Bibelforskningens primära ”plats” – gästblogg av Anders Gerdmar
Jag hade också summerat, men Greger Anderssons senaste inlägg återuppväcker de verkligt heta frågorna i den här debatten. Det är inte Jona bok. Det är inte exegetiska teknikaliteter utan andliga realiteter. Det var där debatten började, med att några debattörer ställde frågor om vilken världsbild som styr när evangelikala exegeter ”ändrar sig”.
Vi är överens om de akademiska spelreglerna och jag citerar Greger Andersson: ”För att kunna avgöra om en uppfattning är välgrundad eller inte måste man värdera de argument som framförs för eller emot den aktuella hållningen. För att ett sådant samtal ska fungera krävs en öppenhet och genomskinlighet. Det innebär bl a att man redovisar sina metoder, gör rättvisa åt sitt material, har en klar begreppsanvändning och inte gör kategorimisstaget att glida omkring mellan olika typer av argument.”
Jag är också för och ägnar min huvudsakliga vetenskapliga verksamhet åt ideologikritiska metastudier av hur exegeters ideologi spelar in i deras forskning. Och intersubjektivitet, dvs. att alla argument i en vetenskaplig diskussion ska vara genomskinliga och kunna utvärderas av andra. Därför redovisar en lärare på LOTS självklart de olika synsätt som finns och ger också sin syn på saken.
Jag oroar mig dessutom precis som Greger Andersson över en postmodern vändning i forskningen som går ut på att ’anything goes’. Visst, det postmoderna klimatet är viktigt såtillvida att det visar att modernitetens naiva tro att det fanns objektivitet och endast en vetenskaplig sanning. Men jag tror faktiskt att vi som står för klassisk kristen tro kommer att tillhöra dem som hävdar att det finns en sanning att söka.
Skönt. Vi är överens om vetenskapens spelregler, Greger Andersson och jag :-).
Men en formulering röjer kanske att vi har olika synsätt: ”Man får inte heller lida av en stark auktoritetstro” och hans fortsatta text om ”vad som är problemet” bekräftar detta.
Bibelforskningens primära ”plats”
Jag tror det är här vi skiljer oss och här debatten började: vilken är bibelforskningens primära plats? Den moderna bibelforskningen uppstod i främst tysk konfessionell miljö, både konservativ och liberal, men i och med att exegetiken anammade mer och mer av ett för klassisk kristen världsbild främmande perspektiv kom den mer och mer att odlas fristående från kyrka och läroämbete. Den blev mer och mer autonom och den tidigare kyrkliga auktoritetens överhöghet ersattes med en akademisk överhöghet. Dess ”präster” viftade inte med bekännelseskrifter utan med den kritiska rationalitetens krav. Maktförhållandena försköts. Nu var det inte biskopen som recenserade professorn utan professorn som recenserade biskopen. En ”akademisk religion” såg dagens ljus, där bibelkritiken tillhörde fundamenten och där läroämbetet innehades av just professorerna, särskilt exegeterna. Denna religion har format mycket av västerlandets etablerade kristna kultur, med små motståndsfickor, och delvis även katolska kyrkan, vars exegeter tills nyligen fått ganska fria tyglar.
Det som är bibelforskningens primära plats historiskt och måste vara det teologiskt, kyrkan, har blivit sekundär. Pastorn, prästen, biskopen är en mindre informerad person som strängt taget åtnjuter en lägre auktoritet än professorn. Det är för att jag vänder mig mot detta som jag uppskattar att andliga ledare som Ulf Ekman (i Världen Idag http://www.varldenidag.se/ledare/2012/12/14/Nodvandig-bibelsynsdebatt-1/ ) och Stefan Swärd träder in och sätter ner foten. Det är deras jobb även om vi heltidsteologer ibland kunde tycka att vi har bättre argument.
För vad är det att ”lida av en stark auktoritetstro” och hur kommer detta in i sammanhanget? Självklart kan ingen forskare i debatten säga: ”Så säger Herren – det säger jag alltid till mina studenter; här är det prövbara argument som gäller. Men samtidigt måste det för en kristen och för ett kristet seminarium som fostrar framtidens ledare finnas vägledande auktoritet.
