David Willgren har skrivit en lång kommentar på mina bloggposter om problem jag tycker finns med pastorsutbildningens akademisering.

Jag publicerar det som gästblogginlägg då det är för långt att lägga in som kommentar, tycker att det innehåller så mycket av substans så jag tycker att det är värt att publicera, men som sagt var, jag har inte hunnit läsa igenom det ordentligt.

Här följer Willgrens kommentar:

Hej Stefan!

Jag vill börja med att tacka för att du än en gång tänker till kring frågan om våra pastorsutbildningar och därmed försöker uppmuntra till diskussion. Jag tror, precis som du, att det är en viktig fråga som behöver diskuteras, och jag har därför länge tänkt att jag ville skriva någon kommentar till dina tankar. Kanske särskilt utifrån mitt perspektiv som ”ung teolog” eller kanske snarare ”ung exeget”. Jag får nämligen känslan av att vi tänker ganska olika här, och därför kanske mitt perspektiv kan vara intressant för ett fortsatt samtal.

Jag har läst dina bloggposter kring detta samt dina artiklar i världen idag, och vad jag förstår så grundar sig din huvudinvändning i den nära koppling som utvecklats ”mellan staten och de frikyrkliga pastorsutbildningarna”, som du skriver i ditt första inlägg. Detta menar du är ett skadligt inflytande, och när jag läser dig så förstår jag det som att anledningen till att det är skadligt är att det resulterar i att teologin får en närmare koppling till en sekulär universitetsvärld snarare än till församlingar, vilket bl.a. leder till professionalisering, men kanske framför allt till att vi får två (inkompatibla) världsbilder som krockar. Hoppas jag förstått dig rätt här.

I detta resonemang gör du så ett antal antaganden (som du bygger på som du skriver ”fragmentariska” bedömningar, din kännedom om ”många studenter[s]” erfarenheter, att du ”känner ett antal lärare” o.s.v.), och utifrån dessa antaganden ställer du återkommande upp motsatspar. T.ex. ställer du ”akademisk sekulär teologi” mot ”kristen världsbild”, eller ”historisk kritisk metod” mot ”historisk grammatisk metod”, ”intellektualisering” mot ”uppfylld av anden”, ”ifrågasättande” mot ”synen på Bibeln som Guds ord”, ”presentera evangeliet i andens kraft” mot ”citera ett antal akademiska teologer” för att bara nämna några.

Just detta är det jag skulle vilja fundera en vända till kring, för jag är rädd att du missuppfattat, alternativ inte läst på så noga kring hur det ser ut i verkligheten. Du är, som du skriver, ingen teolog, har aldrig läst teologi, men du verkar ändå relativt säker på vad det är för typ av teologi som undervisas, vad för metoder som används m.m. Men när du beskriver detta skulle jag hävda att du avslöjar ganska allvarliga missuppfattningar och därmed drar slutsatser som inte är rimliga.

Ta t.ex. detta med metod. Förutom att det är anmärkningsvärt att du som doktor kan hävda att en metod är ”oproblematisk” (historisk grammatisk metod) så undrar jag om du vet vad en historisk kritisk metod är? Du skriver ”vi kan inte sitta och välja och vraka i Bibeln, plocka ut det som passar oss”, men något sådant har en exeget aldrig sysslat med. Det historisk kritiska metoder syftar till (och det finns ju ett antal som ryms inom detta ”paraply” – textkritik, litterärkritik, redaktionskritik, källkritik o.s.v.) är ju att förstå texternas tillkomsthistoria, historiska kontext o.s.v. Att spåra när och hur texterna skrevs. Metoderna ger inga redskap för att uttala sig normativt på något sätt, d.v.s. föreskriva hur texterna ska användas. Bara hur de kan förstås. Och detta är naturligtvis alltid tentativt, eftersom bibelvetenskap som sådan inte ger absoluta resultat utan handlar om tolkningar. Att tolka så bra och gediget som möjligt. Svar erhållna genom en historisk kritisk metod är alltså alltid historiska. Det handlar om att lära känna den värld som återfinns i bibeltexten för att sedan (om man är kristen) kunna använda detta nya perspektiv för att också se på vår samtid genom Bibeln.

Jag vill alltså starkt invända mot din dikotomi som säger att ”intellektualisering skapar en andlig kraftlöshet”. Snarare skulle jag säga att en grundlig kunskap om Bibeln (och då menar jag inte bibelsprängdhet, utan en förståelse för den tillkomstmiljö och framskrivningsprocess som texterna förmedlar) kan ge otroliga förutsättningar för den profetiska skärpa, andliga klarsyn o.s.v. som är nödvändig i församlingsgemenskapen. Jag ser alltså inte motsättningen mellan ett historiskt svar och ett Guds ingripande. Verkar inte Gud i historien? Jag ser inte heller varför du inte vill att man ställer en viss typ av frågor till texten. Vad är problemet här?

