Överraskande valde britterna att gå ur EU. Det visar också på en stor inre splittring. Skottland och Nordirland vill vara kvar i EU, de är nog mer rädda för styrningen från London än från Bryssel. Londonborna vill vara kvar i EU, och den unga generationen. De som med detta hoppas på att Storbritannien ska återvända till någon sorts fornstora dar, deras drömmar är nog en illusion. Man måste gå tillbaks mer än 100 år i tiden för att hävda att Storbritannien var någon form av världsledare. De kan aldrig återvända till denna mytomspunna forntid. Om Skottland genom detta lämnar Storbritannien blir man som nation svagare än någonsin, i varje fall i ett 400-årsperspektiv.
Finns det något specifikt kristet perspektiv på detta. Knappast. Jag har ju alltid varit en stor skeptiker till en kristen demonisering av EU, detta var dock vanligare på 80- och 90-talet, så de tongångarna finns inte kvar så mycket längre. Men att tro att EU är en antikristlig världsstat, bygger på en mycket konspiratorisk och spekulativ bibeltolkning. Det stämmer inte heller alls med verkligheten. Världsmakten idag ligger inte i Bryssel, det finns i New York/Washington och Beijing/Shanghai. Det var länge sedan Europa var världsledande. Vi måste gå tillbaka till före andra världskriget för att hitta något Europeiskt världsledarskap.
Det är riktigt att profetiskt och kritiskt granska stormakter och mäktiga organisationer, det gäller även EU. Men det gäller minst lika mycket USA och Kina/Indien/Japan.
Men brittiska folkomröstningen visar på en växande polarisering mellan nationalistiska strömningar och internationella strömningar. Den mer begränsande och slutna nationalismen är på frammarsch i Europa. Och som vi har försökt visa i vår senaste bok, det är rörelser som vi som kristna bör ställa oss kritiska till. Det är något positivt att länder samarbetar, och EU-projektet har en mycket god intention, fri rörlighet av varor och tjänster, och arbetskraft mellan de europeiska länderna. Det kräver en viss samordning av lagstiftningen. Det är också en styrka att EU och Europa kan uppträda på enad front i internationella förhandlingar.
Jag har inte till dem som tror på ett starkt överstatligt EU, tror mer på ett begränsat EU där länderna samarbetar. Men tycker att man har hittat en ganska rimlig nivå för samverkan som det fungerar nu. Jag kan bäst energi- och miljöpolitiken, och tankarna på en energiunion är enligt min mening en god idé och målsättning. Att samordna miljöpolitiken är utmärkt.
En som är glad över brittiska uttåget ur EU är Putin, det stärker Rysslands ställning. Ryssarna tjänar mycket på att europeiska länderna splittrar upp sig i olika fraktioner. Från svenskt håll gillas folkomröstningsresultatet av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det är typiskt, yttersta vänstern och yttersta högern har så mycket gemensamt.
Att tolka brittiska folkomröstningsresultatet som folkets seger över eliten är nonsens. De 48 procent som röstade för att stanna i EU är också en del av folket. Och bland skottarna, Londonborna och bland den unga generationen var det en klar majoritet för att stanna kvar i EU, så det var detta folket ville bland de kategorierna.