Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Notera gärna understreckaren i Svenska Dagbladet igår skriven av Greger Andersson och Roland Spjuth från Örebro missionsskola, om påskens budskap. De försöker sammanfatta teologiska diskussionerna om försoningsläran, och gör det på ett bra sätt, skrivet för en bred allmänhet.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    På många sätt klargörande i SvD, då de visar lite olika positioner i försoningsfrågan. Dessutom trevligt att svenska teologer gör sig hörda i debatten. Dessutom är det ju intressant att två tolkningslinjer går genom historien, till den dag som idag är.

  • jonas rosendahl

    Och munken Peter Halldorf fick representera pingstvännerna i artikeln. Med rätta kanske, ökenfäderna var väl den tidiga kyrkans förlängda arm vad gäller pekande på inre livet och inte det yttre…

  • Jonas Rosendahl

    Anders Gerdmar – du nämnde tidigare också om försoningsfrågan som den viktigaste frågan här. Har du tid att utveckla detta och de två tolkningslinjerna som du nämner om. Själv har jag märkt av den ”walldenströmska synen” från missionsförbundet alltmer i pingst, där nåden tonas upp och domen tonas ned. Jag blir intresserad av att höra de två spåren du nämner om utvecklade.

    För att också förtydliga när jag skrev ”munken” så att inte nu nån tror jag är nedsättande, jag tycker bara det är lite festligt bara när man låter en blandning av en monastisk och ortodox munk representera pingströrelsen i artikeln, men sedan vet jag att Halldorf är pingstvän i hjärtat, den andliga tyngd och sanktion man märkte av när han varnade pastorer på Nyhemsveckan för att inte valla sig själva utan fåren var inte inbillat.

  • SefastTronde

    En synnerligen andefattig artikel i SD! På överdrivet akademiskt vis beskriver artikelförfattarna olika tolkningar av påskens budskap utan att själva klart redovisa det personliga ställningstagandet eller uppfattningen, utan sätter slutligen konklusionen i ett mystikum som inte förklaras: Påskens mysterium. – Vilket ordbajsande utan substans, ingen predikan eller vägledning, ingen vägvisare, inget evangelium!

    Har jag missförstått så rätta mig gärna!

    Det finns två olika fokus i fråga om att predika evangelium: Antingen är det Gudscentrerat eller människocentrerat. Där människan, och människans status eller frälsning sätts i centrum hamnar man ohjälpligt fel. Där Gud sätts i centrum hamnar man rätt.

    Det är beklagligt att människans situation skall så sättas i fokus av sådana som söker att ställa sig i bräschen, som teologer. Förmenta akademiker som man starkt kommer att tvivla på att de har en susning om vad de med sådan säkerhet talar om, och därtill gör anspråk på att leda andra.

    Evangelium är förvisso ”det glada budskapet – för människor”, men i Guds Rike är förvisso inte människan i centrum, utan Gud. Kan väl förstå om inte en och annan teolog begriper skillnaden, då de själva i flertal fall saknar gedigna egna personliga erfarenheter, utan endast har en rad av andras tolkningar att luta sig tillbaka på.

    Väl medveten om att bli missförstådd… av dem som endast har andras texter och tolkningar som grund för sin förkunnelse. Och det är väl tillåtet att ösa smädelser över mig för att här talat fritt ur hjärtat.

    MVH / Sefast Tronde

  • Micael Gustavsson

    Men nu tar du väl i å det grövsta. Texten var ju inte en predikan utan en understreckare i Svd, och som sådan följer den understreckarens konventioner. Ett personligt vittnesbörd hade varit väldigt märkligt i sammanhanget; i stället bör vi glädja oss åt att den läsande allmänheten vid sidan av kakelugnar och kinesisk stormaktspolitik även lär sig lite om teologi. Jämför alltså med andra understreckare för att förstå vilken typ av text de kan ha förväntats skriva. Och att insinuera att de skulle sakna personliga erfarenheter av Gud är minst sagt oförskämt.

  • http://www.facebook.com/andreas.holmberg.583 Andreas Holmberg

    Jag förstår om Stefan Swärd och Anders Gerdmar inte vill ”puckla på” Greger Andersson jämt och nu tar chansen att berömma honom (och Roland Spjuth) för en allmän översikt (någon predikan får man förvisso inte in som understreckare i SvD).

