Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag har länge tänkt skriva ett blogginlägg om frikyrklig teologi och pastorsutbildning. Anledningen är att jag är bekymrad över hur det fungerar. Jag är ingen teolog. Jag har varken jobbat eller studerat vid någon av de frikyrkliga akademiska teologiska utbildningarna. Jag satt i styrelsen för Örebro missionsskola några år i mitten av nittiotalet. Som EFK-ordförande 2002-2010 försökte jag väcka frågorna och problematisera saken, men lyckades inte få gehör för detta. Däremot har jag pratat med många studenter vid dessa utbildningar under många år, känner ett antal lärare och har läst en hel del teologi, och om teologi. Så mina bedömningar är något fragmentariska. Min enda teologiska utbildning är att jag gick Betel-Institutet i Orsa två år som tonåring. Hoppade av gymnasiet vid 16 års ålder och gick bibelskola i två år. Sedan fortsatte jag och fullföljde gymnasiet. Tiden i Orsa gav mig en mycket grundlig bibelutbildning. Drevs av den oppositionelle SMF-legendaren Ebbe Bohlin. Framförallt uppskattade jag Per Fjelstads bibelundervisning. När jag var klar med gymnasiet gjorde jag valet att inte läsa vidare i teologi, utan istället satsa på nationalekonomi och samhällsvetenskap, vilket slutade med en doktorsavhandling i Statskunskap. Det var nog pragmatiska försörjningsskäl som låg bakom valet. Även om jag lämnade Stockholms universitet redan 1984 som 29-åring, så har jag sysslat med forskning en stor del av mitt liv inom ramen för min konsultverksamhet. Har bland annat aktivt följt den världsledande forskningen på miljö-, klimat- och energiområdet.

1. Min huvudinvändning är den nära koppling som under åren utvecklats mellan staten och de frikyrkliga pastorsutbildningarna. Inom EFK har vi problematiserat och diskuterat statsbidragens negativa aspekter. Att vara helt fristående från statens inflytande är en fråga som drivs inom EFK. Det är anledningen till varför vi har avsagt oss vigselrätten från 1 januari 2012. Men statsinflytandet finns på ett antal områden, och ska man avveckla detta, borde man rimligtvis börja med de områden där inflytandet är mest styrande och skadligt. Jag menar nog att det mest skadliga inflytandet finns på pastorsutbildningsområdet. Inom dåvarande Örebromissionen var det en omfattande debatt om statsbidragen på sjuttiotalet. ÖM och dåvarande rektorn för Örebro missionsskola, Sigfrid Deminger, (som varit centralperson i debatten senaste året) tog tydligt avstånd från statsbidrag till Örebro missionsskola. Det blev sedan en omsvängning på åttiotalet , pragmatismen tog över och man accepterade statsbidrag. Idag är det väl bara Livets Ords Teologiska Seminarium och Församlingsfakulteten i Göteborg som drivs utan statsbidrag så vitt jag vet, av de pastors- och prästutbildningsinstitutioner vi har.

2. Statsbidragen leder till att våra frikyrkliga utbildningsinstitutioner får närmare koppling till sekulära universitetsvärlden och dess bedömningar och kriterier, än till församlingsrörelsen. Universitetskraven leder bl.a. till professionalisering av teologin. Det har successivt ökat kraven på antal lärare som är disputerade vid sekulära universitetsteologin. Frikyrkolärarnas karriärer knyts till universiteten och man växlar mellan tjänstgöring vid frikyrkoutbildningen och universitet. Detta behöver problematiseras, och vi måste våga diskutera de lojalitetskonflikter som kan uppstå med detta system.

3. Hela systemet utvecklar en anpassning till staten. En mycket känd frikyrkoteolog sade till mig nyligen i ett enskilt samtal, att han kan inte uttrycka något kontroversiellt offentligt som ligger inom ramen för frågor där vi kristna har en annan syn än mainstream-Sverige, då är han rökt som universitetsteolog. Jag minns ett samtal jag hade för några år sedan med en THS-student. Han hävdade att han inte hade gått på någon kristen utbildning, utan en allmän sekulär teologisk utbildning, fromhetsliv och sådant som ligger inom ramen för att ”bli använd av Gud” har han fått söka näring till på andra håll. Det är bara några exempel på reaktioner jag mött under årens lopp.

4. Statsbidragen skapar beroenden. Bland annat finns det en ovilja att lyfta upp och problematisera detta. Både på styrelsenivån i samfunden som i alltför stor utsträckning sliter med frågan att budgeten ska gå ihop, den går inte ihop utan statsbidrag till teologiska utbildningarna, och från skolornas håll finns det begränsat intresse att offentligt dryfta detta. Det kan dessutom störa relationen till universitetsvärlden och Högskoleverket.

