Analys och kommentar över Niklas Piensohos tal under Nyhemsveckan

Några pingstpastorer har uppmuntrat mig att kommentera Niklas Piensohos tal vid Nyhemsveckan i somras. Man hittar det på Nyhemsveckans hemsida. Det är två pingstpastorer som på sina bloggar kritiskt kommenterat det Niklas sade, nämligen Tommy Dahlman och Mikael Karlendal. En replikväxling var i Dagen förra veckan mellan Niklas och Peter Abramsgård. En fördel med att skriva ett blogginlägg i jämförelse med andra sätt att kommunicera är att det går att kritisera bloggaren direkt, det är ganska omfattande och komplicerade frågor jag kommenterar, och jag är beredd att lyssna på kritik mot mina teser om man kan påvisa att jag har fel i analysen.

Sammanfattningsvis säger Niklas att vi i frikyrkan behöver byta paradigm när det gäller hur vi ser på omvärlden. Han använder två berättelser i Gamla testamentet för att belysa sin tes. Den gamla frikyrkan präglades av Exodusperspektivet, att gå ur världen, liknat vid Israels barns uttåg från Egypten. Fokus var församlingens renhet, helighet, och att avskilja sig från världen. Niklas menar att det perspektivet var riktigt då, i dåtidens samhälle. Idag behöver vi byta perspektiv, istället för att gå ut ur världen bör vi närma oss världen. Berättelsen om Abraham passar då bättre, Abraham levde bland och tillsammans med de andra folken, och välsignade dem. Även om Abraham hade en annan religion så levde han bland de andra och var inte avståndstagande mot dem. Vi ska vara som Abraham sade Niklas, vi ska välsigna, och inte ta avstånd från människor.

En konsekvens av detta synsätt är att vi inte ska hålla på och utesluta människor i våra församlingar, utan skapa en välkomnande miljö. Vi ska inte heller gå runt och fördöma människor som har en annan inställning än vi har. Jag kan här referera även till samtal jag haft med Niklas i dessa frågor, och vad han sagt i andra sammanhang. Vi ska som kyrka inte främst tala om synd och vad vi är emot, vårt uppdrag är att vara till välsignelse och vara människors förebedjare. Abrahams patos enligt Niklas var att rädda Sodom, inte att fördöma Sodoms synd. I den replikväxling som var i Dagen förra veckan var det främst inställningen till homosexualitet som fördes fram, men Niklas predikan var i första hand principiell – hur ska kristna kyrkan förhålla sig till sin omvärld. Exemplen om homosexualitet tog han fram för att belysa den principiella tesen.

Det var en mycket kort sammanfattning av över en timmes predikan.

Det finns mycket att säga om detta. Tyvärr kan jag inte uttrycka mig kortfattat.

1. Niklas P är en pastorskollega till mig i Stockholm. Det här handlar inte om någon personkonflikt. Jag tycker han är en mycket begåvad ledare och predikant. Däremot tror jag att vi har olika synsätt i vissa grundläggande frågor, vi har även försökt prata om detta, och jag tror vi är överens om att vi inte är överens. När valet till kyrkoledare i den nya Equmeniakyrkan diskuterades föreslog jag Niklas som samfundsledare, och jag vet att rekryteringsgruppen hade samtal med honom. Jag tror dock han avböjde dessa inviter.

2. Niklas är en utmärkt missionspastor (jag talar nu om det tidigare samfundet missionsförbundet som nu är en del av Equmeniakyrkan). Hade han fortfarande varit det skulle jag inte reagera alls på Nyhemstalet. Det han säger är ju mainstream inom missionsförbundet sedan i varje fall femtiotalet. Jag jobbade ett år under sjuttiotalet i SMU Stockholm så jag har viss inblick hur tongångarna var då. Anpassning till världen var ledordet. Inte tala om synden, inte lyfta fram församlingens trösklar och gränser, en öppen kyrka, som inte lägger sig i hur folk lever, och nedtona kyrkans profil i kontroversiella frågor. Kyrkan ska inte sticka ut och profilera sig in kontroversiella frågor. Redan på sjuttiotalet var det en mycket tydlig linje i missionsförbundarkretsar att inte profilera sig i t.ex. samlevnadsfrågor. En socialetisk kristendom var på agendan, inte frälsning och omvändelse.

För mig är det Niklas säger i dessa frågor bara ett direkt eko av missionsförbundets inställning jag mötte under sjuttiotalet. Nu är det framfört retoriskt skickligt, och med ett språkbruk som tilltalar pingstvänner, men jag har svårt att se någon skillnad i det faktiska innehållet och konsekvenserna av vad som sägs. Och jag har egentligen ingen anledning att klandra honom för det. Utifrån ett missionsförbundsperspektiv är han mycket bibelcentrerad i sin förkunnelse. Man bör dock komma ihåg att missionsförbundet har varit ett ganska spretigt samfund där ett antal olika riktningar levt sida vid sida, det jag här kortfattat försöker måla upp är någon sorts mainstream inom missionsförbundet som jag har uppfattat det. Jag tror att en religionssociolog skulle hålla med mig om dessa beskrivningar av skillnader mellan samfund.

3. Under 40- och 50-talet var missionsförbundet giganten i svensk frikyrklighet med pingströrelsen som den starkt växande uppstickaren, och som på sjuttiotalet kom upp på missionsförbundets nivå när det gäller medlemsantal. Lewi Pethrus visade respekt för missionsförbundet och berömde samfundets evangelisationsinriktning, men samtidigt var han i tuff polemik med dem just kring dessa frågor. Pingstvännerna betonade heligheten, församlingens avskildhet från världen medan missionsförbundet gick i en annan riktning, att närma sig världen, att inte bygga murar mot omvärlden m.m. För en person med någon kunskap i svensk frikyrko- och väckelsehistoria, inser direkt att det är ett dramatiskt skifte, vad Filadelfias föreståndare säger idag, och vad Lewi Pethrus sade på 40- och 50-talet.

Och Piensoho sticker inte under stolen med att det är så, vi lever i en annan tid.

Några grundläggande frågor där pingströrelsen och missionsförbundet dragit åt klart olika håll under perioden 50-70-talet handlade om dessa frågor:

a. Att inte lyfta fram synden i förkunnelsen, utan mer betona Guds nåd och kärlek. Det perspektivet har sina rötter i den försoningslära som Waldenström lanserade på 1870-talet. Lewi Pethrus och pingströrelsen har mer betonad förkunnelsen av synd, dom och evig förtappelse och den frälsande nåden genom rättfärdiggörelsen i Jesus Kristus – en mer klassisk luthersk syn. Det är syndare som behöver nåd.

b. Att inte betona församlingens gränser och församlingsmedlemmarnas livsstil, missionsförbundet utvecklade redan på femtiotalet mer av ett högt-i-tak-syn på kristen livsstil, till skillnad mot pingströrelsen. Den strikta normen att sex hör till äktenskapet började tonas ner i missionsförbundet redan på sjuttiotalet, kanske redan ännu tidigare. Inom pingströrelsen har man värnat om en traditionell kristen sexualsyn i varje fall in på nittiotalet, många församlingar gör det fortfarande.

c. Ett tredje område där missionsförbundet valde en annan väg än pingströrelsen under 50- och 60-talet var att mer undvika kontroversiella frågor i förhållande till omvärlden. Pingströrelsen i Lewi Pethrus fotspår, genom Olof Djurfeldt som chefredaktör på tidningen Dagen, försvarade en kristen ståndpunkt i en rad olika kontroversiella frågor som kom upp på 60- och 70-talet. Ett exempel var tidningen Dagens långa kamp mot den fria abortlagstiftningen. Djurfeldt satte agendan för pingstvännerna, och det var en mer traditionell syn bland annat på abort och samlevnadsfrågor.

d. Jag upplever nog det som att Piensoho försvarar missionsförbundets traditionella hållning i denna typ av frågor, öppna församlingar med högt i tak när det gäller livsstil, en mjuk evangelisationsförkunnelse som inte betonar synd, dom och evig förtappelse utan i första hand Guds nåd och kärlek och att vi kristna ska ha en låg profil i vår kommunikation med omvärlden, Piensohos markering mot Åke Green är ett tydligt exempel. Detta framkommer i Nyhemstalet även om det är förpackat på ett sätt som är begripligt för en pingstvän, det har också framkommit i andra uttalanden som han har gjort.

