Jag tycker att det finns ganska uppenbara logiska brister med den här debattartikeln, som tyvärr medför att argumentationen blir sårbar för sekulärhumanistisk kritik.
 
Jag tänker då i första hand på den grund som den ”hängivna och orubbligt kärleksfulla” människosynen sägs vila på, nämligen den Gud som presenteras i Bibeln (som förutsätts vara Guds inspirerade och ofelbara ord till mänskligheten). Man kan som artikelförfattarna plocka några spridda verser till stöd för detta, t.ex. 1 Mos 16:13 och Ps 8:6. Men varför just dessa och inte andra frågar sig då givetvis sekulärhumanisterna. Varför inte 2 Mos 22:29, Ps 137:9, 1 Sam 15:3, 2 Sam 12:14, 2 Kung 2:24, eller Hosea 14:1 (för att ta ett avgränsat exempel, nämligen spädbarn)? Beskriver inte dessa verser också Guds sanna natur och kärlek till människan? Om inte – hur väljer vi i så fall vilka verser som gör det, om det nu är Bibeln som ytterst är rättesnöret? 

Ett annat (mindre) problem är alla de billiga etiketterna som talar till läsarens känslor, snarare än till förnuftet – t.ex. ”survival of the fittest” och ”det darwinistiska föraktet för den svaga och sjuka”. Här ignoreras en av de mest grundläggande moralfilososfiska distinktioner som finns, nämligen den mellan deskriptiva och preskriptiva utsagor. För kan någon verkligen peka på ett sekulärt sammanhang där ”darwinistiskt” språkbruk används i någon sorts preskriptiv bemärkelse?

Allt detta torde vara uppenbart för intellektuellt ärliga och problematiserande kristna.