Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Bibelforskningens primära ”plats” – gästblogg av Anders Gerdmar

Jag hade också summerat, men Greger Anderssons senaste inlägg återuppväcker de verkligt heta frågorna i den här debatten. Det är inte Jona bok. Det är inte exegetiska teknikaliteter utan andliga realiteter. Det var där debatten började, med att några debattörer ställde frågor om vilken världsbild som styr när evangelikala exegeter ”ändrar sig”.

Vi är överens om de akademiska spelreglerna och jag citerar Greger Andersson: ”För att kunna avgöra om en uppfattning är välgrundad eller inte måste man värdera de argument som framförs för eller emot den aktuella hållningen. För att ett sådant samtal ska fungera krävs en öppenhet och genomskinlighet. Det innebär bl a att man redovisar sina metoder, gör rättvisa åt sitt material, har en klar begreppsanvändning och inte gör kategorimisstaget att glida omkring mellan olika typer av argument.”

Jag är också för och ägnar min huvudsakliga vetenskapliga verksamhet åt ideologikritiska metastudier av hur exegeters ideologi spelar in i deras forskning. Och intersubjektivitet, dvs. att alla argument i en vetenskaplig diskussion ska vara genomskinliga och kunna utvärderas av andra. Därför redovisar en lärare på LOTS självklart de olika synsätt som finns och ger också sin syn på saken.

Jag oroar mig dessutom precis som Greger Andersson över en postmodern vändning i forskningen som går ut på att ’anything goes’. Visst, det postmoderna klimatet är viktigt såtillvida att det visar att modernitetens naiva tro att det fanns objektivitet och endast en vetenskaplig sanning. Men jag tror faktiskt att vi som står för klassisk kristen tro kommer att tillhöra dem som hävdar att det finns en sanning att söka.

Skönt. Vi är överens om vetenskapens spelregler, Greger Andersson och jag :-).

Men en formulering röjer kanske att vi har olika synsätt: ”Man får inte heller lida av en stark auktoritetstro” och hans fortsatta text om ”vad som är problemet” bekräftar detta.

Bibelforskningens primära ”plats”

Jag tror det är här vi skiljer oss och här debatten började: vilken är bibelforskningens primära plats? Den moderna bibelforskningen uppstod i främst tysk konfessionell miljö, både konservativ och liberal, men i och med att exegetiken anammade mer och mer av ett för klassisk kristen världsbild främmande perspektiv kom den mer och mer att odlas fristående från kyrka och läroämbete. Den blev mer och mer autonom och den tidigare kyrkliga auktoritetens överhöghet ersattes med en akademisk överhöghet. Dess ”präster” viftade inte med bekännelseskrifter utan med den kritiska rationalitetens krav. Maktförhållandena försköts. Nu var det inte biskopen som recenserade professorn utan professorn som recenserade biskopen. En ”akademisk religion” såg dagens ljus, där bibelkritiken tillhörde fundamenten och där läroämbetet innehades av just professorerna, särskilt exegeterna. Denna religion har format mycket av västerlandets etablerade kristna kultur, med små motståndsfickor, och delvis även katolska kyrkan, vars exegeter tills nyligen fått ganska fria tyglar.

Det som är bibelforskningens primära plats historiskt och måste vara det teologiskt, kyrkan, har blivit sekundär. Pastorn, prästen, biskopen är en mindre informerad person som strängt taget åtnjuter en lägre auktoritet än professorn. Det är för att jag vänder mig mot detta som jag uppskattar att andliga ledare som Ulf Ekman (i Världen Idag http://www.varldenidag.se/ledare/2012/12/14/Nodvandig-bibelsynsdebatt-1/ ) och Stefan Swärd träder in och sätter ner foten. Det är deras jobb även om vi heltidsteologer ibland kunde tycka att vi har bättre argument.

För vad är det att ”lida av en stark auktoritetstro” och hur kommer detta in i sammanhanget? Självklart kan ingen forskare i debatten säga: ”Så säger Herren – det säger jag alltid till mina studenter; här är det prövbara argument som gäller. Men samtidigt måste det för en kristen och för ett kristet seminarium som fostrar framtidens ledare finnas vägledande auktoritet.

Kristen tro är väl en stark auktoritetstro i så måtto att Jesus är Herre, Skriften är Guds Ord och den Helige Ande, Sanningen Ande, leder oss in i hela sanningen. Kristen tro har med sig en världsbild som förutsätter Gud och angeliska varelser, ett tredelat universum, en helt annan epistemologi än en del andra världsbilder, tro på mirakler et cetera et cetera. Kort och gott att Bibeln är sann och relevant, trots att den är gammal, komplex och ibland svår att förstå, eller störande för den kritiska rationaliteten.