Och inget konstigt i detta för en person med missionsförbundsbakgrund, den fråga jag ställer är hur denna teologiska linje har blivit riktningsgivande för pingströrelsen, hur ser den processen ut och hur har de besluten fattats?

4. Ska man tala om församlingens förhållande till omvärlden tycker jag att man måste utgå från Nya Testamentet. Sedan kan man använda GT-texter som belysningsmaterial men läran måste grundas i NT-undervisningen. Min mest avgörande och kritiska punkt mot Piensohos Nyhemstal i denna fråga är att Nya Testamentet aldrig gör en skillnad mellan att kristna kyrka ska avslöja synden, vara helig och avskilja sig från världen, och samtidigt vara samhällstillvänd, , visa barmhärtighet, vara vänlig, och visa en fantastisk förmåga att få kontakt med vanligt folk och nå ut med sitt budskap. Det går att vara både och på samma gång. Jesus var syndarens vän samtidigt som han höll eldiga doms- och helvetespredikningar, beskrev och predikade mot syndens fördärv, och höll en mycket radikal och utmanande undervisning för sina lärjungar. Ingen talade så starkt om skulden och eviga elden som Jesus, och ingen talade så starkt om nåden som Jesus. Jag tror inte att kristna församlingens kallelse till helighet och renhet, och med det samtidiga missionsuppdraget att nå alla människor med de goda nyheterna, är tidsanpassat, utmaningen ligger kvar och fast, generation efter generation, århundrande efter århundrande. Jag håller inte alls med Piensoho om att man kan ställa Abraham och välsignelseperspektivet mot Exodusperspektivet. Jag håller inte heller med om att den frågan är en fråga om omvärldssituationen. Utmaningen att vara helig och avskilja sig från världen gäller alltid, samtidigt som kristna kyrkan i alla tider ska vinna människors förtroende och gå ut med evangeliet till alla. Den utmaningen var lika stor på 1880-, som idag. Visst har mycket förändrats i Sverige sedan 1880-talet men kallelsen till avskildhet och helighet har inte förändrats, inte heller kallelsen att nå alla människor med de goda nyheterna. Det finns många bibeltexter man kan peka på här, men det här blogginlägget blir tillräckligt långt ändå. Relevanta texter i NT är bl.a. Apg 5, 1 Kor. 6:9-11, 1 Kor. 5, Ef. 2, 1 Joh. 2, Rom.1 . Det är bara några exempel på bibeltexter som visar på församlingens avskildhet från världen, och hur radikal omställningen är att bli kristen, att gå från mörkret till ljuset. Vill man tona ner församlingens gränser, den radikala överlåtelsen till Kristus, omvändelsen, att lämna synden – och koppla detta till församlingsgemenskapen, då är man på glid en bra bit från nya testamentets idévärld och riktlinjer enligt min mening.

5. En mer öppen syn på församlingsmedlemskap – där det mer blir en rättighet att få vara med i en församling än ett nådeserbjudande. En församling är inte en religiös intresseförening. En församling är de heligas gemenskap enligt Bibeln, där man delar varandras liv. En församling är en miljö av kristen efterföljelse. Det var en avgörande punkt i brytningen mellan Svenska kyrkan och frikyrkan. Det tidiga frikyrkan med strikta helgelsekrav och tydligt predikande om kristen livsstil var attraktiv. Filadelfia i början av 30-talet kunde vara överfull en vanlig fredagskväll när Stockholmarna ville lyssna på Sven Lidmans förkunnelse. Den gamla radikala frikyrkan var mycket attraktiv (och det håller Piensoho med om, men han säger att det råder andra förutsättningar idag) De som vill urvattna medlemsbegreppet och sänka trösklarna för kristen livsstil i församlingarna, de går i princip samma väg som svenska kyrkan. Väckelserörelser har i alla tider jobbat med en annan församlingssyn. Det innebär inte en stängd kyrka, men en kyrka som är tydlig i sin förkunnelse, som grundligt introducerar nykristna och nya medlemmar i församlingens tro, lära och livsstil och som förväntar sig omvändelse innan man går med i församlingen. Inte att man är ett färdigt helgon när man går med i församlingen, men att man är överens om färdriktningen. Att öppet bejaka sådant som Bibeln kallar för synd är inte förenligt med omvändelse. För att anknyta till det konkreta exempel som Piensoho tar upp, en kyrka som öppet accepterar det som nya testamentet fördömer, är inte en bibeltroende och evangelikal kyrka, det är en teologiskt liberal kyrka enligt min mening. Jag har lättare att förhålla mig till kristna som tydligt säger att de är teologiskt liberala och står för det, än evangelikaler och pingstvänner som glider i riktning mot teologisk liberalism men inte erkänner det och står för det.

6. Och så handlar det om vad kristna kyrkan ska kommunicera till omvärlden. Jag tycker att vi måste visa en stor respekt för Olof Djurfeldt som i årtioende efter årtioende drivit en tydlig bibeltroende linje med tidningen Dagen, utan att svaja. Det gav en mycket bra vägledning både för pingströrelsen men också för andra samfund och församlingar som varit pingströrelsen närstående. I alla kontroversiella moralfrågor som var på agendan under sjuttio- och åttiotalet vacklade inte Djurfeldt och Dagen. Jag tror att vi kristna blir mest respekterade om vi står för vår åsikter och övertygelser, inte vindflöjlar om det, eller håller tyst om det. Här tycker jag att Piensoho blir alldeles för otydlig i t.ex. äktenskaps- och familjefrågor, och abortfrågan, för att ta några exempel (här gör jag en tolkning av Nyhemstalet utifrån saker Niklas sagt i andra sammanhang). Katolska kyrkan har valt en motsatt strategi och vara mycket tydlig i vilka värderingar man står för som kyrka. Att kalla samlevnadsetiska frågor för ”underlivsetik”, det var ju exakt det ordvalet som teologiskt liberala missionsförbundare använde på 70- och 80-talet och jag tycker ordvalet uttrycker en grov respektlöshet både för Bibeln och kristna traditionen.

7. Ett annat område är hur synden, Guds vrede över synden, Guds dom och varningen för den eviga förtappelsen ska finnas med i evangelieförkunnelsen. Jag menar nog att det jag uppfattar som missionsförbundets hållning krockar både med Bibeln och en klassisk luthersk hållning i dessa frågor. Även här kan man räkna upp ett stort antal bibeltexter. Det går att förklara begreppet synd, Guds dom, eviga förtappelsen på ett sätt  som är begripligt för en modern människa (det är predikantens utmaning, inte att säga att vi inte ska tala om det). Det går inte att skilja detta från evangelieförkunnelsen. Det var ju för att ta itu med syndens problem, det var därför Jesus behövde dö på korset. Synden handlar om den brutala ondskan som ett dödligt gift som har förgiftat mänskligheten. Den sekulariserade människan psykologiserar ondskan, eller också mobbar man den, definierar vilka som är onda, och sätter dem på rättspsyk, Guantanamo, fängelse, hänger ut dem i media m.m. Evangeliet innebär en seger över och befrielse från ondskans makt. Vi får aldrig tona ner detta när vi förkunnar evangeliet. Jag tycker att Piensoho uttrycker sig oklart här.

8. Piensoho är polemisk i sitt tal, han lyfter fram det värsta i det som var förr. Och det är ju inte svårt att ge exempel på märkliga uteslutningar, där vi idag har svårt att förstå hur man tänkte, och där vi också har svårt att förstå de bibliska grunderna. Det finns nog inte någon som försvarar ett återinförande av detta. Det är ingen som försvarar så vitt jag vet att vi som kristna ska vara otrevliga med människor, och hantera dem taktlöst och tala om Guds dom, vrede och synden på ett sätt som moderna människor inte begriper och inte kan referera till. Piensoho refererar till Green-rättegången i Nyhemstalet och säger att IOGT-chefen fick SÄPO-skydd på grund av alla hot han utsattes för när han uteslöt Green ur IOGT. Jag har inte en aning om vilka som uttryckte sig så klumpigt mot IOGT-chefen, det finns omogna människor i alla sammanhang. Men jag föreställer mig att hans utsatthet var begränsad i jämförelse med det nationella gatlopp som Åke Green blev utsatt för av hela svenska eliten inklusive media, inklusive förråd av kristna syskon i breda sammanhang. Jag kan ge exempel på ledande EFK-are som uttryckte att det var synd att Green inte fick fängelse. Jag tycker att Piensoho är för oklar här, det låter som att han mer sympatiserar med IOGT-chefen i denna fråga än Green. Men det kan vara en övertolkning från min sida.

