Och munken Peter Halldorf fick representera pingstvännerna i artikeln. Med rätta kanske, ökenfäderna var väl den tidiga kyrkans förlängda arm vad gäller pekande på inre livet och inte det yttre…

En synnerligen andefattig artikel i SD! På överdrivet akademiskt vis beskriver artikelförfattarna olika tolkningar av påskens budskap utan att själva klart redovisa det personliga ställningstagandet eller uppfattningen, utan sätter slutligen konklusionen i ett mystikum som inte förklaras: Påskens mysterium. – Vilket ordbajsande utan substans, ingen predikan eller vägledning, ingen vägvisare, inget evangelium!

Har jag missförstått så rätta mig gärna!

Det finns två olika fokus i fråga om att predika evangelium: Antingen är det Gudscentrerat eller människocentrerat. Där människan, och människans status eller frälsning sätts i centrum hamnar man ohjälpligt fel. Där Gud sätts i centrum hamnar man rätt.

Det är beklagligt att människans situation skall så sättas i fokus av sådana som söker att ställa sig i bräschen, som teologer. Förmenta akademiker som man starkt kommer att tvivla på att de har en susning om vad de med sådan säkerhet talar om, och därtill gör anspråk på att leda andra.

Evangelium är förvisso ”det glada budskapet – för människor”, men i Guds Rike är förvisso inte människan i centrum, utan Gud. Kan väl förstå om inte en och annan teolog begriper skillnaden, då de själva i flertal fall saknar gedigna egna personliga erfarenheter, utan endast har en rad av andras tolkningar att luta sig tillbaka på.

Väl medveten om att bli missförstådd… av dem som endast har andras texter och tolkningar som grund för sin förkunnelse. Och det är väl tillåtet att ösa smädelser över mig för att här talat fritt ur hjärtat.

MVH / Sefast Tronde

Jag förstår om Stefan Swärd och Anders Gerdmar inte vill ”puckla på” Greger Andersson jämt och nu tar chansen att berömma honom (och Roland Spjuth) för en allmän översikt (någon predikan får man förvisso inte in som understreckare i SvD).

Men jag kan inte hålla med om att allmänheten blir upplyst. Författarna refererar alltför okritiskt Auléns tes om ”två alternativa tolkningar som saknade livskraft” och till yttermera visso vore främmande för fornkyrkan. Jag tvivlar för det första på att Aulén (och Andersson/Spjuth?) gör Abélard rättvisa genom att reducera hans försoningsteologi till att handla om Kristus som förebild i kärlek. Och det hade varit schysst av Aulen (och Andersson/Spjuth) att formulera ”den juridiska” försoningsläran – och vimlar det inte av juridik i Romarbrevet? – mer inkarnatoriskt: ”Enbart genom att Gud i Jesus Kristus själv tar på sej syndens straff uppfylls Guds krav på rättfärdighet så att Gud nu är fri att förlåta människan.” (Det är typiskt för såväl den ateistiska som den fromma kritiken att man ständigt vrider det till att Gud ”straffar någon annan” – som om Anselm m.fl. förnekade Treenigheten eller inkarnationen).

Det larviga med Aulén-referatet är att läsaren får intrycket av att Gud som aktivt subjekt som besegrar ondskan genom Jesus Kristus skulle vara ”en mer ursprunglig kristen tro som präglade den tidiga kyrkan” (och som alltså både Abélard, Anselm och Luther skulle ha glömt bort! – men läs Luthers kyrkopostilla och Rosenius dagbetraktelser, någon!). Spjuth/Andersson säger visserligen att Auléns skildring av historien och hans eget alternativ ”hade brister”, men konkretiserar inte. Det framstår därigenom – särskilt som i fortsättningen även refereras viss ortodox teologi med anspråk på större fornkyrklighet och aggressiv feministteologisk kritik av ”den juridiska försoningsläran” – som om Aulén m.fl. verkligen återfunnit en ”fornkyrklig” teologi bortom all juridik och skuldproblematik, ”bortom de snävt juridiska bilderna”.

Men ”de snävt juridiska bilderna” är en halmdocka skapad i enkom för att kunna attackeras (finns möjligen hos Anselm?) – jag har ALDRIG som uppvuxen i s.k. lutherska kretsar mött en ”snäv” begränsning till juridiken; såväl död-liv-temat och kärleksbevis-temat och allt möjligt annat finns dokumenterat i såväl luthersk-rosenianska psalmer som predikningar PARALLELLT med det juridiska perspektiv som även Skriften innehåller! Det är Waldenström (och Aulén?) som polemiserar mot en mycket viktig sida av påskevangeliet (som jag ser det), det är inte övriga som förnekar och polemiserar mot kampen mellan död och liv, ljus och mörker, Guds kärlek et c. (Jfr Agne Nordlander ”Korsets mysterium”). Proportionerna kan naturligtvis alltid diskuteras och bli olika hos olika förkunnare, men att ”Gud krävde offret / Gud gav offret / Gud var offret” är ett så stort och glädjerikt mysterium att jag verkligen skulle sörja om det stämplades som patriarkalt våldsförhärligande eller liknande.och slutade förkunnas i påsktid.

