Vad i tron kan omförhandlas?

I ett inlägg för ett antal veckor sedan – i cyberspace är det länge sedan – på Stefan Swärds blogg vill Greger Andersson ”gå vidare” i debatten (http://www.stefansward.se/2013/02/05/ett-forsok-att-summera-bibelsynsdebatten-del-2/#comment-793876395 ). Jag har inte kunnat släppa hans text då dess innehåll både oroar mig och gör mig brydd. Om jag har förstått den rätt; jag är fullt medveten om att jag kan läsa ”fel”.

Samtidigt ser jag hur den ledande evangelikalen Rob Bell deklarerar att han är för samkönade äktenskap, videointervju här: http://www.gracecathedral.org/cathedral-life/worship/listen/detail.php?fid=182. Och hans helvetesbok och efterföljande debatt (och bl a Stefan Swärds bok) med olika aktörer har ju rört upp en hel del diskussion inom s k evangelikala kretsar även i Sverige (i dagsläget vet vi väl alla hur oprecis termen ”evangelikal” är).

Början till bibelsynsdebatten var naturligtvis bibelsynen, men bakom den ligger olika synsätt på vad som är normerande i den och hur den ska tolkas. När Greger Andersson vill ”gå vidare” är det emellertid också med andra frågor. Alla dessas lösning är enligt min mening först och främst en fråga om tolkning av Bibeln och den kristna traditionen, dvs. i centrum står frågan om vad som är normerande. Efter att man vet vad som är sant och rätt kan man arbeta med pastorala lösningar.

Jag har hela tiden haft uppfattningen att bibelsynsdebatten är en slags metoddiskussion som bereder för frågor som är akuta i svensk och internationell evangelikal kristenhet. Greger Anderssons inlägg bekräftar detta, liksom Bells inlägg om samkönade äktenskap, liksom hans helvetesbok (som jag f ö anser ganska tunn ur exegetisk synpunkt – jag blev besviken på att en så tunn bok fått så stor uppmärksamhet), liksom funderingar kring försoningen som är aktuella inom svensk frikyrka och akademisk teologi.

Jag tror den diskussion som ligger framför oss är av yttersta vikt för svensk kristenhet. För att nu på Greger Anderssons uppmaning ”gå vidare” startar jag i hans bloggkommentar. Jag ber läsaren, särskilt Greger (hej!), att inte läsa detta som ett angrepp på densamme, utan som ett svar på en invit från honom och, framför allt, en viktig diskussion om vår gemensamma framtid i Kristi kropp i Sverige.

1. Grundläggande uppfattningar inom frikyrkan omförhandlas.

Ordvalet ”omförhandlas” bekymrar mig. För jag har själv svårt att se hur merparten av de frågor Greger nämner egentligen kan omtalas i termer av ”omförhandling”. Ordvalet bekymrar mig eftersom det väl betyder att frågornas lösning ligger hos oss, hos moderna förhandlare. Naturligtvis kan jag få svaret: ”jo, men det är bara fråga om ordval”. Min motfråga blir då: varför säga detta när man vill ”gå vidare i diskussionen”? Vi har ju resonerat kring bibelsyn i ett antal månader och i Gregers resonemang tycks det som om ”att gå vidare” har med en omförhandling av flera för kristen tro och livsstil helt avgörande frågor att göra. Då kanske det i alla fall handlar om mer än olika läsningar av Jona bok.

Bibelsynsdebatten handlar då inte bara om bibelsyn utan om hur man ska hantera bibeltexter i sitt teologiska projekt. Min läsning (och rätta mig om jag har fel) är att bibelsynsdebatten är en debatt som i sin tur kan förbereda för en teologisk debatt där frågor som synd, försoning, äktenskap, sex och samkönat sex har hamnat på förhandlingsbordet. Greger Andersson nämner dessa centrala moral- och dogmatiska frågor, fullständigt centrala i kristen tro, i samma andetag som de frågor som har med frikyrklig historia att göra.

Inledningsvis ger Greger exempel på frågor som håller på att omförhandlas: ”En ny och annorlunda bibelsyn; en ny syn på sex, t ex sex utanför äktenskapet, skilsmässor, synen på homosexualitet, etc; relationen till naturvetenskapen t ex evolutionsläran; olika uppfattningar om dogmatiska frågor t ex helvetet, synden, försoningen; kyrkopolitiska frågor av typen relationen till de kyrkor vi en gång tog avstånd ifrån, samfundsorganisation, etc.” Greger betonar att det inte är någon genomtänkt uppräkning. Samtidigt prickar han in de riktigt stora frågor som ligger på bordet. Och om de är under diskussion bör detta ske öppet – vilket också Greger anser. Det gäller för kristen livsstil

• essentiella moralfrågor (vad vissa kallar underlivsfrågor, precis som om sex var en underlivsfråga – det är ju bibliskt sett i högsta grad en grundläggande fråga, både i relationen mellan människor och i relation till Gud, som har starka uppfattningar);
• grundläggande teologiska frågor; och
• reflektion kring svenska samfunds historia, relationer mellan dem och hur man ska se på de traditioner som formats i desamma.

