Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Notera gärna min ledare i Världen Idag, idag. Men observera, den artikeln är ingen summering av Jona-debatten här på bloggen, den kommer senare idag eller inom någon eller några dagar – publiceras naturligtvis på denna blogg. Ledaren skrevs för mer än en vecka sedan, och har blivit något försenad i publiceringen.

  • Tommy Wasserman

    Jag vill rekommendera Ulrik Josefssons inlägg i Dagen, 5 dec, som är tillgängligt här:

    http://www.dagen.se/opinion/asikt/bibeltro-vagar-brottas-med-kritiken/

    (I den tryckta versionen finns också en bild på denna blogg då Josefsson refererar till den bibelsynsdebatt som förts här.)

  • Jonasq

    Bra av Ulrik! Det är uppenbart att samtalet om bibeln som ”Guds Ord genom människors ord i historien” måste genomlysas ordentligt bland kristna ledare i Sverige. Att döma av diskussionen nyligen befinner vi oss många gånger i separata sfärer.

  • Jonas Rosendahl

    För mig som pingstvän och med i pingströrelsen sen barnsben var det ingen rolig läsning – Ulriks artikel. Tydligen behövs det numera teologiska experter inom den forna lekmannarörelsen – pingströrelsen för att utröna vad som är sant och inte i bibeln. Skrämmande utveckling!

    Låt mig gissa på att pingströrelsen i framtiden fragmatiseras, vi får tjänstemannastyrd och alltmer liberalteologisk influerad del som säkert som hand i handsken kommer att passa bra med framtida religions synkretism och en del som också kan benämnas som pingströrelse fast oaser av olika församlingar från olika kyrkogrenar i landet. Möjligen också uppstår husförsamlingar på nytt.

  • Josef Gustafsson

    Hej Stefan. Eftersom du inte besvarat den fråga som jag ställde under det inlägg där du svarade Jonasq så ställer jag den här igen. Frågan är minst sagt relevant med tanke på din senaste ledare i Världen Idag men även om vi ser till dina åsikter i allmänhet.

    Stefan, du beskriver ofta en konflikt mellan den kristna världsbilden och den du beskriver som formad av Upplysningsparadigmet. När jag läser det du skriver så tänker jag dock att du verkar acceptera de distinktioner som Upplysningsparadigmet målat upp. Skillnaden gentemot den som accepterar en strikt materialism är att du bekänner en tro på det övernaturliga; det som du tänker existerar bortom den materiella verkligheten vi kan se och ta på. Gränsdragningen förefaller alltså vara densamma. Min försiktiga analys är därför att den världsbild du beskriver som kristen är en reaktion mot Upplysningsparadigmet snarare än grundad på Bibelns ord då detta inte verkar uppenbara de tydliga distinktioner du ger uttryck för. Effekten av detta blir exempelvis att du skriver om ”Guds övernaturliga ingripande i mänsklighetens historia” som om mänsklighetens historia existerar separat från Gud då Gud inte övernaturligt ingriper.Jag har utvecklat dessa tankar i ett inlägg på min blogg om det är så att någon är intresserad. http://freestylechristianity.com/2012/06/07/nietzsche-modernity-and-theology/Min fråga är om du reflekterat kring detta och i så fall hur dina slutsatser kommit att påverka din teologiska förståelse.

  • Josef Gustafsson

    Det blev visst något fel när jag klistrade in frågan.

    Adressen till inlägget på min blogg finner ni här: http://freestylechristianity.com/2012/06/07/nietzsche-modernity-and-theology/

    Och för att förtydliga: Min fråga är om du reflekterat kring detta och i så fall hur dina slutsatser kommit att påverka din teologiska förståelse.

  • Jonasq

    Och allt detta förfall för att några av oss betonar värdet av att läsa bibeltexterna i sitt ursprungliga sammanhang för att förstå vad de vill säga? Det är något slags bunkermentalitet du eftersträvar, eller hur villl du försöka stoppa den dystra utveckling du skisserar? Alternativet kan ju vara att den kontextuella läsningen är vägen framåt. Då behöver man inte jobba med mentala skygglappar, kontroll och auktoritära utfall. Bara en tanke….