Ta som exempel din uppmaning att följa Jesu modell i träningen av lärjungar. Jag antar att du inte på allvar tänker att vi ska göra precis som Jesus. Jag skulle hävda att du istället gör en snabb exeges av texten, skalar bort det du anser vara kontextuellt bundet och lyfter fram det som är centralt i Jesu tjänst. Men hur görs detta? Vilka kriterier gäller för detta tillvägagångssätt? Hur kan en diskussion föras? Hur kan det prövas? Är det viktigt att ha sandaler på sig? Att vara två och två? Hur lösgör man budskapet från kontexten? Ska det göras? Jag menar att vi utan bibelvetenskapen, utan exegetiken, saknar redskap för detta. Om vi därför tror att det är viktigt att följa Jesu modell så blir studiet av Bibeln långt viktigare än det låter i vissa inlägg. För det är väl Jesu modell som ska följas, inte svensk frikyrklig modell?

Jag skulle alltså vilja hävda att den dikotomi du målar upp är delvis falsk, på grund av att du egentligen inte känner till det du kallar för ”akademisk teologi”. Jag möter ofta fördomar mot ”sekulär universitetsteologi”, likt de du också ger uttryck för, men jag känner mycket sällan igen den bild som målas upp. Låt mig ta några exempel.

1) Du skriver att man ”ställer sig som domare över Bibeln”. Jag skulle istället säga att man sällar sig till en flertusenårig diskussion kring texterna som har genomgått en mängd paradigmskiften, arbetat med olika metoder o.s.v., men som likväl pågår för fullt över hela världen i olika sammanhang och där textutläggningar m.m. ständigt utmanas, ifrågasätts, slipas, omformuleras o.s.v. för att nå en ständigt större kunskap om det vi kristna kallar för Guds ord. Tänk vilken rikedom av kunskap som finns tillgänglig här (Ef 3:18)!

2) Du skriver att man ”skalar bort det övernaturliga”. Jag skulle säga att det man gör är att försöka bilda sig en uppfattning om hur historia förhåller sig till text. Detta ger då en tydligare betoning på vad som faktiskt är budskapet. Ingen exeget är blind för vad som står i texterna. Med tanke på punkt 1 är det också ytterst svårt att ”förvränga” texter, eftersom det finns en så stor internationell ”kritisk massa”. Du skriver att ”frågor som handlar om att […] bli uppfylld av Anden, hur man fungerar i profetisk gåva” o.s.v. blir ”crazy” och ”irrelevanta”. Jag undrar vad du menar med detta. Om du t.ex. läser en kommentar till texter där Jesus gör detta så skulle jag hävda att du får mycket matnyttigt. Och steget är inte alls särskilt långt till praktisk teologi, till församlingskontexten. Vissa kommentarserier jobbar ju explicit med sådana ”omadresseringar” av budskapet. Dock kommer kommentatorerna troligtvis inte gå så mycket längre än texten, de kommer inte att systematisera, där får du istället ta traditionen till hjälp.

3) Du skriver att det bedrivs ett ”ifrågasättande av Bibeln som Guds ord” och ”grundläggande kristna läror”. Vetenskapens uppgift är att ställa upp välformulerade problem, så självklart handlar det om ett ifrågasättande, men inte på det sätt jag anar att du menar här. Exegetiken sysslar över huvud taget inte med grundläggande kristna läror, snarare i så fall med det bibliska stödet för dessa, vilket alltid måste kunna diskuteras. Vad gäller Guds ord behöver det, om påpekats av andra, kvalificeras. Vad är Guds ord? Bokstaven? Meningen? Budskapet? Anden? Summan? Delen? Innehåller Bibeln Guds ord? Är det en samling auktoritativa skrifter eller en auktoritativ samling skrifter o.s.v. Vad innebär det att det inte är dikterat? Att det är skrivet av människor? När du skriver att ”i den sekulära akademiska teologin är inte Bibeln Guds ord” så skulle jag snarare säga att den inte behöver vara ”Guds ord”. Eller kanske hellre att frågan inte alltid är i fokus (för exegetiken). Det är alltså upp till varje forskare att själv bidra med sitt perspektiv, att ett universitet inte vill ställa sig tydligt i en konfession innebär inte något annat än att man tillåter alla att närma sig texterna med frågor, och då, inom exegetiken, främst historiska sådana.