Michel de Certeau, jesuit och en av de intressantaste kunskapsfilosoferna inom historiografi talar om historieskrivningens ”place”, plats. Utan att gå in på hans intressanta tankar om hur vetenskap tjänar som legitimering av den rådande makten så kan man ändå säga att det har stor betydelse under vilken auktoritet forskningen bedrivs. Greger Andersson talade ju också om vad som krävs ”för att forskningen ska ha rätt till den makt och status den för närvarande har”. Om man byter det laddade ”makt” mot auktoritet är det ändå klart att den här debatten handlar om vem som har auktoritet att tolka Bibeln.

Det Greger Andersson ”uppfattar som ett centralt problem i den pågående diskussionen är detta: Vad händer om forskningen för fram argument som leder till att bibellärare eller studenter kommer till slutsatsen att vissa uppfattningar är välgrundade samtidigt som dessa inte tycks stämma överens med t ex en evangelikal bibelsyn? Är det då självklart att bibelsynen bestämmer vilka ”resultat” forskningen får komma fram till eller kan forskningens ”resultat” leda till att man t o m är beredda att ompröva föreställningar i bibelsynen?”

I detta resonemang tycks det som att Greger Andersson har en kritisk distans till kyrkan som plats för bibelforskningen men inte en lika kritisk distans till akademin. Motfrågan kunde ju bli – och nu vet jag att jag svär i den akademiska kyrkan: ”Varför ska inte den kristna världsbilden och synen på Bibeln få sätta gränser när akademin får det?” Då handlar det inte om en specifik evangelikal bibelsyn (även om jag kan sympatisera med mycket i den) som tog form som reaktion emot rationalismens bibelkritik utan om den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga och som sedan förvaltats av den kristna kyrkan. En hållning som först med den moderna bibelkritiken började ifrågasättas.

Jag tror att när man placerar bibelforskningen på dess rätta plats får den rätt förtecken. Ett i kyrkan baserat seminarium utgår rimligen från trons grundläggande sanningar både om Bibeln och den kristna läran, från den verklighetsuppfattning som självklart räknar med det övernaturliga och står ytterst under ledning från denna kyrkas andliga ledarskap.

Frågan är då om man kan gå in under en sådan ordning med bevarad intellektuell hederlighet? Spontant skulle många akademiker säga nej, men kanske för att de inte ser att alla opererar utifrån ett värdesystem. Det gäller faktiskt i hög grad den bibelvetenskapliga teoribildningen. Men akademiskt arbete idag är en dialog inte mellan objektiva vetenskapsmän i vita rockar som opererar i lika vita laboratorier med stålglänsande maskiner – efter den kontinentala hermeneutikens genombrott en slags nu otänkbar 1900-talsvision – utan att vi alla som ”intresserade” tolkare just ger våra välgrundade tolkningsförslag utifrån var en sin horisont, förslag som sedan förhandlas mellan företrädare för olika läsningar. Detta betyder inte att jag företräder en total relativism, inte alls, men att jag utgår från att alla forskare skriver utifrån sina ideologiska intressepositioner.

Det är det enda realistiska sättet att bedriva forskning och min erfarenhet är att det fungerar i de både lokala och internationella forskargemenskaper där jag rör mig; i det internationella sammanhanget har man ju ofta mycket större förståelse för det konfessionella perspektivet. Inte för att det alltid är oproblematiskt att stå för en minoritetsuppfattning eller provocera etablerade fronter som jag kommit att göra. Men jag ser inte att det finns någon annan väg än att bedriva kritisk intersubjektiv dialog med andra, beväpnad med en stor portion självkritik mot de egna positionerna.

Jag vet inte om någon faktiskt tycker som Greger Andersson beskriver det att: ”man argumenterar för att seminarierna inte får ta del av forskning, använda metoder etc. som kan leda till att man kommer i konflikt med just den bibelsynen.  Problemet med detta anslag är att man i så fall, enligt min uppfattning, inte bedriver någon akademisk utbildning. Detta kanske en del uppfattar som ett acceptabelt pris.”

Naturligtvis tar studenterna t ex vid LOTS del av forskning et cetera även om jag inte sticker under stol med att de också får en rejäl portion ”Kritik der Kritik”, att man kritiskt genomlyser forskningens förutsättningar. Men man kan naturligtvis som student hävda vad man vill och använda vilka metoder man vill och ska bedömas inte utifrån åsikter utan utifrån argumentens kvalitet. Själv uppskattar jag mångfald i klassrummet.

Men samtidigt vore det ohållbart med lärare som driver perspektiv som går rakt emot ett seminariums inriktning. Om man anammar en världsbild som inte accepterar underverk eller börjar plocka ut vad man ser som oäkta Jesusord eller inte erkänner urhistoriens, Abrahams, Exodus eller kung Davids historicitet eller att Jesus gick på vattnet så kan man knappast med ärligheten i behåll erbjuda utbildning som stämmer med LOTS vision om ”förkunnelse av Guds Ord i den helige Andes kraft” eller ”försvar av den evangeliska tron”. Då har man fört studenten bakom ljuset och s a s brutit kontraktet med studenten, som ju valde seminariet utifrån dess grundsyn.