Kristen tro är väl en stark auktoritetstro i så måtto att Jesus är Herre, Skriften är Guds Ord och den Helige Ande, Sanningen Ande, leder oss in i hela sanningen. Kristen tro har med sig en världsbild som förutsätter Gud och angeliska varelser, ett tredelat universum, en helt annan epistemologi än en del andra världsbilder, tro på mirakler et cetera et cetera. Kort och gott att Bibeln är sann och relevant, trots att den är gammal, komplex och ibland svår att förstå, eller störande för den kritiska rationaliteten.
Michel de Certeau, jesuit och en av de intressantaste kunskapsfilosoferna inom historiografi talar om historieskrivningens ”place”, plats. Utan att gå in på hans intressanta tankar om hur vetenskap tjänar som legitimering av den rådande makten så kan man ändå säga att det har stor betydelse under vilken auktoritet forskningen bedrivs. Greger Andersson talade ju också om vad som krävs ”för att forskningen ska ha rätt till den makt och status den för närvarande har”. Om man byter det laddade ”makt” mot auktoritet är det ändå klart att den här debatten handlar om vem som har auktoritet att tolka Bibeln.
Det Greger Andersson ”uppfattar som ett centralt problem i den pågående diskussionen är detta: Vad händer om forskningen för fram argument som leder till att bibellärare eller studenter kommer till slutsatsen att vissa uppfattningar är välgrundade samtidigt som dessa inte tycks stämma överens med t ex en evangelikal bibelsyn? Är det då självklart att bibelsynen bestämmer vilka ”resultat” forskningen får komma fram till eller kan forskningens ”resultat” leda till att man t o m är beredda att ompröva föreställningar i bibelsynen?”
I detta resonemang tycks det som att Greger Andersson har en kritisk distans till kyrkan som plats för bibelforskningen men inte en lika kritisk distans till akademin. Motfrågan kunde ju bli – och nu vet jag att jag svär i den akademiska kyrkan: ”Varför ska inte den kristna världsbilden och synen på Bibeln få sätta gränser när akademin får det?” Då handlar det inte om en specifik evangelikal bibelsyn (även om jag kan sympatisera med mycket i den) som tog form som reaktion emot rationalismens bibelkritik utan om den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga och som sedan förvaltats av den kristna kyrkan. En hållning som först med den moderna bibelkritiken började ifrågasättas.
Jag tror att när man placerar bibelforskningen på dess rätta plats får den rätt förtecken. Ett i kyrkan baserat seminarium utgår rimligen från trons grundläggande sanningar både om Bibeln och den kristna läran, från den verklighetsuppfattning som självklart räknar med det övernaturliga och står ytterst under ledning från denna kyrkas andliga ledarskap.
Frågan är då om man kan gå in under en sådan ordning med bevarad intellektuell hederlighet? Spontant skulle många akademiker säga nej, men kanske för att de inte ser att alla opererar utifrån ett värdesystem. Det gäller faktiskt i hög grad den bibelvetenskapliga teoribildningen. Men akademiskt arbete idag är en dialog inte mellan objektiva vetenskapsmän i vita rockar som opererar i lika vita laboratorier med stålglänsande maskiner – efter den kontinentala hermeneutikens genombrott en slags nu otänkbar 1900-talsvision – utan att vi alla som ”intresserade” tolkare just ger våra välgrundade tolkningsförslag utifrån var en sin horisont, förslag som sedan förhandlas mellan företrädare för olika läsningar. Detta betyder inte att jag företräder en total relativism, inte alls, men att jag utgår från att alla forskare skriver utifrån sina ideologiska intressepositioner.
Det är det enda realistiska sättet att bedriva forskning och min erfarenhet är att det fungerar i de både lokala och internationella forskargemenskaper där jag rör mig; i det internationella sammanhanget har man ju ofta mycket större förståelse för det konfessionella perspektivet. Inte för att det alltid är oproblematiskt att stå för en minoritetsuppfattning eller provocera etablerade fronter som jag kommit att göra. Men jag ser inte att det finns någon annan väg än att bedriva kritisk intersubjektiv dialog med andra, beväpnad med en stor portion självkritik mot de egna positionerna.
Jag vet inte om någon faktiskt tycker som Greger Andersson beskriver det att: ”man argumenterar för att seminarierna inte får ta del av forskning, använda metoder etc. som kan leda till att man kommer i konflikt med just den bibelsynen. Problemet med detta anslag är att man i så fall, enligt min uppfattning, inte bedriver någon akademisk utbildning. Detta kanske en del uppfattar som ett acceptabelt pris.”
