Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

En till reflektion om teologi och pastors- prästutbildning, som jag snuddat vid i mina blogginlägg.

Vi kan inte bara diskutera en enskild utbildningsanstalt. Hela systemet hänger ihop. Examensrätt och högskolekrav medför att lärarna vid frikyrkliga teologiska utbildningarna utbildas vid universitetens teologiska fakultet. Lärarna flyttar mellan olika utbildningsanstalter. Därför måste hela systemet granskas som en helhet.

Det är därför jag inte alls har kommenterat en enskild utbildning.

Och hur man än vänder och vrider på frågan så är det vid de gamla teologiska fakulteten i Uppsala och Lund som håller i taktpinnen, och som därmed har en styrande roll även över den frikyrkliga teologin.

Examensrätt och högskoleanknytning, har vattnat ur vad som är frikyrklig teologi, det är vad jag försöker säga.

  • Westinbo

    Jag vill inte framstå som inkrökt eller antiintellektuell men nog är det väl underbart att Jesus sa: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn”. Och kung David skrev: ”Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd”. Det var ett barn som ropade: ”Kejsaren är naken”. Vi ska vara rädda om barnet inom oss. Ja, något klokare än så här lyckades jag inte komma med den här gången. Frid på er!

     

  • ulrikajansson

     Ibland funderar jag på vad vi kommer att prata med varandra om i evigheten.Måtte det inte finnas bloggar och eviga debatter där?

  • Jonasq

    Stefan!

    Kan du inte ge några exempel på vad som är ”frikyrklig teologi”? Vilka teologer ser du där? Och vart har de utbildat sig? Firkyrkan har väl annars utmärkt sig för att inte ha någon koherent teologi. Eller tänker du på baptistisk teologi, typ Millard Ericson? I sådana fall är det reformert teologi med baptistisk dopsyn och ledarskapssyn du syftar på? Eller är det den mer radikalbaptistiska teologin typ Finger du menar? Eller är ”frikyrklig” för dig en synonym till ”evangelikal”? I en svensk kontext torde i sådana fall Per-Axel Sverker vara en mycket god företrädare. Utbildad vid Lund dock, så han kanske faller inom upplysningsparadigmet i alla fall? Och så har vi ju Agne Nordlander såklart, men han är ju luthersk så han kan väl knappast passera som ”frikyrklig”. 

    Ja, vore fint om du kunde bena upp de här sakerna. Åtminstone vore det enklare för mig att hänga med i svängarna om du gör det.

    Alles gut,

    JonasQ

  • Sward

    Jonasq,
    I inlägget ovan åsyftar jag endast huvudmannaskap. Jag menar utbildningar där en frikyrkosamfund är ägare eller huvudman. Jag räknar nog in även Johannelund trots närheten till Svenska Kyrkan, men utbildningen är ju inte underställd Svenska Kyrkan, om jag fattat saken rätt. Den nya katolska utbildningen, Newmaninstitutet, räknar jag in under denna definition.
    hälsar
    Stefan Swärd

  • Jonas

    Ok. Men hela din diskussion handlar väl i någon mening om teologisk utbildning som i sin tur bygger på teologisk kunskap, och vikten av att denna kunskap är sann och fyller sitt syfte i kyrkan och våra individuella liv? Och du har underkänt all teologisk utbildning som bedrivs inom ramen för de sekulära universiteten, dessa är enligt dig helt kontrollerade av ”uppysningsparadigmet”. 

    Och ovan antyder du att även de frikyrkliga teologiska institutionerna är präglade av dessa miljöer, och således också av detta paradigm. Och ditt resonemang ovan bygger också på att det finns en – eller har funnits – en ren frikyrkoteologi som du menar har urvattnats på grund av att även dessa institutioner ingår i det sekulära akademiska systemet. Frågan om vad denna frikyrkoteologi är för något, vilka teologer och teologiska arbeten som representerar den är väl då synnerligen relevant? 

