Det jag har försökt göra genom att lyfta fram en debatt om pastorsutbildning är att först och främst problematisera den nära kopplingen mellan frikyrkornas teologiska utbildningar och statliga universitet och högskolor. Det har blivit tre blogginlägg i ämnet.

Dessutom har jag berört något om vad som är bra teologi och teologisk metod, och för det tredje har jag något berört om pastorsutbildningens inriktning.

Huvudbudskapet har dock varit att problematisera den statliga styrningen över frikyrkornas teologiska utbildningar.

Det jag har sagt har förmodligen varit ganska okontroversiellt för en evangelikal kristen. Det var ju mycket kontroversiella beslut inom både Örebromissionen och Missionsförbundet en gång i tiden när man tog stegen över till statsbidrag för sina teologiska utbildningar, högskolestatus och examensrätt och den nära knytning till universitetsvärlden som det medförde.

Mackan Andersson har på sin blogg kritiserat mina blogginlägg i detta ämne. Det har även David Willgren gjort, och hans inlägg har jag lagt in som ett gästblogginlägg på denna blogg. Jag vill kommentera kritiken kortfattat, jag kan dock inte ta upp alla synpunkter, det skulle bli ett för långt inlägg.

Willgren kritiserar mig för att inte ”läst på så noga kring hur det ser ut i verkligheten”. Jag ”avslöjar ganska allvarliga missuppfattningar”, ”jag vet inte vad historisk-kritisk metod är”, ”jag drar slutsatser som inte är rimliga”, ”jag känner egentligen inte till akademisk teologi”, jag ger uttryck för fördomar mot sekulär universitetsteologi.

Mackan Andersson säger något liknande på sin blogg.

En viktig grund för min kritiska analys är Högskoleverkets granskningar av de teologiska utbildningarna. Högskoleverket är ju statens organ för att ge riktning och se till att de teologiska utbildningarna bl.a. följer högskolelagen. I min roll som EFK-ordförande för några år sedan följde jag noga Högskoleverkets kritik av Örebro missionsskola. Jag ville inte betunga mina bloggläsare med att gå in på detta i tidigare inläggen, men eftersom jag nu blir kritiserad för att jag inte vet vad jag talar om behöver jag ta upp det materialet i min argumentation.

En läsning av Högskoleverkets bedömningar av våra olika teologiska utbildningar ger fullständigt stöd åt min kritik och min ”alarmistiska ton” – för att citera Mackan. Det visar tydligt att det är ett modernistiskt upplysningsparadigm som styr Högskoleverket i granskningen av de teologiska utbildningarna, och därmed styr över vilken inriktning staten vill ge åt dessa utbildningar.

Ett problem är att Högskoleverket ställer tydliga krav på våra frikyrkliga teologiska utbildningar, samma krav som man ställer på de vanliga religionsvetenskapliga utbildningarna vid universitet och högskolor.

Samfunden som är huvudmän för dessa utbildningar, ställer inte alls samma krav med samma distinkta förväntningar och sanktionsmöjligheter. Det skapar en obalans i systemet och leder rimligtvis till att Högskoleverket styr mer över dessa utbildningar än berörda samfund som är huvudmän.

Jag har gått igenom Högskoleverkets granskningar av alla teologiska utbildningar, både senaste granskningsomgången, även tidigare granskningar. Det visar ett antal saker.

1. Ska man få statsbidrag och ha examensrätt, får man inte ställa krav på studenterna om personlig kristen tro, det är diskriminerande.

2. Lärarna ska rekryteras enbart utifrån akademisk kompetens, man får egentligen inte ställa krav på personlig tro eller kristen livsstil.

3. Undervisningen får inte vara konfessionell – bekännelsetrogen. Den ska helt utgå från upplysningsparadigmet och ha en religionsvetenskaplig inriktning. Den får inte utgå ifrån att kristen tro skulle vara sann och att Bibeln är Guds ord. Högskoleverket har kraftigt kritiserat även vanliga universitet och högskolor för att ha kurser i praktisk teologi som blir för konfessionella, bland annat har Lunds universitet kritiserats för att ha pastoralteologiska kurser som blandar tro och vetenskap. Jag har inte följt upp hur den kritiken har hanterats.

4. De frikyrkliga utbildningarna försöker naturligtvis hantera detta. Precis som Mackan Andersson påpekar finns det en hel del konfessionella inslag, jag har aldrig ifrågasatt detta. Det jag har hävdat är att man är utsatt för press och påtryckningar från Högskoleverket att inte vara en kristen utbildning som syftar till att utbilda pastorer och missionärer i kristen tro, inte om kristen tro. Men självklart förekommer bön, pastoral vägledning, förberedelse för tjänst – och mycket annat på dessa utbildningar. Jag har inte ifrågasatt detta, jag har bara problematiserat Högskoleverkets inflytande som är en direkt följd av statsbidragen.