    Men jag kan inte hålla med om att allmänheten blir upplyst. Författarna refererar alltför okritiskt Auléns tes om ”två alternativa tolkningar som saknade livskraft” och till yttermera visso vore främmande för fornkyrkan. Jag tvivlar för det första på att Aulén (och Andersson/Spjuth?) gör Abélard rättvisa genom att reducera hans försoningsteologi till att handla om Kristus som förebild i kärlek. Och det hade varit schysst av Aulen (och Andersson/Spjuth) att formulera ”den juridiska” försoningsläran – och vimlar det inte av juridik i Romarbrevet? – mer inkarnatoriskt: ”Enbart genom att Gud i Jesus Kristus själv tar på sej syndens straff uppfylls Guds krav på rättfärdighet så att Gud nu är fri att förlåta människan.” (Det är typiskt för såväl den ateistiska som den fromma kritiken att man ständigt vrider det till att Gud ”straffar någon annan” – som om Anselm m.fl. förnekade Treenigheten eller inkarnationen).

    Det larviga med Aulén-referatet är att läsaren får intrycket av att Gud som aktivt subjekt som besegrar ondskan genom Jesus Kristus skulle vara ”en mer ursprunglig kristen tro som präglade den tidiga kyrkan” (och som alltså både Abélard, Anselm och Luther skulle ha glömt bort! – men läs Luthers kyrkopostilla och Rosenius dagbetraktelser, någon!). Spjuth/Andersson säger visserligen att Auléns skildring av historien och hans eget alternativ ”hade brister”, men konkretiserar inte. Det framstår därigenom – särskilt som i fortsättningen även refereras viss ortodox teologi med anspråk på större fornkyrklighet och aggressiv feministteologisk kritik av ”den juridiska försoningsläran” – som om Aulén m.fl. verkligen återfunnit en ”fornkyrklig” teologi bortom all juridik och skuldproblematik, ”bortom de snävt juridiska bilderna”.

    Men ”de snävt juridiska bilderna” är en halmdocka skapad i enkom för att kunna attackeras (finns möjligen hos Anselm?) – jag har ALDRIG som uppvuxen i s.k. lutherska kretsar mött en ”snäv” begränsning till juridiken; såväl död-liv-temat och kärleksbevis-temat och allt möjligt annat finns dokumenterat i såväl luthersk-rosenianska psalmer som predikningar PARALLELLT med det juridiska perspektiv som även Skriften innehåller! Det är Waldenström (och Aulén?) som polemiserar mot en mycket viktig sida av påskevangeliet (som jag ser det), det är inte övriga som förnekar och polemiserar mot kampen mellan död och liv, ljus och mörker, Guds kärlek et c. (Jfr Agne Nordlander ”Korsets mysterium”). Proportionerna kan naturligtvis alltid diskuteras och bli olika hos olika förkunnare, men att ”Gud krävde offret / Gud gav offret / Gud var offret” är ett så stort och glädjerikt mysterium att jag verkligen skulle sörja om det stämplades som patriarkalt våldsförhärligande eller liknande.och slutade förkunnas i påsktid.

    Spjuth/Andersson ”stämplar” förvisso inte (inte själva åtminstone), men min kritik är att de heller inte erbjuder något vettigt och rättvisande referat av den s.k. juridiska försoningsläran (inte ens av Paulus´ eller Petrus´ påskförkunnelse). Den blir bara den trista bakgrunden till något slags 1900-talsförnyelse (?) inom teologin och en massa kreativa tolkningsförsök om vilka man torde kunna säga som om Waldenströms försoningslära: ”Det som är bra är inte nytt – och det som är nytt är inte bra.” Därigenom bidrar Spjuth/Andersson till att den läsande allmänheten förstärks i sin skepsis mot evangeliet om honom ”som friköpte oss från lagens förbannelse när han blev en förbannelse för oss” och ”som inte visste av någon synd men av Gud blev gjord till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet i honom.”

  • Jonasq

    En sak bara. Aulén menade att Luther i det stora hela omfattade Christus Victor-perspektivet, och att skuld-försoningstemat av honom var en omistlig del av att Gud i Kristus kämpar och vinner seger. Skulden betraktas då av honom en av ”fördärvsmakterna” som blir besegrade på korset. Aulén fäster stor vikt vid tonen av triumf och glädje i Luthers försoningsteologi. Jag tror att han i princip har rätt.