Naturligtvis tar studenterna t ex vid LOTS del av forskning et cetera även om jag inte sticker under stol med att de också får en rejäl portion ”Kritik der Kritik”, att man kritiskt genomlyser forskningens förutsättningar. Men man kan naturligtvis som student hävda vad man vill och använda vilka metoder man vill och ska bedömas inte utifrån åsikter utan utifrån argumentens kvalitet. Själv uppskattar jag mångfald i klassrummet.
Men samtidigt vore det ohållbart med lärare som driver perspektiv som går rakt emot ett seminariums inriktning. Om man anammar en världsbild som inte accepterar underverk eller börjar plocka ut vad man ser som oäkta Jesusord eller inte erkänner urhistoriens, Abrahams, Exodus eller kung Davids historicitet eller att Jesus gick på vattnet så kan man knappast med ärligheten i behåll erbjuda utbildning som stämmer med LOTS vision om ”förkunnelse av Guds Ord i den helige Andes kraft” eller ”försvar av den evangeliska tron”. Då har man fört studenten bakom ljuset och s a s brutit kontraktet med studenten, som ju valde seminariet utifrån dess grundsyn.
Som akademisk teolog har man självklart en s k resa och forskaren och forskningen måste vara fri. Det betyder inte enligt min mening att man som forskare nödvändigtvis ska förändra det sammanhang inom vilket man verkar men att hennes övertygelse kan tvinga henne att gå vidare. Jag har befunnit mig både på kollisionskurs med klassisk kristen tro, t ex när jag i min forskarförberedande uppsats i systematisk teologi gick tillrätta med Walter Kaspers syn på kristologi och historisk kritik till förmån för den mycket liberale Edward Schillebeeckx; senare har jag förstås kommit i kollision med ”den akademiska religionen” inom mitt område. Den förra vägen ledde till andlig katastrof för mig och hade kunnat göra detsamma för min familj. Dopet i den Helige Ande satte mig på en ny kurs, tilltron till Ordet blev faktiskt livsavgörande och livsförvandlande för oss. Min forskar- och lärarkarriär inom akademin, både inom pingstkarismatiska och helt sekulära sammanhang har skett med denna förnyade tro som grund.
Samtidigt: att tala med dubbla röster är förödande. Intellektuell och andlig integritet är båda lika nödvändiga.
Så var finns då lösningen? Naturligtvis att vara ärlig mot sig själv och det sammanhang man tjänar och avgöra om man kan ställa upp på dess premisser. Men också att vår för Greger Andersson och mig gemensamma tro på Guds Ord får sätta upp vissa ramar. Att vi är konservativa i god mening, och inte köper hypoteser bara för att de är gamla och bärs av en lång forskningstradition, utan att vi kräver väldigt tung argumentation innan vi köper sådant som kolliderar med klassisk kristen tro. Här finns det mycket att göra; de forskningstraditioner som format modern exegetik är födda i och betingade av upplysningstänkande och romantik. Att hävda något annat är både historielöst och naivt. Och att vi verkligen utsätter de hypoteser som fötts i den liberala vaggan för rejäl kritik, även om vi därmed uppfattas som gossen Ruda bland traditionstrogna kollegor eller högskolebyråkratin.
För ett värre problem än att stöta sig med akademikern inom sig eller kollegorna omkring oss är ju om det vi håller på med blir frikopplat från den andliga uppgift som faktiskt är primär vid ett pastorsseminarium: att utrusta den ny generation av andliga ledare. Dessa ska sannerligen få göra sitt jobb för att bli sakliga, kunniga, hermeneutiskt medvetna bibeltolkare som vet vad de håller på med och inte håller på med spejsiga spekulationer – åtminstone ska jag ha gjort mitt jobb för att motverka det. Samtidigt är det inte viktigast att problematisera det som är trons grundvalar. Men det är väl i alla fall viktigast att de blir just andliga ledare som kan ge fåren den mat och det skydd mot vargarna som de behöver? Därför tror jag att det är väsentligt att ”flytta” bibeltolkningens primära plats från akademin till kyrkan och dess ram till den allmänneliga kristna tron. Då får bibelforskningen sin rätta miljö. Och våra resultat kan bli ett vitalt bidrag i den breda akademiska diskussionen.
Anders Gerdmar