  • Sward

     Jonas,
    Det där var en tillspetsning, jag har inte alls underkänt all teologisk utbildning från sekulära universitet. Jag har bara sagt att det är helt otillräckligt som grund för pastorsutbildning.
    Om en ren frikyrklig teologi – ingen enkel fråga du ställer?
    Genomtänkta bibelutläggningar, både exegetiskt och systematiskt, tycker jag är bra teologi. Det går ju att ge många exempel på detta både traditionellt och i vår tid. För att ta några närstående exempel, Roland Hellsten, Hans Johansson och Per-Axel Sverker  tre bra teologer, klassar dem som evangelikaler och utpräglat konfessionella. Rosenius läser jag med stor behållning, läser just nu Hallesby. Gillar det skarpt. För att inte tala om Agne Nordlander.
    Det lilla jag läst av t.ex. Sofia Camnerin och Tomas Kazen, inte alls på det sättet.
    Eller vad tycker du?
    Stefan Swärd

  • Jonas

    Stefan,

    Tillspetsning tycker jag nog att du själv har stått för i hela den här diskussionen. De två senare namnen känner jag inte till. Roland Hellsten är väl pastor snarare än teolog? Hans var också pastor men även lärare i NT-exegetik. Sverker framför allt dogmatiker, men också undervisat i kyrkohistoria och NT, kanske något ytterligare ämne. Sverker disputerade i Lund. Nordlander tydligt Luthersk i sin teologi, har väl disputerat i dogmatik i Uppsala om jag inte missminner mig. Rosenius luthersk lekmannateolog. 

    När det gäller teologiska institutioner är det viktigt att känna till den historiska skillnaden mellan Lund och Uppsala. Uppsala tog till sig den den analytiska filosofin som var en tydlig upplysningsorienterad riktning. Lund gjorde starkt motstånd mot detta, och Nygren, Aulén och Wingren var ju tydliga lutheraner till sin bekännelse. Mycket svårt att ringa in dessa teologer i ett upplysningsparadigm. I Linköping var det just lundateologin som gällde, Aurelius, Almén och andre kom ju från Lund. Sedan har vi ju institutioner som Umeå där Arne Rasmusson tills nyligen arbetat med vad som kan kallas frikyrklig teologi. Roland Spjuth är också en teolog som har en tydlig frikyrklig inriktning på sitt arbete. Och med frikyrklig menar jag här baptistisk med starka anabaptistiska influenser, även om dessa teologers arbete inrymmer även andra influenser.

    Själv är jag framför allt influerad av reformert och luthersk teologi. Just nu läser jag Berkhouwer och Horton. Systematisk teologi således. 

    Det var några tankar från mitt håll

  • Jonas

    Glömde skriva att det här med ”upplysningsparadigm” som plakat över de teologiska institutionerna knappast är träffande.

  • Sward

    Jonas,
    Ok, jag vet inte om man kommer så mycket längre i denna diskussion. Har försökt förklara i ett antal blogginlägg vad jag menar, en del förstår vad jag försöker säga, och tycker att det är bra. Och en del håller inte med och kan inte greppa vad jag säger. Det blir bara upprepningar vad jag kan komma med. Och det för inte diskussionen framåt.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Jonasq

    Men däremot tycker jag att du har rätt i att pastorsutbildning borde bedrivas i en konfessionell miljö. Helt klart vore det mycket bättre. Däremot kan man inte boxa in en disciplin som exegetik som konfessionell i samma bemärkelse. Jag lutar själv starkt åt det lutherska och reformerta men när det gäller exegetik försöker jag att följa med i de diskussioner som är aktuella. Och då kan man ju absolut inte strunta i det du har kallat universitetsteologi. Annars blir det väl bara uppbyggelselitteratur kvar? Ett exempel på detta bara. Om du ska studera Romarbrevet, på allvar. Då måste du ju läsa exegeter som James Dunn, en av världens främsta paulusforskare. Du kan inte nöja dig med en uppbyggelsekommentar av Bernspång, eller någon skrift av någon pastor. Det går helt enkelt inte att undvika universiteten om man vill studera exegetik på en seriös nivå. Däremot behöver man inte förlägga pastorsutbildningen där. Men du verkar blanda samman detta, vilket gör den här diskussionen så konstig.