4) Du skriver att den akademiska teologin skapar ”teologiska proffs som anses ha en särställning i uttolkningen”. Jag skulle säga att de som fördjupar sig i Bibeln på heltid kommer lära sig mer och andra saker om bibeltexten än de som väljer att inte göra det. Det kan naturligtvis skapa en distans, men varför inte se det som en tillgång istället? En lärare har som uppgift att undervisa, jag ser inget konstigt med att man då får en viss ”särställning”, även om jag inte gillar ordet eftersom det klingar lite hierarkiskt i mina öron. Kanske bättre att tala om förtroende? Att de som ägnat mycket tid åt Bibeln kanske med tiden också erhåller ett större förtroende eftersom de kan förmedla glimtar av den världsomfattande diskussion kring Bibeln som en som inte lagt samma tid kan göra? Som kan inspirera till fördjupad efterföljelse, och bidra till en tydligare profetisk, andlig dimension? Jag tror alltså inte att det finns en motsättning mellan intellekt och liv. Jag tror inte att vanligt folk kan läsa och förstå hela Bibeln. Det kan ingen enskild människa. Det är församlingens uppgift. Den historiska kyrkans uppgift. Jag tror att det behövs mycket tid och engagemang för att förstå glimtar av den text som är Guds ord. Vad som menas när man hävdar att ”alla kan läsa och förstå” behöver därför också diskuteras. Att alla däremot inte kan läsa och förstå viss akademisk litteratur är inte så konstigt, och jag förstår inte riktigt varför du som disputerad inom ett annat område skulle ha lättare för att förstå teologisk facklitteratur? Särskilt som du inte är disputerad inom humaniora? Jag förstår inte heller din slutsats att ”akademisk teologi” har ”negativa tendenser” som är ”alltför vanliga”. Jag ser inte att du har grund för ett sådant påstående när du både hävdar att du inte läst särskilt mycket teologisk facklitteratur, och inte förstått särskilt mycket av det du läst.

Det sista jag vill kommentera är detta mer övergripande med pastorsutbildning. Jag ger dig viss rätt i att många pastorsutbildningar inte utrustar pastorer på ett sätt som kanske kunde behövas, man jag gör inte alls kopplingen till teologin här. D.v.s. jag förstår inte kopplingen som säger att konservativ/evangelikal teologi ger en bättre pastor. Att en pastor som inte använder sig av historisk kritisk metod är mer andefylld.

Jag tror att vägen framåt istället mycket handlar om att fundera över pastorsrollen som sådan. Jag kanske sticker ut här, men jag menar att ”pastor” inte är ett yrke. Jag menar att en pastor inte har en särställning i en församling, att en pastor inte är den viktigaste funktionen i en församling, att en pastor inte är avgörande för väckelse, att syftet med en teologisk utbildning inte är att utbilda ambassadörer o.s.v. Utbildningen av pastorer är därför, enligt mig, inte den allra viktigaste frågan för ett samfund. Säger man så så tillskriver man pastorn en alltför stor roll. Det är snarare detta som, enligt mig, kan göra att man skapar ”heltidskristna” istället för ett allmänt prästadöme, att man förväntar sig att en pastor ska vara en ”miniförsamling”, d.v.s. kunna verka i alla de funktioner som finns i en svensk frikyrkoförsamling: predika, leda samlingar, leda nattvard, dop, begravningar, gudstjänster, gärna kunna spela piano/gitarr, göra affischer, hembesök, leda andakter vid alla verksamheter, vara tillgänglig för själavård o.s.v.

Jag ser hellre församlingen som ett myller av gåvor och funktioner där pastorn (herden) visserligen är en viktig funktion, men som inte bör förstås eller ”utbildas” frikopplat från resten. Vi behöver också ge utrymme för andra att fördjupa sig i sina gåvor, vad säger att pastorn är lärare? Vad säger att pastorn är profet? Vad säger att pastorn är vaktmästare? Och vi behöver tydligare koppla pastorns fördjupning till församlingen. Dessa tankar utvecklar jag gärna mer, men av platsbrist inte här. Men jag tror alltså att vi gör oss en otjänst om vi hävdar, som David Wellstam gjorde, att pastorn är en av jordens viktigaste personer.

Jag tror att teologi är viktigt. Så pass viktigt att vi behöver dem som sysslar med det på heltid. Det är centralt, vitalt, för församlingens liv. Genom hela kyrkans historia har heltidsteologer (istället för ”akademiska teologer”) fört fram nya metoder, strategier, tankar, visioner, profetior o.s.v. som fört med sig förnyelse och utveckling av den lokala kristna församlingen. Precis det som du efterfrågar. Glappet mellan den ”akademiska” teologin och församlingskontexten är därför, som jag ser det, sorglig och någonting vi ”heltidsteologer” bör jobba aktivt för att överbrygga, men som också pastorer och församlingar bör ta ett närmande steg till. Jag är övertygad om att vi i Sveriges olika frikyrkliga sammanhang då kommer bli mindre polemiska, ja till och med uppbyggda då vi läser spännande och utmanande (akademiska) heltidsteologer som t.ex. N T Wright (NT) eller Walter Brueggemann (GT). Detta tror jag faktiskt, trots din oro, kan leda till förnyelse och andlig växt i våra församlingar. Men låt oss inte göra detta till pastorns uppgift.

Frid!

David Willgren (en sån där akademisk exeget)