9. Ex-pingstvänner som  ”Mymlan”, Sofia Mirjamsdotter, har fått stort utrymme för att framföra sin kritik mot den rörelse hon lämnade för en del år sedan, och hennes kommentarer har bemötts med respekt, och hon har dessutom fått tillfälle att föra fram sina ståndpunkter i olika kristna sammanhang. Finns det samma vilja att lyssna på oss som fortsatt som kristna, men som har synpunkter på kristenhetens inriktning och utveckling?

10. Jag hoppas en fortsatt diskussion blir sansad och saklig med respekt för olika debattörer. Och jag har inte emot att ändra ståndpunkt om man kan påvisa om att jag har felbedömt situationen. Däremot ska man inte vara rädd i att erkänna att det finns olika uppfattningar och teologiska rörelser i moderna frikyrkan och att vi drar åt olika håll. Att erkänna detta skapar en bättre gemenskap, än att vi försöker bygga en gemenskap utifrån en fasad av enhet och gemensamma teologiska övertygelser – som kanske inte existerar.

  • Jonas Rosendahl

    Jag vill bara flika in att jag inte uppfattar Swärds bild av Walldenström som en karikatyr. Det är väl ingen som i sig som ifrågasatt Waldenström, han tillhörde ju den tidens giganter, och han hade stor framgång precis som ALLA ANDRA på den tiden. Däremot så är ju hans inställning tämligen snarlik den evangelikala omdaningen, det vill säga ”kom som du är” läs: låga trösklar. Om du tvivlar på den beskrivningen så har historieprofessor Gunnar Westin själv med rötter i frikyrkan gett en utförlig beskrivning kring Waldenström.
    Därmed uppstår ju följdfrågor vilken teologisk grund som Waldenström hade och det är intressant från två aspekter, dels att han la grunden till den i medlemsantal största frikyrkogrenen det andra är just ”kom som du är” konceptet som tycks ha attraherat så många. Då är det också naturligt att man hamnar i resonemang kring den subjektiva försoningsläran som Waldenström tillsammans med fribaptisterna införde i svensk frikyrklighet, och den är ju märkligt nog snarlik den evangelikala omdaningens sätt att förhålla sig. Här behövs mer analys, men jag ville bara påpeka att ditt utdömande av Swärds bild av Waldenström – den har du inte fog för.
    Man ska också tillägga att Waldenström var EMOT den tidens nyteologi, dvs historisk kritiska metoder detta framkommer likaledes från Westins beskrivningar.

  • Ulrika
  • Nils

    eller varför inte Birros krönikor i Expressen…
    Det blir nog tårta på tårta om länkar enbart ska referera till en blogg.
    Om man i förbifarten hänvisar tillsammans med egna kommentarer så kan det ha ett värde.

  • WO

    Tack för dessa klarsynta och utmanande ord till både ledare och ”vanliga” medlemmar, Robert L!!!

  • Ulrika

    Okej,
    Länken leder till en text om sådant som kan upplevas som sökarovänligt-icke vänligt (i människans ögon) alltså (kan även ur ett perspektiv kallas bibliskt) vilken jag ser kan vara en kontrast till Swärds text som är sökarvänlig-så som människan vill ha det- (som ur ett perspektiv kan vara obibliskt)

    Bättre så?

  • Robert Lindberg

    Hej WO!
    Tack för uppmuntran!
    Med vänlig hälsning,
    Robert

  • WO

    Ja, märkligt vad det ska vara svårt att också berätta VARFÖR vi litar på (behöver lita på) Guds nåd etc. Mycket om liv med Gud/Jesus men inget om vad som är alternativet, mer än att livet med Gud är lite bättre än ett vanligt liv, typ.

    Smyrna gör dock den mycket positiva saken att de refererar till, och även publicerar, en europeisk pingst-trosförklaring (kan man väl kalla den) och DÄR finns fler, mycket mer tydliga och väsentliga punkter med som alltså även Smyrna står för.

    Men varför hänvisa dessa viktiga bitar av vad kristen tro är till ett engelskspråkigt dokument, medan dessa trosinslagen INTE alls finns i den svenska texten???

    Läs så framgår det vad jag menar.

    Lite töntigt skulle jag sagt om det inte egentligen vore rätt allvarligt…men Smyrna ska ha en eloge för att de har med de 2 ”tilläggstexterna” nedanför deras ”ordinarie” presentation.

    Filadelfias text däremot är rejält urvattnad!
    Riktigt tunn!

  • Ulrika

    Och vilseledande. Att komma för att få energi är ett klassiskt felgrepp. Att komma för att vara med och förändra världen likaså.

  • Ulrika

    Sedan skriver Smyrna att Fadern är Skaparen men i grundtexten ( på svenska i Mos 1:1 översatt med ”Låt oss”) är det Guds alla 3 personer-Elohim- som skapat. Hos Smyrna beskrivs Jesus ”enbart” som Frälsaren medan Fadern ensam beskrivs som Skaparen vilket är ett annat grundfel som förminskar Jesus på ett allvarligt sätt.

  • Pingback: Hur debatterar vi kristna ledare? | itpastorn.nu()

  • Ulrika

    Jesus är den Förste och den Siste, A och O, Början o Slutet. Förstår inte så mycket av sångtexten i övrigt men den stämmer förmodligen bra? Joh 1:1

    http://www.youtube.com/watch?v=JBPaa9ycuUw&list=PLD0D4F081BBD3A6F7

  • Ulrika

    Så vad tror vi…är dessa sångare ”missionare” eller ”pingstare”….

    Bäst att vi kollar upp det;;;;)

  • Daniel

    Jag kan bara inte förstå agendan bakom denna metod. I helt sekulära sammanhang är ju en välvillig tolkning en självklar grundsten, men här i troende led verkar viljan att misstänkliggöra vara helt överordnad.

  • Jonasq

    Håller helt med dig, Greger. Det klokaste som i min mening har sagts om allt det här har skrivits av LarsGunther på hans blogg: http://itpastorn.nu/debattera-kristna-ledare/

    Och det som gläder mig allra mest är att de glada nyheterna om Guds nåd i Kristus hörs och känns i Gunthers analys. Till skillnad från det mesta som har skrivits om NPs predikan. Jag tror att den här diskussionen djupast sett handlar om evangeliet. Vad är det för budskap egentligen, och hur ska det predikas för en fallen värld och fallna människor? Här finns helt klart olika uppfattningar, och som nog är viktigare är relationen mellan Missionsförbundet och Pingströrelsen på 50-talet.

