Upplevt en dramatisk natt. Kände av mycket kraftig yrsel helt plötsligt vid 04.15-tiden. Efter samtal med sjukvårdsupplysningen skickade de hem en ambulans till mig som körde mig till S:t Göran.

Vid 19 fall av 20 när man drabbas av kraftig och plötslig yrsel är det så kallad kristallsjuka, det har lossnat någon eller några kristaller i ett öra. Det är helt ofarligt men väldigt obehagligt. Efter närmare undersökning kom man fram till att det var kristallsjuka jag har fått. Det är troligt att det går över ganska snabbt, det man kan göra är vissa balansövningar. Så läget är helt under kontroll.

Men man blev igen påmind om sin egen dödlighet och hur bräcklig kroppshyddan är, man får tacka Gud för livet.

TV-nyheterna har uppmärksammat ikväll att frikyrkan kommer att dö ut. Man tog särskilt upp situationen i Falun där Frälsningsarmén bara har kvar 10 medlemmar och i Flen där Pingstkyrkan nu har blivit moské.

Detta är inte nytt. På 1960-talet förutspådde religionssociologerna att frikyrkan skulle vara utdöd år 2000. Nu är det 2012.

Frikyrkan har problem, stora problem. Men att hävda att den håller på att dö ut är mycket överdrivet. Det finns många livskraftiga församlingar runt om i Sverige med stor dynamik och tillväxt. Och i de så kallade Bibelbältesområdena i Sverige har frikyrkan fortfarande en mycket stark ställning.

Ett bra exempel på nya saker som händer är Stockholmsförsamlingen Hillsong som samlar 1200 personer för gudstjänst varje söndag, med mycket låg medelålder. Det är en församling som inte existerade för sex år sedan. Församlingen New Life samlar 800 varje söndag, och det är en församling som inte existerade för 20 år sedan. I Falun som uppmärksammades i nyheterna, har vi en av de mest växande EFK-församlingarna, Elsborgskyrkan, som har haft en konstant tillväxt sedan åttiotalet. Livets Ord i Uppsala har väl runt 3500 medlemmar och existerade inte för 30 år sedan.  Detta är bara några exempel.

Mönstret sedan sextiotalet har varit att teologiskt liberala kyrkor har minskat konstant, och även traditionella frikyrkor som inte klarat av förnyelse och generationsväxling. Växande församlingar präglas av att de är mer teologiskt konservativa, och har i regel mer öppenhet för de karismatiska sidorna av det kristna livet.

Det ser dystert ut, men det är inte helt mörkt.

Lösningen är inte heller att försöka stoppa islam, förhindra moskébyggen, utan lösningen är att allt frimodigare i Andens kraft predika evangeliet om Jesus Kristus på ett sätt som folk begriper och kan ta till sig.

Man bör också komma ihåg att den kristna bilden har breddats under de senaste trettio åren. Genom invandringen har vi idag mycket fler katolska och ortodoxa kristna i jämförelse med för några årtioenden sedan. Vi måste också komma ihåg alla immigrantförsamlingar som växer upp som svampar ur jorden överallt.

Ett uttryck jag har hört till leda i kristna sammanhang är att vi ska inte tala så mycket om gränserna utan om centrum, Jesus. Det har väl historiskt varit liberalteologins mantra.

De som säger så brukar alltid mena att vi ska som kristna undvika svåra gränsdragningsproblem, besvärliga synd- och livsstilsfrågor, undvika det mest utmanande i Bibeln, inte vara så strikta var går gränser i vår lära för att kallas kristen m.m.

Man brukar mena att Jesus i centrum innebär någon sorts kärna som alla är överens om som handlar om att Gud älskar oss, och vi är kallade till att älska varandra. En light-variant av kristendom.

Jag uppfattar detta bara som ett försök till att på ett fromt sätt undvika besvärliga frågor.

Och jag tycker också att det uttrycker en fullständig feltolkning av Jesu undervisning och person.

Att ha Jesus i centrum får dramatiska konsekvenser. Jesus utmanar oss att ge allt. Jesus kräver total lydnad från vår sida. Ska vi ha Jesus i centrum, då handlar det om en mycket radikal och konsekvent kristendom.

Jesus sade bl.a. i Joh. 14:23: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.”

Jesus sade åt sina lärjungar att gå ut i hela världen och döpa och lära de nykristna att hålla allt Jesus hade befallt. Jesus i centrum betyder radikal lydnad och efterföljelse av det Jesus har sagt och undervisat.

Jesus är Bibelns skarpaste domedagsförkunnare. ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den”.