  • Jonasq

    Jo, men jag för ju fram en del sakfrågor i syfte förstå hur du egentligen ser på teologi, på utbildningsinstitutioner och på pastorsutbildning. Och så har jag väl försökt problematisera din användning av uttrycket ”upplysningsparadigm”. Och dina hänvisningar till ”modernism” är ju inte heller helt oproblematisk. Framför allt för att du varit så oprecis. Det mesta rörs ner i smeten och klassificeras med de här uttrycken. Men om det är den typ av diskussion som du vill ha så ska jag inte komma och röra till det. Och du har ju fått många bekräftelser här på bloggen att du är på rätt spår. Och det är klart att inte diskussionen örs framåt av att du upprepar de här sakerna du har fört fram, det har du nog helt rätt i. Jag får sälla mig till de som du skriver inte ”kan greppa” vad du säger.

  • Sward

    Jonas,
    Du nämner om att Lundateologin har valt en annan linje. Jag har senaste månaden studerat ett av Lundateologins internationella spjutspetsverk, Aulens Christus Victor. Det är analytiskt, präglat av kyrkohistoriskt kunnande, jag har tveksamheter till delar av hans analys, för mkt tillspetsningar enl min mening, men mitt huvudproblem är denna distans till studieobjektet. Christus Victor är otillräckligt i en pastors-och prästutbildning när man ska lära människor att förkunna Kristi seger över fördärvsmakterna, och lära dem att leda människor in i frälsningens befrielse.
    Bara för att ta ett exempel.
    Men som bakgrundsläsning helt OK.
    hälsar
    Stefan Swärd

  • Jonasq

    Det är en av de bästa böckerna jag har läst. Det går inte att studera försoningen utan att läsa den. Kyrkan vore fattigare utan den. Den är dock inte tänkt att vara en pastoralteologisk text med det syfte du verkar tro. Läs den för vad den är istället, det duger väl gott? ”bakgrundsläsning”? Det får stå för dig. Du anse skulle läsa någon av Auléns redikningar istället, de har det syfte du är ute efter. Men mannan inte skriva dogmhistoriska verk som predikningar.

    Ett fullödigt studim av försoningen behöver såklart mycket mer än Auléns bok, förutom dogmhstoria behöver man läsa bra exegetiska arbeten och även sätta sig in i hur försoningen uppfattas i de stora kristna traditionerna, osv. Men att ”leda människor in i frälsningens befrielse” är och förblir ett Andens verk. Och pastorer beöver, som du själv påpekat, få mycket hjälp och vägledning både för att själva erfara försoningens mysterium och att förkunna den för andra. Men det skadar nog inte att läsa Aulén. Och inte robusta exegetiska arbeten heller. Tvärtom.

  • Westinbo

    I min förra kommentar här citerade jag följande Jesusord: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn”.
     
    Jag tror att det finns en följdfråga som vi behöver ställa oss. Nämligen varför Jesus valde att sätta de lärda och kloka i ett slags motsatsförhållande till de som är som barn? Varför kunde inte Jesus lika gärna ha ställt de välbeställda eller de grymma eller de otuktiga eller vilken annan grupp som helst i motsatsställning till att vara som ett barn? På vilket sätt kan  just lärdom bli ett allvarligt hinder för att kunna få del av gudomlig uppenbarelse?
     
    Jag tror helt enkelt att lärdom och kunskap på ett särskilt sätt kan bli en frestelse för oss till att förtrösta mer på oss själva än att förtrösta på Gud. Går man tillbaka till berättelsen om syndafallet ser vi att djävulen frestade Adam och Eva genom att säga att deras ögon skulle öppnas så att de skulle bli lika Gud och få kunskap; en kunskap på gott och ont. Och detta förstånd och denna insikt gör att Gud själv kan hamna i periferin; vi klarar oss gott utan honom och denna kunskap appellerar på ett särskilt sätt till vår ego och självcentrering. Vi drabbas av ursynden, högmodet och självförgudningen som fick själva djävulen på fall. Vi riskerar att förtrösta mer på vår förmåga att analysera, vi förlitar oss på upplysningsparadigmets och vetenskapens  reduktionalistiska förhållningssätt i vilket vi analyserar och plockar isär tillvaron i delar i sökandet efter sanning och förståelse. Vi riskerar någonstans att förlora det transcendenta, det ogripbara bortom partikulärerna där Gud själv talar till oss genom sin ande.