Som akademisk teolog har man självklart en s k resa och forskaren och forskningen måste vara fri. Det betyder inte enligt min mening att man som forskare nödvändigtvis ska förändra det sammanhang inom vilket man verkar men att hennes övertygelse kan tvinga henne att gå vidare. Jag har befunnit mig både på kollisionskurs med klassisk kristen tro, t ex när jag i min forskarförberedande uppsats i systematisk teologi gick tillrätta med Walter Kaspers syn på kristologi och historisk kritik till förmån för den mycket liberale Edward Schillebeeckx; senare har jag förstås kommit i kollision med ”den akademiska religionen” inom mitt område. Den förra vägen ledde till andlig katastrof för mig och hade kunnat göra detsamma för min familj. Dopet i den Helige Ande satte mig på en ny kurs, tilltron till Ordet blev faktiskt livsavgörande och livsförvandlande för oss. Min forskar- och lärarkarriär inom akademin, både inom pingstkarismatiska och helt sekulära sammanhang har skett med denna förnyade tro som grund.

Samtidigt: att tala med dubbla röster är förödande. Intellektuell och andlig integritet är båda lika nödvändiga.

Så var finns då lösningen? Naturligtvis att vara ärlig mot sig själv och det sammanhang man tjänar och avgöra om man kan ställa upp på dess premisser. Men också att vår för Greger Andersson och mig gemensamma tro på Guds Ord får sätta upp vissa ramar. Att vi är konservativa i god mening, och inte köper hypoteser bara för att de är gamla och bärs av en lång forskningstradition, utan att vi kräver väldigt tung argumentation innan vi köper sådant som kolliderar med klassisk kristen tro. Här finns det mycket att göra; de forskningstraditioner som format modern exegetik är födda i och betingade av upplysningstänkande och romantik. Att hävda något annat är både historielöst och naivt. Och att vi verkligen utsätter de hypoteser som fötts i den liberala vaggan för rejäl kritik, även om vi därmed uppfattas som gossen Ruda bland traditionstrogna kollegor eller högskolebyråkratin.

För ett värre problem än att stöta sig med akademikern inom sig eller kollegorna omkring oss är ju om det vi håller på med blir frikopplat från den andliga uppgift som faktiskt är primär vid ett pastorsseminarium: att utrusta den ny generation av andliga ledare. Dessa ska sannerligen få göra sitt jobb för att bli sakliga, kunniga, hermeneutiskt medvetna bibeltolkare som vet vad de håller på med och inte håller på med spejsiga spekulationer – åtminstone ska jag ha gjort mitt jobb för att motverka det. Samtidigt är det inte viktigast att problematisera det som är trons grundvalar. Men det är väl i alla fall viktigast att de blir just andliga ledare som kan ge fåren den mat och det skydd mot vargarna som de behöver? Därför tror jag att det är väsentligt att ”flytta” bibeltolkningens primära plats från akademin till kyrkan och dess ram till den allmänneliga kristna tron. Då får bibelforskningen sin rätta miljö. Och våra resultat kan bli ett vitalt bidrag i den breda akademiska diskussionen.

Anders Gerdmar

  • Jonasq

    Jag tycker att det är konstigt att du å ena sidan så kraftfullt har hävdat Jonaberättelsens historicitet samtidigt. Den var enkelt att konstatera hävdade du. Trots att du är amatör på GT. Den frågan gjorde du till en ”bibelsynsfråga”. När du inte vill berätta hur du ser på Pentateukens författarkskap för att du är amatör antyder ju det att du inte ser det som en bibelsynsfråga utan som en empirisk fråga. Det här förbryllar mig.

    Men nu skriver du att det är naturligt med ”många traditionselement”,betyder det att du bejakar flera författare till materialet som ligger till grund för Pentateuken?

    Och som svar på din andra fråga, om amatörism och professionalitet: Nej, det är jag inte. Men de frågor vi diskuterar nu kan man förvänta sig att en docent i GT har rudimentära kunskaper om och kan diskutera,  Precis som en GT-exepert, åtminstone om han är kristen, kan förväntas kunna ge några rimliga förklaringar på författarskapsfrågor som rör evangelierna. Det är ju inga esoteriska hemligheter vi talar om här, utan tillhör någon slags teologisk allmänbildning.

    Dessutom har du ju varit mycket tydlig med att avkräva Greger Andersson ”raka svar” om ditt och datt och hävdat att han har lagt ut ”dimridåer” när han inte gar gett dif de svar du ansett vara befogade.  

