkan. Om vi tänker oss att detta får ett genomslag och bekräftas inom 20-30 år, hur kommer Evangeliska Frikyrkan att hantera den utmaningen utifrån kontextualiseringsteologin? Det är ju betydligt enklare att argumentera för polygami utifån bibeltexten än för samkönade relationer.
13. En viktig tes i rapporten är att teologiska sanningar måste kunna omförhandlas. Visst, det kan gälla vissa frågor. Ibland kan kristna kyrkan under historiens gång hamna snett i sina tolkningar av skriften. Baptisternas omförhandling av dopsynen var viktigt, en rimlig tolkning är att det baptistiska dopet ligger närmare Nya Testamentet än den historiska praxis som tillämpas i de historiska kyrkorna. Det refereras till apostlamötet i Apg. 15 och de omförhandlingar som där gjordes. Ett dilemma är dock att kristna med en konservativ-traditionell kristen äktenskaps- och sexualsyn anser inte att det är en fråga för omförhandling. Enda anledningen till att frågan om samkönade relationer har lyfts senaste 25 åren är det sekulära samhällets omsvängning i frågan, och det sekulära samhällets omsvängningar kan aldrig vara grund för kristen lära och teologi. Det saknas i rapporten det kyrkohistoriska perspektivet, att detta faktiskt handlar om frågor där kristna kyrkan har varit överens under 2000 år.
14. Ett annat dilemma, fortsatta samtal och dialoger i frågan efterlyses av arbetsgruppen. Tillsammans söka sanningen. De med konservativ äktenskapssyn menar dock att kristna kyrkan redan har sanningen i denna fråga och ser inte någon anledning till omförhandlingar i grundläggande lärofrågor kring äktenskapssyn och sexualsyn. Det pressas på hela tiden från liberalt-progressivt håll för att de konservativa ska ändra uppfattning. Expressen ger också bra draghjälp.