  • Pingback: Frikyrka och politik | Den tvivlande agnostikern()

  • greger andersson

    Hej Daniel!
    Jag uppfattar, men nu gör jag själv en väldigt kritisk läsning, att det finns en tendens att göra ”analyser” som i själva verket endast är ett slags klassificeringar (att kategorisera och sätta etiketter utifrån ”falska dikotomier” (hänv. till LarsGunther)). Detta kan vara förvånande och man kan bli upprörd när man sedan i kommentarfältet ser hur den här typen av uppställningar landar. Min egen tolkning är att många människor bär på en genuin oro över att kyrkan befinner sig i en omförhandlingsperiod där viktiga värden håller på att gå förlorade. Det förefaller dessutom som att man uppfattar att dessa förändringar ”drivs” någonstans där man själv inte har möjlighet att göra sin röst hörd. Om jag har rätt i att denna känsla finns och att den avspeglar sig i debatten borde den tas på största allvar. Vad är det man oroar sig för? Vad menar man att vi håller på att förlora? Om det verkligen pågår omförhandlingar/omorienteringar hur kan vi då diskutera dem på ett konstruktivt sätt och undvika att samtalen hamnar i ”slutna rum”?
    Greger

  • Daniel

    Tack för din analys Greger. Till vilken del tror du att frikyrklighetens unga ålder spelar in. Kan man tänka sig att en sådan här process är naturlig några generationer efter en explosiv födelse. Nu fanns det ju en massa politisk orsaker på den tiden, men urkyrkan gick ju in i en period av teologiskt konstituerande några generationer efter dess enorma spridning. Pingströrelsen har varit en stor välsignelse för många, men vad innebär det för en rörelse som så starkt byggt på andliga upplevelse när dessa börjar sina. Handlar det verkligen om att omförhandla sin teologi, eller handlar det om att överhuvudtaget forma en teologisk identitet när nu detta andra försvunnit. Sen tror jag att förändringen i åsikter framförallt drivs av all de ”vanliga” medelsvenssons som utgör stommen i våra frikyrkor och inte av teologer och ledare. Jag tror exempelvis att arbetskamraternas stora frågetecken kring hållningen kring sådant som alkohol och sexualetik spelar större roll än seminarium på Nyhem. För vad är egentligen en pingstförsamling om inte summan av åsikterna hos medlemmarna. Finns ju inga bekännelseskrifter eller överordnad episkopal struktur. Är kanske den känsla av starkt obehag som en del tycks få i själva verket frustrerade herdars oro över att de egna fåren tycks ha en alldeles för utvecklad egen vilja.

  • westinbo

    Grager Andersson undrar: ”Vad är det man oroar sig för? Vad menar man att vi håller på att förlora?” Jag tror att många oroar sig för att församlingen är på väg att förlora sin sälta och Guds välsignelse. I t.ex. Upp. 2 kan vi läsa om församlingen i Thyatira där Gud vädrar sitt missnöje mot att församlingen låter kvinna Isebel hållas, hon som förleder Guds tjänare att bedriva otukt. I de andra sändebreven kan vi läsa Guds allvarsord om synd, bättring och varning för dom. Och märk väl att de är riktade till församlingar. Inte till världen.

    Två frågor har ofta debatterats. Den ena handlar om vad som är synd. Ett exempel på detta är att många hävdar att kärleken överskyler allt, att trofasta homosexuella samlevnadsrelationer inte är synd inför Gud. Här sätter man alltså vissa ord i bibeln ur spel genom att hänvisa till andra bibelställen. Den andra frågan handlar om hur församlingen ska förhålla sig till synden; ska vi ”sänka trösklarna” för medlemskap i församlingen, tona ner talet om synd och inte påtala synden utan mer räkna med att Gud själv i och genom församlingsgemenskapen ska uppenbara sin vilja för ”syndarna”, så att de får insikt om sin synd och därmed vill omvända sig. Ja, en det menar till och med att vi ska uttala Guds välsignelse över homosexuella vigslar. Problemet med detta resonemang är ju att Gud har delegerat undervisning och förmaning till församlingen och att Guds verkande och handlande i kyrkan inte kan kopplas bort ifrån tjänsterna i Kristi kropp.

    Genom de tio Guds bud har Gud angett hur han vill att vi ska leva. Jesus skärper i NT lagens krav men säger också att han inte kommit för att upphäva lagen utan för att den ska uppfyllas. Paulus utlägger vårt förhållande till lagen och visar att vi genom Guds nåd och Jesus seger på Golgata kan bli helgade och renade och fyllda av kärlek och kraft mm.

    I Apgärningarna kan vi läsa om en speciell ödesfråga för den kristna församlingen då, nämligen hur de skulle förhålla sig till omskärelsen och lagens bud. Det utmynnade i att apostlarna och ledarna skickade ett brev till de ”hednakristna”: ”Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: 29 att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt”.

    Alltså, utöver den undervisning som församlingarna fått genom Paulus och apostlar får de här instruktioner som betecknas som ”oeftergivliga krav”. Här nämns förhållandet till den omgivande kulturen, kött från avgudaoffer (vilka är vår tids avgudar?) och otukt som speciellt viktig att avhålla sig ifrån. Jag tror inte att Guds syn ändrats på dessa frågor. Jag kan inte se att större fördragssamhet mot utlevd och medveten synd i kyrkan är i enlighet med det Gud uttalat i bibeln. Vi riskerar att hamna under dom, att vår sälta försvinner och att Guds ande blir bedrövad. Att förena Guds oeftergivliga krav med Kristi nåd och kärlek som han uppenbarat i sitt jordeliv är fortfarande en utmaning för kyrkan.

  • Jonas Rosendahl

    Jag lägger in en text om pingströrelsen teologi eftersom du tror att den bara ”bygger på andliga upplevelser”


    Det finns en käpphäst som tas till mot pingströrelsen ibland och det är en kritik som grundar sig på att man inte har en utarbetad systematisk teologi och det stämmer! Därmed inte sagt att man inte har en teologi. Ett kännetecken på pingströrelsen är ju dess teologi väl förankrad i Guds Ord och som också till skillnad från många andra rörelser som systematiserat teologin istället fått uppleva en världsvid väckelse och sjudande av Guds liv.

    Den evangelikala kyrkan har däremot systematiserat teologin i det att man har utarbetade teologiska termer.
    Det kan ju vara bra i sig men säger inget om livet i Gud i sig, och då ska man veta att både Lewi Phetrus som byggde den största pingstförsamlingen i Sverige hade inget förtroende i sig till den systematiska teologin. Inte heller hade Sven Lidman det.
    Så vi kan med rätta vara stolt för vår pingströrelse både i Sverige och internationellt, den är inte i underläge bara för att man inte suttit och hanterat abstrakta termer och systematiserat.”

  • Daniel

    Tack Jonas. Detta kanske är en del av svårigheterna rörelsen står inför idag då. Kan det vara så att identiteten som pingstvän tidigare var väldigt bunden vid Andedop och tungotal. Utifrån den gemensamma identiteten var det självklart att ställa sig bakom teologin så som den formulerades av rörelsens ledare. För är inte en följd av att inte teologin blir systematiserad att det istället bli beroende och uppburen av individer istället.
    Kan det tidigare kanske varit så här;

    1. Jag är Andedöpt och talar i tungor.
    2. Jag är alltså pingstvän.
    3. Som pingstvän har man enligt ledarskapet följande teologi.
    4. Jag anammar följande teologi.

    Fundera nu då på vad som händer när steg 1. försvinner. Då börjar identiteten i teologin. Gör inte det att intresset för teologins innehåll, och kravet på att den ska ”landa i” den egna personen större. Om det då inte finns någon systematiserad teologi att samtala kring utan en som är bunden vid ledarskap och tradition, uppstår en spänning.

    Men självklart ska varje pingstvän vara stolt över sin rörelse. Det finns det all anledning till.

  • Ulrika

    Jag älskar det där sättet som Gud gör när han talar om både för och emot. Församlingarna i dessa texter är helt enkelt samlingar av människor som befinner sig på en viss plats. Inte byggnader med titlar, traditioner o så.

  • Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Niklas Piensoho talar ur skägget v.g. homosex-frågan()

  • greger andersson

    Hej Daniel! Jag är inte helt förtjust i socilogiska analyser och är väl inte heller så bra på dem heller men slänger in några synpunkter utifrån dina frågor. (a) Ibland beskriver man PR som en restaurationsrörelse och inte som en reformationsrörelse. Det betyder att man tänkte sig att man skulle återställa den ursprungliga och sanna kristendomen. Ett tecken på att man var rätt ute var både motståndet och framgången. Om detta är en riktig beskrivning måste det vara mycket problematiskt när framgången uteblir eller när man ändrar uppfattning i frågor som tidigare presenterats som fasta och återerövrade bibliska principer (man blir som de andra kyrkorna). (b) Jag tror du har rätt i att teologin inte alltid går före och skapar förändringar utan ofta kommer efter och förhåller sig till (kanske legitimerar) förändringar som redan ägt rum. Jag tror att man i t ex PR (min personliga åsikt) av olika skäl höll detta samtal ifrån sig varför det tidivis skapades en djup dissonans mellan ideologi och utfall, så kunde man t ex hålla fast vid att man fortfarande var en brinnande och växande väckelserörelse långt efter det att förändringarna inträffat. (c) Jag tror att Guds folk i GT, i NT och genom kyrkans historia alltid har brottats med vad det just innebär att vara ett folk i och bland folken, dvs. att tillhöra Guds rike samtidigt som man lever i den här världen. Jag ser därför inte diskussioner om detta som något negativt utan som något nödvändigt; en kamp vi är kallade att alltid kämpa. (d) Jag tycker att vi skulle föra en diskussion om varför vi kommer ”snett” i vissa frågor. En sådan fråga är frågan om homosexualitet. När jag säger ”snett” så menar jag att ”frontlinjen” (ursäkta bilden) eller ”linjen” inte blir ren utan otydlig och oklar eftersom det finns mycket mer i frågan än själva frågan.
    Greger

  • Stefan Swärd

    Jonasq,
    menar du att jag har grumliga uppfattningar om evangeliet? I så fall på vilket sätt och hur uttrycks det i den bloggtext jag skrev?
    bless,
    Stefan Swärd

  • Daniel

    Tack för dina tankar!

  • westinbo

    Nu har jag själv lyssnat på Niklas Piensohos predikan från den 17 juni, vilken jag antar är utgångspunkten i denna diskussion. Jag måste säga att jag inte ser några större problem med denna predikan. Men vi behöver både exodusperspektivet och Abrahamsperspektivet anser jag. Jag kan inte heller se att hårdhet och isolering från världen är det stora problemet i dagens kristenhet, snarare att världsanden fått för mycket insteg i församlingarna. Detta att vi ska älska syndaren men inte synden är inget nytt i min värld. Den utmaningen och kampen lever jag i ständigt i och den tar jag med mig om jag är ute på stan och pratar med människor. Att exemplifiera kristnas hårdhet, lagiskhet och överdrifter från förr känns lite anakronistiskt. Exodusperspektivet i början på 1900-talet berodde inte bara på den tvingande allomfattande folkkyrkan, det berodde i högsta grad på att Guds ord undervisar om detta; om att leva i världen men inte av världen. Så vad är exeptionellt i hans predikan? Men om sådana predikningar ska behövas i dagens kristenhet kan man verkligen undra hur det står till med Guds folk. Jag tror att hårda, dömande och sekteriska tendenser (isolationstendenser) hör nog mer till undantagen i dagens värd. Idag är nog problemet överslätning och kompromisser av annat slag.

  • Jonasq

    Jag vet inte riktigt vad du har får uppfattning om evangeliet, jag tycker bara att hela den här diskussionen, som ju förs på flera bloggar samtidigt nu, ger uttryck för en grumlig uppfattning om evangeliet. Mitt problem med hela den här diskussionen är inte så mycket det som bejakas – vad som är moraliskt rätt inför Gud, vilket jag tycker är en ganska enkel fråga – utan snarare hur saker och ting blandas samman och förs fram. Budskapet som går ut blir, som jag ser det, en olycklig mix av lag och evangelium.

    Evangelium är enbart goda nyheter till syndare. Det är min övertygelse, Bakgrunden är människans synd och skuld inför en helig Gud. Evangeliet har därför inga villkor med sig, vissa saker som syndaren ska leva upp till för att bli accepterad av Gud, annat än tron, som Gud själv genom sin Ande verkar genom förkunnelsen. Evangeliet är ett villkorslöst erbjudande om förlåtelse, försoning och frid med Gud, fritt och för intet. Tyvärr verkar många kristna tro att denna nåd inte är lika radikal – till och med ”orimlig” som Piltz uttryckte det i gårdagens Dagen – efter omvändelsen. Då gäller det att att leva upp till lagens bud, antingen i form av dekalogens andemening eller i form av de paulinska förmaningarna. Man glömmer då vår kvarvarande synd, den som vi alla plågas av tills vi blir förhärligade och helt befriade från syndens närvaro. Vi behöver alla hela tiden Guds nåd för vår synd, vi syndar alla varje dag, medvetet såväl som omedvetet. Vi gläder oss över Andens verk i våra liv som också innebär förvandlig och Kristuslikhet, men syndafördärvet finns kvar. Simul Iustus et Peccator som Luther uttryckte det (samtidigt syndare och rättfärdig.) Vårt enda hopp är därför – även efter omvändelsen, rättfärdiggörelsen och pånyttfödelsen och Andens gåva – Guds oförtjänta nåd. Det är, som aposteln säger i Tit 2:12 nåden som ”fostrar” oss.

    Vad jag är rädd för är att när man nu vill vara TYDLIG med vad som är synd i framför allt sexualetiska frågor – alltid just de frågorna – så hörs inte evangelium klart och tydligt. Det är ett annat budskap som hörs, nämligen lagens. Det handlar om vad som ”är rätt”. Samtidigt ger man en sorts läpparnas bekännelse till evangeliet, typ: ”det är klart att allt är nåd, men…”. Det är just detta MEN som hela tiden dyker upp och som i hela den här diskussionen hamnar i förgrunden och därmed blir det egentliga budskapet. Därigenom grumlas evangelium, de goda nyheterna blir inte längre lika goda eftersom de diskvalificerar vissa syndare och sätter upp särskilda villkor för dem för att de ska kunna bli försonade med Gud och bli frälsta för evigheten. Istället borde vi lägga allt vårt krut på att föra fram ”försoningens ord”, som Paulus talar om i 2 Kor 5:18ff. Eftersom allt är färdigt, eftersom synden är sonad, Guds famn står öppen på grund av Kristus, så kom och låt försona dig med Gud! Det måste vara inte bara budskapet utan också tonen i vår förkunnelse och teologi.

    Jag vet att många nu kommer att hävda att det inte behöver innebära någon motsägelse att hävda radikaliteten i Guds nåd å ena sidan och att ”stå upp för sanningen” å andra sidan. Men jag menar alltså att vi spänner vagnen före hästen när vi talar på det sätt som har skett i så många blogginlägg nu. Att vi så ängsligt betonar vikten av att alla verkligen ska veta vad som är synd, och att de får höra det så tydligt det bara går från oss. Och att vi dessutom ska göra olika slags markeringar för sanningens skull, som att inte gå på en homosexuell dotters vigsel och liknande saker. Abrahamsgårds debattartikel, som jag uppfattat som central för hela den här diskussionen, handlade just om sådana markeringar som vi borde göra för sanningens och renhetens skull. Han är övertygad om att Jesus inte hade gått på bröllopet i Kaana om det hade varit en homosexuell vigsel. Som om inte Jesus var syndarnas vän, som om han inte hängde med helt ”fel” folk hela tiden: horor, tullindrivare, publikaner osv.

    Det är ju just det fariseérna retar upp sig på i evangelierna. Att Jesus ”äter och dricker med syndare”. Det har tydligen inte slagit vissa att det inte var någon slump att Jesus hängde med syndare, med fel folk. Jesus personifierar evangelium! En liknande problematik beskrivs i Gal 2:11 där Paulus korrigerar Petrus just för att ”avvika från evangeliets sanning”. Vad hade han gjort, hade han förnekat att ”synd är synd”? Nej, han hade dragit sig undan från att äta – vilket handlar om gemenskap och erkännande – med hedningar av rädsla för ”de omskurna” som propagerade för ett lagevangelium. Närmast exakt det slags attityd vi manas till lite här och där i den här diskussionen.

    Hur det är med olika debattörers uppfattningar om evangeliet kan jag alltså inte avgöra och har heller ingen lust att spekulera i, men jag kan konstatera att det är något annat än evangeliet som hörs i den här diskussionen. Luther sa: ”Den är teolog som rätt kan skilja mellan lag och evangelium”. Och denna konst lyser med sin frånvaro i den här diskussionen. När vi inte rätt gör detta så är det inte bara lagens skärpa som försvinner utan också evangeliets härlighet. Vem kan säga att evangeliet har lyst fram i den här diskussionen. Jag för min del har hört evangeliet lysa fram i Piensohos inlägg och i Gunthers. Det mesta andra framstår för mig som en mycket grumlig historia.