Jesus kom med enorma anspråk, han sade bl.a. att ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

Hans budskap passar inte alls in i en tid av relativisering, både när det gäller etiska frågor och frågan om tron.

Nu vill jag stötta min pastorskollega i Tenstakyrkan norr om Stockholm, Cai Berger, och hans kamp för den utvisningshotade församlingsmedlemmen och konvertiten Reza som svenska myndigheterna vill utvisa till Iran. Det har skapats en särskild sida på Facebook som heter ”stoppa utvisningen av Reza”, http://www.facebook.com/#!/stoppautvisningenavreza.

Han blev kristen medan han bedrev doktorandstudier i Azerbaijan. Han har dessvärre inte blivit trodd av Migrationsverket o domstolen, att det är äkta och att han inte behöver frukta för liv och säkerhet i Iran – trots att han haft rätt hög profil, både för sin tro och Azerers fri- och rättigheter i Iran.

Det riktigt tragiska i hans fall är att Migrationsdomstolen kom fram till en 50/50 bedömning i hans ärende o domaren fällde ett negativt utslag med sin röst.

I Tenstakyrkan har man satt fart på att uppmärksamma detta, hans advokat jobbar på det, flera kristna tidningar har skrivit om detta.

Den iranska staten har trappat upp förföljelsen av iranier som är kristna genom sin familj, men också konvertiter.

Sprid denna information vidare genom att länka och skicka vidare till dina kontakter. Be för Reza i din kyrka, hör av dig till Migrationsverket och fråga hur de kan utvisa kristna konvertiter till Iran, det går att hitta många belägg för de förföljelser som pågår mot kristna i Iran.

Här är en bild på Reza när han är i Tenstakyrkan.

Dagen ger idag en intressant skildring och analys av de kristnas inställning till kungahuset. Och tydligen menar Dagen att jag är en av få kristna företrädare som problematiserat monarkin och argumenterat för republik. Här är hela artikeln.

Som pastor i Elimkyrkan i Stockholm hör jag ju till både Evangeliska Frikyrkans och Gemensam Framtids pastorskollektiv, även om jag inte räknas som ordinerad i det sistnämnda samfundet.

Har nu ägnat en del av de två senaste dagarna åt EFK:s medarbetareförbunds årsmöte där jag har mött många pastorskollegor från olika håll i Sverige.

Som ny ordförande i förbundet valdes Eleonore Gustafsson från Ryttargårdskyrkan i Linköping, ung kvinnlig pastor. Det var ett intressant och djärvt val. Det har nog aldrig hänt tidigare att en ung kvinna är ordförande i ett medarbetareförbund. Eleonore är mycket duktig, teologiskt medveten, duktig predikant, och jag har hört mycket bra vitsord från hennes predikningar i Ryttargårdskyrkan.

Kristna samfunden i Sverige präglas ju av ganska tydliga karriärvägar. Det kanske märks allra mest i Svenska kyrkan men man ser karriärvägarna ganska väl även i frikyrkosamfunden. En effekt av dessa långa karriärvägar är att det främst är äldre män som blir biskopar i Svenska kyrkan. I frikyrkosamfunden blir karriärvägen att man klättrar uppåt i allt större församlingar, kanske växlar och kombinerar med ledande uppdrag i samfundet. Och människor sorteras, de som uppfattas som riktigt duktiga, och de som inte är lika duktiga. Kändisskap och status, det finns även i kristna sammanhang.

Gud har gett oss olika gåvor, och de behöver respekteras, men de som behöver lyftas fram som hjältar är alla ledare som verkar i det tysta under små förhållanden, utan rubriker, men gör enastående insatser för Guds rike. Det finns bl.a. en rad sådana personer av den kalibern i Elimkyrkan.

Något som delvis präglat Evangeliska Frikyrkan är att tänka lite utanför boxen när det gäller rekrytering av ledare. Våga satsa på unga personer, våga satsa på personer med kanske annan yrkes- eller samfundsbakgrund. Valet av Eleonore Gustafsson blir utanför boxen-tänkande.

Några exempel, hjärnkirurgen Pekka Mellergård tillsattes som rektor för Örebro míssionsskola 2oo1. Lennarth Hambre valdes som missionsdirektor 1997, delvis förhållandevis ung, delvis bakgrund som kock och rallyförare. Andrew Thompson som är pastor för en av EFK:s största församlingar, Korskyrkan i Stockholm, hans yrkesmässiga bakgrund är brittisk brandchef. När Lennart Thörns efterträdare skulle utses i Saron Göteborg för cirka 11 år sedan, valdes en 29-årig missionspastor Joachim Hagerius.

