Jag har ju tidigare på denna blogg uttryckt rejäla tveksamheter att svensk teologiutbildning och utbildning av pastorer och präster har blivit för nära knúten till vanlig sekulär universitetsutbildning.
Jag har fått massor av skäll för detta och det jag har sagt har tolkats på ett antal märkliga sätt. Sedan är det många som tackat mig för att jag har tagit upp frågan, har fått ryggdunkar från EFS:are, Svenskkyrkliga och lite annat fromt folk.
Jag menar att den karismatiska dimensionen av kristendomen är mycket central. Nya testamentet är genomsyrat av gudomliga ingripanden och under. Och en central tanke i Nya testamentet är att Jesus lär sina lärjungar att göra samma sak som honom. Alltså att gå ut och bota de sjuka, driva ut onda andar, uppväcka döda, göra andra sorts mirakel. Det är en del av missionsbefallningen att göra detta och en rimlig bibeltolkning är att detta gäller även i vår tid.
Hur lär man sig detta inom ramen för den akademiserade teologin? Eller går den akademiserade teologin helt och hållet på spåret att avmytologisera Bibeln, att den karismatiska dimensionen bara ska ges inomvärldsliga förklaringar eller ges förandligade tolkningar.
Visst kan man bedriva religionsvetenskapliga studier om pingstväckelsen och karismatisk kristendomen, och komma fram till någon sorts beskrivande analys. Det är inte det jag menar. Jag menar hur exegetiken och systematiska teologin hanterar den karismatiska dimensionen.
Det skulle vara intressant här att få höra något hur detta går till. Jag bara ställer frågan som novis. Jag läser aldrig akademiska teologiska texter i dessa ämnen och har inte sett något skrivet, men det kan bero på att jag har missat en del, ren okunskap.