För mig är det angeläget att uttrycka var jag står i frågan om kristna kyrkan, kristendomen och islam. Jag vill försöka göra det i detta blogginlägg. Jag vill helst bli kritiserad för vad jag själv står för, inte vad andra står för.
Som evangelikal kristen tror jag att Jesus är världens frälsare, vägen, sanningen och livet. Jag tror att evangeliet om Jesus och om Guds rike är avgörande för varje människa att få höra. Som evangelikal tror man inte att alla religioner bara är olika vägar till Gud, utan Gud har fastställt en bestämd frälsningsväg. Därför är det alltid rätt och riktigt att försöka föra en människa till kristen tro, oavsett religiös bakgrund. Man kan dock vara inklusiv eller exklusiv evangelikal. Trots att kristendomen och islam är helt olika religioner, tror jag att Gud kan möta människor där de befinner sig, utifrån de referensramar de har. Evangeliet handlar inte om ras eller nationalitet, evangeliet är för alla människor, alla folk och stammar, Guds plan är att vi alla ska vara ett i Kristus.
Jag tror på religionsfrihet och att religioner ska kunna granskas kritiskt. Det gäller självfallet även kristendomen, det har funnits många urspårade varianter av kristendom under kyrkans tvåtusenåriga historia. Inte minst när statsmakten allierar sig med kyrkan, exempelvis den statskyrka vi har haft i Sverige under ett antal hundra år, som också har fungerat som en religiös tvångsmakt. Det gillar inte jag. På samma sätt måste dagens utformning av islam kunna granskas kritiskt. Jag tror att det är helt riktigt att kunna uttrycka skarp kritik mot tokigheter och galenskaper i religionens namn oavsett vilken religion det gäller. Det är inte främlingsfientlighet eller rasism. Lyssnade häromdagen på en TV-intervju med Salman Rushdie som lever med en dödsdom från Iranska regeringen sedan ett antal år tillbaka därför att man anser att han har smädat islam. Han uttryckte att de militanta muslimernas aggressioner har medfört en tystnad och lågmäldhet i västvärlden när det gäller att kritisera religiöst förtryck. Detta är en mycket olycklig utveckling, människor skräms till tystnad.
Jag har nu under många år arbetat inom ramen för ett samfund i Sverige som heter Evangeliska Frikyrkan. Där har vi omfattande erfarenhet av arbete och mission i många muslimländer. Vi har också omfattande och mångårig erfarenhet av mission och kontakt med muslimer i Sverige. Mina bedömningar grundar sig på dessa erfarenheter. Vi har på nära håll mött det förtryck människor lever i, i muslimska länder, i synnerhet om man vill vara kristen och konvertera till kristen tro. Vi ser också som ett mönster att det finns även den typen av förföljelser bland muslimer i västvärlden som vill lämna islam. Detta måste man kunna tala om. När man möter människor som har flytt från muslimska länder, möter man en kritik mot islam som ofta går mycket längre än de mest kritiska i väst.
När vi som kristna kritiserar andra religioner bör vi göra det med respekt och saklighet. Här bör gälla måttstocken, vad ni vill att andra ska göra mot er, ska ni göra mot dem. Vi kristna vill ju inte utsättas för smädelser, osaklig och vinklad kritik m.m. Vi vill bli respekterade för vår tro. Även om vi har ett missionerande uppdrag, så måste vi behandla andra människor med respekt. Kristen kritik mot islam kan bli för generaliserande. Faktum är att de flesta muslimer i västvärlden är ganska sekulariserade, och tar avstånd från religiöst våld. Därför kan vi inte uttrycka kritik mot islam på ett för generaliserande sätt. Ska vi vinna människor med evangeliet om Jesus, måste vi också kunna möta dem med respekt och kärlek.
Vi kristna vill inte att vår tro utsätts för smädelse och hädelse. Därför kan vi aldrig acceptera och ställa oss bakom när andra smädar och hädar andra religioner. Vi ska värna om yttrandefriheten, ja, men vi ska alltid värna om en respektfull dialog. De fullständigt besinningslösa och oproportionerliga våld som vi har sett exempel på i muslimvärlden över hädande yttringar i västvärlden, måste vi självklart med full kraft ta avstånd ifrån.
Vi måste förstå att vi lever i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Som Stockholmare är jag van vid att möta mycket muslimer. I Elimkyrkans evangelisationsarbete möter vi muslimer nästan dagligen. Här måste man hitta bra samverkansformer. I många avseenden befinner sig muslimer som bara är aktivt troende, och inte är militanta islamister (vilket är mycket ovanligt i Sverige), mycket nära oss kristna i många frågor. Vi utgår från en Gudstro, vi har vissa moraliska värderingar som vi delar. När frågan om äktenskapslagstiftningen var aktuell för några år sedan samverkade både jag själv, Evangeliska Frikyrkan, Svenska Evangeliska Alliansen och andra kristna organisationer aktivt med muslimska organisationer. Jag har till och med skrivit på DN debatt tillsammans med företrädare för muslimska organisationer i den frågan.
Vårt missionsuppdrag ligger fast, men som medborgare måste vi kunna samverka med olika grupper i vårt samhälle.
Det var några korta reflektioner i ett stort ämne.