En del personer har uppmanat mig att skriva lite närmare om EFK-arbetsgruppens rapport ”Helighet och barmhärtighet”. Jag hör ju till dem som ganska snabbt läste igenom rapporten och skrev en artikel i Dagen. Här följer ett antal reflektioner från min sida. Ett stort tack till Ray Baker som varit med i arbetsgruppen och som jag delar samsyn med i denna fråga, och vars reflektioner över rapportens innehåll har varit en viktig källa för mig i att tolka texten.
Det finns folk och församlingar som har hört av sig till mig och vill lämna EFK med anledning av rapporten, jag avråder till detta bestämt. Det är då personer och församlingar med en konservativ-traditionell äktenskaps- och sexualsyn. Det är viktigt att komma ihåg att detta är bara arbetsgruppens rapport och det är bara arbetsgruppen som står bakom rapporten. Den har inte fastställts av samfundet och slutsatserna är inte alls bindande för församlingarna. Vi får räkna med en debatt närmaste året om rapportens innehåll, kanske med en kulmen vid EFK-kongressen nästa år, vi får se.
Rapporten är strukturerad utifrån Evangeliska Frikyrkans ledord, missionell, baptistisk, evangelikal och karismatisk. Ett femte avsnitt handlar om vägar vidare.
En tolkningsnyckel för att förstå rapporten är det jag tar upp i artikeln i Dagen, man försöker sätta sig på två stolar. Rapporten slirar mellan ett liberalt/progressivt perspektiv och ett traditionellt/konservativt perspektiv. Man försöker tillgodose synpunkter från båda hållen. Vissa avsnitt är dock mer neutrala och ger främst en bakgrundsinformation.
Avsnittet om att vara missionell är omfattande och välskrivet med ett antal intressanta avsnitt. Ger framförallt en bakgrundsbeskrivning i enlighet med arbetsgruppens uppdrag.
Första delen av rapporten har alltså rubriken Missionell, består av kapitel 1-6. Man kan beskriva den delen som omvärldsanalys, något som beställdes i uppdragsbeskrivningen från EFK-kongressen, jag tror det var 2020. Övergripande handlar det om att vara missionell och det införs också begreppet kontextualisering, i vilken utsträckning man ska anpassa förkunnelse och evangeliet för att nå nya människor. Jag tycker att begreppen missionell och kontextualisering är helt bibliska och riktiga begrepp. Vi måste ha förståelse för vår omvärld när vi bygger församlingar och förkunnar evangeliet.
Författarna försöker att vara objektivt beskrivande i dessa kapitel men det är inte helt enkelt. Sättet att ställa frågor och hur man tolkar svarar kan bero på var man befinner sig i spänningsfältet konservativ/traditionell kontra progressiv/liberal.
En svaghet i detta avsnitt är att flera av kapitlen redovisar intervjuer, men man vet ingenting om hur många som är intervjuade, och hur urvalet har gjorts. Kapitel 4 t.ex. med rubriken berättelserna, ett mycket viktigt kapitel. Dels berättar två i arbetsgruppen med homosexuell läggning om sina erfarenheter, men som kommit till helt olika slutsatser och vägval. Dels ett antal anonyma intervjuer med exempel på kränkande erfarenheter i EFK-församlingar, när man berättat om sin läggning. Intervjusvaren visar att vi har en hel del att bearbeta när det gäller hur vi pastoralt möter människor. Samtidigt har jag från min egen erfarenhet varit pastor och församlingsledare i Stockholm i hela mitt liv och mött många erfarenheter på detta område, men aldrig mött någon som har känt sig kränkt på grund av en samkönad böjelse.
Kapitel 6 innehåller intervjuer med EFK:s missionspartners. Det visar ganska tydligt att ett ändrat vägval för EFK påverkar våra internationella relationer påtagligt.
Kapitel 1 tar upp om forskningsläget. Tycker det är för ytligt och hamnar i tendentiösa slutsatser. På sid 15 läser vi t.ex. att ”Forskning på sexuell läggning visar vidare att sexualitet är en beständig del av människans identitet, vilket innebär att den inte är något som individen själv kan förändra”. Det är ett mycket tveksamt påstående, och det är inte heller den inställning som dagens HBTQ-rörelse betonar. Det stämmer inte heller med klassisk sexliberal forskning om homosexualitet enligt Kinsey-perspektivet som betonar sexuella läggningens flexibilitet. André Juthes översikt över forskningen i boken ”Bekänna färg” är betydligt fylligare och bättre.