  • Nils

     Det är vanskligt att tolka och läsa in betydelser i en text. Är väl troligt att Jesus menade den tidens religiösa etablissemang när han talade om lärda och kloka. Och att de som var som barn var det enkla folket. Så det kan ju vara så att det största hindret inte var lärdom och klokskapen iofs utan mer vilka människor som hade att vinna och förlora på vad Jesus predikade om. Det är nog sant att en hög utbildning, hög position och status, hög lön m m också kan medföra högmod, frestelser och girighet. Men det blir ju lätt fel att därför attackera utbildning, kunskap, vetenskap. Jag skulle hellre tro att ofta är de mest ödmjuka de som nått långt i sitt kunnande. Och visst var det väl snillet Einstein som lär ha sagt att fantasi är bättre än kunskap. Alltså en hyllning till barnet. Och visst sägs det väl ibland att ju mer man vet desto mer inser man hur lite man vet. Vilket tyder på att kunskap hellre leder till ödmjukhet än högmod. Som sagt är det nog vanskligt, för att inte säga farligt ställa Gud som motsats till kunskap. Jesus var väl själv en bildad rabbin med god kunskap i skrifterna. Med den kunskapen i kombination med sin andlighet var han en perfekt predikant.

  • Westinbo

    Man kan givetvis se olika aspekter i en text. Jag står i alla fall fast vid vid det jag skrivit samtidigt som jag jag reserverar mig för påståendet att jag attackerar utbildning, kunskap och vetenskap i sig. Det låter bara dumt i mina ögon och tyder inte på någon större subtilitet i resonemanget eller att du faktiskt förstått vad jag skrivit. Det är inte heller första gången du drar ut svängarna lite väl mycket, vilket jag för en tid sedan fick anledning att kommentera. Du blandar in lite sanningar för att förstärka svaga postulat och slutsatser. Men som sagt, jag har formulerat en tankegång som jag står fast vid och tror på. Du kanske borde fundera lite mer över hur jag binder ihop tankegångarna. Men jag har å andra sidan för länge sedan övergett tron på att goda argument kan når fram till alla människor, speciellt inte i dagens postmodernistiskt färgade samhällsklimat. Så jag respekterar dina åsikter men du har inte lyckats rubba mig i tron på det jag försökte formulera. Vi människor är olika och lyckas oftast inte nå fram till konsensus speciellt inte när vi talar om teologi. Jag kan ju å andra sidan hoppas att det finns andra läsare som förstår vad jag skrivit även om dessa inte tillhör den skaran som gärna och självsäkert yttrar sig på bloggen.

  • Anders Gunnarsson

    Trots vissa brister i definitioner vill jag ge Swärd rätt i sak. Svensk teologisk utbildning är undermålig. Teologi är tro som söker förståelse. Svensk teologi är ofta otro som söker missförståelse (o jag har erfarenhet från både Stockholm, göteborg o Lund)!

    Teologi bedrivs enklast o sannfärdigast i Kyrkans famn.

    Vincit omnia Veritas!

  • Anders Gunnarsson

    Du framstår tyvärr här som inskränkt o antiintellektuell!

    Tyvärr…

  • Nils

     Jag försöker bidra till diskussionen med synpunkter och perspektiv, inte alls att attackera dig eller få dig att överge dina åsikter. Det är inget fel på vad du skrivit men jag ville komplettera resonemanget och hoppas på att det är välkommet. Det är ju så en diskussion kan föras vidare och det är väl vad som är syftet med denna blogg antar jag. Jag har även läst kommentarer på annat håll om en tradition av förakt för kunskap och bildning inom frikyrkan. Det kan väl tänkas att den omtalade krisen inom kyrkan har en del att göra med denna kyrkas förvandling till medelklasskyrka.