  • Anton Johnsson

    Jag skulle nog säga att Niklas budskap påminde ganska mycket om det här.

    http://www.missioalliance.org/homosexuality-responding-in-love-thoughts-by-alan-deb-hirsch/

    En trevlig video för övrigt om ni kan avvara en timme av ert liv.

  • Stefan Blomberg

    Jag hade inte kunnat formulera det bättre själv JonasQ.

  • SefastTronde

    Bra artikel, Stefan Swärd!

    …Även om jag även ser viss god relevans hos några nedanstående kommentarer som kritiserar…

    Har just läst Niklas Piensohos förtydligande i Dagen debatt, med rubriken ”Skall vi välsigna eller markera avstånd?”, 23 augusti. En del anser tydligen att Niklas Piensoho är tydlig här, andra har vissa invändningar. Jag tillhör den senare kategorin.

    Även om NP menar väl argumenterar han på ett tämligen naivt sätt, med bilder och motbilder, där han gör alternativen till ett antingen eller, välsigna eller förbanna. Kontrastverkan blir övertydlig. Därmed skapar han en god plattform för sitt ”välsigna” på ett humanitärt sätt, men för den skull inte på ett Bibliskt och kristet sätt. Givetvis har vi kristna välsignelsens ämbete och inte förbannelsens. Givetvis skall vi söka människors bästa, och ej heller bränna relationer där vi är och verkar. Givetvis…

    Men, likväl kan vi heller då inte skygga för att kalla synd för SYND, annars blir vägen för frälsning, förlåtelse och upprättelse stängd. Med NPs förenklade väg är risken stor att kristna legitimerar människor MED deras synder, dvs. även deras synder, och vi riskerar därmed att skymma NÅDEN, den metod varmed Herren Jesus Kristus dömer synden men frälsar syndaren.

  • Tobias

    Hej Jonas!
    Jag delar helt din utläggning här om det gäller i relation till icke kristna. Men visst håller du med om att det blir lite mer komplicerat om vi talar om frågor inom församlingarna? Dvs de som faktiskt redan drabbats av evangelium men ändå ”framhärdar”. Läser vi t ex Paulus brev får vi bilden av att stort utrymme ges till att klargöra olika uppfattningar om kristen livsstil. Detta i en antik förkristen kultur som inte på särskilt många sätt delade kristna värderingar. Visst menar väl du också att vi bör vara lika tydliga som Paulus? Det blir ju mödvändigt just utifrån Luthers tanke som du hänvisar till. Såvida vi inte tänker att helgelsen kan vänta till himlen? Men man måste ju annars veta vilka parametrar som helgelsen bör verka utifrån.
    Hoppas du läser in att det mina tankar inte ger en viss person rätt i den här debatten. Jag tror tyvärr att blogglivet lever sitt eget liv och skruvar till saker så att man kan hålla med t ex Stefan utan att egentligen underkänna Piensoho.

  • Jonasq

    Hej Tobias!

    Det handlar, som jag ser det, om bakgrund och förgrund, centrum och periferi. Evangelium är goda nyheter för syndare. Utan att lägga till ett ”Men” följt av diverse förbehåll. När man gör så grumlar man evangeliet. Det hamnar liksom i bakgrunden, som ett slags ABC som ska åtföljas av det verkligt viktiga, vilket är den personliga heligheten som man försöker nå upp till. Oftast görs detta i namn av ”balans”, men nådens evangelium är inte balanserat, det är ett fullständigt obalanserat, orimligt och skandalöst budskap om ogudaktiga människors rättfärdiggörelse av nåd allena, genom tro allena, på grundval av Kristi kors allena. Nådens evangelium ger samma lön till arbetarna som kom i elfte timmen som de som har arbetat hela dagen, för att referera Jesu underbara liknelse. Det är inte RÄTTVISA, det är skandalös nåd.

    När det sedan kommer till helgelsen, där vi samarbetar med Andens verk i våra liv och fostras av nåden till Kristuslikhet, så är den en livslång process. Den handlar om frukten av att vår ”vertikala” relation med Gud är god, att synden är fullkomligt försonad, att allt är betalat och färdigt på grund av Kristus. Vi kan då slappna av och slipper att neurotiskt oroa oss över våra egna synder och kan ge oss ut i tjänst för vår nästa i kärlek, godhet och helighet. Det är vår ”horisontella” relation.

    Luther myntade begreppen passiv och aktiv rättfärdighet för att tala om detta. Vår rättfärdighet inför Gud, vår acceptens hos honom är passiv, det vill säga vi bidrar inte med någonting, utom vår egen synd. Gud tillräknar oss en fullkomlig rättfärdighet eftersom Jesus har burit alla vår synd i vårt ställe. Vår aktiva rättfärdighet är vår kärlek och tjänst för vår nästa, vilket aär och förblir en bräcklig och ofullkomlig historia. Vi får aldrig blanda samman detta, då blandar vi lag och evangelium och får aldrig frid och frälsningsvisshet. Som någon, jag tror Gustaf Wingren har uttryckt det, ”Gud behöver inte dina gärningar, men din nästa behöver dem. När vi blandar samman detta blir vi hörda och dömande människor. Vi orkar inte vara nådefulla och barmhärtiga mot andra eftersom vi inte själva upplever att vi fått nåd och barmhärtighet, utan att vi, likt storebror i liknelsen om den förlorade sonen, sliter och kämpar utan att få någonting för mödan. Då tar vi istället till släggan mot syndarna, hävdar våra egna moraliska ansträngningar och propsar på att vi måste vara TYDLIGA MED SYNDEN.

    Ett stort problem i den diskussion som nu förs om TYDLIGHET är att synden hela tiden liksom ligger utanför oss själva. Det är hela tiden ”den andre” som är syndare, som behöver höra från oss vad deras synd består i, i det här fallet handlar det om den homosexuelle. Det påminner väldigt mycket om scenen i Johannesevangeliet där fariséerna hade släpat fram en äktenskapsbryterska för att stena henne. Och de avkrävde Jesus, som alltid är syndarens vän, ett svar. Vad skulle hans respons vara? Skulle han stå upp för lagen nu, stå upp för sanningen eller skulle han vara otydlig med Guds standard? Jesu berömda svar var att ”den av er som är utan synd kan kasta första stenen”. Därmed visar han på en mycket mer radikal syn på synden än den som fariséerna hade. Synden kan inte förläggas till de som klart och tydligt bryter mot de yttre buden, synden har perverterat oss alla och vi står alla inför Gud som fördömda syndare om vi vill relatera till honom utifrån lagen, utifrån att ”rätt ska vara rätt”.

    Som benådade syndare kan vi inte följa fariséernas exempel och ivra för att andra människors synder ska lyftas fram och fördömas i predikstolen. Istället ska vi tala just som förlåtna syndare. Och om vi känner ett behov av att peka på någon särskild synd, vilket ibland kan vara nödvändigt, så borde vi börja med att bekänna våra egna synder, bekänna att vi själva är infekterade av synden precis som alla andra. Och gärna då vara konkreta och berätta vad det är för synder som vi själva kämpar med och har svårt att vinna seger över. För sådana har vi alla. Men så är vårt budskap att vi har fått möta nåd och förlåtelse i Jesus Kristus och att den gäller också alla andra syndare som vill vända sig till honom. et är goda nyheter!

    Och jag tror inte att vi behöver bekymra oss så mycket över att inte alla riktigt begriper vad som är synd. För det gör dom. När de kommer in i Guds ljus genom evangeliets förkunnelse så verkar den helige Ande och man ser sitt eget liv i ljuset av Guds helighet och då bävar man. Alla gör det. I den förkunnelsen, vilket kyrkan är kallad till, predikas Kristus och syndernas förlåtelse. Under andens inverkan vågar då syndaren säga, som på den första pingstdagen, ”bröder vad ska vi göra”. Stinget i hjärtat över synden, över att inte ha det rätt ställt med Gud är ett Andens verk. Det kommer inte av att vi likt fariséerna är TYDLIGA med någon särskild synd.