  • http://www.facebook.com/tommy.wasserman Tommy Wasserman

    Jonas R, angående den fragmentisering som du fruktar skall tillta i
    pingströrelsen, hur ser du som pingstvän på den viktiga profilfrågan om
    andedop och tungotal som tecken på detsamma? Betoningen på andedopet
    (och det åtföljande tungotalet) är väl utmärkande för pingströrelsen?
    Det verkar finnas en kontrovers kring denna fråga, främst på amerikansk
    mark, som väl inte nått Sverige ännu (jag erkänner att jag inte är så insatt i debatten), men det finns exegeter som
    ifrågasätter denna klassiska pingstdoktrin utifrån ett grundligt studium
    av NT.

  • Jonasq

    Jepp, inte minst mästerexegeten Gordon Fee. Hoppas att han är godkänd i dessa kretsar…

  • Nilsson Holger

    Vill bara meddela att Ulrik Josefssons artikel i Dagen kan ses som ett svar på mitt inlägg i fredags:
    http://www.dagen.se/opinion/asikt/bibelkritik-far-utrymme-pa-pastorsutbildning/
    Holger

  • Jonas Rosendahl

    Hej Tommy! Mkt intressant fråga och jag är inte heller insatt i amerikansk debatt. Vad jag förstått är dock tendensen där en glidning åt det evangelikala hållet precis som vi fått se i Sverige. Det gör att karismatisken tonas ned något. I min hemförsamling filadelfia Rörstrand som varit något av ett ”slagskepp” genom historiens gång för dessa frågor är tendensen tydlig och har både i teologi och praktik varit den en längre tid och även om nu röstningen gick igenom att vara en karismatisk församling så tror jag mellan raderna att läsa att man snarare velat se en mer diakonal inriktning a’la ”alla ska med”.  Karismatiken blir därmed inte det samlande utan en – ursäkta om jag använder ordet- *god* gemenskap.

    Men jag tänkte egentligen inte specifikt på karismatiska frågan när jag talade om fragmatisering. Vad som blir de konkreta utlösande faktorerna kan vara mångfald av saker. Men i och med det identifikationsproblem som frikyrkorörelsen har och svårigheter att samlas kring en linje och med ett ledarskap som har mer likt en tjänstemannaroll än en basunerande röst likt tidigare generationer så kommer säkerligen synen både på dopfrågan, medlemsskapsfrågan m.m att förändras och detta pga av att man har en tanke om att ”samla sig kring en linje”. Risken som jag ser det är uppenbar att en mer liberalare hållning i livsstilsfrågor för att samla fler också kräver en justering teologiskt och då passar en något mer liberal evangelikal hållning bättre in i bilden där i praktiken Guds Ords auktoritet reduceras något pga av att ” vi kan inte till fullo veta vad som är Guds Ord men bibeln innehåller Guds ord och blir till Guds ord för mig personligen när jag läser det”. 
    För även om man kan gömma sig bakom fina formuleringar och att det tillsynes verkar vara som att vi tycker lika så visar det sig förr eller senare om  så är fallet eller inte och här tror jag vi kommer att få se en delning också där enskilda församlingar till en början bryter sig ur för att hålla den linje man själv tror på.

  • Jonas Rosendahl

    Bra skrivet Holger. Man kan ju hoppas att man tar sig en rejäl funderare. Men tyvärr tror jag den teologiska kunskapen är både för klen ( teologi har ju inom pingst föraktats )  och den andliga urskiljningen för dålig ( profeter likt Roger Larsson blir färre och färre och inte lyssnar man på dem )  och pengarna har för stor betydelse för att det ska kunna ändras något. Men man ska aldrig säga aldrig. Vi får dock till större utsträckning hoppas på enskilda oaser av grupperingar som ”fattat läget”. Gud kommer inte svika sitt folk. 

  • http://www.facebook.com/tommy.wasserman Tommy Wasserman

    Jag noterar också denna glidning angående karismatiken och beklagar om det kommer innebära
    fragmentisering inom pingströrelsen.

    Samtidigt är jag uppriktigt glad över att en rörelse kan vara så generös att den kan rymma olika uppfattningar, till och med om en så viktig profilfråga som andedop-tungotal.

