Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Min hållning till kristna samfund och överbyggnader har alltid varit ambivalent. Under mina första 30 år var Maranata och Pingströrelsen min kristna hemmiljö, men också mycket präglad av karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen under sjuttiotalet.

Hela den bakgrunden var mycket anti-samfund, anti-historiska kyrkor. Sven Nilsson höll ett brandtal under sent sjuttiotal där han menade att samfundslojalitet var synd. Pingströrelsen var en uppgörelse med de etablerade samfunden som skapade samfund och strukturer ovan den lokala församlingen, och man värnade om den fria församlingen. Maranata, där jag vistades mellan 8 och 16 års ålder, var en kraftig uppgörelse med samfunden, historiska kyrkorna, och även pingströrelsens samfundstendenser. Men både Pingströrelsen och Maranata leddes av mycket starka och jag skulle vilja påstå auktoritära ledare, nämligen Lewi Pethrus och Arne Imsen. Så även om dessa herrar avfärdade samfundsstrukturer skapade man ändå strukturer för styrning över självständiga lokala församlingar.

Senare har jag ägnat 16 år av mitt liv åt att sitta med i en samfundsstyrelse, nämligen Örebromissionen/Evangeliska Frikyrkan mellan åren 1994-2010. Det har föranlett mycket funderande kring samfundsstrukturer och dess bibliska grund och praktiska motivering.

Läser vi i Bibeln är frågan enkel. Där läser vi bara om kristna eller inte-kristna. Jesus-efterföljare eller inte Jesus-efterföljare. Guds barn eller Djävulens barn. Det fanns bara en kristen församling. Apostlarna och apostoliska teamen skötte kommunikationen mellan de lokala församlingarna, men inte utifrån en auktoritetsroll, utan utifrån relation och faderskap.

Vi lever idag i en komplicerad kristen verklighet. Vi är uppdelade i många olika samfund och kyrkor. Och det skulle inte vara särskilt enkelt att fösa ihop alla som kallar sig kristna i en enda organisation. Jag tror inte heller att det skulle vara särskilt fruktbart. USA präglas av den totala religionsfriheten och där finns tusentals olika kristna samfund. Och där kan vem som helst starta en megakyrka om man kan.

Europa har mer präglats av styrning från de historiska kyrkorna och traditionella folkkyrkorna. Det har medfört att frilansartendenser har varit mer måttliga i jämförelse med USA.

När frikyrkoväckelsen brakade loss i Sverige i mitten av 1800-talet, var ändå tendensen i början att församlingslivet skulle utövas inom ramen för Svenska kyrkan. EFS byggdes ju upp på den premissen. Baptisterna var de ledande för friförsamlingsprincipen, fristående församlingar av troende lokalt. Pingströrelsen tog över den dogmen.

Frikyrkoväckelsen präglades också under första 50 åren av att vara missions- och evangelisationsinitiativ. Avsikten med Örebromissionen, Helgelseförbundet, Alliansmissionen, Frälsningsarmén m.fl. var inte att bygga nya kyrkosamfund. Det var samverkan kring mission och evangelisation som var huvudpunkten. Det innefattade ganska snabbt utbildning och utrustning av personer för dessa uppdrag. Efterhand utvecklades det till närmare samarbete mellan lokala församlingar och samfundsstrukturen växte fram stegvis.

Frikyrkoväckelsen i Sverige växte samtidigt fram med folkrörelsetänkandet och demokratisering. De demokratiska strukturerna har därför varit ett viktigt inslag i de äldre frikyrkosamfunden i Sverige.

Hur ser det ut i Sverige idag. Några reflektioner från min sida.

