För er som söker undervisning  kan ni hoppa över första halvan. Den innehåller bara en sammanfattning av Elims projekt och applåder till sig själva. Kanske innehåller andra halvan undervisning och där Gud får äran och inte bara i ord. 

Det är väl strictly speaking inte någon ny kristendom som behövs utan mer av ett uppvaknande och tillbakagång till grunderna där man fortsätter att ge vidare budskapet om Jesus och utmanar människor att vända om till Gud och bli förvandlade.

Sedan måste jag säga att mitt intryck, jag som var på plats i aktuell kyrka under Stefans utmaning, är att det inte var inriktat på att applådera sig själva utan att glädjas över vad Gud gör på olika platser och bland olika  människor i Stockholm. Det som jag antar inte är inspelat är en längre stunds förbön där alla som står i församlingsgrundande arbete på något sätt fick förbön under det att Gud upphöjdes. Det var väldigt lite av ”hurra vad vi är bra som gör allting rätt” och väldigt mycket av ”Gud, kom och rör vid fler människor i vår stad”. Och faktum är att det finns många hjältar som enträget fortsätter jobba dag ut och dag in för att människor ska få höra om Jesus. De behöver uppmuntran och support samtidigt som vi andra behöver en puff att också börja.

Och att Gud har sagt att profeter ska leda Guds församling? Jag är inte så säker på det. Däremot är jag säker på att församlingen behöver profeter och jag har också sett dem i funktion lite här och där om än i liten skala genom åren i de två olika församlingar som jag varit med i. Jag har också sett lärare göra en fantastisk insats i församlingar. Och evangelister. Och förbönshjältar. Och efterföljare av annat slag. Alla behövs i Guds församling och det är Gud som samordnar, inte någon mänsklig, hierarkisk ordning eller utnämningar.

Ulrika Jansson,
Är det alltid applåder till sig själv om man faktiskt berättar om vad man gör i församlingen? Får det inte sägas? Eller ska det sägas på annat sätt? I så fall hur?
hälsn
Stefan Swärd

”Ge dem en applåd” – du beskriver det som något negativt. Själv bor jag sedan 7 år i Skärholmen och var en av dem som var med då 2005 och startade en ny församlingsdel i det området. Att ha glädjen att ha en moderförsamling, Elim, i ryggen som praktiskt stödjer oss, ber för oss och som dunkar oss i ryggen när det i långa perioder kan kännas tungt att starta nytt, är något jag och vi i Elim Skärholmen är oerhört glada över.

Om du tittar lite på statistik i Sverige och i synnerhet i Stockholm över startade pionjärprojekt så finner du snabbt att dödligheten för dessa projekt är stor. De första tiotal åren som församling lever man konstant med kniven på strupen och att då ha vänner och församling som applåderar och uppmuntrar ens ibland taffliga försök att utbreda Guds rike är oerhört mycket värt.

Har du då inte förstått det som op pekar på, att den som i världens ögon ingenting är utväljer Gud, av den enkla anledningen att människan får i sista ändan äran om det beror på utbildning.

Det är inte fel med utbildning men det vore bra om visionerna styrs av den som ”ingenting är”

Jag menar att det är bra om ”Aron” som är skolad lyssnar på sin broder som har visionerna och brinner för Gud, men som kanske likt Moses inte kan stå och tala inför publik.

 Nej,som du beskriver det förstod jag inte det som skrevs. Jag anser inte heller att det är riktigt rätt. Det finns inget motsatsförhållande mellan utbildning och att brinna för Gud och lyssna till hans röst. Jag är fostrad i min tro bland annat inom Credo och där undervisas det mycket om att ”jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor 10:5) och vikten av det personliga lärjungaskapet och ödmjukhet. Min erfarenhet är att det inte är utbildning som är den avgörande faktorn bakom om människor vill framhäva sig själv eller inte. Det kan nämligen både utbildade och obildade, framstående och obetydliga göra. Det är en fråga om hjärta, inte yttre omständigheter.

När Gud leder församlingen gör han inte det inte baserat på utbildning eller brist på utbildning. När Gud gör profetens ord hörda är det på grund av att det är rätt tid, inte omständigheterna kring profeten som person. Varje människa som är villig att lyda Gud kan bli använd på vilket sätt som helst. Och att vara profet är ett mycket otacksamt jobb. I mångt och mycket är det kristna livet otacksamt så tillvida att vi ofta inte ser resultat av vårt arbete i vår egen generation utan kanske först när vår egen jordatid är förbi. Om jag lever ett helt liv där ingen lyssnar på mig är det inte säkert att det därför blir ett fruktlöst liv. Det är ju en av sakerna som är så otroligt fantastisk med Gud!

I församlingen behöver vi alla varandra. Ömsesidig respekt och lagarbete är viktigt (men stundtals ganska svårt). Vi har olika gåvor och det är tillsammans, inte ensamma, som fullheten i allas gåvor träder fram. Det är i den kristna gemenskapen där kärleken blir synliggjord som Gud blir ärad. Inte hos enmanshjältarna. Jag har väl haft förmånen att tillhöra två församlingar i mina dagar där jag upplever att man i stort faktiskt lyssnar på varandra och bejakar varandras gåvor och kallelser, så för mig är det det naturliga förhållningssättet.

Så nej, det är inte bäst om visionerna styrs av den som ”ingenting är”. Det är bäst om det är Gud som ligger bakom visionen och leder församlingen framåt.