    Jag, som du, omfattar och värderar högt skuld-försoningstemat, men jag har ofta hört det predikas i strafftermer som faktiskt har drivit en vägg mellan Fadern och Sonen där Fadern är arg men Sonen snäll. Dock har jag, som du, aldrig stött på det i luthersk förkunnelse.

    Jag tror inte att Anderson och Spjuth vill tona ner detta bibliska tema, men kanske dem, som jag, vänder sig emot de tomt klingande förenklingarna av skuld-och försoning? Det som du själv refererar till i din kommentar. Och understreckaren var ju en översikt, inte ett utläggande av deras egen försoningsteologi.

  • Andreas Bernberg

    Övertramp!

  • Stefan Blomberg

    Om detta är vad du har i ditt hjärta (när du talar fritt ur det) blir jag bedrövad av hur det ser ut därinne. För detta var osedvanligt nedlåtande och fördömande. Ett nytt exempel på näthat i någon slags förmodad kristen tappning. Skrämmande.

  • Jonasq

    Det var värst vad mycket förakt den där översikten i SVD kunde frambringa. Du kanske tog i lite väl mycket?

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    De visar ju på den två linjer som funnits i alla fall sedan Anselm-Abelard.

  • Greger

    Tack Anders Holmberg och JonasQ för initierade kommentarer. Det är en av de stora behållningarna med bloggen, detta att man inser vad många pålästa människor det finns. Det var inte min och Spjuths avsikt att skriva ner (eller ut) de aspekter av Jesu död som ni belyser. Det är tråkigt om det ändå uppfattas som resultatet. Vi lyssnar på era kommentarer och får försöka lära oss att formulera oss ännu mera precist.
    Greger

  • Jonas Rosendahl

    Kan förstå om en del tyckte den var väldigt akademiskt skriven, men jag tyckte slutklämmen på artikeln var riktigt bra. Den öppnade inte upp för tolkninsgfrågor på nåt sätt.

  • Jonasq

    Tack för bra artikel. Jag har stor förståelse för att man inte kan betona allt i en och samma text. Och att det inte var en predikan utan en översikt så här i påsktider. Jag uppskattade framhållandet av mysteriet, som ju försoningen djupast sett är. Kraften i korset ligger inte primärt i att vi kognitivt kan fatta och formulera dess innebörder utan i att Gud de facto har handlat med all världens synd och elände i Kristus och att vi får ta emot och leva i detta, trots att vi inte kan greppa det helt och fullt. Säkert känner ni som jag att korset blir viktigare för varje år som går. Jag ”visste” mycket mer om korsets innebörder för tio år sedan än jag gör idag. Men jag känner att jag behöver korset ännu mer idag än för tio år sedan. Crux sola est nostra theologia, som Luther uttryckte det.

  • SefastTronde

    Jag känner mig hedrad av era omdömen, när ni skriver under på min presumtion, att ni inte förstått. Religiöst comme-il-fault…

    Det känns dock befriande att inte vara så bunden av den tilltagande behagsjukan, att alltid vara politiskt korrekt i denna avfälliga kristenhet.

    Därtill får jag känna mig fri att bedja för artikelförfattarna, att deras ögon må bli öppnade, så att de förstår att så uttala sig om Gud i ett publikt forum på ett sätt att de hellre vinner själar, i stället för att framställa evangelium på ett sådant sätt att det snarast väcker förakt.

    MVH / Sefast Tronde

  • Tommy Wasserman

    Stefan, du kanske borde se över inställningarna för din blogg när det gäller möjligheten att ”gilla” inlägg, eftersom en sådan funktion potentiellt kan missbrukas. Jag undrar om en sådan funktion verkligen fyller någon vettig funktion på din blogg?

  • Birgit Hedström

    Jag håller med dig Tommy i detta!
    Allt gott! /Birgit

  • JonasQ

    Jag håller med dig Tommy. Särskilt konstigt blir det när någon har hävt ur sig något elakt eller sårande och för gillanden för det. Tänk om vi gjorde likadant när vi träffades IRL? Man blir ju bara ledsen när man läser sådant.