Mackans bedömningar handlar om de frikyrkliga utbildningarna, där man får ta för givet att de är betydligt mer konfessionella trots blåslampan från Högskoleverket. Men de vanliga statliga utbildningarna, menar David Willgren att Högskoleverket har fel, eller att den faktiska verkligheten vid universiteten och högskolorna är mer konfessionell än vad regelverket tillåter?

• Så här skriver Högskoleverket om Örebro Missionsskola: ”Örebro teologiska högskola balanserar mellan att utveckla den egna religiösa traditionen och att etablera en öppen vetenskaplig miljö som präglas av kritiskt tänkande och fri kreativitet. I Studiehandboken och i utbildningsplaner finns en del mycket problematiska formuleringar som inte hör hemma i en akademisk miljö. Ett exempel är: ”Utgångspunkten för tjänster inom församling och mission är tron på Jesus Kristus och en förankring i den kristna kyrkan. Den teologiska utbildningens sammanhang och mål – att vara ett vittnesbörd om Guds rike – sammanfaller därför med den kristna kyrkans.” (s. 10).”

Så här skriver man om exegetiken vid Örebro missionsskola:”Inom exegetiken råder ett problematiskt förhållande ifråga om de metodiska ansatserna, då de akademiskt kritiska metoderna och de andligt-meditativa tolkningarna, de så kallade lectio divina tolkningarna, läses inom samma kursblock. Här sker en sammanblandning av akademisk och pastoral läsning, som för präst- och pastorsutbildningen säkert är relevant men ur akademisk synpunkt sett är problematisk. Litteraturen på grund- fördjupnings- och avancerad nivå är i stor utsträckning av evangelikal art och tenderar därmed att metodiskt bli något perspektivlös.”

Högskoleverket har bestämda uppfattningar om hur bibeltolkning ska göras på ett vetenskapligt sätt men säger att Örebro missionskola gör det bra för det är ”uppenbart att studenterna arbetar kritiskt med de fundamentalistiska bibeltolkning som de mött i sina kyrkliga miljöer”. Här skulle det vara intressant att veta vad som menas med fundamentalistisk bibeltolkning i församlingsmiljöerna, och hur det bearbetas kritiskt.

Dessa skrivningar visar balansgången som måste göras av ett frikyrkligt teologiskt seminarium som får statsbidrag. Menar David Willgren att det inte är något problem med detta?

Willgren tar upp om historisk-kritisk metod och menar att jag inte förstår hur det fungerar. Jag menar nog att den historisk-kritiska metoden är ett uttryck för upplysningsparadigmet vilket bekräftas av Willgrens beskrivning, forskaren har en kritisk distans till forskningsobjektet, ”metoderna ger inga redskap för att uttala sig normativt på något sätt”. Tillvägagångssättet växte fram utifrån den teologi som utvecklats utifrån upplysningsparadigmet. Bibeln läses inte som det Gudsinspirerade ordet, ”nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning”. Det betyder inte att jag påstår att inte det finns några lärdomar att dra utifrån metoden som är värdefullt för bibelläsaren och för läraren i den lokala kristna församlingen. Jag bara menar att det är en helt otillräcklig bibelläsningsgrund för att träna ledare i lokala församlingar som ska bygga upp församlingen och stärka tron och Bibelförståelsen hos de troende.

Willgren problematiserar mina påståenden om att sekulär teologi definierar bort de övernaturliga inslagen i kristen tro och i Bibeln, och ifrågasättanden av tron på Bibeln som Guds ord.

Jag är här förvånad över att varken Willgren eller Mackan Andersson tar upp om de helt olika världsbilderna som ger helt olika infallsvinklar i att studera Bibeln. Högskoleverkets riktlinjer för teologistudier ger en helt annan hållning i bibelstudiet än att utgå ifrån att Bibeln är Guds uppenbarelse till oss människor. Det är ju utgångspunkten för att betrakta sig som evangelikal kristen, en grund för både Evangeliska Frikyrkan och Örebro Missionsskola.

Jag vill belysa min tes genom att jämföra presentationen av en frikyrklig teologisk utbildning som drivs med statsbidrag och en som inte gör det. Skillnaderna blir enorma.

Livets ords teologiska seminarium som inte drivs med statsbidrag formulerar sin inriktning och utgångspunkter på följande sätt: