Torsten Åhman har alltså ställt en fråga till mig: ””Tror du på en medveten pina utan slut någonsin för människor som inte blir frälsta?”

Ska då försöka besvara frågan. Kommer främst att utgå från hur jag har resonerat i min bok ”Efter detta”.

1. ”Efter detta” bygger på premissen att den enda källan till kunskap för den troende människan om framtiden och evigheten är Bibeln. Allt annat blir lösa spekulationer. Så min enda utgångspunkt blir ett resonemang om hur man ska tolka och förstå de relevanta Bibeltexterna i sammanhanget. Nu finns det en stark trend och drivkraft i delar av västvärldens teologi och kyrkor att modernisera det kristna budskapet, så att det ska bli mer lättsmält, de stötande inslagen för moderna människor filtreras bort. Då tror man att det ska gå lättare att predika evangeliet.  När det gäller viktiga frågor och där Bibeln uttrycker sig dunkelt och symboliskt, är det viktigt att diskutera hur kristna kyrkans genom historien har förstått och predikat vissa läror, som grund för hur vi idag ska tolka Bibeln.

Den sistnämnda frågan är viktig i denna diskussion. Torsten Åhman menar att kristna kyrkan historiskt sett har haft fel i denna fråga. Han tycker att Calvin, Luther, Augustinus, Waldenström och Lewi Pethrus har haft helt fel och tolkat Bibeln fel.

Men samtidigt menar Torsten att även Rob Bell och t.ex. missionsförbundaren EJ Ekman som försvarade en form av stegvis universalism, där syndaren skulle omvända sig efter Guds doms reningsbad, – även dessa läror tycker Åhman är helt fel. Enligt min mening tänker EJ Ekman och Rob Bell på samma sätt i denna fråga, båda tror på ett liv bortom döden för alla, båda tror att syndaren drabbas av Guds dom och vrede efter döden, Bell kallar det för helvetet, Ekman betonar att syndaren drabbas av Guds fostrande dom efter döden, men båda tror att syndaren för eller senare någon gång under evigheten kommer att omvända sig. Ingen kan i längden tacka nej till Guds kärlek och himlen. Men så tror inte Åhman, han tror på syndarens utplåning och förintelse.

Jag menar för min del att jag inte har mandat att hävda att kristna kyrkans huvudlinje genom historien i denna fråga, både inom katolska och protestantiska kristendomen har haft fel. Sedan kan man alltid diskutera hur kristna läran om dubbla utgången exakt ska förstås.

2. Det finns några avsnitt i min bok ”Efter detta” som diskuterar dessa frågor. Ett viktigt avsnitt är på sid 110 där begreppet ”evigt” diskuteras. Det är tydligt att bibelns ord för evigt, det grekiska adjektivet ”aionios” i vissa fall kan mena begränsad tid, men i vissa fall betyder det evighet, tid utan slut. När Bibeln talar om Gud som evig och om evigt liv, brukar det alltid tolkas som tid utan slut. Matt. 25:46 säger att ”dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv” – Det är rimligt att ordet evigt när det används två gånger i samma bibelvers, har samma innebörd.

De mycket allvarliga bibeltexterna i Upp. 14:9,10  och 20:10 talar om att kastas i den brinnande sjön och att plågas dag och natt och att plågas i eld och svavel. Texterna pekar inte i riktning mot förintelse utan mot varaktighet. Dessa texter behöver tolkas symboliskt, men det betyder inte att deras allvar ska tonas ned.

Jag tar sedan upp om andra bibeltexter om att brännas upp, fördärvas, förtäras etc. men i kristna kyrkans historia har inte dessa texter tolkats som förintelse.

Samtidigt behöver vi tala om dessa saker med ett stort mått av ödmjukhet. Enligt min mening upphör tid och rum enligt vår nuvarande världsbild och tänkande, när evigheten bryter in. Frågan är om man överhuvud taget kan tänka i kategorier av tidssekvenser när vi tänker oss evigheten, men det ligger utanför mina förståndsbegränsningar.