Jag håller alltså delvis med Greger Andersson i hans fråga efter ”vilka av de traditionella uppfattningarna som nu omprövas som är centrala för tron (går tillbaks till Jesus, har varit en del av kyrkans tro genom tiderna etc.) och vilka positioner som uppstod och formades under tiden säg 1850–1950. Finns det sådant i våra traditioner som vi både kan och borde ompröva?”

Vi måste hela tiden ompröva våra kulturellt betingade positioner, t ex sådana frågor där man måste profilera sig mot prästen och länsman som ville stoppa konventiklarna och kanske därmed kastade ut ett och annat barn med badvattnet av det som var värdefullt i kyrkan. Eller ompröva syndakataloger o dyl som inte är bibliskt grundade utan bara mänskliga. Frågor om relationen mellan samfund och traditioner som i äldre eller nyare tid tagit avstånd ifrån varandra borde ju vara lättare att hantera – jag säger inte att det är det – eftersom det ofta handlar om att göra upp med mänskliga traditioner och köttsliga aversioner (vilket i och för sig är svårt). Synen på relationen naturvetenskap och skapelse bör man ju också kunna uppdatera.

Men – och här avviker jag från Greger – för att avgöra vad som är ”centralt för tron” krävs väl mer än att veta ”vad som går tillbaks till Jesus, har varit en del av kyrkans tro genom tiderna”? Är inte hela Bibeln central för tron – den bibel (Gamla testamentet) som Jesus och apostlarna tog emot som helig Skrift? Gäller det hela Nya testamentet eller ”bara Jesus”? Jag frågar därför att mycken teologi just polariserar (den s k historiske) Jesus mot t ex Paulus och bibelsynsdebatten har visat att vi nog inte alltid menar riktigt samma sak med ”bibeltro”. Vad menar Greger med ”vad som går tillbaks till Jesus”? Om det är någon slags ”historisk Jesus” blir det ju ofta exegetens egen konstruktion. Medan Gud gav oss både apostlarnas lära, didachē, Skriften och en Kristi kropp som burit fram Uppenbarelsen till människorna.

I Greger Anderssons inlägg låter detta vara en nödvändig och ostoppbar utveckling: ”Jag tror att man kan känna en stark frustration om dessa förändringar äger rum utan att det förs en öppen dialog om vad som egentligen sker, och det aldrig redovisas på vilka grunder dessa frågor plötsligt omförhandlas.” Jag sympatiserar med denna frustration och med Gregers reaktion och tycker att det också är ledarnas ansvar när den ”tvingas” söka sig vägar och uttryck som kan framstå som oresonliga.” Och det är denna som ledarna i frikyrkan nu borde föra en öppen debatt kring och inbjuda till denna omförhandling om nödvändiga förändringar i teologi och församlingsliv?

Men vilka är de ”omförhandlingar” som är på gång och vad är det som gör att man ”tvingas” söka nya vägar? Är det en slags ofrånkomlig ”Upplysning” som nu sker, så att vi alla plötsligt konfronteras med en ny teologisk verklighet? Jag kan ibland höra sådana tongångar, ungefär att om man studerat akademisk teologi blir man ”medvetandegjord” och ändras i sin grundläggande attityd till Skriften. Jag motsätter mig den tanken. Det finns många excellenta, välmeriterade exegeter som är ”konservativa”.

Men den stora frågan är vad är förhandlingsbart och inte? Och hur förhåller sig bibelsynen till den frågan.

2. Försoningen och andra centrala dogmatiska frågor omförhandlas

Med avstamp i att Greger Andersson nämner försoningen går jag vidare till en debatt som pågår i en annan kant av frikyrkan. Här är vi inne i det allra heligaste i kristen tro, vad det betyder att Jesus dog för våra synder, vad synd är, huruvida golgataoffret är ett offer eller inte – diskussionen är på förhandlingsbordet inom frikyrkan, bl a Svenska Missionskyrkan, vilket visas i Sofia Camnerins och Arne Fritzsons bok Försoning behövs (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9152635465) och Camnerins doktorsavhandling Försoningens mellanrum (http://www.avhandlingar.se/avhandling/a7992ab82b/).