  • Birgit Hedström

    Precis!!
    Birgit

  • http://www.facebook.com/andreas.holmberg.583 Andreas Holmberg

    Greger, det förstår jag att ni inte avsåg. Och er exposé är naturligtvis helt legitim som sådan; där skiljer jag mej från Sefast Trondes bedömning. Det är bara det att i samma mån som tongivande ”moderna” teologer förhåller sej kritiska till ett visst perspektiv på Jesu död, i samma mån tenderar ju själva referaten att bli mer av språkrör för kritiken (”kosmisk barnmisshandel”; kantänka) än för den kritiserade ståndpunkten, alldeles särskilt om den inte längre försvaras av någon enda ”hipp” teolog. Jag säger inte att Abélards eller Auléns eller extrema feministteologers – eller för den delen Waldenströms – kritik bör förtigas i en dylik exposé, bara att det lätt (med orätt) framstår som om det juridiska perspektivet numera vore mer eller mindre övergivet till förmån för mer förment ”urkristna” perspektiv.

    Jag vill naturligtvis inte påstå att ni delar alla åsikter ni refererar! Men det kan väl heller inte hjälpas att det egna perspektivet i någon mån påverkar urvalet av teologer som anses värda att referera och på vilket sätt de refereras. Jag tror nog att t.ex. Agne Nordlander i en utredande artikel skulle kunna beskriva klassiska och/eller aktuella ”försoningsteologier” något annorlunda utan att fördenskull bli direkt förkunnande / ohöljt subjektiv.

  • http://www.facebook.com/andreas.holmberg.583 Andreas Holmberg

    Sant, Jonas. Att Fadern är arg men Sonen snäll blir en förvriden teologi (varken trinitarisk eller inkarnatorisk). I honom (Jesus) bor ju hela gudomens fullhet kroppsligen. ”Hylla Sonen så att han inte vredgas”, ”Lammets vrede”. Jesus vill skydda och bevara oss från sin egen vrede och dom lika mycket som från Faderns, och ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son (”till ende Sonen sade han: jag måste mig förbarma”).

    Sådana här mindre korrigeringar och diskussioner behövs ständigt för att undvika onödiga ensidigheter och tillspetsningar. I början av den s.k. försoningsstriden var Waldenström också mycket inne på att han egentligen bara ville återvända till Luthers betoningar i t.ex. predikningar och förklaringen till andra trosartikeln i katekesen. Men sedan visade det sej ju tyvärr att han ville gå mycket längre än så och inte stanna vid vissa korrigeringar och ”perspektivbreddningar”.

    Lite så är det ju än idag – verkligt farlig förkunnelse om att i stort sett allt lidande (även misshandlade barns och kvinnors) i någon mening är försonande kristuslidanden, vilken absolut bör kritiseras, används ofta som skäl till att dissa hela förkunnelsen om Jesus´ frälsande lidande. Och hur bra det än är att understreckaren aktualiserar påskens betydelse, kan jag inte annat än tycka att den – säkert oavsiktligt – kastade en rätt mörk skugga över typ EFS:s och Stefan Swärds teologi. Bra är dock att det görs klart att ”försoningsstriden” fortfarande pågår. Man kan verkligen få höra ungefär vad som helst predikas i Svenska kyrkan under påsken, även om Ulla Karlssons tes ”bort med talet om synd, skuld och slaktade lamm” ännu för 2 år sedan fortfarande väckte viss uppmärksamhet. http://www.kyrkanstidning.se/debatt/webbdebatt-plocka-bort-talet-om-synd-skuld-och-slaktade-lamm

  • JonasQ

    Gärna återvända till Luther för min del! Jag har viss förståelse för hur de juridska perspektiven och skuld- och strafflidande, propitiation osv har förkunnats på ett felaktigt sätt som har skapat bilden av kalla transaktioner och vrede utan kärlek. Faktum är att Christus Victor-modellen kan överbrygga detta genom att ställa in dessa teman i ett övergripande perspektiv där Gud i Kristus besegrar alla fördärvsmakter, inklusive vreden och skulden.

    Dock kan ju ingen modell helt inrymma hela den bibliska försoningsteologins rikedom. Så jag vill ogärna bli reduktionistisk här. Det var därför jag uppskattade Anderssons och Spjuths betoning på att försoningen inte låter sig fångas helt i den ena eller den andra förklaringen.