    Visst försöker jag förstå vad du vill säga men får reservera mig för att jag kanske saknar förutsättningar att förstå. Du skriver om risken att förtrösta mer på sig själv, sin förmåga, vetenskap, kunskap, än på Gud, ”att vi klarar oss gott utan honom”. Det låter ju som att ställa det ena mot det andra, att det ena kan ersätta det andra. Att en större förtröstan på Gud är ett sätt att undvika vetenskapen. Men så kanske du inte alls menar och verkligen inte alls vill anknyta till den nämnda traditionen av förakt inom frikyrkan. Så jag tror att du faktiskt vill uppmärksamma på riskerna med att bli alltför upptagen med det profana på bekostnad av det andliga. Poängen kan också vara att upplysningsparadigmet är ett hinder för att förstå vad Gud på olika sätt vill säga människan. Med andra ord att vad som är andligt måste förstås på ett andligt sätt. Att samma paradigm som är en välsignelse för att förstå och förklara verkligheten skulle kunna vara en förbannelse på andra sätt är ju vad en stor del av diskussionen här på sidan handlar om.

  • Westinbo

    Stefan,
    först tack på förhand för att du har överseende för kvantiteten när du väger in
    innehållet.

    Mitt
    replikskifte här nedan med Nils fick mig att börja fundera igen och jag inser
    att jag behöver sätta in mina tankar i ett större sammanhang. Därför återgår
    jag till ett mer resonerande förhållningssätt och lämnar min frustration därhän
    för att ytterligare komplettera med några tankar.

    För
    det första: Människans grundproblem som ligger och skaver är hennes uppror mot
    Gud. Detta ger Jesus uttryck åt i sammanhanget i Joh. 3: 19-21 där han bland
    annat säger: ”Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset
    för att det ska bli uppenbart att han gör vad Gud vill”. Här talas om
    sanning, att göra vad Gud vill, dvs. något som är formulerat som tankar och
    ord.

    Låt
    oss sedan gå till Romarbrevets första kapitel. I vers 21 och framåt sägs att
    människorna hade haft kunskap om Gud men inte ärat honom och tackat honom.
    Deras tankemöda ledde dem vilse, de ville gälla som visa men blev dårar och de
    bytte ut Guds sanning mot lögnen och utlämnades åt förnedrande lidelser och
    dyrkade och tjänade det skapade istället för skaparen. Här kan vi se ett
    mönster. Vi ser att allt började med människans uppror mot Gud och att vårt
    tänkande sedan formades av detta; vi skapade en världs- och livsåskådning som
    uteslöt Gud. Efter att människans tänkande degenererats följde de övriga
    aspekterna av mänskligt liv efter, vi började dyrka det skapade istället för
    skaparen och vi blev sodomiterna lika i själviskhet, grymhet och amoralitet.

    Vi
    ser alltså att vårt tänkande och vårt formerande av en kunskapsmassa spelar en
    avgörande roll för vår vandring bort ifrån Gud och för vår cementering, vår
    förhärdelse och för Guds möjligheter att nå fram till oss med sin sanning. Paulus
    talar i ett annat sammanhang om tankebyggnader som står emot kunskapen om Gud. Och
    ja, jag hävdar fortfarande att vår kunskap på ett särskilt sätt appellerar till
    vårt högmod, vårt uppror och vår självförgudning och vår vandring bort från Gud.

    Och
    lärdom och kunskap ger status och är självklart ofta kopplat till
    etablissemanget som Nils nämnde och vi vill hellre bli ärade av människor än av
    Gud, ett tänkande som det trygga och barnsliga barnasinnet ännu inte tagit till
    sig. Vad vore vår värld utan barnen, dessa levande vittnesbörd om vår skapare?
    Därför, ve dem som förför dessa små!