    Jag noterade häromdagen att din medförfattare (och mentor?) Nils
    Olov Nilsson som väl är en pingstprofil vågar rekommendera en 
    bok The Speaking in Tongues Controversy av Rick Walston som utgör en frontalattack på andedop- tungotal: http://www.columbiaseminary.org/books/tongues.html

    Jag vet inte om Nils Olov Nilsson bejakar Walstons tolkningar och kritiska genomgång av texterna i NT, men han kan i alla fall rekommendera boken. Detta hade väl varit helt otänkbart för några år sedan? Har pingströrelsen blivit mer vidsynt? Jag ser det som ett sundhetstecken att man vågar diskutera och pröva sin teologi, även i en så viktigt identitetsfråga.

  • Sward

    JOsef,
    Ska försöka titta på detta. Återkommer.
    Påminn mig igen om jag missar det.
    Stefan Swärd

  • http://www.facebook.com/tommy.wasserman Tommy Wasserman

    Jonas R:

    Angående behovet av teologiska experter vill jag rekommendera följande text skriven av teol. dr. Nils Olov Nilsson och den är riktigt bra – en riktig bredsida mot det utbildningsförakt och den ”litteralistiska” bibeltolkning som präglat pingströrelsen under större delen av 1900-talet:

    ”The strict literalism that sometimes brought the SPM [Swedish Pentecostal Movement] to extreme interpretations of different doctrines, is now being abandoned more and more and replaced by a fresh and healthy attitude to hermeneutics as a scientific discipline which includes more than a couple of basic rules. This is seen especially in young pastors and theologians who have been trained in universities or non-Pentecostal theological seminaries. The new attitude towards hermeneutics seem to be more inclined to incorporate new ideas from the exegetical and hermeneutical fields in their Bible studies and biblical interpretation.”

    Det finns säkert mycket som jag inte håller med Nils Olov Nilsson om, men här har han ju slagit huvudet på spiken. Faktum är att hela uppsatsen är väl värd att läsa (detta är bara inledningen).

    Ta och läs hela på Nils Olov Nilssons hemsida, vetja: http://www.nilsandchris.com/contextualisering.htm

    Bra Nils Olov Nilsson!

  • Westinbo

    Jag får återigen en känsla av att jag nu av en del debattlystna som huserar här kommer att betraktas som något irrelevant när jag nu ska försöka dela följande tankegångar. Problemet är för mig att hitta de rätta orden men med Guds hjälp (är det förmätet att tro på det?) kan det gå. Jag vill ju inte formulera sig schablonmässigt och stereotypt på något sätt.
     
    Hursomhelst är de tankar jag fått till mig och som kommer ur en frustration över vad jag ser som en oframkomlig väg och som jag tycker att alla debatter visat, nämligen att det myckna ”disputerandet” kring teologiska frågor inte verkar leda särskilt långt. Jag tror att de flesta förblir ganska låsta vid de uppfattningar som de för närvarande håller och att ”Status Quo” verkar vara det rådande paradigmet. Men någon gång och någonstans måste ju dessa våra uppfattningar ha formats. Hur har vi nått fram till våra ”teologiska ställningstaganden” och de kategoriseringar som vi sorterar varandra under? Det kan vara svårt att svara på men kanske ändå viktigt att med Guds hjälp fundera över. Strängt taget tror jag att vi känner varandra lite för dåligt och vet för lite om varandra, för att vi ska kunna hjälpa varandra framåt i ett bloggforum, om man nu tror att det finns en väg framåt och inte är förmäten nog att tro att man har den fulla förståelsen och kunskapen. Framåt mot vadå? Ja, enligt min mening måste vägen framåt vara i riktning mot Gud vilja och synsätt där Gud kan tänkas ha en åsikt och en vilja. Jag förutsätter nämligen att kongenialitet med Gud sinnelag och tankar är en förutsättning för att vi ska få se Gud ibland oss och få se segrar för Guds rike. Som sagt; detta är ett antagande från min sida som grundara sig på min vandring med Herren och min läsning av Guds ord, bibeln. 
     