  • Malin Tronde

    ANSVARET ATT FÖRKUNNA EVANGELIUM

    Som jag förutsåg blev missförstånden många, även om jag till min glädje kan konstatera att alla tydligen inte missförstått. Svenska Dagbladet är inget teologiskt forum, utan en publik dagstidning med stor spridning, och läses främst av människor som inte bekänner Jesus som Herre och Frälsare.

    Med tanke på detta uppmanar jag alltså envar som stöter sig på mina kantiga, och kanhända obetänkt öppenhjärtiga uttryck som i sin essens ställer frågan om vilket vårt ansvar är i fråga om hur vi presenterar Jesus för den omgivande världen.

    För dem som inte läst artikeln vill jag bara nämna några lösryckta citat, och summariska kommentarer: ”..fortfarande kämpar präster och pastorer med hur de skall förklara Jesus död i sina predikningar”, ”Påsken är i själva verket en svår högtid..”, ”besvärande för kyrkan” etc. Och sedan följer det på med en rad utläggningar av olika mer eller mindre kufiska tolkningar av påskens budskap av en del kända uttolkare, där artikelförfattarna inte tar någon tydlig ställning ens till de mest avvikande tolkningarna. I stället avrundar man i ”påskens mysterium”, och ger läsarna ingen klar och koncis ledning om vad Jesu försoningsverk faktiskt handlar om.

    I ett teologiskt forum hade artikeln säkert varit ett bra underlag för fortsatt diskussion, där bakgrundskunskaperna och den egna Gudserfarenheten väl kan både utföra grund för tolkning, kritik och vidare tankar. Men i ett sekulärt publikt forum blir artikeln för många läsare snarast ett vittnesbörd om att inte ens «’de där kristna’ tycks veta vad de talar om, ifråga om vad de tror, och tydligen kan man tolka som man personligen finner bäst.«

    För mig personligen, liksom förmodat för flertalet övriga kristna, är Jesu självvalda offerdöd och uppståndelse det mest centrala, då det är grunden för vår frälsning. Även när jag ger mig in på att förklara händelsen, alltifrån syndafallet till Jesu försoningsverk för små barn blir jag förstådd. Har i likhet med många, många andra erfarenheten av att man inte skall krångla till evangelii sanningar när man talar till människor, utan så enkelt och pedagogiskt som möjligt förklara det hela just på samma sätt som om man talar till barn. Och just i denna enkelhet har jag otaliga gånger upplevt undret att ”Ande och Liv” blir verklighet, då allt ifrån intellektuella till enkla människor tar emot och blir förvandlade.

    Jag har inga ambitioner att bli erkänd, eller ens omtyckt för min egen skull, utan långt mycket hellre följa mitt hjärta och min övertygelse, även om priset för detta är att ibland uppröra och även trampa i klaveret. Jag har inte ambitionen att så noga överväga vart ord, eller på något vis ens försöka vara politiskt korrekt, då hela min erfarenhet säger att vårdande av den egna spegelbilden ohjälpligt blir på bekostnad av att både syn och hörsel försämras.

    Har jag misstolkat något? Överdrivit? Missuppfattat? Varit elak? Kanske? En del anser tydligen det, och detta får jag då ta. Skulle så vara att Gud framledes skulle visa mig att jag sagt något som inte är rätt innebär det bara den stora nåden att ärligt få säga förlåt.

    Jag vet, Gud vet, och några få andra människor som känner mig väl vet, att jag inte har några avsikter mot dem vars verk jag här synes angripa. Tvärtom. För den erfarenheten delar jag säkert med flera av er, att allt vad synd, hat och orenhet man tillåter sig att släppa in i sin själ ohjälpligt får konsekvenserna att de skiljer oss från Gud. Och det har jag inte råd med.

    Min bön får då bli att Gud välsigne Roland Spjuth och Greger Andersson med en bättre förmåga att se sig själva och förstå sitt ansvar att presentera Jesus för människor.

    MVH / Sefast Tronde

  • SefastTronde

    PS.
    Satt just vid hustruns dator och skrev, därmed fel inloggning. Jag Sefast Tronde och ingen annan har skrivit detta inlägg.