    Vetenskapen
    opererar inom ett inomvärldsligt synsätt; värden består av energi och materia i
    enlighet med Einstein berömda formel E=mc^2, som i kombination med naturlagarna
    format den värld vi lever i. Men detta vetenskapliga tänkande kan inte nå
    utanför sina postulat. Något rum för Gud som skapare som också ingriper i sin
    skapelse finns inte i detta inomvärldsliga tänkande. Rätt använt är detta
    tänkande som bygger på upplysningsparadigmets reduktionalistiska förhållningssätt
    något positivt. Men vi kan inte nå fram till sanningen om Gud på denna väg.

    Den
    intuition som ett barn äger har ännu inte dödats av det analytiska,
    människocentrerade och reduktionalistiska tänkandet, som liksom träden i skogen
    gör att vi inte kan se själva skogen. Romarbrevet 1: 18-20 talar om denna intuition
    och lyhördhet för skapelsens vittnesbörd och det budskap som människans inre
    tomhet och längtan på grund av det förlorade paradiset förkunnar för våra
    hjärtan. Här tror jag att barnen befinner sig närmare Gud än de vuxna förutom
    de vuxna som lärt känna Gud genom pånyttfödelsens under som återupprättat
    kontakten och gemenskapen med Gud.

     

     

  • Westinbo

    Ursäkta om jag var lite brysk. Jag har skrivit ännu en kommentar med anledning av din kommentar. Det är bra att få mothugg ibland, då tvingas man att tänka efter.

  • ulrikajansson

     För att han söker kunskap i Bibeln? För att han citerar Jesus?
    Du kan säkert motivera din hårda bedömning?

    (Varför svarar jag dig överhuvudtaget?)

  • Westinbo

    Jag kan tänka mig att A Gunnarsson inte giller citatet från psaltaren:  ”Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd”. Det självständiga tänkandet skulle ju riskera att underminera underordnandet under påven och kyrkans fastställa lärosatser. Men Anders får gärna motivera sitt påstående själv. Det skulle jag uppskatta. 

  • ulrikajansson

     Ja,
    medan du väntar på svar från honom:
    Har du läst den här? apropå ”självständigt” tänkande:
    http://bibeltemplet.net/Katolicismen.html

  • Westinbo

    Tack! Jag har läst första kapitlet. Oerhört intressant måste jag säga. Jag har ingen skrivare och dålig bildskärm så jag får läsa lite då och då.

  • Westinbo

    Ja, vi slipper i alla fall tala om villolärare för det kommer inte att finnas några sådana där. Men jag tror inte att vi får det tråkigt där, får får nog fortsätta att urveckla våra gåvor leva ett meningsfullt liv.

  • Westinbo

    Mitt svar hamnade som en kommentar till Stefan, vilket inte var meningen. Så här skrev jag:

    Ja, vi slipper i alla fall tala om villolärare för det kommer inte att finnas några sådana där. Men jag tror inte att vi får det tråkigt där, får får nog fortsätta att urveckla våra gåvor leva ett meningsfullt liv.

  • kjell

    å vi skall sjunga halleluja vi skall prisa Frälsaren, Sadrak Mesak Abednego åsså jag.

  • Anders Gunnarsson

    Jag har inga problem alls med någon del av psaltaren, tackar som frågar…

    Jag älskar den o ber den ofta. Jag har ett problem med bildningsförakt, vetenskapsignorans o övertro på dårskap (som frodas i VISS karismatisk frifräsarmiljö)!

    Såna problem har inget med den himmlastormande motbild jag funnit i Kyrkan.

    Vincit omnia Veritas
    I Kristus

  • Westinbo

    Det finns mycket folk att lära känna där uppe.

  • Anders Gunnarsson

    Om du försöker få ”kunskap” om Kyrkan via Odenvik (som bl a tror att Montanus var protestant), kommer du fatalt misslyckas.

    Du hatar vad du tror är Kyrkan (vilket är essensen av antikatolicism)!

    Jag älskar henne (trots några brister), därför att hon innehåller Sanningen i fullhet!

