Magnus Persson är en av de unika profilerna i svensk kristenhet. Nyligen har han kommit ut med en ny bok med titeln ”Helkyrklighet – om kyrkans fullhet”. Hade förmånen att få diskutera bokens innehåll och tankar med en panel i Klara kyrka i Stockholm, för ett par veckor sedan. Magnus har gjort resan från att vara pingstpredikant till att numera vara prästvigd i Svenska kyrkan och verksam inom EFS.

Magnus skriver bra, är mycket teologiskt påläst och har noga tänkt igenom det han skriver. Sympatiserar med huvudtankarna i boken. Huvudpoängen är att olika kyrkliga traditioner kompletterar varandra. Lågkyrklighet eller högkyrklighet undrar Magnus. Folkkyrklighet eller frikyrklighet undrar Magnus.

Hans svar och bokens budskap är både och. Olika kyrkliga traditioner kan berika varandra. Hans koncept är helkyrkligt. Istället för ytliga etiketter och avståndstaganden, och isolering, borde vi göra studiebesök i de olika kyrkorna för att lära oss av varandra. De gamla kyrkorna behöver lära sig av de nya. Och de nya kyrkorna behöver lära sig av de gamla.

Faktum är att jag personligen känner en hög igenkänningsfaktor när jag läser boken och den sätter ord på mycket av min egen livshållning under alla år. Efter uppväxten i Maranata, som var en intensiv men ack så sluten miljö, blev det sedan bland annat karismatiska väckelsen, för att inte tala om Betel-Institutet i Orsa och Ebbe Bolin. Där var gränserna mellan kristna helt borttagna. Det präglade mig. Även under jättesekteristiska åttiotalet där allt handlade om att vara för eller emot Livets ord, vägrade jag att gå med på dessa uppdelningar. Jag åkte nyfiket till Livets ord många gånger för att lära mig. Samtidigt som jag vägrade att isolera mig i trosrörelsen. Istället blev det medlemskap i Örebromissionen, och ekumeniskt lokalt samarbete med predikstolsutbyten med Svenska kyrkan.

Magnus Persson skriver: ”Som kristna hör vi ihop med gudsfolket genom alla tider. Hela vägen från förbundsfolket, via fornkyrkan, kyrkofäderna, klostren, reformationen och fram till dagens olika väckelserörelser och frikyrkor.”

Ska man problematisera något av bokens innehåll är att det finns också en dimension av avfällighet kontra väckelse och förnyelse i kyrkans liv. Det är inte fullt så enkelt att bara säga att vi alla behöver varandra och kan lära oss av varandra. Det finns också Laodiceaförsamlingar och hela samfund och kyrkorörelser kan bli ett helt Laodicea. Fast samtidigt gäller även konceptet helkyrklighet även i dessa frågor. Samfund och kyrkor som drabbats av avfall och tillbakagång, de behöver verkligen titta på kyrkor som växer, vinner människor, formar lärjungar, och har ett intensivt böneliv. Och framgångsrika församlingar behöver lära sig av stagnerande församlingar, därför att om de inte tar lärdom av dem, kommer de att vara morgondagens stagnerade församlingar. Dagens väckelserörelse har en hög benägenhet att stelna inom 1-2 generationer.

Rekommenderar läsning av Magnus Perssons bok.