Spjuth/Andersson ”stämplar” förvisso inte (inte själva åtminstone), men min kritik är att de heller inte erbjuder något vettigt och rättvisande referat av den s.k. juridiska försoningsläran (inte ens av Paulus´ eller Petrus´ påskförkunnelse). Den blir bara den trista bakgrunden till något slags 1900-talsförnyelse (?) inom teologin och en massa kreativa tolkningsförsök om vilka man torde kunna säga som om Waldenströms försoningslära: ”Det som är bra är inte nytt – och det som är nytt är inte bra.” Därigenom bidrar Spjuth/Andersson till att den läsande allmänheten förstärks i sin skepsis mot evangeliet om honom ”som friköpte oss från lagens förbannelse när han blev en förbannelse för oss” och ”som inte visste av någon synd men av Gud blev gjord till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet i honom.”

Övertramp!

Det var värst vad mycket förakt den där översikten i SVD kunde frambringa. Du kanske tog i lite väl mycket?

Tack Anders Holmberg och JonasQ för initierade kommentarer. Det är en av de stora behållningarna med bloggen, detta att man inser vad många pålästa människor det finns. Det var inte min och Spjuths avsikt att skriva ner (eller ut) de aspekter av Jesu död som ni belyser. Det är tråkigt om det ändå uppfattas som resultatet. Vi lyssnar på era kommentarer och får försöka lära oss att formulera oss ännu mera precist.
Greger

Tack för bra artikel. Jag har stor förståelse för att man inte kan betona allt i en och samma text. Och att det inte var en predikan utan en översikt så här i påsktider. Jag uppskattade framhållandet av mysteriet, som ju försoningen djupast sett är. Kraften i korset ligger inte primärt i att vi kognitivt kan fatta och formulera dess innebörder utan i att Gud de facto har handlat med all världens synd och elände i Kristus och att vi får ta emot och leva i detta, trots att vi inte kan greppa det helt och fullt. Säkert känner ni som jag att korset blir viktigare för varje år som går. Jag ”visste” mycket mer om korsets innebörder för tio år sedan än jag gör idag. Men jag känner att jag behöver korset ännu mer idag än för tio år sedan. Crux sola est nostra theologia, som Luther uttryckte det.

Stefan, du kanske borde se över inställningarna för din blogg när det gäller möjligheten att ”gilla” inlägg, eftersom en sådan funktion potentiellt kan missbrukas. Jag undrar om en sådan funktion verkligen fyller någon vettig funktion på din blogg?

Jag håller med dig Tommy. Särskilt konstigt blir det när någon har hävt ur sig något elakt eller sårande och för gillanden för det. Tänk om vi gjorde likadant när vi träffades IRL? Man blir ju bara ledsen när man läser sådant.

Greger, det förstår jag att ni inte avsåg. Och er exposé är naturligtvis helt legitim som sådan; där skiljer jag mej från Sefast Trondes bedömning. Det är bara det att i samma mån som tongivande ”moderna” teologer förhåller sej kritiska till ett visst perspektiv på Jesu död, i samma mån tenderar ju själva referaten att bli mer av språkrör för kritiken (”kosmisk barnmisshandel”; kantänka) än för den kritiserade ståndpunkten, alldeles särskilt om den inte längre försvaras av någon enda ”hipp” teolog. Jag säger inte att Abélards eller Auléns eller extrema feministteologers – eller för den delen Waldenströms – kritik bör förtigas i en dylik exposé, bara att det lätt (med orätt) framstår som om det juridiska perspektivet numera vore mer eller mindre övergivet till förmån för mer förment ”urkristna” perspektiv.

Jag vill naturligtvis inte påstå att ni delar alla åsikter ni refererar! Men det kan väl heller inte hjälpas att det egna perspektivet i någon mån påverkar urvalet av teologer som anses värda att referera och på vilket sätt de refereras. Jag tror nog att t.ex. Agne Nordlander i en utredande artikel skulle kunna beskriva klassiska och/eller aktuella ”försoningsteologier” något annorlunda utan att fördenskull bli direkt förkunnande / ohöljt subjektiv.

Gärna återvända till Luther för min del! Jag har viss förståelse för hur de juridska perspektiven och skuld- och strafflidande, propitiation osv har förkunnats på ett felaktigt sätt som har skapat bilden av kalla transaktioner och vrede utan kärlek. Faktum är att Christus Victor-modellen kan överbrygga detta genom att ställa in dessa teman i ett övergripande perspektiv där Gud i Kristus besegrar alla fördärvsmakter, inklusive vreden och skulden.