  • Jonasq

    Docent i NT ska det förstås stå!

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Jag är inte docent i GT utan i NT. Stor skillnad. Undrar om Greger A vore villig att gå in i finliret kring Ef eller Joh. Kanske… Men troligen inte utan att ha satt sig in i det. Vad ska man annars ha utbildade experter till?
    Mer allmänt tänker jag ganska traditionshistoriskt och kan utifrån en allmän bild av israelitisk-judisk tradition inbilla mig att det passar dessa texter. För att fastställa olika källor etc tycker jag det krävs en hel del goda argument, helst manuskriptstöd. Det finns en uppsjö hypoteser som är ganska lösa i köttet.
    Jag har varit villig att diskutera mina områden. Jonafrågan är avsevärt mindre komplicerad än källsöndring i Pentateuken. De historiska markörerna tycker jag är rätt tydliga.

  • Jonasq

    Jagsvarar ovan. För lite utrymme här.

  • Jonasq

    Svar från nedan.

    Jag vet såklart att du är docent i NT! Det var bara en felskrivning. Och jag har inte begärt att du ska redogöra för hypotetiska källsöndringsteorier. Som jag skrev inledningsvis är det att gå för långt att namnge de olika källorna. Och man kan gå vidare och säga att det är spekulativt att datera dem också, även om det har mer fog för sig än namngivandet.

    Vad jag är ute efter är förstås något som berör hela den här diskussionen vi för här. Och det berör frågorna om vad det är att vara trogen Skriften och den kristna bekännelsen (vi kan kalla det för en evangelikal hållning, eller allmänkristen, eller klassisk kristen, det spelar ingen roll för mig) och samtidigt bejaka historisk-kritisk forskning, även om vi, vilket vi redan är överens om, förhåller oss kritiska till den epistemologiska grunden för vissa axiom och antaganden som har präglat en hel del av denna forskning. 

    För många här på bloggen, och kanske Swärd också om jag har förstått honom rätt, menar att man är styrd av saker som liberalteologiska antaganden, naturalism, 17000-talets deism, upplysningen, sekulär akademisk religion etc, etc. när man tycker att det är befogat att tala om flera författare för exempelvis Pentateuken och Jesaja. Att det alltså skulle vara ett problem för den evangelikala bekännelsen att arbeta med den typen av hypoteser. Med andra ord, att det är en ”bibelsynsfråga”, och att det går ”skiljelinjer” och andra otäcka saker tvärs igenom kyrkan i förhållande till dessa saker. 

    Greger, och andra, har istället pekat på att den här typen av resonemang kring författarfrågor uppstiger från texterna, och ingalunda är resultatet av en ideologisk läsning. Om man läser texterna i sitt historiska och litterära sammanhang och försöker förstå hur de hänger ihop så tvingas man att besvara frågor om litterära skillnader, upprepningar, skarvar, stilistiska skillnader, olika gudsnamn osv, osv. Man försöker forma välgrundade uppfattningar kring allt detta. Och då kan man såklart komma i konflikt med traditionella uppfattningar om författarskap som säger att Mose har skrivit Pentateuken och att Jesaja Amos som som var verksam mellan 740-700 f.Kr har skrivit allt o Jesajaboken. 

    Det var detta jag tänkte på när jag frågade dig om hur du ser på författarfrågan kopplat till Pentateuken. För jag har svårt att tro att inte du också tänker i samma banor som Greger gör. Om du gör det vore det oerhört intressant att få veta hur du då tänker. Jag har alltså blivit förbryllad eftersom vissa saker du har skrivit kan tolkas som att du gör den här typen av författarfrågor till bibelsynsfrågor, och alltså knyter dem till den kristna bekännelsen av bibeln som Guds Ord och ”sann i allt den påstår”. Att det skulle vara ett problem att stämma in i den bekännelsen och ändå tycka att exempelvis någon variant av JEDP är högst rimlig. Jag, personligen, tror att det är ett stort misstag att göra författarfrågorna till litmustest på kristen ortodoxi och jag ville veta vart du står här.

    Sedan är det såklart så att vi som kristna framför allt ska läsa de bibliska texterna som kanon och inte fasta i författarfrågor överhuvudtaget. Vi står under Guds Ord. Men det finns dock en plats för den typen av resonemang, och jag tycker att det är mycket olyckligt om detta knyts till ”liberalteologi”, ”akademisk religion” eller något liknande.

  • http://www.facebook.com/people/Roger-Gustavsson/739650813 Roger Gustavsson

    OK, då vet jag hur du tänker. Fint att du tog dig tid att svara!