I kapitel 4 finns ett avsnitt om pastorala reflektioner som innehåller några guldkorn. ”Vi behöver i frikyrkan spegla oss i att vi endast räknar med två reella samlevnadsformer, nämligen äktenskap eller singelliv”. En viktig reflektion. Det nämns om kristna traditioner med kommuniteter, kollektiv och storfamiljer och man måste också tillägga kloster. Det ofrivilliga singellivet är utmanande. Enligt min 50-åriga pastorala erfarenhet är den stora utmaningen kvantitativt det heterosexuella ofrivilliga singellivet. Människors behov av en vardaglig, nära gemenskap måste enligt kristen tradition inte bara bestå av äktenskapligt sexuellt samliv, det finns andra uttrycksformer. Det var på agendan på sjuttiotalet i spåren av Jesusrörelsen och karismatiska väckelsen. Behöver komma tillbaka. Har själv ägnat en del av mina år med storfamilj, kommunitet och utvidgad kärnfamilj. Det blir dock bökigare med detta när man börjar få 3-4 barn och de dessutom börjar komma upp i tonåren.
Min huvudinvändning kring kapitel 1-6 handlar om missionella och kontextualiserande perspektivet på samkönade relationer. En underton är om det leder till att vi behöver ompröva vår hållning i äktenskapsfrågan utifrån samhällsförändringarna. Jag tror det är ett feltänk. Jag tror på kontextualisering och missionellt perspektiv, men det kan inte tillämpas när det gäller sexualmoral och äktenskapssyn. Det ser vi redan i Nya testamentet. Kristna församlingen i Jerusalem med traditionell judisk moral, och församlingen i dekadenta och sexliberala Korint. Jag kan inte se att man tillämpar olika hållning i dessa olika kontexter när det gäller sexualmoral och äktenskapssyn.
Kapitel 7 och 8 utgår från begreppet baptistisk. Ett kortfattat avsnitt. Det förs resonemang i dessa kapitel om betydelsen av enhet och frågor ställs om hur mycket olikheter som kan rymmas i en församling. En redogörelse görs också över hur moderna frikyrkor har fått mer öppna gränser, rört sig mer i en mer folkkyrklig riktning. Rapporten sätter inte ner foten i dessa kapitel utan det görs i slutkapitlet.
Kapitel 9 till 12 har övergripande rubriken ”Evangelikal”. De innehåller en genomgång av ett antal relevanta bibeltexter och föreslår olika tolkningar av dem. Viktiga teologiska begrepp som ”synd” diskuteras också ingående. Detta avsnitt är rapportens främsta del, och texten är mycket intressant läsning. En konservativ evangelikal kan hålla med om mycket av det som skrivs. Mycket värdefullt är den historiska analysen av samkönade relationer i antiken, med fokus på romerska och grekiska kulturen. Den analysen slår hål på myten att Paulus bara skriver om vissa samkönade relationer och att man för två tusen år sedan inte hade kunskap om homosexuell läggning och långvariga samkönade relationer.
I kapitel 12 försöker man summera den teologiska analysen.
Fyra sammanfattande observationer görs som måste klassas som klassiskt evangelikala. För det första att det finns inte några texter i Bibeln som uttrycker sig positivt om samkönade relationer. Samkönat sex ses i bibeltexterna som synd och den definieras som moralisk orenhet. Det är inte bara en typ av samkönat sex som kritiseras, samkönade relationer kunde på Bibelns tid vara livslånga. En fjärde observation är att förbudet angående samkönat sex motiveras olika över tid, relaterat till föreställningar i samtiden. Kontextualiseringen skiljer sig åt, samtidigt som det finns en konstant i den negativa värderingen.
Det förs dock relativiserande resonemang i detta kapitel när man försöker knyta ihop bibeltexterna i en syntes. Det nämns tankar som kan öppna upp för en progressiv-liberal tolkning. Man skriver att man kan hamna i två olika slutsatser. Ena slutsatsen är att eftersom förbuden mot samkönat sex grundar sig i en skapelseordning med tydliga gränsdragningar. Kontexten är därför inte det viktiga. vi bör vara kritiska till samkönat sex i vår tid oavsett form, det är en skapelseordning.