  1. Samfundsstrukturen och hur vi kristna organiserar oss blir allt spretigare. Läser man kristna pressen är fokus på äldre samfund och kyrkor. Men verkligheten rusar på, och jag har ärligt talat inte någon koll på hur många kyrkor vi idag har i Stockholm som hör till olika former av internationella kyrkor, nätverk, knutna till någon biskop-apostel, någon annanstans i världen. Hillsong hör till en global familj av kyrkor med säte i Sydney, och där Brian Houston fungerar som en far för denna familj av kyrkor.
  2. Den strukturen är inte alls ny. William Booth var under sin livstid far för globala Frälsningsarmén, och Cathrine Booth var en moder för hela rörelsen, och de är väl det delvis fortfarande. John Wimber hade exakt samma roll i Vineyardrörelsen. Samma sak med John Ongman i Örebromissionen eller Lewi Pethrus i Pingströrelsen. En sammanhållande ledargestalt som håller ihop en rörelse, ett nätverk av kyrkor. Den avgörande frågan är hur man klarar generationsväxlingen, när den sammanhållande ledaren försvinner av någon anledning.
  3. Vissa av dessa nya församlingar ansluter sig i vissa fall till något äldre samfund av olika skäl. Bland annat för kontakternas skull eller för att skapa legitimitet. Men jag vågar nog påstå att dessa nya församlingar som hör till nya nätverk av kyrkor av olika slag, deras huvudlojalitet är inte med det äldre svenska samfundet utan med den rörelse-nätverk-kyrkofamilj, där man har sitt aktiva samarbete.
  4. Huruvida ett etablerat samfund lyckas skapa tillhörighet och identitet varierar. Vissa rörelser ger mer av familjekänsla och tillhörighet medan andra har en mer formell struktur och organisation. När människor lätt blir utbytbara i ledningen, i samfundsledande uppdrag och styrelser, då är det uttryck för att organisationen mer är en formell struktur mer än en familj med familjekänsla och sammanhållning. Varierande i vilken utsträckning äldre samfund har lyckats skapa denna sammanhållning. Familjekänslan tyckte jag också uttrycktes vid påvebesöket i Sverige. Biskop Anders Arborelius sade vid den stora mässan i Malmö, att katolikerna i kyrkans utkant, vi känner oss styrkta i den helige Anden när påven-fadern, tittar på oss med din faderliga blick.
  5. Hur vi än vrider och vänder på detta har Gud bara en församling, Kristus är den store herden för fåren. Det finns bara en Kristi kropp. Jag tror att viktigaste forumet för att uttrycka denna enhet är lokalt. Bygger vi nätverk, samfund, kyrkofamiljer etc. som binder upp kristna och håller dem borta från gemenskapen med andra kristna lokalt, då bygger vi sekter enligt min mening. Detta är en avgörande fråga. När kristna får en överlägsen attityd till andra kristna för att man hör till en viss kyrka eller samfund, och man ser ner på kristna som inte hör till samma gruppering av kristna, då är man på en farlig väg.
  6. Men naturligtvis behövs samarbetsformer utanför och ovanför den lokala församlingen. Jag tycker t.ex. att det är bra att vi har organisationer i Sverige som kan fungera som talespersoner för en samlad kristenhet i Sverige. Vi behöver motsvarande både på Europeisk och global nivå.
  7. Nätverk, kyrkofamiljer, samfund etc. är bra så länge det främjar uppdraget, mission, församlingsplantering, evangelisation, utrusta de troende m.m., och bidrar till Gudsrikets utbredande och växt. Tappar man en sådan fokus är det tveksamt med existensberättigandet, samgående med en annan organisation eller nedläggning kan då vara en mer konstruktiv väg framåt.
  8. Som jag har skrivit om tidigare, Bibelns modell behöver prägla oss. Kristna enheten finns lokalt, den lokala församlingen bör uttrycka enheten av kristna, även i NT fanns det olika grupperingar inom den lokala församlingen. Apostlar och profeter framförallt var sedan viktiga sammanbindningsfunktioner mellan de lokala församlingarna. De nätverk och kyrkofamiljer som vi ser växa fram idag har ofta karaktären av apostoliska-profetiska nätverk som ger input, vision och inspiration åt lokala kristna gemenskaper. Detta behöver bejakas. Det jag dock vill stryka under är att om lokala gemenskaper av troende har sådana relationer, bör det inte vara på bekostnad av gemenskapen med andra kristna lokalt.

Lite lösa funderingar i ett stort ämne. Där jag ännu inte har tänkt färdigt på något sätt. Om det nu går.

 

  • Anders Griph

    Hej Stefan jag du läst boken ”Den stora skillnaden.” av Watchman Nee? Den visar tydligt som du berör om ”Ortsförsamlingen, det lokala ledarskapet och den resande tjänsten av profeter och apostlar. MVH Anders Griph

  • stefanswrd

    yes, jag läste den boken redan på sjuttiotalet, och visst har den präglat mitt tänkande i dessa frågor.

  • Anders G

    Gud har en kropp. Kyrkan är Hans. Hon är en brud; inte ett harem.

    1 Kor 1:10ff är ytterst svåra för protestanten.



Subscribe to Stefan Swärd