Jag läste med stort intresse din artikel idag i Världen Idag. Det är väl lätt att hålla med dig att vissa defnitioner, vissa dogmer, inte går att rucka på. Det som rör de centrala kristna delarna ska vara orubbligt. Den här debatten är inte ny på något sätt men har fått ett stort tillskott på bränsle i och med diskussionen kring äktenskap och diskussionen kring religionsdialog etc.
Jag är väl en i dina ögon smått underlig människa som både räknar mig som kristen samtidigt som jag lever med en man och dessutom beskriver mig som högkyrklig. Kanske är det oförenligt i vissas ögon.
Och det är just det som jag tycker är det intressanta. För jag följer den här diskussionen intensivt. Det jag kan konstatera är att det ofta hänvisas till begrepp som klassisk kristendom, kristna grundpelare, fasta definitioner. När det t ex gäller äktenskap hävdas det ofta att ”det som är instiftat av Gud kan vi människor inte omdefiniera”, likaså hävdas det att ”äktenskapet nu är under attack”.
Det är lätt att hålla med båda påståendena, men jag måste ju då få ställa den lilla enkla frågan hur man då ser på andra saker som är instiftade av Gud, såsom nattvarden. Den går väl inte att omdefiniera på något sätt? Det är väl klassisk kristendom som ska gälla här också? Nattvarden är väl en otroligt central del av kristen tro, eller har jag fel? Inte kan väl Gud se med blida ögon på de som vill omdefiniera hans heliga mässa till en simpel åminnelsehögtid, som en minoritet av kristna ser det som. Den stora breda massan av kristna är ju fullständigt på det klara med att nattvarden, sakramentens sakrament, är något oförhandlingsbart. Det är helt otänkbart att 1) förneka Guds reella närvaro med sin kropp och med sitt blod och 2) kunna tänka sig tanken att mässan celebreras av någon som inte är införlivad i den apostoliska successionen.
Eller är det som så att många av de ”evangelikala” som anser sig vara ”klassiskt kristna” sysslar med teologisk dubbelmoral? Just de frågor där de inte har samma definition som majoriteten av kristna, de är inte centrala eller där är det kanske tillåtet att ha olika åsikter?
Om vi återgår till äktenskapet så måste ju första och väsentligaste frågan vara: hur är äktenskapets definition? Med detta menas, hur ska man som kristen definiera ett äktenskap, helt oavsett miljö, juridiskt system eller tidpunkt i världshistorien. När anser man som kristen att ett äktenskap föreligger? Och det här måste ju vara viktigt för definitionen är ju given av Gud anses det och då måste den vara exakt, inte luddig på något sätt.
Jag hörde Stefan Gustavsson definiera det så här: ”Det är ett, av Gud instiftat, livslångt förbund mellan två människor av motsatt kön”. Det låter kanske som en bra definition, men är den sann? Jag, som inte anser mig ha den exakta definitionen, skulle kunna tänka mig en annan definition: Ett av Gud intiftat, livslångt förbund, mellan en vuxen man och en vuxen kvinna som är ingånget av 100 % fri vilja från båda parterna. Av dessa två definitioner, vilken är är bäst, eller finns det någon annan ännu bättre?
Sett utifrån min hypotetiska definition kan man klart konstatera att äktenskapet är under attack, kanske inte så mycket från de som vill göra det könsneutralt, utan från de som inte vill blanda in den fria viljan. Jag måste ju säga att varje äktenskap som ingåtts där nånon på något sätt i någon form har försökt att påverka den fria viljan i en viss riktning måste ovillkorligen ses som en direkt illvillig attack på äktenskapet. Och det finns gott om kristna kyrkor i världen där påtryckningar sker. Det finns gott om evangelikala kristna som vill omintetgöra Guds definition av äktenskapet, men det talas det väldigt väldigt tyst om. Är det månne ett utslag av den teologiska dubbelmoralen?
Jag följer som sagt dessa diskussioner noga och måste säga att jag, trots att jag är den jag är, ofta finner goda argument från de som inte delar min grundsyn och ibland till och med ändrar min ståndpunkt. Jag försöker själv föra en saklig diskussion de gånger jag själv deltar i diskussionerna. Därför stör det mig lite när man ständigt får höra att sådana som jag vill omdefiniera det som är fastslaget av Gud när dessa som hävdar det själva gladeligen gör samma sak när det gäller andra delar av den kristna tron.Det finns något som kallas för dubbelmoralens hybrisanfrätta ärkeänglar. Inte tillhör du väl den skaran, eller?

Stefan, hur klassiska är vi i EFK vad gäller äktenskapet. Hur ser vi på skilsmässa och omgifte efter skilsmässa. Kan vi slå oss för bröstet där.

Du skriver läsvärt. Men snälla du, indela din text fortsättningsvis i stycken när du skriver så här pass långt, så blir det betydligt mer lättläst.

Framför mina ursäkter till bloggägare och moderator för en kommentar helt OT, som jag dock anser borde uppmärksammas generellt.

Om den teologiska debattlusten ska hållas vid liv så förutsätter väl det att man inte har någon sanning som är absolut? Då slutar ju debatten? Flera timmar blir över på dygnet?

Hur har vi det så här i juletid, föddes Jesus över huvudtaget? är det något som åtminstone de som kallar sig Kristna kan bli överens om?

Med anledning av exempelvis förra veckans artiklar i DAGEN

Hur ska vi ha det med porrstudierna inom kyrkan?
Kan vi bestämma att vi har nolltolerans vad gäller åtminstone ledarna i ungdomsverksamheten eller;

”Kristendomen är nådens budskap till svaga och bräckliga människor. Det är stor skillnad på att människor misslyckas av en rad olika anledningar…”

eller ska vi konstatera att det måste finnas några gränser för vad som får fortgå?

Går det att låta vad som helst pågå, vilken lära som helst accepteras, i ett församlingsarbete just bara för att allt är välkommet?

Nej och definitivt inte om det är på det viset att någon skiljer sig därför att pastorn inte ingrep i ett avancerat bruk av tjänster från prostituerade på nätet och IRL.

. Inte heller ska den som regelbundet får stryk inom äktenskapet uteslutas eller socialt bojkottas i församlingen till förmån för den som slår, vilket flera artiklar i tidningen DAGEN vittnat om hänt när det helt enkelt inte varit möjligt att ta emot mer stryk och på kommando förlåta, skilsmässan har varit ett faktum.

Tyvärr så blir det så att med den metod som exempelvis tillämpas av församlingsprogrammet i EFK att allt fortgår.

För att citera pastorerna som besökte oss;
Eftersom vi också är syndare så är det het främmande att vi skulle kunna påstå eller peka på att någon gör fel, det har vi helt enkelt inte någon rätt att göra.

Jag tror inte någon som blivit utsatt för vad t.ex. ”den tvivlande agnostikern” ger uttryck för ens funderar på att man skulle vara det minsta rättfärdig i rätt bildade frireligiösa sällskap, det är nog snarast så att frågan är om att Jesu blod räcker för att bli accepterad i någon av frikyrkokatedralernas sammanslutningar.

Jag kan bara intyga hur vår familj reagerat och reagerar när vi ställts inför faktumet att bli utsatta för försöket att bli totalt massakrerade av ”förlåtelsemaffian”.

Bra artikel! Vi behöver låta teologin forma det vi praktiserar och inte tvärt om.