Den andra slutsatsen är att eftersom bibliska förbudet mot samkönat sex grundar sig i en skapelseordning, den kontextualiseras olika i de bibliska texterna, församlingen behöver då fundera över hur skapelseordningen ska kontextualiseras i vår tid. Rapporten slår fast att båda sätten finns i evangelikala sammanhang, men att andra alternativt är mest evangelikalt. Den slutsatsen är ju nödvändig för att legitimera samkönade relationer.
Här håller jag inte alls med arbetsgruppen i detta relativiserande resonemang. Första tolkningen att det är en given skapelseordning som gäller är evangelikal mainstream över hela världen, det andra alternativet måste uppfattas som en marginell ståndpunkt i evangelikala kretsar.
En märklig kommentar görs här över Gal. 3:28, i Kristus är vi inte längre man eller kvinna. Eftersom könsdefinitionen är så viktig i kritiken av samkönade relationer, nämner man tanken att gränsen mellan män och kvinnor suddas ut i Gal. 3:28. Finns det någon evangelikal teolog i hela världen som har hamnat i en sådan tolkning av Gal. 3:28, har aldrig hört talas om detta.
Rapporten gör sedan slutsatsen att det finns tre olika sätt att förstå homosexualiteten i förhållande till det bibliska begreppet synd. Homosexualitet är en moralisk brustenhet eller homosexualitet är en naturligt brustenhet. Den tredje varianten är att homosexualitet är en naturlig variation. Det tredje alternativet avfärdas, då menar man att homosexualitet har inte med synd att göra, är bara en variation i skapelsen, som att vara höger- eller vänsterhänt. Bra. Moralisk brustenhet pekar i riktning som medvetet val av synden, man skriver att det är den traditionella tolkningen. Naturligt brustenhet ser också homosexualiteten som en följd av syndafallet, men något man får leva med och hantera. Hela skapelsen påverkades av fallet, även sexualiteten. Läggningen kan inte väljas eller väljas bort.
Arbetsgruppen gör bedömningen att den naturliga brustenheten är den mest evangelikala tolkningen.
Jag kan delvis hålla med men menar nog att arbetsgruppen förenklar. Min bedömning är att det beror på fall till fall, om det är naturlig eller moralisk brustenhet. Jag köper inte tolkningen att homosexualiteten är medfödd och något som man inte kan göra något åt.
Om man ser på homosexualiteten som naturlig brustenhet betonar arbetsgruppen att det finns två vägval med en sådan utgångspunkt. Har man fötts med en attraktion till egna könet ska det inte levas ut, läggningen är då inte problemet. Hitta vägar till avhållsamhet är lösningen. Andra alternativet är att betona att Bibelns kontextualiseringar skiljer sig från vår tid. Det finns tillfällen då en människa bättre kan formas till Kristuslikhet om man lever i en trogen samkönad relation. Ibland kan avhållsamhet vara bästa alternativet. Man skriver att: ”Eftersom hon inte kan rå för sin läggning eller ändra på den, kan det finnas skäl att uppmuntra till trogen samlevnad snarare än att lägga generella krav och bördor på alla att leva ut sin sexualitet.” I detta avsnitt tar rapporten inte ställning, man bara lägger fram dessa två olika förhållningssätt.
Kapitel 13 och 14 har fokus på att vara karismatisk. Allmän bakgrundsbeskrivning av detta men det görs här inte några närmare analyser av kopplingen till samkönade relationer. Anden skapar enhet är betoningen och kan bidra till att motverka polarisering och skyttegravar. Frågan om samkönade relationer får inte placeras i kyrkans och trons centrum är en annan tankegång som lyfts fram.
I slutkapitlet 15 knyter man ihop säcken och hamnar också i slutsatser och konkreta råd. Arbetsgruppen försöker här åka slalom mellan två helt olika positioner, en traditionell-konservativ syn, att äktenskap och sex är ämnat för ett troget äktenskap mellan en man och en kvinna, och en mer modern syn med fokus på att trogen samlevnad kan även innefatta par av samma kön. Det är detta avsnitt jag är mest kritisk till och har en rad synpunkter på. Återkommer till detta i nästa blogginlägg.