    Vincit omnia Veritas

  • kjell

    . Vilken väldig jättekör inga noter blott gehör. Konung David med sin harpa oss anför. Det blir sång med takter i, nyansering, harmoni. Alla frälsta på en gång ska stämma i. Vi ska sjunga Halleluja, vi ska prisa Frälsaren. Abraham, Isak, Jakob och så jag.

  • Westinbo

    I DN:s kultursidor läste jag en gång en recension av en djupsinnnigt skriven essä, minns inte om det var en tjock bok eller ett tunnare häfte, med den ungefärliga titeln ”Vad är en intellektuell”
    Det till synes simpla svaret han (en professor) kom fram till efter sin djupsinniga analys var att en intellektuell människa är en person som anser sig var intellektuell. Av dina ord att döma verkar det som att du har ett gott självförtroende vad gäller din egen  intellektuella kapacitet. Å andra sidan har jag alltid tyckt att en tänkande och sökande intellektuell männsika bör präglas av en viss ödmjukhet på grund av den självinsikt om sina begränsningar som en sådan människa med nödvändighet borde äga.

  • Anders Gunnarsson

    Westinbo

    Jag struntar högaktningsfullt i om jag räknas till svensk högintellektuell rödvinsvänster. Men utbildningsförakt är inte judiskt, kristet/katolskt.

    Det är en frukt av pietismens avkrokar.

    Att vilja veta är männskligt, men ju mer man vet; desto mer vet man att man inte vet (Sokrates)! Jag beundrar människor som ser intellektuellt klart. Merparten av dem har(så länge jag minns)/är katoliker. Märkligt…

    Vincit omnia Veritas

  • Westinbo

    Men jag fattar inte att pietismen (avnämnare till protestantismen) skulle vara roten till allt ont, som det brukar låta på dig. Katolska kyrkan har väl ingen lysande historia när det gäller respekten för en dogmatiskt fristående, forskning. Däremot, vilket jag utvecklat i ett tidigare inlägg, ledde Luthers reformation till frigörelse för respekten för människans fria och egna tänkande och fria val, en respekt både för otrons och trons uttryck, vilket var både på gott och ont, skulle man kunna säga. Denna tolerans fanns inte inom statskyrkosystemen vare sig inom Protestantismen och KK. Men nu lämnar jag denna diskussion eftersom jag inte är upplagd för det merarbete som det innebär.  

    Frid och nåd och välsignelse Broder.

  • Anders Gunnarsson

    Westinbo

    Du är hårt arbetande du…

    Luther som befriare är rätt solkig…

    Kyrkan är knappast förtryckande teologiskt, men har ett förpliktigande arv med några centrala kristna dogmer, så att allt inte kan omtolkas in absurdum. Så är det i fullheten av GUDS uppenbarelse.

    Allt gott

  • Anders Gunnarsson

    Catholics have more fun! Även ovan där, ty alla är katoliker där; även om de inte var det fullt ut här.

  • Westinbo

    Här är inte jude eller grek, här är inte kvinna eller man, här är inte katolik eller protestant. Här och där är bara pånyttfödda och bevarade hjärtan, eller håller du inte med?

    Några ytterligare viktiga bibelverser: ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet”, Ordspråksboken 4:23
    samt: ”Av frukten känner man trädet”, Matt 7:18. Vilka frukter då? Jo de som Paulus listar i Gal. 5:19-23.

    Det är här den verkliga demarkationslinjen går.

  • Anders Gunnarsson

    Westinbo

    Det finns inget o protestera MOT i himlen, alltså är alla med i fullheten (=kata holicos)!

  • ulrikajansson

    Önskar att du hade rätt men eftersom vi fortfarande kommer att vara människor under nåden och därmed i någon mån fortsätta att fara vilse på olika sätt så hamnar den avgörande frågan mer i vilken utsträckning vi var och en är beredd att lyssna till rättelse? I vilken utsträckning vi söker Sanningen och lever i relation med Fadern. Hur formbara vi är? Hur stor plats sökandet efter det goda har?
    Hur mycket vi klarar av / viljeriktningen/ att se varandra med Faderns glasögon och inte primärt med våra egna?

    Lite så?



Subscribe to Stefan Swärd