  • http://www.facebook.com/people/Anton-Johnsson/684543403 Anton Johnsson

    Hej! Jag sitter håller på med ett exegetiskt arbete på 2 Krön 33. Och tänkte dela med mig lite av vad som som står i instruktionen till att göra en så kallad interpretation (Tolkning)

    ”På grund av Skriftens natur (gudomlig och mänsklig/historisk) bör vi sträva efter att hållasamman metodiska studium och andliga läsningen av Bibeln. På grund av Skriftens natur som ”Guds ord” bör det exegetiska studiet stå i församlingens ochförkunnelsens tjänst.”

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Skriver svar ovan för att det blir så fånigt smalt i denna ruta!

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Jonasq,

    Det har dröjt lite med svaret pga andra åtaganden.

    Jag är inte bekväm med att utan vidare bejaka ett paket som
    Du kallar historisk-kritisk forskning, lika lite som ett dito som man kallar
    bibelkritik.

    Gång på gång tycker jag att jag i denna diskussion ha
    redogjort för min syn, men OK: repetitio ist mater studiorum.

     

    Alltså: jag är vetenskapsman som arbetar intersubjektivt med
    kollegor av vilken färg och form som helst. Samtidigt – först och främst – är
    jag kristen och har en kristen tro och världsbild som omfattar en större
    verklighet än mina agnostiska kollegors. Den senare gör också att jag har en
    grundläggande skepsis mot lösningar som strider mot min tro och värdsbild. I
    sådana sammanhang blir jag en ”seg gubbe” som gärna anstränger mig för att
    ”rädda” en text som kollegor med en annan utgångspunkt – eller som är född i en
    rationalistisk miljö och sedan okritiskt importerats in i t ex evangelikala
    sammanhang. Mitt exempel har varit Efesierbrevet där – lyssna noga för det är
    sista gången, sedan är det jul igen – min position gör att jag vill ha väldigt
    bra skäl för att frånkänna Paulus författarskapet; det är han som hälsar, som
    ”böjer sina knän” et cetera. Hittills har jag inte fått sådana skäl och står
    alltså fast vid Kristi kropps genom 40 generationer tro att det är ett äkta
    brev. Likaledes tror jag att Jesus for till himlen eller att folk blev botade
    av Petri skugga. Varför: jag tror att detta är en del av det inspirerade Guds
    Ord och min världsbild har plats för det övernaturliga.

     

    Jag råkar dessutom vara lite extra kritisk till hypoteser
    kring Bibeln som fötts i rationalistisk-romantisk miljö, kanske för att jag råkar
    vara expert på nytestamentlig forskningshistoria och känner gubbarna som
    framställde hypoteserna och deras ofta låga nivå av akribi. Om Greger Andersson
    tydligen tillhör de upplysta som är fullt medveten om hur betingade
    teoribildningar är av sin ideologiska kontext så gratulerar jag honom och hans
    studenter. De flesta forskare jag möter rullar nämligen ganska villigt kvar i
    de spår som de tidigare rationalisterna körde upp. Lite festligt att han då
    ”ändrat sig” identiskt med dessa spår vad gäller Jona, Jesaja och Daniel.

     

    Ja, visst är Bibeln ett resultat av en komplex process.
    Detta har jag också sagt ett antal gånger och det finns naturligtvis tecken på
    dess mänsklighet. I min egen forskning konstaterade jag t ex att 2 Petrus hade
    ruskiga grammatikfel – brevet är alltså inte i en naiv mening downloaded from
    heaven utan tillkommet genom ett mänskligt instrument. Tröst för dem som har
    kass grammatik :–).

     

    Vad gäller källfrågor mm så finns det tydliga exempel på att
    man samlat och redigerat, t ex Luk 1:1–4. Att däremot fastställa hur
    traditionerna sett ut, vilka som är äldst et cetera är hart när omöjligt och
    det borde man erkänna.

     

    Om Pentateuken vet jag inte så mycket och som sagt yttrar
    jag mig inte om sådant där folk tar mig för expert där jag är amatör. Som i min
    forskning kring exegetikhistoria har jag gjort iakttagelser av hur
    ideologiserad ofta historiografin är bland exegetikens fäder, däribland de
    Wette och Wellhausen för att ta några som är aktuella i just dessa sammanhang.
    Det skulle jag kunna genomlysa lite enklare. Men jag har inte haft möjlighet
    att undersöka detaljerna kring JEDP t ex. Mina allmänna intryck av vaggan för
    dessa teorier gör mig dock skeptisk.

     

    Sedan rabbinerna har man uppmärksammat att allt inte kan
    totalt harmoniseras och de, kyrkofäder och tolkare genom historien har brottats
    med sådana problem. Fine. Självklart. Bibeln är inte downloaded from heaven
    utan kommer till oss genom människor. Dock så att den Helige Ande vakat över
    processen så att vi fått exakt den Bibel han ville vi skulle ha.