Filadelfia Stockholms rekrytering av missionspastorn Niklas Piensoho var verkligen ett exempel på att tänka utanför boxen.

Jag tror att det blir allt viktigare att tänka utanför boxen när det gäller rekrytering av kristna ledare framöver. Jag tycker även att man inte ska tänka snävt nationellt, kristna kyrkan är global. Jag tror också att det är värdefullt att det finns kristna ledare som har erfarenhet av och kan växla mellan arbete ute i samhället och i kyrkan. Att advokaten Nick Gumbel nu är kyrkoherde i Holy Trinity Brompton är ett bra exempel. Och samfundsgränserna får inte begränsa oss när vi arbetar med ledarrekrytering i fortsättningen. Det viktigaste är människors kallelse, gåvor och karaktär – ålder, kön, nationalitet, utbildningsnivå, utbildningsinriktning, samfundstillhörighet m.m. kommer i andra hand.

Idag har jag varit på EFK:s medarbetarkonferens som denna gång hålls hos församlingen New Life i Stockholm. Det var en inspirerande tillställning. Det är fascinerande att höra om församlingen New Lifes historia, en församling som funnits i knappt 20 år, och som nu även driver fyra församlingsplanteringsprojekt. Räknar med att man samlar upp till 800 vid söndagens gudstjänster, varav 25 procent är papperslösa flyktingar. Det imponerar.

Idag fick jag besked om att jag ska jobba med FN:s klimatkonferens i Doha, Quatar. Så jag åker dit 28 november. Det ser jag fram emot. Det blir den 12:e FN-konferensen jag kommer att jobba med. Jag vet nog mer om FN än de flesta pastorer – tror jag.

Här är en länk till min ledare i Världen Idag idag. Det handlar om i vilken utsträckning kyrkans gudstjänster ska anpassas efter nya besökare. Ämnet har ju diskuterats i Världen Idag i flera veckor efter Niklas Piensohos inlägg på Pingströrelsens medarbetardagar. Världen idag gör också intervjuer med Anders Gerdmar som leder Livets Ords teologiska seminarium och Ulrik Josefsson som leder ALT-utbildningen.

Synpunkter?

Kommer med en ledare i Världen Idag måndag som blir mitt bidrag till debatten om kristna gudstjänster, hur mycket anpassning till omvärlden i dem? Frågan har ju varit uppe i Världen Idag senaste veckorna.

Deltog idag i ett panelsamtal om civil olydnad, vid en konferens för ungdomsorganisationer i Sverige. Anna Ardin från tankesmedjan Sektor3 och Tro och Solidaritet, tidigare broderskapsförbundet ledde diskussionen och övriga medverkande var fredsaktivisten Martin Smedjeback, Salomon Apresparr som är ordförande för Fältbiologerna, förläggaren Lousie Lindfors och en konsult från Westander. Vi hade en intressant diskussion.

En känsla jag hade är att som aktiv kristen är man nog mer öppen för civil olydnad än många andra grupper i samhället. Kristna kyrkan har ju ofta haft en tradition att vara en marginell och förföljd röst. Svenska frikyrkorörelsen växte fram i civil olydnad. Det var illegalt att starta församlingar på 1850- och 1860-talet men det gjordes ändå. Stora delar av världsvida kyrkan är eller har varit förföljd, och i både kommunistländer och muslimländer är det vanligt med illegala kyrkor. Vapenvägran har en lång tradition i frikyrkan, och så sent som under sjuttiotalet var det en hel del kristna som fick korta fängelsestraff därför att man vägrade vapentjänst. Jag var själv på gränsen till detta men fick vapenfri tjänst åren 1976-77. Sedan kan ett kristet moraliskt engagemang också leda till civil olydnad, engagemang för flyktingar, mot rasism, protester mot aborter. Det som vi var överens om i debatten idag är att civil olydnad är icke-våldsaktioner.

Jag tror dessutom att en demokrati mår bra av att engagerade människor ibland demonstrerar högljutt och konkret för att visa att man inte ställer upp på majoritetslinjen. Myndigheter har inte alltid rätt. Majoritetsbeslut är inte alltid riktiga, eller bygger på korrekta underlag. Fältbiologernas civil olydnadsprotest på Gotland medförde att myndigheterna tittade på frågan en gång till och stoppade kalkbrytningen. Vi har sett flera fall senaste året att myndigheterna ändrat beslut i utvisningsärenden efter civil olydnads-aktioner.