    Vad tror jag då kan åstadkomma en förändring även i vårt tänkade och tolkande av ”Guds ord” (som jag föredrar att kalla bibeln för)? Det låter kanske enkelt och trivialt när jag säger att jag för det första tror att det myckna debatterandet i sig är ett symptom på att vi i grunden är hyfsat likgiltiga för allvaret i vår tid och situationen för kristenheten i Sverige. Det är tror jag, som David Wilkerson sa i ödmjukhet och under tårar, att svensk kristenhet lider av en likgiltighet över den andliga situationen, att vårt engagemang befinner sig mer i vår hjärna, i det kognitiva centret, är i vårt hjärta och i vår själ. Min egen upplevelse av Guds nåd och kraftfulla ingripande i mitt liv verkar vara kopplat till en stark medvetenhet om min svaghet, där jag knappast orkar be med några ord, snarare bara försöka vila i Guds nåd; en starkt behov av ärlighet inför Gud där jag tröttnat på mina böneschabloner och tommar formuleringar och istället vill tala ut ärligt med Gud om min besvikelse, och till och med kunna säga till Gud att jag inte ärligt kan säga ens att jag vill lyda och följa honom, för det känns inte så, därför att jag misslyckas åter och åter igen.  Då reduceras mina böner mer till att bli äkta och formulerade vid de tillfällen när Guds ande manar mig att be i tungor och när Guds kraft manifesterar sig i kraftfull bön med ord på ett språk jag inte förstår. Jag har ofta ropat till Gud om att få komma upp på ett högre andligt plan vad gäller vishet, gåvor, kraft och förmåga, men jag är inte längre så säker på att det är där vi kommer att befinna oss när vi är där Gud vill att vi ska vara. Jag börjar ana att när Gud börjar verka i våra liv och våra sammanhang kommer vi än mer att känna av vår litenhet och svaghet (delvis på grund av den andliga kampen och det andliga motståndet) och vårt fulla beroende av Guds nåd. Jag tror vi behöver revidera vårt idealistiska synsätt på hur det kristna livet kommer att te sig när vi faktiskt befinner oss där Gud vill att vi ska vara.

    Jag menar och tror, även om det kan låta som en självklarhet (truism) att säga det, att vi måste börja engagera oss ”i våra hjärtan” och börja ropa till Gud för få nåd och förmåga som är mäktig att vinna segrar för Gud i dessa dagar. Vi behöver börja leva och befinna oss i den andliga dimensionen där Guds ande verkar, vi behöver ödmjuka oss och be Guds vilja att ske, att Gud ska föra oss in i det ”kvalitativa liv” som har vill ge oss, inte i första hand det kvantitativa samlandet av kunskap eller nyttjandet av intellektuella redskap som analys eller syntes. När våra röster börjar att stilla sig och tystna kan det vara ett tecken på att vi är på rätt väg och känner något av det allvar och den gudsfruktan som kan leda oss dit Gud vill. Väl medveten om att jag ibland tillhör skaran av debattlystna vill jag ändå framföra dessa tankar. Utan att vilja framstå som någon måttstock vill jag ändå framföra dessa tankar som jag hoppas att vi vill pröva under begrundan, och försöka vänta ett tag med att trycka på startknappen till den verbala motorn, som är så nära kopplad till till våra intellekt. Med en stark känsla av att Gud är uttröttad och utled på alla våra diskussioner och debattinlägg skriver jag dessa ord. Den som är ljummen ska Gud spy ut ur sin mun.
     
    Kyrie Eleison!

  • Jonas Rosendahl

    Ja det är väl ingen hemlighet att Pingst hade tjänat på att man likt internationellt byggt upp en egen bra teologisk utbildning. Då hade man ju inte hamnat i den knepiga sits man är idag te x 😉

