Jag nämnde i blogginlägget häromdagen att jag har stora bekymmer när försoningsläran ändras radikalt i grunden. Det får stora konsekvenser för hela kristna tron, det påverkar hur vi ser på frälsningen, evangeliet, Jesus, vår synd, Gud etc.

Man måste ha rätt att få ifrågasätta och problematisera på dessa områden. Och vad kristna ledare och ansvariga för pastorsutbildningar säger i dessa frågor har vi som bibelläsande frikyrkofolk all rätt i världen att granska kritiskt.

Med en förändrad försoningslära kan man behålla de traditionella orden, men de är definierade på ett annat sätt. Och man ändrar i evangeliets innehåll.

Ett bekymmer är att förändringarna sker utan någon öppen granskning, ofta med en stor omedvetenhet från kristet folk i allmänhet.

Ett annat exempel på detta fenomen med förändrad försoningslära är Roland Spjuths kapitel i boken ”Så som det har berättats för oss” utgiven på Libris 2007. Där gör Roland upp med mycket av evangelikal teologi enligt min mening. Roland är ju en god broder och mycket sympatisk person, men jag har svårt att förstå vad han menar med denna text. Självklart kommer jag enligt min praxis erbjuda honom att skriva ett gästblogginlägg där han får lägga tillrätta om jag har missuppfattat det han skriver. Roland är ju huvudlärare i systematisk teologi på Örebro Teologiska högskola. Jag har läst en till text av Roland i ämnet men den är mer teknisk-akademisk, den här texten i Librisboken är mer intressant för den uttrycker hur han faktiskt ser på försoningsläran.

Hur som helst gör han en tydlig markering mot traditionell evangelikal teologi, och det gör han klart och tydligt. Det är framförallt den världsledande evangelikalen John Stott han markerar emot. (man bör också komma ihåg att Ladd som också haft ett avgörande teologiskt inflytande på missionsskolan också har samma syn som Stott i försoningsfrågan)

Roland skriver: ”John Stott hävdar att människans problem är den oändliga skuld hon har inför Gud på grund av sin synd. Gud måste straffa ondskan, annars omintetgörs inte bara Guds ära utan också den ordning som uppehåller kosmos”. Roland skriver vidare att ”Stott menar att termen gottgörelse är så avgörande att den skiljer dem som är trogna mot Nya testamentet från dem som inte kan smälta dess tal om Guds heliga kärlek”.

Roland skriver vidare att: ”Den svenska traditionen inom Svenska kyrkan som frikyrkan har historiskt oftast förstått frälsning utifrån föreställningen att Jesus dör därför att han tar Guds vedergällande straff över människans synder i vårt ställe; som brukar kallas läran om Jesu ställföreträdande strafflidande eller, om man betonar att Jesus tillfredsställer Guds rättfärdiga krav på att bestraffa synden, för satisfaktionsläran”. ”Den enda lösningen för människan är att Kristus som den unika Gudsmänniskan blir vår ställföreträdare som utverkar gottgörelse för våra synder. Jesus tar Guds dom över synden i vårt ställe och han bär Guds straff över synden. Det som överförs på Kristus är enligt Stott alltså inte vårt moraliska fördärv utan syndens lagliga konsekvenser.”

Roland Spjuth är kritisk mot denna förkunnelse, som man bör komma ihåg har präglat Evangeliska Frikyrkan och ursprungssamfunden Örebromissionen och Helgelseförbundet. Han skriver att länge har varit kritisk mot tanken på Jesu ställföreträdande straff. Huvudinvändningen är att det skapar en motsats mellan hur Gud bemöter ondskan i korset och hur den kristne ska bemöta ondska. Det gör att sambandet mellan Guds frälsning och efterföljelsen blir oklar. Vi bör se på försoningsverket i efterföljelsens perspektiv. Det måste finnas en korrespondens mellan innebörden i Jesu kors och den kristnes efterföljelse. Det blir en dubbelhet menar Spjuth, när man talar om korset som Guds bestraffning för synden men också en manifestation av Guds utgivande kärlek. Det är bara det sistnämnda den kristne kan efterlikna i sitt lärjungaskap. En utgångspunkt enligt Spjuth bör vara vår förståelse av försoningen i Jesu efterföljd. Vi ska förlåta varandra som Kristus har förlåtit oss är NT:s budskap enligt Spjuth. Förlåtelsens mål är att utplåna det onda så att gemenskap upprättas. Förlåtelse handlar både om att fördöma det onda och att efterskänka skulden. Förlåtelsen bryter syndens och ondskans herravälde. Förlåtelsens syfte är försoning. Förlåtelsens mål är inte rättvisa straff utan målet är försoning.

Spjuth menar att frälsningen i Stotts termer blir ett juridiskt frikännande som sker utan direkt koppling till människans sociala, kroppsliga och historiska tillvaro, till konkret efterföljelse i gemenskapens kontext.

Spjuth menar att Pauli uttryck ”i Kristus” ger ett annat perspektiv på försoningen. Frälsning handlar då om att en människa identifierar sig med Jesu historia, Jesus blir representanten för en ny mänsklighet för dem som vill följa honom. Försoningen blir ett byte av herravälde. Vi har dött med Kristus och tror att vi också ska leva med honom. Dessa saker är inte en konsekvens av frälsningen utan är den frälsande föreningen med Kristus. Det som händer Kristus händer också alla dem som är förenade med honom. Spjuth skriver att försoningen vilar helt i den nya historiska verkligheten som Jesu liv öppnat upp i kors och uppståndelse.  Det blir dock ingen försoning om gåvan inte mottas.

Spjuth skriver: Föreningen med Kristus är inte en extern, osynlig och himmelsk transaktion utan en mycket påtaglig förändring av en människas livshistoria där hennes liv blir till ett med Kristi liv och rike. Kristi död blir hennes omvändelse, Kristi uppståndelse hennes kraft att återupprätta livet.

Spjuth skriver vidare att bergspredikan visar försoningens logik. I polemik mot Stott skriver han att korset uttrycker enligt Stott att Gud måste straffa synden enligt vedergällningens logik. Eller ska den kristne efterföljaren leva i samma dubbelhet, att hävda att syndaren ska få sitt straff och samtidigt förlåta dem.

Gud möter människan med förlåtelse skriver Spjuth. Gud negligerar inte synden, korset visar syndens oerhörda djup. Ondskan kastas mot Jesus, men han väljer att som oskyldig inte driva egna rättmätiga krav på dom över förövarna. Han erbjuder förövarna förlåtelsens gåva och försoning. Därmed har ondskan förlorat sin makt över honom. Den helade relationen mellan Gud och människor återställs inte därför att skulden betalas med ett lämpligt straff utan därför att Guds självoffer undanröjer den besmittelse som förstört relationen.

Att möta den onda verkligheten med förlåtelse, det är korsets budskap enligt Spjuth. Och så ska vi leva som kristna.

Han sammanfattar: ”Istället förkunnar korset att Gud besegrat ondskan på ett radikalt och chockerande sätt och att den nya mänsklighet som växer ur föreningen med Kristus fortsätter sprida Kristi försoning genom att bära korset. Segern vinns genom att älska sina fiender.”

Det här resonemanget väcker ett antal frågor hos mig. Jag återkommer till dem i nästa blogginlägg.