    Och lagen, som är helig och god, är glasklar med vad som är Guds vilja. Den kristna sexualmoralen är rotad i Guds skapelseordning och blir återlöst i Kristus, även om synden blir kvar hos oss tills uppståndelsen. När vi troget lägger ut den bibliska texterna i vår förkunnelse från predikstolarna så verkar Anden och talar och överbevisar, tillrättavisa och tröstar. Vi får lita på det och inte gå ut i demonstrationståg mot synden.

    Hoppas att det var svar på din fråga.

  • Jonasq

    Tack, Stefan. Låt oss framhålla evangelium!

  • Tobias

    Jag tror jag förstår precis hur du menar Jonas. Men jag känner inte riktigt igen bilden av den automatik som kommer av att drabbas av evangelium. Den tycker jag är en fin grundtanke, men parerar inte det som t ex Bonhoeffer (god lutheran) kallar ”den billiga nåden”. I vissa fall är det precis som du säger, men vi ser ju som sagt i Paulus brev att de första församlingarna inte alls automatiskt omvände sig i allt trots att de var kristna. Paulus gick t ex emot många självutnämnda uttolkare av friheten i Kristus i Korinth. Jag tror inte vår situation är mer automatisk än de första kristnas. Vi lever snarare i en ännu mer sårbar tid i o m individualismens segertåg, åtminstone i västvärlden. Att skapa Gud till sin egen avbild är m a o en historiskt sett STOR risk!

  • Jonasq

    Jag har inte talat om automatik. Men jag tror på Andens verk. Paulus använder bilden av ”frukt” när han beskriver det nya livets konturer, och det är ingen slumpmässigt vald bild. Det handlar om liv. Men jag har ju skrivit ovan att helgelsen är en livslång process där vi samverkar med Anden. Inte automatik således. Men det är sant att vi inte kan leva det nya livet utifrån plikt och tvång, bara i Andens kraft och Anden verkar där nåden härskar.

    Det här med ”billig nåd” kommer alltid upp när man predikar evangeliet som det verkligen är. Det verkar för bra för att vara sant. Det är kontraintuitivt för oss fallna människor som är inställda på att arbeta oss till Guds acceptans. Därför riskerar alltid evangeliet att perverteras så att nåden bara blir en procentsats istället för att vara ”allena”. Och det är den största faran för den kristna kyrkan, att hamna fel när det gäller nådens evangelium, hela Galaterbrevet handlar om det och aldrig har vi hört aposteln så arg som då. Paulus blev också anklagad för att predika billig nåd, att hans evangelium gav människor licens att synda just därför att det verkade för bra för att vara sant (Rom 3:8, 6:1). Det lagfria evangeliet kommer alltid att kritiseras för att inte vara tillräckligt allvarligt, innebära en kompromiss med synden och leda till ett slappt liv. Men det är en falsk anklagelse, det är livet under lagen, livet i kramp och försök att behaga Gud genom sin moral som leder till synd, högmod och hyckleri. Nåden befriar och skapar liv.

  • Tobias

    Nja, nu tycker jag du missar både Bonhoeffers och min poäng med billig nåd. Ingen procentsats, allt är nåd, men vad betyder det? Betyder det mer otydlighet kring lärofrågor? Knappast, om vi kollar på Paulus som skrivit både Galaterbrevet och Korinthierbrevet.
    Självklart måste Andens verk vara grunden för allt, men det utesluter ju inte den mänskliga aspekten i hela processen. I den processen poppar osäkerhet kring livsstil upp ibläand som exempel. Sm en del i vad kristet ledarskap är måste ju sådant tas upp och ventilerars. Exakt hur man gör det kan ju diskuteras, men inte avfärdas med att allt är nåd. Det tror jag inte att du gör, men om vi är överens om att allt är nåd, hur går vi vidare? Där tror jag alltså att det jag kallar automatik är en risk om man som ledare hänvisar till att Anden förr eller senare nog talar till den här människan, så vem är väl jag att göra det?
    Jag tycker du alltså gör fel som kör en parallell mellan billig nåd och Paulus i Gal. Visst behöver detta sägas gång på gång, men jag tycker att du missar poängen just i det här fallet. Som du vet var det inte alls den situationen som Bonhoeffer utgick ifrån. Istället är det en inre sekularisering i församlingslivet som kan jämföras med den gammaltestamentliga historien då sakrala termer ges helt nytt innehåll. Och då kan vi verklgen jämsides med Paulus fråga oss vilket evangelium som egentligen predikas?

  • Jonasq

    Ok, vi får agree to disagree. Ha en fin dag!

  • Peter Abramsgård

    Jag ger ett svar på nalsogat.wordpress.com – Del 1

  • Daniel

    Otroligt bra Jonasq! Luther när han är som bäst. Nåden är verkligen en skandal. Helt orimlig, ja med våra mänskliga mått mätt orättvis, vi får verkligen inte vad vi förtjänar. Det är inte så pjåkigt det här med att vara förlåtna syndare. Sen är det, så som du gör, värt att en sådan här söndag med medmänniskan som tema poängtera att med Kristus kärlek brinnande i oss har vi möjligheten och privilegiet att få vara med att bygga hans rike genom kärleksfulla gärningar. Inte för att vi måste eller i oss själva ens kan, men för att Kristus kan och vill i och genom oss.
    Sola Gratia broder!

  • Jonasq

    Ja, nåden allena, Daniel!

  • Tobias

    Så får det bli! Detsamma!

  • Peter Abramsgård

    Reflektioner på Piensohos svar i Dagen samt ytterligare tankar kring hans bibelstudium – Nyhemsveckan 2013

    I min första artikel kritiserade jag Piensohos bibelstudium som han höll under Nyhemsveckan 2013. Kritiken handlade dels om en feltolkning av tillämpningen av Abrahams välsignelse, men också om en eventuell agenda att luckra upp värderingarna kring synen på homosexualitet, med allt vad det innebär. Hur riktig den analysen var får framtiden utvisa. Jag skrev sedan en insändare i tidningen Dagen, där jag i komprimerad version framförde samma kritik. Piensohos svar presenterades samma dag. Sedan följde en debatt på flera bloggar.

    I kommande artiklar vill jag analysera Piensohos svar på min insändare i Dagen, samt göra ytterligare analys av Piensohos bibelstudium. Ett bra komplement till dessa artiklar är min förra artikel: Reflektioner på Piensohos bibelstudium – Nyhemsveckan 2013. Välkommen till nalsogat.wordpress.com.

    Peter Abramsgård

  • Peter Abramsgård

    Daniel,

    Jag skrev insändaren i Dagen. På nalsogat.wordpress.com finns i 13 nya
    artiklar en mer utförligt redogörelse. Här gör jag en
    sammanfattning:

    Efter att ha prövat Niklas Piensohos bibelstudium – Bibeln uppmanar oss att vi
    ska pröva allt och behålla det goda – är inte min uppfattning att
    det var ett ord från Herren. Skälen är flera. Först vill jag
    belysa hans studium ur ett principiellt perspektiv:

    1. Niklas har en obiblisk syn på tillämpningen av löftet till Abraham om att
    han ska bli en välsignelse för alla folk. Inte bara läser han in
    något som inte finns där. Han redogör heller inte för NTs
    undervisning på temat. Inget av den tillämpning på vår man tycks
    kunna dra ut ur löftet till Abraham, tillämpade Abraham i sitt eget
    liv. Ex gick han inte in i Sodom och började välsigna de
    orättfärdiga där. Han höll sig borta och gick inte alls in!
    Istället är det hans tro vi kan ta fasta på. Genom den tron kan vi
    få del av löftet och bli förmedlare av det till andra. Inget av
    det nämner Niklas. För övrigt är inte ”Abrahamsperspektivet”
    relevant.

    2. Han har en obiblisk syn på hur Abraham tillämpade denna princip i sitt
    eget liv, och hur det gav sig uttryck i ex förbönen för Sodom. Han
    missar helt att det inte var för de orättfärdigas skull Abraham
    bad, utan för de rättfärdigas. Ska vi tillämpa Abraham på
    Stockholm, skulle vi aldrig, som Niklas vill, be för de
    orättfärdiga.

    3. Han polariserar exodusperspektivet från Abrahamsperspektivet, och
    undviker att berätta att Abraham hade sitt eget privata exodus. Inte
    heller nämner han Lots exodus ur Sodom.