     

    Det jag saknat i den här debatten är just reflexion kring
    bibelsyn. Det har blivit ett pennfäktande mest om Jona utifrån Greger
    Anderssons favoritteorier om fakta och fiktion. Det har varit svårt att får
    kött på benen om större frågor som t ex Urhistorien.

     

    Min fråga gäller Skriftens tillförlitlighet, auktoritet och
    därmed kraft. Hur fungerar bibelordet i fakta-fiktionens värld? Kan jag
    frimodigt berätta att kvinnans säd ska söndertrampa ormens huvud? Var det
    förresten en orm i paradiset? Har Adam och Eva funnits
    eller är de fiktion? Är Adam format av jord och sedan given livet genom næfæsch
    som Gud andade in i honom? Är det meningsfullt att citera att Gud skapade
    människan till sin avbild, till man och kvinna? Hur ropar Abels blod från jorden
    (svårt, ja visst)? Har Herren sagt att de två ska bli ett kött? Var det så att
    det som finns blev till genom ett Ord från Gud, att han sade och det blev till?

     

    Min övertygelse är att dessa ord är gudainandade, inte som
    några sjok av etiologiska berättelser (berättelser man har skapat för att
    förklara något) utan som berättelsen inspirerade till sin ordalydelse av den
    Helige Ande. Jag tror att dessa ord, t o m ned till vilken verbform som står –
    jag är så glad för perfektum när det står att jag har permanent tillträde till
    nådens rum tack vare Jesu offer i vilken jag står på ett permanent sätt, något
    som man kan ta till sig av grekiskans verbformer – är gudaindade. Nämligen för
    att inspirationen inte bara gäller GT utan också NT.

     

    Jag är övertygad av att det lite distanserade
    teoretiserandet över texter som man så lätt odlar, distansen som kommer när man
    sysslar mycket med texterna just bara som texter, kan skada tron. Jag vet det
    själv – been there, done that, har tröjan, har kepsen, lagt pusslet, sett filmen,
    och nästan gått under på kuppen… Och den kan skada tron hos teologi- och
    pastorsstuderande, som i sin tur ska så den oförgängliga säden (1 Pet 1:23 –
    oj, är det verkligen skrivet av Petrus eller kan vi strunta i vilket? Lugn, det
    finns goda skäl att det är ett tidigt apostoliskt brev av Apostlafursten!) i
    hungrande hjärtan.

     

    För mig är det detta diskussionen har handlat om. Får man
    vara så naiv? Man kanske kunde säga att det är min variant av en andra naivitet
    (Paul Ricouer, som inte skulle hålla med om min tolkning, men som ändå fascinerar).
    Man kunde istället fråga: får man som Guds Ords Tjänare, vill vilket jag är
    kallad och vigd, vara annat än så naiv? Hur ska man annars kunna hjälpa
    människor till det eviga livet, och att klara sina liv i Skapelsen, i
    äktenskapet, i arbete och förvaltarskap, så fantastiskt beskrivna i t ex 1 Mos
    1–3, innan dess. Där om någonstans ser vi att i all Skrift har Guds Ande blåst
    in sitt liv!

     

    Med detta önskar jag alla mina vänner i denna diskussion all
    välsignelse och en välsignad Kristi Födelses Fest!

     

    Anders Gerdmar

  • Jonasq

    Tack för intressant svar, Anders!

    Låt mig först säga att jag stämmer in i det mesta du skriver. Bekännelsen till Ordets sanning och auktoritet är livsviktig för kyrkans tro och liv. Så även för mig personligen. Jag får respektera att detta är ditt sista inlägg och begär alltså inte några nya svar från dig. Men eftersom du, åtminstone delvis, ger respons på min fråga (fast Greger verkar ändå vara en viktigare samtalspartner än jag), så ska jag kommentera några saker i ditt inlägg. Vi kan väl ta det kronologiskt.

    1. Efesierbrevets författarskap. Tycker som du. Skälen att ifrågasätta Paulus författarskap är inte så övertygande för mig. Men jag tillmäter det inte samma betydelse som du verkar göra. Om det skulle vara ett senare brev under pseudonym så är det definitivt paulinsk av Anden inspirerad teologi ner till minsta bokstav. Och det har accepterats av kyrkan från början som apostolisk text. 

    2. Kritiska teorier. Jag tycker som du. Det finns anledning att vara kritisk till både teorier och hypotseser som har vuxit fram i rationalistiska miljöer. Dock anser jag inte att man kan låta denna, i grunden sunda, skepsis hindra oss att lyssna på vad de har att säga och pröva det mot texterna. Det här med hur ”upplyst” Greger är förstår jag inte riktigt så det får du nog ta med honom. 

    3. Betryggande att du bejakar bibelns komplicerade tillkomstprocess. Se upp med fundamentalisterna bara, de gillar inte den typen av ”intellektualiserande”.