    MVH / Sefast Tronde

  • greger

    Hej Andreas! Du gör viktiga påpekanden. Den här typen av responser är intressanta eftersom man behöver få hjälp att reflektera kring vad som egentligen händer då man s a s kliver ut i en annan domän som fungerar på delvis andra villkor. Den poäng vi ville få fram var egentligen (a) det pågår/har alltid pågått en diskussion om hur man ska förstå korset (b) diskusionen lever och har tagit en del nya vändningar (c) även om man inte intresserar sig för den teologiska diskussionen kan man fundera över korsets effekter på vår historia och vår kultur (d) en brasklapp om att detta också är en levande verklighet för många människor. Vi ville betona (c) och skyndande därvid kanske för snabbt förbi (a).
    Greger

  • Stefan Blomberg

    För egen del önskar jag att personer med god legitimitet (tex Gerdmar eller Swärd) ”satte ned foten” och förklarade vad som är ok och inte ok. Att bara tyst åse hur tex Tronde vräker ur sig förakt, smädelser och allmän ohyffs (och blir gillad för det!) innebär att man gör sig medskyldig som så kallad tyst bystander eftersom man faktiskt har makt att påverka vad som uttrycks. Trondes sätt att uttrycka sig här tycker jag är vidrigt – all trovärdighet är totalt bortblåst. Dessutom verkar han att göra sig stolt över att uttrycka råa fördömanden, som om det vore en ära att uppvisa så lite som möjligt av vänlighet, godhet, tålamod osv.

  • SefastTronde

    Bäste Stefan Blomberg,

    Rimligen borde du inse att alla negativa omdömen du här ger om mig på ett personligt plan måste tolkas som uppenbart graverande i affekt, trots att du inte på något vis känner mig.

    Att du milt sagt anser att jag uttryckt mig dumt kan jag till viss del förstå logiken bakom, men att i svepande termer utan att peka på återgivna ord genom citat bör väl ändå anses osakligt, samtidigt som du uppmanar Stefan Swärd att sätta ner foten?

    Jag bär varken förakt, smädelser eller något som du tolkar som råa fördömanden inom mig, inte ett uns, inte mot någon. Kan inte förstå att du därtill utmålar mig som stolt, enär det är jag som frispråkigt sticker ut hakan mot något som jag upplever som ett mkt. dåligt sätt att framställa Jesus publikt, och får motta vissa negativa reaktioner. Vad finns för stolthet i detta?

    Du för nu de aktuella sakfrågorna till direkta personangrepp, i en pseudodebatt. Om du anser jag uttryckt mig ”vidrigt” mot någon, tala då istället om vad du reagerar så starkt mot. Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, och även be om förlåtelse, om du el. någon annan kan övertyga om att det jag sagt är fel.

    Det vore nu bättre om du stillade din häftighet en stund, och fråga dig vad som är rätt och relevant i vad du själv uttryckt.

    Anser f.ö. att sådana här pseudodebatter, där fråga går från sak till personangrepp, är något som svårligen tillför något positivt, och i de allra flesta fall inte borde torgföras på ett publikt forum. Men om den gode herr Stefan Swärd skulle ge mig en minsta diskret vink lämnar jag givetvis och tackar för mig.

    MVH / Sefast Tronde

  • http://www.facebook.com/profile.php?id=785205323 Kennyh Widén

    Tronde: Det är ingen direkt predikan i tidningen. Men tror du själv att en sekulariserad tidning hade tryckt insändaren ifall ldet var en predikan. Självklart ska vi dela evangeliet, men ibland får man dela så mycket som man kan efter förutsättningarna. Gregers och Roland insändare är ju en insändare mer om påskens budskap än ifall de inte skrivit den och skriver de då i en sekulariserad tidning måste de hålla orden inom de ramar en sekulariserad tidning gör. Är själv imponerad över att de vågar lämna den trygga kristna värden med dagen, världen idag, kyrkans tidning mm och äns skriva i tidninganra utanför den världen.

    MVH Kennyh

  • SefastTronde

    Även om min användning av ordet ”predikan” inte är definitionsmässigt helt korrekt, ser jag en publik presentation av Jesus som just en predikan. Bibelorden i sig själva utgör likaledes predikan.