Camnerin är ju numera biträdande kyrkoledare i det nybildade samfundet med det provisoriska namnet Gemensam framtid.

I den förra boken finns en dialog mellan Fritzson som har en mer klassisk syn på försoningen och Camnerin som ägnat sin huvudsakliga vetenskapliga verksamhet åt att omtolka korset och försoningen. Förvisso finns det tradition för detta i Waldenströms gamla rörelse, som präglats av Försoningsstriden, men hon går vidare: ”Vad hjälper det egentligen att Jesus dog på korset? Vad hjälper det ungdomarna som inte orkade simma hela vägen från Utøya…” (Försoning behövs, s. 17). Jag ska inte gå in på detaljerna i Camnerins ganska svårgripbara argumentation, men citatet är i linje med hennes återkommande resonemang. Med detta vill jag bara peka på att det är stora frågor som börjar omförhandlas i svensk frikyrka, och det på ett helt annat sätt än på Waldenströms tid.

På Exegetiska Dagen i höstas, Svenska Exegetiska Sällskapets årshögtid höll den amerikanske metodisten Stephen Finlan en föreläsning, “Sacrificial Images in the New Testament”, med delvis samma trend som hos Camnerin. Det avslutades med att han sa att vi är frälsta trots korsfästelsen, inte på grund av den.

Detta är en del av omförhandlingen. Är detta en önskvärd utveckling och varför i så fall – vilken utveckling vill Greger se? Kan omförhandlingen höra samman med ”att formulera evangeliet i nuet”, något som Greger nämner som ”en uppgift man tar på allvar”, bl a inom Greger Anderssons sammanhang?

Min aning här är att Greger har ett större teologiskt projekt i åtanke än frågor om fakta och fiktion i Jona bok. Rätta mig om jag har fel.

3. Att komma ifrån nedsättande beteckningar

Jag håller helt med Greger om att vi bara kan förlora på att använda nedsättande beteckningar och klichéer när vi beskriver varandra. En vettig debatt försöker avstå från nedsättande och oprecisa beteckningar som ”fundamentalist” eller ”liberal” – om man inte verkligen i klassisk mening står för sådana ståndpunkter.

Det man tar avstånd ifrån när man pratar om att något är liberalt är ett kluster av idéer: ”högre” bibelkritik, dvs att man ifrågasätter bibeltexternas historicitet, jesusords och olika skrifters äkthet mm, att man omvandlar klassiskt soteriologiskt orienterad kristendom med betoning på synd och nåd pg av golgataoffret till etisk religion, att man är negativ till yttre religiösa uttryck till förmån för en inre privatreligion, ofta i kombination med ”kulturkristendom”. Liberal teologi kan ju också  vara tvilling med liberal moral, t ex när det gäller sexualmoral (men var inte det under liberalteologins glansdagar, eftersom den kulturprotestantiska moraliteten va konservativ). Apokalyptisk världsbild anses mytologisk och måste skalas av för att man ska kunna presentera kristendomen för moderna människor.

Känner man igen sådana drag i moderna uttryck kan man med rätta kalla dem liberala. Och de kommer ur en gemensam rot. T ex är väl KG Hammars teologi ett hyfsat exempel – den svenske teolog i modern tid som står närmast liberal teologi i klassisk mening.

Samtidigt är det Greger Andersson säger intressant: av de saker som omförhandlas tycks flera passa in i ett liberalt paradigm. Bibelsyn, synen på synd, försoning, helvete, moral…

Men låt oss kalla saker det de är utan att smeta ner varandra med osakliga och nedsättande beskrivningar.

Jag skriver detta för att bibelsynsdebatten nog bara är en del av en större debatt, som handlar om trons stora frågor. I sådan väckelsekristendom som format frikyrkan handlar det inte minst om synd, försoning och nåd, om himmel och helvete. Men också om sådan livsstil som Jesus och apostlarna står för.

Kvalificerade teologer som Sofia Camnerin och Stephen Finlan (som hon f ö delvis bygger på) är i full gång med omförhandlingen – var hamnar olika frikyrkor i dessa diskussioner? Jag tror svenska teologer med rötter i de väckelserörelserna har all anledning att läsa på och uppmärksamma de trender som är på gång.

Var vi hamnar i dessa frågor beror nog mer på vår bibelsyn än på någon annan enskild fråga. Det är därför den debatten har varit och är helt nödvändig att ta. Jag är medveten om att jag har mängder av frågetecken i ovanstående text, men det är just dessa frågor som jag tror behöver besvaras.

Allt gott!

Anders Gerdmar