  • Jonas Rosendahl

    Tommy – jag vet inte om du fångar vad det är man ska beklaga egentligen?! Jag funderar över vad du skriver. 
    Jag vet inte om det är ett slags tecken på vidsynthet. (du använder återigen ett ”örebro-kärnord”) :)
    Tungotal/andedops frågan rent teologiskt är ingen stor fråga inom pingst i sig som jag uppfattat det då är medlemsbegreppet desto större frågor. Däremot tror jag dessvärre färre blir andedöpta eller ska man säga inte med så stor självklarhet som förr. Vad jag vill minnas när det gäller Rick Walston så åkte han väl ut från Assemblies när han inte höll med om att tungotalet är ett självklart tecken på andedopet. Dvs du kan vara andedöpt utan att tala tungor. Men jag minns inte säkert.Jag har faktiskt aldrig diskuterat detta med Nils Olov eller för den delen med Rick – ännu :) Någon nämnde Gordon Fee och där tyckte jag att det fanns  en infallsvinkel jag inte tänkt på om dopet i den helige Ande i sig ska ses som en enskild händelse eller en följd av att man söker Herren för kraft och att andedopet egentligen är detsamma som sker vid frälsningen – om jag nu snabbt ska tolka wikipedia rätt. Min egen erfarenhet är att jag blev andedöpt utan att tala tungor som tecken men att det var ett steg jag tog senare.  Noterar att du tycks ha ett intresse och koll på det här mer än jag själv som pingstvän :) Men spontant skulle jag tycka det är märkligt om man sätter likhetstecken mellan frälsningen och andedopet i sig. Men det behöver bearbetas. Den praktiska konsekvensen är som jag ser det ändå det viktiga, vi behöver den helige Andes kraft, sanktion och närvaro och det är en bristvara idag i våra församlingar. Om det beror på att vi inte har betonat den helige Ande tillräckligt, det vet jag inte. Om vi sedan är dåliga på att leda människor till andedopet, ja så kan det ju vara i pingst numera. Om det i sin tur har med överlåtelsefrågan i sig att göra, ja så kan det vara…Jag vet inte med nån slags självklarhet ( förvånar kanske en del 😉 )

  • http://www.facebook.com/tommy.wasserman Tommy Wasserman

     Hej igen. Självklart har jag intresse av dessa frågor. Gordon Fee är en högt aktad evangelikal exeget som gjort stora avtryck på vår skola. Flera av våra lärare har utbildats vid Regent College i Vancouver där han var verksam.

    Jag har ju också till viss del en pingstbakgrund i och med att min ÖM församling i Växjö gick ihop med pingstförsamlingen och bildade Ulriksbergskyrkan. Vi hade då Sören Perders föräldrar som pastorer. Det var visserligen kontroversiellt inom PR att Inga Perder skulle kunna vara pastor, men hon delade tjänsten med sin man Sigurd Perder (!)

    Jag har alltså verkligen inte beklagat att det behövs teologer som går före även inom lekmannarörelsen som du tillhör. Jag uppfattade att det var du som beklagade detta behov av ”teologiska experter”, du verkar ha skjutit in dig särskilt på just ”Örebroteologer”.

    Likaså har jag inte beklagat behovet av hermeneutik, eller för att uttrycka det som jonasq säger ovan att ”några av oss betonar värdet av att läsa bibeltexterna i sitt ursprungliga sammanhang för att förstå vad de vill säga”. Nils Olov Nilsson verkar vilja tillämpa en sådan metod och det leder honom att tolka t ex bibelordet i 1 Tim 2:15 på ett sätt som nog skulle få traditionella pingstvänner (hur många finns kvar?) att bli så indignerade att de skulle skriva massor av debattinlägg mot detta felaktiga och rent världsliga sätt att tolka bibeln.

    Inte förrän 1995 var man tydligen beredda att ens diskutera frågan om kvinnor skulle kunna verka som församlingsledare i den årliga pastorskonferensen som väl hölls i din församling Filadelfia. Nu skall sägas att Örebromissionen och Örebro Missionsskola bejakat kvinnligt ledarskap alltsedan John Ongmans tid.

    Nils Olov Nilsson uttrycker en tacksamhet för unga pastorer som fått sin utbildning vid ”non-Pentecostal theological seminaries” och tillgodogjort sig en ny attitiyd:  ”This is seen especially in young pastors and theologians who have been
    trained in universities or non-Pentecostal theological seminaries. The
    new attitude towards hermeneutics seem to be more inclined to
    incorporate new ideas from the exegetical and hermeneutical fields in
    their Bible studies and biblical interpretation.”