    Jag håller väl med dig att ordval i en stor dagstidning måste väljas med omsorg, för att man ö.h.t. skall få den publicerad. Skrev själv på frilans för ett par decennier sedan i över ett 30-tal tidningar, och har haft kontakt med ett antal redaktörer… Men, frågan är hur en kristen bör anpassa evangeliet? Ser det som ett direkt fel om det förvanskas och i väsentliga stycken blir missledande. Likaså blir ett diffust filosofiskt resonemang både fel och kan förstärka det kristendomsförakt som är i tilltagande.

    Det är en direkt avgörande skillnad i fråga om hur evangelium presenteras i sekulära publika sammanhang och hur de presenteras i förhållandevis slutna kristna rum. En missledande publik framställning av försoningen i Jesus Kristus vår Herre anser jag vara direkt skadlig, då detta är själva fundamentet. Frågan blir då hur bra eller dålig artikelns framställning faktiskt var? Om presentationen av försoningen i Jesus Kristus var korrekt eller inte?

    MVH / Sefast Tronde

  • Stefan Blomberg

    Bäste Sefast Tronde

    Jag är inte i affekt. Men jag ger ditt sätt att skriva och uttrycka dig klart negativa omdömen, jag kallar det till och med vidrigt. Och utifrån det anser jag att du också förlorat din trovärdighet. Vad baserar jag detta på? Du efterfrågar citat. Här kommer några från din egen text:

    Om texten: ”Vilket ordbajsande utan substans, ingen predikan eller vägledning, ingen vägvisare, inget evangelium!” (Och detta om en understreckar i SvD!)

    Om författarna: ”…sådana som söker att ställa sig i bräschen…. Förmenta akademiker som man starkt kommer att tvivla på att de har en susning om vad de med sådan säkerhet talar om…. de själva i flertal fall saknar gedigna egna personliga erfarenheter…. framställa evangelium på ett sådant sätt att det snarast väcker förakt.”

    Du skriver alltså att författarna helt saknar substans i det de skriver, att de försöker ställa sig i spetsen som kristna ledare och att de kanske till och med saknar egna personliga erfarenheter av evangeliet samt att de skriver på ett sätt som väcker förakt för evangeliet. Att som du skriva på det sättet om två medmänniskor som bekänner sig till samma tro som du, det anser jag vara elakt och föraktfullt, ja till och med vidrigt och långt ifrån präglat av ens ett uns av vänlighet och ödmjukhet. Kanske är det den här typen av påhopp som leder förakt för evangeliet.

    När sedan flera reagerar och kritiserar dig, så skriver du att du känner dig ”hedrad av” dessa ”omdömen”. Sen avfärdar du kritiken genom att kalla den för religiöst välanpassad (på franska). Denna reaktion, tolkar i alla fall jag som en stolt reaktion där du verkar i det närmaste glad över att du har lyckats provocera fram en reaktion genom att bryta mot något slags religiös pk-agenda. Du kallar dig själv för frispråkig och säger till och med att det är skönt att inte vara bunden av ”behagsjukan” (vad nu det är för något? kanske det som andra kallar för hyfs, fason och uppfostran eller rent av vänlighet?).

    Kontentan av detta är att i alla fall jag tappar allt förtroende för dig – i nuläget. Du öppnar dock för möjligheten att ändra dig och be om förlåtelse. Det hedrar dig. Gör du det ska jag för egen del omvärdera mitt omdöme. Ingen av oss är ju perfekt. Vi har olika brister och behöver ha överseende med varandra och vara snabba till förlåtelse.

    För egen del är jag bedrövad över hur snabbt vi tenderar att ta till hårda och fördömande ord. Vi behöver inte MER av fördömanden. Vi behöver istället MER av respekt, vänlighet och ödmjukhet.

  • Micael Gustavsson

    Och återigen, det var en understreckare. Det är förvisso jättebra att förklara evangeliet som för barn där det är välkommet. Men en teologisk understräckare måste skrivas efter liknande kriterier som en kulturhistorisk eller samhällsvetenskaplig. Något annat skulle under strecket redaktionen inte betala för.

  • Birgit Hedström

    Håller med dig Stefan Blomberg i detta!
    Mvh/Birgit

  • Birgit Hedström

    I agree with you Stefan Blomberg (again)
    Bless!/Birgit

  • http://www.teologicafet.tk Andreas Engström

    Ä vänd på det. Christus Victor kan infogas i ”penal substitution”. Då får vi ordning och reda. 😉



Subscribe to Stefan Swärd