    4. Källfrågor etc. Se punkt 3.

    5. Det du skriver om Pentateuken och JEDP är lite otydligt. Särskilt om det är ett försöka att svara på min ganska enkla fråga. Som jag skrev, två gånger, så begär jag inte av dig att du ska varken verifiera eller falsifiera JEDP. Min fråga var mycket enklare: Tyder inte de många skillnaderna mellan Genesis 1:1-2:3 och 2:3-24 på två olika författare? Jag tänker inte lista dessa skillnader igen, jag vore förvånad om inte kunde räkna upp samtliga själv. Inte för att detta på något sätt ifrågasätter sanningen i Guds Ord, men det innebär att traditionens föreställning om ett singulärt författarskap (Mose) har svårt att hävda sig mot texten. Återigen, det är inget problem för den evangelikala bekännelsen, men det finns en plats för den typen av undersökningar och resonemang i vårt studium av bibelns texter. Å andra sidan har du ju sagt ovan att du bejakar en komplicerad tillkomsthistoria så jag får väl anta att du gör det även för Pentateuken. 

    6. Att allt inte kan harmonieras i Skriften. Jag håller med fullständigt! och det är inget problem alls! Vi är helt överens.

    7. Här håller jag inte med dig alls. Jona var väl mest ett exempel på hur genrefrågan kan problematisera historicitet ibland? Jag kan inte se att Jonadiskussionen har dominerat det här samtalet. Den har handlat också om bibelsyn. Däremot är vi några som tycker att man inte ska blanda samman bibelsyn (är bibeln sann i allt den påstår – med ”problem” som uppstiger ur texterna själva, exempelvis Pentateukens och Jesajas författarskap. 

    8. Här blir du härligt salvelsefull men blandar också ihop flera olika saker så det är svårt att veta exakt hur man ska ge respons. För mig är det inte riktigt samma sak att sätta tro till löftet om kvinnans säd som skall krossa ormens huvud – läst som ett messiaslöfte – och att det var en riktig orm som pratade. Det synes mig svårt att liksom gå bakom berättelsen på det sättet och behandla allt som historiska realiteter på det sättet. Om man gör det får man väl också tro att Gud är en människa som gick omkring i lustgården? Och som likt en krukmakare faktiskt byggde en människa av jorden, blåste in andan i honom och sedan byggde en till av mannens revben? Det är alltså inte ett antropomorft språk som vill berätta om Guds närvaro hos människan innan fallet, och hur Guds skapande av människan engagerade Gud på ett mycket intimt sätt, och hur vi är beroende av Gud för varje vårt andetag, utan det är en historie-faktisk berättelse? Till och med Abels blod verkar du vilja tolka bokstavligt, som att det ropar? För mig verkar det alltså som att du antyder att om man inte tar alt som bokstavligt i denna berättelse så kan man inte tro att Gud är skapare av himmel och jord, av människan, att vi är skapade till Guds avbild, har fallit i synd och att Gud har lovat frälsning till sin fallna människa? Det kan jag inte hålla med om.

    9. Håller med, förstås, Ordet är gudsandat, det är inte primärt etiologiska berättelser, de vill säga något viktigt, först till Israel, sedan via dem, och via Kristus, till oss. Och att vi har tillträde till Guds nåd, jag är lika tacksam över det som du! Utan nåden är vi alla förlorade.

    10. Ja, det finns en fara i att ägna sig åt att via historisk-kritiska teorier betrakta bibelns texter på håll. Definitivt. Men det finns också en fara i att inte riktigt lyssna på texterna, brottas med dem och låta dem utmana även vår tro på hur vi vill att bibeln ska vara. Här blandar du in en författarfråga igen, och jag tycker alltså inte att de är av samma dignitet.

    11. Du skriver att ”för mig är det detta diskussionen har handlat om”. Ursäkta mig, men vad? Att allt ska ligga på samma nivå, att vi ska ha ”a flat view of the bible”, och att antingen är alt bokstavligt, ormen pratade i lustgården, annars kan vi inte lita på någonting, och frälsningslöftet i Kristus äger inte giltighet? Det kan jag, som sagt, inte hålla med om.

    I övrigt håller ja med Spurgeon som jämförde Guds Ord med ett lejon i bur. Istället för att prata om det och vilken verkan det kan ha, vad det kan göra osv. så kan vi ”öppna buren” och låta människor känna på lejonets kraft! Det sker när vi proklamerar och förklarar Guds Ord i Andens kraft. Ordet övertygar inte genom våra betygelser om att det är än det ena än det andra, det övertygar ”i Ande och i kraft” när det förkunnas. Men den förkunnelsen måste föregås av noggranna studier av texterna i sin historiska och grammatiska kontext. Vi behöver aldrig frukta sanningen.