    Jag vågar alltså säga att Örebro Missionsskola varit till stor välsignelse för din lekmannarörelse genom åren. Läs gärna Birger Thuressons uppsats ”Pingstvän på Örebro Missionsskola” eller varför inte fråga Sören Perder som gått här.

  • http://www.facebook.com/tommy.wasserman Tommy Wasserman

    Hej Bo Westin.

    Först en bekännelse: Jag känner mig själv inte alls debattlysten, faktum är att jag tycker det är väldigt jobbigt att hålla på med det, särskilt på bloggar, och jag debatterar, tack och lov, inte ofta. Jag tror istället på det personliga mötet och samtalet, vilket kan bli mycket mer konstruktivt. Nu har jag ändå dragits in i denna bloggdebatt om än motvilligt.

    Jag tycker att Stefan Swärds summering av debatten, så långt som han kommit (del 1) ger uttryck vid att alla inte förblir låsta vid sina uppfattningar. Stefan Swärd själv uttrycker i min mening en ökad respekt och generositet för andra synsätt och det är värdefullt för mig. Detsamma gäller andra kommentatorer. En del läsare har också uttryckt först att de inte förstår en viss argumentation, och lite senare att de förstår, vilket jag ser som en positiv sak (därmed inte sagt att de måste hålla med). För en del andra är det som du säger; de ger uttryck för en mer låst position och det är väl kanske oundvikligt.

    Teologiska disputationer bland kyrkans folk har (tyvärr) förekommit alltsedan urkristendomens dagar vilket är tydligt i en del nytestamentliga texter. Det är dock glädjande att man kunde söka kompromisser, räcka varandra handen och enas om att arbeta vidare för Herrens verk sida vid sida – så kom kristendomen att explodera i den dåtida världen.

    När det gäller din egen situation och känsla av frustration, så tror jag det personliga mötet med trossyskon ännu viktigare. Vi är alla svaga och i beroende av Guds nåd, och den förmedlas inte sällan av andra bröder och systrar.

  • westinbo

     Tack!

    Jag försöker måla upp ett visst perspektiv av verkligheten som jag tror har relevans. Och nog förstår jag och uppskattar värdet av debatter och diskussioner. Jag har fått ut mycket av det som skrivits här. Och mötet med trossyskon är viktigt som du säger. Ja, det är krävande och jobbigt att debattera ifall man vill lägga ner det engagemang som krävs för att det ska bli konstruktivt. Och det gäller nog i debatter som i verkliga livet, att vi behöver ”pröva andarna” och då inte enbart andras utan i ännu högre grad våra egna motiv och drivkrafter.

    Frid!

  • Jonas Rosendahl

    Hej Tommy!  Tack för ditt förtydligande. Tycker ändå vi verkar prata förbi varandra i detta. Tycker inte du verkar fånga den kritik som jag kommit med tillsammans med Nils Olov Nilsson. Det är naturligtvis alltid vanskligt att ”dra alla över en kam” men du måste också inse våra olika roller och jag har min roll i detta att vara lite tillspetsad. Nu väger du dessutom in det Nils Olov Nilsson skrivit som nåt slags argument för att Örebroteologen ändå skulle vara bra till sin helhet. Jag har utifrån det som skrivits här av Greger och en del andra från Örebroteologen dragit vissa slutsatser och jag är inte ensam om det och Nils Olov är ytterst kritisk som också framkommit om och om igen. Men ärligt talat jag tror inte vi kommer längre i detta nu, vi skulle nog behöva sitta ner och samtala för att kunna komma på ”samma frekvens” av vad vi båda avser. Sånt tillfälle kanske kommer framöver. 

  • westinbo

     Sedan kan jag ju hoppas att du fann något annat tänkvärt i det jag skrev än vad som framgår av din kommentar. Jag är medveten om att det jag skrev hade en profetisk ton och jag står för varje ord jag skrivit. Ja, det kostar på att vara uppriktig och självutlämnande och det är inte lätt att formulera sig så att inte misstolkningar ska uppstå. Det är väl det priset man för betala för efterföljelsen när man gör det man känner sig manad att säga och göra. En profet måste äta upp bokrullen, han måste i sitt eget liv ha erfarit det han vill förmedla om han nu inte tillhör kategorin ”Så säger Herren – profeter”. Det jag skrivit om svår ”andlig” kamp och strid kommer alltfler att få uppleva. Oj, påstår karln att han är profet? Well, jag bara hävdar som jag skrev, vad jag tror ligger på Guds hjärta. Och det är bättre att tala när man tror att Gud vill det även om det talade skulle skulle innehålla vissa otydligheter som kanske kan leda till missförstånd. För det är inför Gud jag ska svara en dag och det är bättre att jag talar här och nu än att en dag behöva stå inför Gud och svara för att jag teg och inte talade när han ville det. Att gräva ner mitt pund ligger inte för mig.