Dock kan ju ingen modell helt inrymma hela den bibliska försoningsteologins rikedom. Så jag vill ogärna bli reduktionistisk här. Det var därför jag uppskattade Anderssons och Spjuths betoning på att försoningen inte låter sig fångas helt i den ena eller den andra förklaringen.

PS.
Satt just vid hustruns dator och skrev, därmed fel inloggning. Jag Sefast Tronde och ingen annan har skrivit detta inlägg.

MVH / Sefast Tronde

För egen del önskar jag att personer med god legitimitet (tex Gerdmar eller Swärd) ”satte ned foten” och förklarade vad som är ok och inte ok. Att bara tyst åse hur tex Tronde vräker ur sig förakt, smädelser och allmän ohyffs (och blir gillad för det!) innebär att man gör sig medskyldig som så kallad tyst bystander eftersom man faktiskt har makt att påverka vad som uttrycks. Trondes sätt att uttrycka sig här tycker jag är vidrigt – all trovärdighet är totalt bortblåst. Dessutom verkar han att göra sig stolt över att uttrycka råa fördömanden, som om det vore en ära att uppvisa så lite som möjligt av vänlighet, godhet, tålamod osv.

Tronde: Det är ingen direkt predikan i tidningen. Men tror du själv att en sekulariserad tidning hade tryckt insändaren ifall ldet var en predikan. Självklart ska vi dela evangeliet, men ibland får man dela så mycket som man kan efter förutsättningarna. Gregers och Roland insändare är ju en insändare mer om påskens budskap än ifall de inte skrivit den och skriver de då i en sekulariserad tidning måste de hålla orden inom de ramar en sekulariserad tidning gör. Är själv imponerad över att de vågar lämna den trygga kristna värden med dagen, världen idag, kyrkans tidning mm och äns skriva i tidninganra utanför den världen.

MVH Kennyh

Bäste Sefast Tronde

Jag är inte i affekt. Men jag ger ditt sätt att skriva och uttrycka dig klart negativa omdömen, jag kallar det till och med vidrigt. Och utifrån det anser jag att du också förlorat din trovärdighet. Vad baserar jag detta på? Du efterfrågar citat. Här kommer några från din egen text:

Om texten: ”Vilket ordbajsande utan substans, ingen predikan eller vägledning, ingen vägvisare, inget evangelium!” (Och detta om en understreckar i SvD!)

Om författarna: ”…sådana som söker att ställa sig i bräschen…. Förmenta akademiker som man starkt kommer att tvivla på att de har en susning om vad de med sådan säkerhet talar om…. de själva i flertal fall saknar gedigna egna personliga erfarenheter…. framställa evangelium på ett sådant sätt att det snarast väcker förakt.”

Du skriver alltså att författarna helt saknar substans i det de skriver, att de försöker ställa sig i spetsen som kristna ledare och att de kanske till och med saknar egna personliga erfarenheter av evangeliet samt att de skriver på ett sätt som väcker förakt för evangeliet. Att som du skriva på det sättet om två medmänniskor som bekänner sig till samma tro som du, det anser jag vara elakt och föraktfullt, ja till och med vidrigt och långt ifrån präglat av ens ett uns av vänlighet och ödmjukhet. Kanske är det den här typen av påhopp som leder förakt för evangeliet.

När sedan flera reagerar och kritiserar dig, så skriver du att du känner dig ”hedrad av” dessa ”omdömen”. Sen avfärdar du kritiken genom att kalla den för religiöst välanpassad (på franska). Denna reaktion, tolkar i alla fall jag som en stolt reaktion där du verkar i det närmaste glad över att du har lyckats provocera fram en reaktion genom att bryta mot något slags religiös pk-agenda. Du kallar dig själv för frispråkig och säger till och med att det är skönt att inte vara bunden av ”behagsjukan” (vad nu det är för något? kanske det som andra kallar för hyfs, fason och uppfostran eller rent av vänlighet?).

Kontentan av detta är att i alla fall jag tappar allt förtroende för dig – i nuläget. Du öppnar dock för möjligheten att ändra dig och be om förlåtelse. Det hedrar dig. Gör du det ska jag för egen del omvärdera mitt omdöme. Ingen av oss är ju perfekt. Vi har olika brister och behöver ha överseende med varandra och vara snabba till förlåtelse.

För egen del är jag bedrövad över hur snabbt vi tenderar att ta till hårda och fördömande ord. Vi behöver inte MER av fördömanden. Vi behöver istället MER av respekt, vänlighet och ödmjukhet.

Håller med dig Stefan Blomberg i detta!
Mvh/Birgit

Ä vänd på det. Christus Victor kan infogas i ”penal substitution”. Då får vi ordning och reda. 😉