Analys av värderingsförskjutningar i svensk kristenhet

Jag har nu varit engagerad i svensk kristenhet i hela mitt liv. I januari 1969 skrev jag min första debattartikel i svensk kristen press som 14-åring, i tidningen Midnattsropet. Den innehöll en kritisk analys av kristendomsundervisningen i skolan, utifrån min egen erfarenhet som högstadieelev. Artikeln väckte viss uppmärksamhet. Har sedan alltid varit engagerad i församlingsarbete på lokal nivå och följd trenderna i kristenheten.  Och skrivit ett oändligt antal artiklar, och en del böcker också.

Skriver nu på ett nytt blogginlägg om värderingsförskjutningar i svensk kristenhet, de senaste 50 åren. Utifrån mitt perspektiv. Det kommer endera dagen.

Våren 1977 skrev jag en artikel i Hemmets vän, med en kritisk analys av trender i svensk kristenhet. Jag uttryckte mig så drastiskt att jag skrev att det höll på att utvecklas en annan religion i vissa kristna sammanhang. Jag åsyftade då, utifrån ett års engagemang i SMU i Stockholm, att frågan om frälsning, omvändelse, och pånyttfödelse fanns inte längre på agendan. Jag uppfattade det som en annan religion än kristna sammanhang som utifrån en väckelsekristen och evangelikal grundsyn betonade just frälsnings, pånyttfödelse och omvändelse.

  • http://itpastorn.nu/ Lars Gunther

    SMU på 70- och 80-talen var en sorglig historia, med en oerhörd polarisering mellan en Stockholm-Uppsala falang, som hade sitt folk på de centrala positionerna och en väckelsekristen falang, numerärt mycket större.

    Men med start på början av 90-talet har mycket gått åt rätt håll.

  • Inge

    Stefan vi är många i din generation som kan skriva under på att det skett en dramatisk förändring i svensk kristenhet under de senaste 50 åren.
    Flera samfund tycks idag vara mera inriktade på att predika miljö, fred, hälsa och framgång i denna världen, helt i linje med den världs politiska agendan, än att predika evangeliet och behovet av frälsningen genom Jesus Kristus. https://equmeniakyrkan.se/category/miljo/

  • Inge

    Hej Lars.
    Jag var själv engagerad i SMU/SMF på 70talet, då främst i Göteborgsområdet, jag har goda erfarenheter av SMU/SMF från den tiden. På 70talet hade man fortfarande flera mycket levande rixevangelister som besökte församlingarna, och ett aktivt missions arbete som berikade arbetet även på hemmaplan. Jag var då lyckligt ovetande om den polarisering du nämner ang. en Stockholm-Uppsala falang?
    Det fanns säkert mycket som inte var bra även då då, men när du skriver: ”Men med start på början av 90-talet har mycket gått åt rätt håll.”
    Kan du utveckla detta mera konkret?
    Vad är det som gått åt rätt håll och blivit bättre i den nya Equmeniakyrkan vi ser idag jämfört med hur det var tidigare?

  • http://itpastorn.nu/ Lars Gunther

    Vi har fortfarande ganska levande riksevangelister, och en av dem är numera det som tidigare kallades ”inre missionens sekreterare”, numera chef för nationella enheten. Den som har det uppdraget idag skulle aldrig fått det för 25 år sedan. Där har du ett tydligt exempel om något!

    Starten på den goda trenden i SMU på början av 90-talet var Smaka och Se-konferenserna, som gjordes ihop med just riksevangelisterna. Den punkten försökte Stockholmsfalangen stoppa. (Jag var med när motionen behandlades och minns lobbyingen väl, åt båda håll.)

    SMU gav ut en bok om just omvändelse i samma veva. Den hade en del att önska men var ett trendbrott.

    Om man sedan ser vilka som varit ledare för equmenia och vad de står för, så är det stora skillnader från 70- och 80-talets rädsla för väckelsekristendom.

    (Jag har haft ingående samtal med en av arkitekterna bakom 70- ochj 80-talseran av SMU. Han menade utan omsvep att själva idén var att just förflytta SMU bort från sådan kristendom och att de lyckats såpass väl såg hans som sitt livs bedrift.)

    Idag vill Equmaniakyrkan frimodigt plantera församlingar och en av de anställda som jobbar med det är Rikard Lundgren (tillika utnämnd till riksevangelist). På 90-talets början var ordet församlingsplantering närmast en svordom i samfundets ledning. (Om vi talar samfund och inte ungdomsförbund, men det finns en gemensam riktning på utvecklingen.)

    Finns Uppsala-Stockholm-falangen kvar? Ja, men den föryngras inte. Samma personer i stort sett nu som för 20 år sedan.

    Svårt att säga mer detaljer utan att svika personliga förtroenden.

  • stefanswrd

    fast trenderna i dag är ju något ambivalenta, det räcker väl med att säga Rikard Lundgren och Esther Kazen. Den sistnämnda gör väl uttalanden där 70- och 80-talsliberalerna kan klassas som konservativa i jämförelse.

  • http://itpastorn.nu/ Lars Gunther

    Visst finns där en spretighet. Korta inlägg är alltid förenklande, men två saker är ändå ganska tydliga:
    1. Mittpunkten har förskjutits, eller medianen om man så vill, åt rätt håll.
    2. Den väckelsekristna falangen får höras och synas på ett annat sätt. Tidigare dominerade ena falangen stort. Det gör den inte längre.

    Sedan finns det mycket, mycket mer att säga.