  • Tommy Wasserman

    Jag trodde Andens dop och Andens gåvor vid sidan om den fria församlingen var de tre viktigaste särmärkena för pingströrelsen. 

  • Tommy Wasserman

    Det vore onekligen fint att sitta ner och samtala. Vad jag menar är att på en del punkter är Nils Olov Nilsson riktigt vettig. Han har t ex vågat utmana fundamentalisterna och de ärkekonservativa inom pingströrelsen genom nya tolkningar av gamla texter, t ex ifråga om kvinnligt ledarskap i församlingen, en fråga som det tydligen var tyst om från centralt håll ända fram till 1995.

    Han hade kunnat bli brännmärkt och marginaliserad för denna nya hermeneutik (det kanske han har blivit, jag vet inte), men han vågade kämpa för att bryta med den fundamentalistiska (”litteralistiska”) tolkningsmetoden. Det tycker jag var starkt gjort. Och nu har han till och med vågat skriva en rekommendation på baksidan av en bok, som går emot andedopet med tungotalet som tecken. Detta tycker jag är väldigt modigt för en mångårig pingstprofil som jag antar tycker denna fråga är av central betydelse för PR (ja, kanske till och med viktigare än frågan om Jesaja författade en första del av boken som bär hans namn eller hela boken).

    Kan det finnas andra tolkningar som måste omprövas? Tänk om det går att läsa Jona bok som C.S. Lewis och Greger Andersson föreslår?

  • Jonas Rosendahl

    När det gäller bibelns historicitet och författarskap där står du inte nära Nils Olov kan jag säga. Att ifrågasätta det är en helt annan sak. 

  • Jonasq

    Återigen, vad menar du med ”bibelns historicitet”? Alla fattar väl att det är en historisk bok och att det finns en tillkomsthistoria för dess texter? Vad vi har diskuterat är ju snarare huruvida alla händelser som det hänvisas till i bibeln med nödvändighet alltid är historiska. Jag har pekat på det historiska sjöodjuret Leviatan som omnämns i Job, Psaltaren och Jesaja som ett exempel på hur bibliska författare kan använda sig av mytiska föreställningar. 

    Eller medför bekännelsen av bibeln som Guds Ord och som ”sann i allt vad den påstår” (som jag personligen skriver under på) att vi måste ”tro” på urtidsmonster? Annars förnekar vi bibelns sanning? Vad Greger har diskuterat är ju frågan om genre. Precis som i fallet med Leviatan, som omnämns inom ramen för poetiskt text, är många exegeter inne på att Jona bok är avsedd som en fiktig berättelse, eller en allegori eller liknelse av något slag, som syftar till att utmana Israels exklusivitet och ensamrätt på Guds barmhärtighet och omsorg. Detta inte utifrån någon allmän skeptisk inställning alltså, utan som ett försök att höra vad texten faktiskt vill säga.

    När det gäller författarskap är det inte så enkelt som du verkar tro. Ta till exempel de fem  moseböckerna, vilka faktiskt är anonyma även om den traditionella synen har varit att de är författade av Mose. Dock man man, på rimliga grunder, anföra så oerhört många invändningar mot det att det idag är mycket få som propsar på mosaiskt författarskap. Att det finns en mosaisk kärna till mycket av materialet är dock möjligt. 