    4. Han nämner inget om att vårt stora föredöme som förebedjare för
    människor är Jesus, och varken Mose eller Abraham, även om vi
    naturligtvis kan hämta lärdomar även där. Men det är Jesus, och
    inte Mose eller Abraham, som lär oss att be för människor utanför
    Kyrkan – de icke ännu rättfärdiga!

    5. Jag tror även att hans strategi för en marginaliserad skara är
    felaktig. Frikyrkorörelsen har gått bakåt konstant sedan 60-talet
    och framåt, i takt med liberaliseringen. Ett alltmer urvattnat
    evangelium och en alltmer dimmig bibelsyn, i jakten på en mer
    ”kulturell relevant” kyrka, orsakar en fortsatt nedåtgående
    spiral. Kyrkan har dock aldrig varit så marginaliserad som i sin
    födelse. Ändå ser vi hos dagens predikanter inget av den kaliber i
    förkunnelsen som Petrus presenterar på Pingstdagen och Paulus på
    Areopagen. Inte heller här är Niklas trogen Skriften.

    6. Niklas verkar dra all typ av församlingstukt över en kam, och är oerhört
    polemisk när han tar de mest extrema exempel från 60-talet han kan
    hitta. Det är en undermålig och orättvis beskrivning av
    verkligheten. Han ger inget utrymme för NTs positiva exempel, t ex i
    1 och 2Kor. Här ger han även en orättvis beskrivning i
    ”annorlundaismens” bakomliggande motiv, i vilka jag inte
    alls känner igen mig.

    Då jag har svårt att tro att Niklas är en så pass undermålig teolog, som
    ovan punkter beskriver, befarar jag att han vill transcendera ner
    Bibelns budskap från en akademisk nivå till en populärvetenskaplig,
    så att ”folket” kan tillägna sig principen. Det gör mig
    misstänksam. Det får mig att tro att han söker en princip i
    skriften (som inte finns där) för att stödja en viss tes eller ett
    visst förhållningssätt.

    Typfallen:

    7. Niklas säger själv att han inte ha ändrat sina värderingar nämnvärt de
    senaste 20 åren. Det skulle bl a innebära att han står för en
    traditionell, biblisk syn på homosexualitet, men en källa menar sig
    veta att han trots det accepterar praktiserande homosexuella som
    församlingsmedlemmar, vilket inte stämmer överens med
    Pingströrelsens officiella hållning. Han säger nej till att själv
    viga homosexuella, men har inget problem med att delta då en kollega
    viger. Den här typen av dubbelmoral får mig att tro att det kan
    finnas ett bakomliggande budskap till oss. När vi dessutom uppmanas
    att hålla våra åsikter för oss själva, blir jag orolig.

    Dagen för bibelstudiet på Nyhem handlade om Pingsrörelsens värderingar, där
    bl a HBTQ-frågorna berördes. Niklas hade 2×45 på sig att tala ut.
    Inte ett knyst på temat. Han har fått åtskilliga chanser att klart
    och tydligt förklara var hans står, men istället talat om
    ”underlivsteologi”, och sedan gett en del vaga ”förklaringar”.

    Jag tror inte att Piensoho väljer att hålla tyst för att han blivit
    förorättad. Jag misstänker helt enkelt han kommer att få det
    svårt att manövrera bland alla de motsägelsefulla åsikter hos
    honom själv som kommer fram.

  • Peter Abramsgård

    Tack Stefan, för en historisk bakgrundsbeskrivning.

  • Pingback: Underlivsteologi | Den tvivlande agnostikern()

  • Daniel Wendefors

    Stefan. Du skriver under punkt 4 om Jesus som syndarens vän, men att han också höll helvetespredikningar. Min fråga blir då helt enkelt. Vilka predikade han hårt mot och vilka mötte han mjukt?
    Jo, de som ansåg sig vara något fick också höra ett och anant. De som dolde sanningen om sig själva bakom en fasad av fromhet. De som lade bördor på folket som de inte själva kunde uppfylla. De som hade kunskapen om Gud, de med makt. Men syndaren i underläge möter Jesus alltid på ett ödmjukt sätt. Och hur ser det ut i resten av NT? Vilka går man hårt åt? Jo, de med kunskap om sanningen som förvränger den. Så i samtliga texter du nämner under punkt 4. De skrivs till kristna! Piensohos bibelstudie handlar om hur vi bemöter dem som INTE tillhör oss (om vi nu ändå ska ha ett vi och dem tänkande). Och i Romarbrevet 1 som du nämner kommer en tydlig vers i kap 2 ”Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom?”
    Läs det tillsammans med 1 Joh 1 och det blir tydligt. Vår sak är inte att fördöma denna världens livssätt och värderingar. Vår sak är att likt Piensoho sa, välsigna och be för dem som förföljer oss.
    Nu får ni ursäkta att jag inte gör en fullständig utläggning. Jag reagerade bara på detta stycke. Och har jag fel i mina påståenden, säg till men gärna ödmjukt (1 Pet 3:15-16).
    En uppmaning till församlingsledare där ute. Värna om församlingens efterföljelse, helgelse är viktigt! Men viktigast är att se och förstå sin egen synd. Det är den som är svår att våga erkänna inför Gud och människor. Det är alltid lättare att peka på andra för att själv inför människor ha ryggen fri.
    Och stäng inte dörren för syndare. Då är varken jag, Piensoho eller någon annan välkommen in.

  • Daniel Wendefors

    Vill bara förtydliga att jag inte alls vill ställa mig på någon sida i någon form av debatt. Bara nyansera stycke fyra en aning.

  • westinbo

    Jag är visserligen inte Stefan men vill ändå säga något som svar. Piensoho talar om att vi ska välsigna och be för dem som inte funnit Gud (även förföljare), vilket egentligen inte borde vara en nyhet för den som blivit frälst, läser sin bibel och har lärt känna Guds kärlek. Om man ska tolka Piensohos beskrivning av svensk kristenhet så finns det stora brister i denna förståelse och vi uppmanas att välsigna såsom Abraham gjorde utan att döma eller avskilja oss från syndarna. Hans märkliga beskrivning av Abrahams-välsignelsen kontra exodusperspektivet har flera skribenter behandlat här på ett bra sätt. Hans sätt att framställa sitt budskap ger tyvärr associationer till liberalteologin, så är det nu bara, och den tolkningen ska ingen behöva klandras för. Vi ska pröva allt, säger skriften.

    Rom. 6:23 är för mig en bra sammanfattning av evangeliets sanning: ”För den lön som synden ger är döden, men den gåva som Gud av nåd ger, är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” Vi dömer inte någon om vi framställer hela budskapet om synd, tro och rättfärdighet. Utan kunskap förgås folket och denna kunskap handlar också om att Guds vrede förblir över den som är ohörsam mot Guds nåd. Det finns en verklig skuld men också nåd som täcker all synd.

    ”Låt försona er med Gud” är en annan uppmaning som vi är kallade att predika. Tendensen idag verkar vara att framhålla att insikt (förkrosselse) kommer ”syndaren” till del utan att vi behöver säga något om syndens lön och syndarens skuld inför Gud, därför att Gud ska tala till syndaren om det utan att använda våra röster.

    Gud söker olika människor på olika sätt, vilket Jesus demonstrerade klart. Ibland blir talet om synd underordnat betoningen av Guds kärlek, ibland blir Guds vrede över den ohörsamme syndaren det överordnade temat, men båda aspekterna finna alltid med. Att t.ex. välsigna samkönade äktenskap och att välkomna utlevande homosexuella som medlemmar i Kristi kropp, är att förringa synden på ett sätt som inte överensstämmer med Guds ord definition av vad som är synd, och innebär sannerligen inte en relevant välsignelse av ”syndaren som inte känner Gud”. Detta är ett försök från min sida att nyansera debatten, trots att jag inte är akademisk teolog, utan något intresse från min sida att fortsätta debatten.

  • Pingback: Fred och ordning()

  • AlmaM

    Amen! Detta är ett sant ord, direkt ifrån fadershjärtat om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod. Än räckes Guds frälsning!