3. Ett kapitel i min bok handlar om himmel eller helvete, den dubbla utgången, att få evigt liv eller gå evigt förlorad. Jag och Torsten är överens om den dubbla utgången. Evigt liv eller evig död, men Torsten tolkar död som utplåning och förintelse. Jag tycker att det är att övertolka bibeltexterna med en sådan slutsats, jag stänger dock inte alla dörrar för tidsbegränsningar i Guds straffdomar. Men jag har inte på fötterna att hävda att det är så, då måste jag hävda att Calvin, Luther, Waldenström och Lewi Pethrus har tolkat Bibeln helt fel, och det kan inte jag göra.

4. Ett kapitel i boken innehåller en diskussion om den så kallade annihilationsläran, att evig död, innebär utplåning och förintelse. De frågor jag dock ställer är när denna utplåning inträffar. Tror man på den yttersta domen som en händelse i tid och rum, i framtiden, då alla döda ska uppstå, då måste utplåningen ske efter den yttersta domen. Frågan är när, och hur.

5. Annihilationsläran innebär vad jag förstår att evig död inte är något mer än vad alla ateister och agnostiker hävdar, vårt liv tar slut när vi dör, vi upphör att existera. Om nu detta är det värsta vi kan råka ut för, varför har då Jesus så allvarliga domedagspredikningar där han varnar för den eviga domen, de eviga straffen, och att förgås.

6. Det jag anstränger mig i boken är att nyansera läran om den dubbla utgången. Jag menar att man kan göra det, inom ramen för Bibeltron. Bibeln talar om olika grader av domar, det ska bli drägligare på domens dag för en del. Bibeln talar också om skärseldstankar, att en del ska bli frälsta som genom eld. Det är inte helt svart och vitt. Det beror naturligtvis på hur man tolkar annihilationsläran, frågan är hur domen kan graderas, om alla som inte tror på Jesus döms till förintelse och utplåning.

Så för att besvara Torstens fråga, jag kan inte säga tvärsäkert ”utan slut”, eftersom jag inte vet hur tid kommer att fungera i evigheten. Men kristna kyrkans historia har tolkat bibeltexterna på detta mycket allvarliga sätt, och det respekterar jag. Medveten pina – i slutändan handlar det om att tillhöra Gud eller alliera sig med mörkrets makter, att alliera sig med mörkrets makter är ofta en medveten pina redan här och nu, och det fortsätter in i evigheten. Därför har Gud lagt fram en räddningsplan för att rädda mänskligheten, tron på Jesus. Då kan vi bli befriade från medvetna pinan. Det är evangeliet.

7. Det pågår en aktiv strävan i västvärldens kristendom att tidsanpassa kristna tron, och förpacka den på ett lättsmält sätt så att det passar in i västvärldens tänkande och världsbild. Det innefattar att tona ned Bibelns budskap om Gud som domare, och tanken på eviga straff och att förgås. Det är obekvämt och stötande för många människor. Samtidigt leder denna anpassning till att nåden tonas ned, ju större mörker, ju värre djävul, ju värre synd, ju värre konsekvens av synden, ju mer lyser evangeliet om Kristus, och ju större är det ljus som övervinner mörkret.

Ett evangelium utan helvete och eviga straff, är lättsmält och snällt, men det blir också en mer begränsad nåd och en mindre omfattande frälsning.

Här är ett försök att systematiskt sammanfatta resonemangen:

Det kanske ser lite förmätet ut att lägga sig själv i samma ruta som teologins och kristna kyrkans giganter, men jag menar nog att jag står för samma grundsyn som dessa herrar.

Har Gardell rätt behöver vi inte bry oss, alla kommer till himlen med automatik oavsett tro eller livsstil. Vi kan inte göra något för att påverka vår situation. Vi kan vara hur onda som helst, vi kommer ändå till himlen. Risken är 0.

Har Sturmark rätt är risken också 0 och vi kan inte heller då göra något för att påverka vår situation. Det blir inte värre om vi lever som stora skurkar. Och det blir inte bättre om vi lever som helgon.

Har Rob Bell rätt, kan vi påverka vår situation, vi har valmöjligheter, men risken är också närmare 0, eftersom himlens dörr alltid i all evighet är öppen för alla.

Har Åhman rätt så kan vi påverka vår situation, vårt liv här och nu är avgörande för vår evighet. Risken är dock begränsad, genom att värsta straffen är utplåning och förintelse, och inte ”värre” öde i slutändan än vad alla ateister tror är mänsklighetens slutmål.

Har den traditionella kristna förkunnelsen rätt, är risken oändlig, våra valmöjligheter här i livet helt avgörande.