    Men vad spelar det egentligen för roll? Det är ett bekymmer som helt och hållet rör sig på ett abstrakt bekännelseplan. Moseböckerna är en del av kanon och mottas av kyrkan som Guds Ord. DET är det viktiga i sammanhanget. Samma sak när det gäller de brev som kanske inte har skrivits av Paulus själv, exempelvis Efesierbrevet. Det är hursom helst ett brev som ingår i en ”paulinsk korpus”, speglar paulinsk teologi, och som har mottagits som Guds Ord mycket tidigt. Personligen tror jag faktiskt att Paulus har skrivit det brevet, men jag måste erkänna att argumenten mot är ganska överväldigande. Men det är inte en central fråga för mig, det viktiga är att det är apostolisk text, tillhör kanon och är en del av Guds Ord.

    Och om man ska försvara Paulus författarskap så är det långt bättre att svara på de argument som anförts mot paulinskt författarskap och ställa upp argumenten som talar för. Då kan det se ut så här: http://ezinearticles.com/?The-Disputed-Authorship-of-Ephesians&id=1116948

    Men att bara uttrycka oro över att vissa betvivlar paulinskt författarskap till Efesierbrevet och ta det som inteckning för att bibeltron är i fara, att ”väckelsen ska utebli”, att ”förfallet” har börjat, det är mest snurrigt.

  • http://www.facebook.com/tommy.wasserman Tommy Wasserman

     Ja, det kan hända, men jag säger som Allen Ross, just Jesajas författarskap är inte ”a basic tenet of my faith” och det är inte heller frå

  • Jonas Rosendahl

    Precis Tommy – där hamnar det starkaste argumentet – det är inte frälsningsavgörande. Inget annat argument är så starkt och då blir alla invändningar egentligen betydelselösa. men som sagt det är en lerig väg du och övriga Örebroteologernakört in på – låt mig gissa att ÖTH blir lika liberalteologiskt som andra sekulära lärosäten  om en generation.Och när då så smått frälsningsfrågan inte heller har nån betydelse då sitter ÖTH där fast i leran där så många andra förr så fina läorsäten hamnat.

  • Jonasq

    Oj, oj, oj. Ord och inga visor. Det verkar inte som om du ser så mycket positivt med ÖTH. Det är vi i alla fallmånga andra som gör, och som har arbetat med förkunnelseoch bibel i många år.

    Du, kan du inte svara på mitt inlägg om historicitet och författarfrågor nedan också?

  • Jonasq

    Men Ulrik hade kanske undervisat där också? För han är väl att anse som en ”örebroteolog” för dig? Eller hade man bara kunnat ställa upp några trogna äldstebröder som körde det gamla hederliga spåret? 😉

  • Sverige

    ”Jag har pekat på det historiska sjöodjuret Leviatan som omnämns i Job, Psaltaren och Jesaja som ett exempel på hur bibliska författare kan använda sig av mytiska föreställningar. Eller medför bekännelsen av bibeln som Guds Ord och som ”sann i allt vad den påstår” (som jag personligen skriver under på) att vi måste ”tro” på urtidsmonster?”

    Skulle vilja tala om för dej att det finns många som tror på det som står i Bibeln!
    Vad är det för konstig bibelsyn?

    När man läser beskrivningarna på de två djur som omnämns i Job 40 och 41, Behemot och Leviatan, så verkar det ju inte som att det är några nu levande varelser som beskrivs. (Tolkningen att det skulle handla om en flodhäst och en krokodil stämmer ju inte alls.)
    Det är ju två dinosaurier som beskrivs!

  • westinbo

     Ett försök till förtydligande i en ganska kall tråd:

    Jag tror att Gud vill föra oss in till att leva i hans segerkraft. Men vi får ändå möta motstånd och prövningar som också tjänar till att fördjupa vår gudsrelation och att rena oss. Allt kommer inte från Gud, som Paulus säger frestas vi av vårt egen ”kött”, men låt oss hålla oss nära Herren och söka honom och ge honom den tid som är nödvändigt och om nödvändigt är prioritera den framför sådant som vi tidigare ansett vara viktigt, vilket kan inkludera vår tro på debattens värde.  Ska en debatt kunna föra oss vidare i ett djupare andligt skeende måste debatten vara underställd Guds andes nåd och kraft. Jag vill komma dit. Gud välsigne er att komma dit.

  • Pingback: Hyperboler | Christian Mölk()



Subscribe to Stefan Swärd