Det är intressant att analysera kristna samfund och rörelser, och se hur pendelrörelser går i olika riktningar.
Ett intresssant fenomen är Evangeliska Frikyrkan, och dess modersamfund Örebromissionen, Helgelseförbundet och inte att förglömma fribaptisterna.
Samfundet har haft en position att orientera sig i någon form av frikyrkligt mittfält, detta har ju alltid funnits i ÖM-traditionen inte minst. Lite mindre radikala och fundamentalistiska än pingstvänner, men en tydlig markering mot äldre samfund och Svenska kyrkan i synnerhet, mer pingstvänsaktig och konservativt bibeltroende och tydligt evangelikal än missionsförbundare och Svenskkyrkliga.
De traditionella samfundskartorna är något överspelade men finns ändå med någonstans i kulturen och i väggarna.
I EFK senaste 15 åren har man noterat följande spänningsfält:
Bibelsynen – mer liberalt orienterad, evangelikal light kontra mer konservativ bibelsyn, mer tydlig och konsekvent evangelikal.
Synen på karismatiken – mer problematiserande gentemot karismatisk kristendom, kontra mer öppenhet och positiv grundtro i fokus på andeuppfyllelse och Andens gåvor i funktion, mer öppenhet för nya rörelser som trosrörelsen, Vineyard, Hillsong m.m.
Ett tredje spänningsfält handlar om synen på mission och evangelisation, mer fokus på sociala insatser kontra arbete med frälsning, omvändelse och församlingsgrundande.
Ett fjärde område skulle kunna vara mer fokus på etablerad verksamhet, traditionell liturgi, kontra fokus på församlingsgrundande, och att hitta nya radikala former för att grunda församlingar.
Det här skulle man kunna klassa som någon sorts vänster-högerskala. Till vänster ligger mer liberal bibelsyn, mer problematiserande gentemot karismatiken, fokus på kristet socialt arbete och fokus på etablerade församlingar och etablerad liturgi kontra radikala nysatsningar på församlingsgrundande.
Dessa skalor blir alltid förenklingar. Man kan vara mycket socialt radikal och tro på och praktisera konservativ bibelsyn och karismatisk kristendom. Poängen där är dock de som betonar det sociala på bekostnad av karismatik och konservativ bibelsyn.
Ska man överleva i en topposition i samfundet som missionsdirektor eller styrelseordförande bör man diplomatiskt lägga sig någonstans i mitten mellan dessa fraktioner, alternativt vara mycket lågmäld så att man inte kan sättas in i det ena eller andra facket. Annars får man det hett om öronen. Jag har viss erfarenhet på området.
De här debatterna har knappt nått offentligheten, de är alltför subtila för detta. Debatten om Göteborgsförsamlingen Sarons mer liberala hållning i frågor om livsstil och församlingsmedlemskap som kom upp i Dagen för cirka 4 år sedan, uttryckte tydligt denna polarisering. (Tillägg: Den inflammerade så kallade Fyrkedebatten för några år sedan förde detta upp till ytan på ett påtagligt sätt)
Jag hör till dem som har uttryckt bekymmer att EFK långsamt rört sig åt vänster enligt dessa kriterier. Jag har nog uttryckt mig tydligare internt i den debatten än vad jag har gjort offentlig på blogg och i artiklar.
Känner mig dock mycket nöjd med årets Torpkonferens. Det känns som att den karismatiska öppenheten har blivit tydligare. Inte minst är jag nöjd med att Joakim Lundqvist, Livets ords nye pastor, lyftes fram som en av huvudtalarna. Det visar igen betydelsen av att den här ängsliga distansen till nya karismatiska rörelser inte tar över. Nu är det viktigt att val av rektor för Missionsskolan och ny missionsdirektor också går i samma riktning.
Tack Anders Blåberg och Torps konferensledning för ett bra jobb.