    God jul!

  • Gerdmar

    Min avsikt var att låta Ordet självt störa våra små rationalistiska funderingar. Läste Jesaja 40 på morgonen. Vår lilla fingerborg till hjärna kan inte hinna ösa upp särskilt mycket ur Havet av Guds vishet. Ändå kan ett Ord fälla fienden. Alla hans Ord är Ande och liv. Ordet blev kött. Att säga detta var mitt ärende i hela denna diskussion. Och jag är glad om Guds rationella rationalitet kan få störa oss när vi tror vi ser hela bilden. I övrigt hänvisar jag till alla de alldeles för många orden jag redan skrivit i olika media i denna debatt. Jag har varit just så tydlig som jag kan vara med min andliga och intellektuella integritet intakt.

  • Gerdmar

    Rationella irrationalitet ska det stå.

  • Jonasq

    Rationalistiska funderingar har det inte varit fråga om här, utan rationella. Det är en viss skillnad på de två förhållningssätten. Inkarnationen ger oss människor den fantastiska möjligheten att undersöka, tänka och reflektera över Guds härlighet både i skapelsen och i Ordet; det är en viktig aspekt av att vara Guds avbild. Retreat into dark mystery är ingen utväg för mig. Jag känner inte att jag behöver använda mig av den strategin.

  • gäst

    Men du använder dom alldeles för många orden.
    (Vad står Q för, är det Queer?)

  • Gerdmar

    Här är Q den s k Q-Källan, som ingår i en populär hypotes om evangeliernas tillkomst.

  • gäst

    Och jag som trodde det stod för en annan känd Jonas, men mycket ord har han och många inlägg, Stefan har förut sagt ifrån till några som skrivit mycket max 25 rader och max 3 inlägg, men det kanske inte gäller alla, men min personliga uppfattning är att det blir jobbigt att läsa för många och då förlorar det sitt värde.

  • Jonasq

    Jepp, för många ord från mig. Svårt att skriva kort när man skriver snabbt och spontant på en blogg dock. Jag har inte tid med mer genomtänkts inlägg än så här. Men du har rätt, i koncentrationen finns mästaren. Nästa gåg har du själv chansen att leverera maximal substans på minimalt utrymme. Lycka till med det. Jag kommenterar om jag tycker att du har lyckats.

  • http://www.facebook.com/people/Anton-Johnsson/684543403 Anton Johnsson

    Skrivet av vår egen Mikael Tellbe för övrigt.

  • kjell

    Blir det för långt så är det många som inte läser, och då har du ju inte fått ut det som du vill ha sagt.
    Stefan har ju satt regler, och dom borde väl gälla alla.
    För mig finns bara en Mästare,
    och jag kan inte se skrivandet som en tävling, det verkar ibland så högmodigt bland dom skriftlärda.

  • Jonas Rosendahl

    Roger – tack för att du skriver här.  Men jag funderar lite på det du skriver om pingströrelsen. Det som är kännetecknet för just svensk frikyrkorörelse är dess starka ledare i den första genombrottsgenerationen. Efter dem kan man säga är det mer eller mindre fritt fall i rörelserna både när det gäller teologiskt tjafsande och organisatorsikt och i medlemsantal. Jag tycker snarare det skymtar fram att tack vare de starka ledarnas tydliga ram både vad gäller teologi och drivkraft i övrigt så kunde rörelserna hålla ihop. 
    Sedan blev faktiskt inte pingsrörelsen den största av alla rörelser, det var missionskyrkan som blev det. faktum är att svensk pingsrörelse sett till siffror och jämförande aldrig varit särksilt duktig på själavinnande. Jag skulle önska att någon kunde djupdyka i de här frågorna för det är egentligen märkligt i jämförelse vad som skett internationellt. Pingsrörelsen är idag ungefär som på 1940 talet och man ska tänka på att grunden för dess framväxt var ju även övergångar från andra rörelser. 

  • David

    Äntligen pratar en sån som Jonasq på denna blogg! ”Trollen” har ju nästan helt försvunnit de sista veckorna (samtalet är på en annan nivå?) och bloggen levererar kvalité (igen). Tack Jonasq att du tar dig tid.

  • Jonasq

    Tack för de orden, David!

    Snart jul nu. Soli deo gloria!

  • O P

    Att den är på en annan nivå har jag märkt, att kalla någon för troll och högmodigt sätta sig själva på pedestal, och se ner på oss andra, det liknar inte det kärleksbudskap som jag har fått kunskap om. Jag har skrivit ”och läst”
    på denna blogg sedan den var ny, men dom sista veckorna har antagligen fördärvat den fina gemenskap som har funnits här.

    När man är ung tror man att man vet och kan allt, men man lär så länge man lever.

  • ..



Subscribe to Stefan Swärd