Jag sympatiserar starkt med den bibelsyn som Seth Erlandsson uttrycker i sina 4 gästblogginlägg. Fokus är Bibelns eget vittnesbörd och självförståelse. Han betonar också mänskliga förståndets begränsningar att på egen hand omfatta och greppa Guds uppenbarelse. Det är ungefär samma saker som jag har försökt beskriva i olika blogginlägg.
Att utgå från Bibelns egen självförståelse fungerar också som tolkningsnycklar och ”läsglasögon”, och skrifterna läses i nya förbundets ljus och med Jesus i centrum, något som Johnny Lithell beskrev på ett fint sätt i en Dagenartikel för någon vecka sedan.
Men varför krockar det så ordentligt, trots att samma personer bekänner sin tilltro till Bibelordets auktoritet och att det är inspirerat av Gud.
Om jag uppfattar debatten rätt så är det en avgörande skillnad i synen på den moderna bibelforskningen. Vissa debattörer anser att anamma den moderna bibelforskningens metoder och slutsatser är fullt förenligt med en evangelikal bibelsyn och en tilltro till Bibeln som Guds inspirerade ord. Greger Andersson formulerar det på ett tydligt sätt, vad gör man när bibelforskningens resultat krockar med ens bibelsyn och läromässiga övertygelser? Greger lutar klart åt akademin i sådana tolkningstvister, Erlandsson lutar helt åt bibelsynen och läromässiga övertygelserna.
Seth Erlandsson uttrycker skarp kritik mot dem som bekänner sig som evangelikaler men som sympatiserar med den moderna akademiska bibelforskningen. Han argumenterar för en mer konservativ läsning av t.ex. Jesaja, Daniel och Jona. Så här skriver Erlandsson: ”När universitetsteologi bedrivs på otrons villkor, dvs. att Bibelns gudstro och verklighetsuppfattning är falsk, blir följden att Bibelns uppgifter om profeterna och bibelböckernas tillkomst också måste avvisas. Att Gud genom sin särskilda uppenbarelse och inspiration står bakom bibeltexternas tillblivelse är otänkbart, eftersom detta förutsätter Guds övernaturliga ingripande.”
Både jag och Erlandsson avvisar dock inte vetenskap och forskning om Bibeln. Erlandsson skriver på följande sätt: ”För att inte missförstås vill jag dock tillägga att när universitetsteologin sysslar med grundliga faktastudier av Bibelns grundspråk, grammatik, uttryckssätt, omvärld, handskrifter som ligger bakom Bibelns grundtext, olika bibelöversättningar, historiska förhållanden i Främre Orienten mm, är sådan forskning av godo. Det är den historisk-kritiska metodens grundförutsättning för ett vetenskapligt bibelstudium som är av ondo, eftersom den på förhand underkänner vad Bibeln uppenbarar som historisk sanning.”
Jag har ju uttryckt mig på liknande sätt i mina blogginlägg, inte minst i den debatt som var förra sommaren. Det är skillnad på att bedriva forskning som utgår ifrån, inte motsäger, och ligger i linje med Bibelns egna anspråk och självförståelse, som Guds uppenbarelse, som är både tillgänglig och begriplig för oss som söker Guds vilja och eftersträvar att höra Guds röst.
Greger Andersson har ju hävdat att det inte finns moderna akademiska teologer längre som försvarar en mer klassisk syn på dessa frågor (t.ex. Jesajabokens enhet, dateringen av Daniel, Jona historicitet m.m.), men här på denna blogg har i varje fall två docenter i exegetik trätt fram som gästbloggare som gör just detta.
Det är uppenbart att det är en stor skillnad på Seth Erlandssons inställning till bibelforskning och t.ex. det synsätt som Greger Andersson har uttryckt i ett antal blogginlägg m.m.
Erlandsson går ju också ut i en skarp kritik mot Örebro missionsskola som han menar helt går på den akademiska forskningens linje. Han skriver att ”Örebro Teologiska högskola mer och mer låtit universitetsteologins slutsatser och arbetssätt prägla undervisningen”.
När en gästbloggare gör en sådan kraftig markering mot en ledande institution i mitt eget samfund måste jag nästan göra någon form av kommentar. Jag vet inte exakt utifrån vilken grund han gör påståendet, om källan är det Greger Andersson skrivit, eller om han har fler grunder för detta. En skola med ett antal lärare präglas ju ofta av en viss mångfald, där olika lärare kan ha ganska olika infallsvinklar. Man bör därför vara försiktig med för generaliserande omdömen om en hel utbildningsanstalt. Flera av lärarna vid skolan som jag känner väl har jag stor respekt och förtroende för.
Men det är uppenbart att om man utgår från denna debatt och andra aktuella texter som skrivits, inte minst den jubileumsskrift om Örebro missionsskola som gavs ut för några år sedan, där jag själv medverkade med ett kort kapitel, så tycker jag att det är rimligt att se en förändring i perspektiven hos den berörda skolan.
Jag jämför t.ex. med den bok som Örebro missionsskola gav ut under senare delen av åttiotalet som då innebar väldigt tydliga positionsmarkeringar. Om jag minns rätt skrev Lars Johansson en utmärkt text med en kritisk granskning av New Age och nyandligheten. Hans Johansson skrev om trosrörelsen. Per-Axel Sverker skrev där ett omfattande avsnitt där han enligt alla rimliga tolkningar företrädde missionsskolan. Sverker gjorde då mycket tydliga markeringar mot universitetsteologin, den modernistiska teologin och liberalteologin. Jag minns inte exakt vilka formuleringar som användes men budskapet var solklart. Örebro missionsskola stod för något annat än gängse universitetsteologi.
Den typen av markeringar saknar jag när dagens företrädare för skolan beskriver skolans hållning inom exegetiken som en medelväg mellan akademin och församlingarna och samfundet. Nu tycks spänningen mot akademin ha upphört.
Enligt min mening är det tydliga positionsförskjutningar som har gjorts senaste 20 åren, om man nu utgår från vad skolans företrädare säger.
Men vad är problematiskt med detta? Tellbe, Greger Andersson m.fl. hävdar ju att detta är helt förenligt med Lausannedeklarationen och en evangelikal bibelsyn. I en artikel i Dagen nyligen så skriver missionsdirektorn Anders Blåberg att han har fullt förtroende för denna inriktning. Det är uppenbart att Seth Erlandsson har en annan uppfattning i den frågan.
Det försöker jag svara på i nästa blogginlägg.