5. Vad är då problemen med den statliga kopplingen. Det största problemet är att kristendomen är en helt annan världsbild än vad de sekulära universiteten står för. Det centrala i kristen tro är Gud, en Gud som är aktivt verksam i vår värld och som talar till oss och som vi kan leva i relation med. Gud har blivit människa, Kristus bar våra synder på korset, och Kristus är uppstånden och sitter nu på Faderns högra sida. Vi är Guds ambassadörer, med uppdraget att sprida de goda nyheterna om frälsning genom tron på Jesus, för hela världen, och grunda församlingar runt hela världen. Som kristen tror jag på Guds rike, att Gud aktivt griper in här i världen, och att han vill använda mig och den kristna församlingen i detta uppdrag. Syftet med de frikyrkliga teologiska utbildningarna är att utbilda folk för att arbeta med och förverkliga detta. Det är en öppen världsbild som en kristen har, vi tror inte på ett slutet materialistiskt universum. Vi har en teocentrisk världsbild. Gud har talat, Gud har uppenbarat sig, och vi kan förstå och tillägna oss den uppenbarelsen. Så i grunden rör vi oss kristna i helt andra dimensioner, och lever med en helt annan världsbild än vad de sekulära universiteten gör.

6. Som kristna kan vi också röra oss inom ramen för den sekulära inomvärldsliga världsbilden, det måste inte vara en motsats. Jag kan som kristen driva forskning inom ramen för detta. Gud har skapat vårt intellekt och vi är kallade att utforska Guds skapade värld, för att bättre förstå hur den fungerar. Det innebär att vi som kristna inte alls behöver visa förakt för mänskliga strävanden att utforska världen, att förstå världen, och använda gängse vetenskapliga metoder för detta ändamål. Mycket av universitetsteologin behöver vi därför varken ta avstånd ifrån eller förakta. En kristen kan mycket väl ägna sig åt vetenskaplig forskning i religionssociologi, religionspsykologi, kyrkohistoria,  religionshistoria, systematisk teologi, exegetik, etik etc. och använda empirisk vetenskaplig metod. Men man ger sig då in på det partikulära området, söker preliminära detaljkunskaper. En helhetsförståelse kan för den kristne inte nås utan att utgå från en kristen världsbild. Man kan t.ex. bedriva forskning om Bibeln, antikens språk, skapa språkförståelse, förstå hur ursprunglige läsaren och författaren av Bibelns texter tänkte, hur deras värld såg ut, diskutera och finna metoder för hur Bibeln ska tolkas. Men det finns gränser här när man börjar krocka med en kristen världsbild. En historisk-grammatisk metod i forskningen kring Bibeln är så vitt jag kan begripa oproblematisk. Men när man ger sig in på den historisk-kritiska metoden, ger man sig in på ett område där världsbilderna krockar. Den kristne tror att Bibeln är Guds ord, och Guds uppenbarelse till oss människor. Missionsbefallningen handlar bl.a. att om att lära människor att hålla allt det Jesus har sagt. En central punkt i kristet liv handlar om lydnad och efterföljelse, vi kan inte sitta och välja och vraka i Bibeln, och plocka ut det som passar oss. Då tappar vi bort efterföljelseaspekten. Utgångspunkten för den troende i Bibelläsningen är att förstå Bibelns ord, och förstå hur det ska tillämpas, nalkas vi Bibeln utifrån en kritisk och problematiserande distans, då glider vi mellan världsbilderna. Den allmännakademiska inputen behöver vara ett komplement, som liksom all forskning behöver problematiseras och kritiskt granskas – men det kan inte vara mer än ett komplement vid utbildningen av pastorer, präster och missionärer. Grundfrågorna handlar om en andlig dynamik och utveckling som inte alls fångas upp av ett sekulärt akademiskt perspektiv.

7. Akademiseringen av frikyrkoteologin skapar flera problem. Ett problem är att teologin, och ledarformandet, intellektualiseras. Det handlar om att lära sig vissa saker, vissa metoder, visst tänkande, så kan man fungera som kristen ledare. Det centrala i formandet av kristna ledare handlar dock om att lära känna Gud, att formas som ledare i ett samspel mellan dialoginriktad undervisning och praktik, så som Jesus utbildade och utrustade sina tolv lärjungar. Intellektualiseringen skapar en andlig kraftlöshet, där intellekt och teologisk analys blir viktigare än ett heligt liv, att leva i radikal efterföljelse, att leva i erfarenheten av Guds kraft och i lydnad för Kristi ord och befallningar. Intellektualiseringen skapar också en särskild klass av teologiska proffs som anses ha en särställning i uttolkningen av Bibeln. Frikyrkans bakgrund och livsnerv är revolten mot prästväldet, vanligt folk kan läsa och förstå Bibeln. Det var väl detta Luther reagerade mot med latinet som teologins språk. Dagens akademiska teologi är krånglig, och ofta obegriplig för vanligt folk, jag har svårt att förstå en hel del trots att jag är disputerad på ett annat område. Vanligt folk kan läsa och förstå Bibeln, och kan räkna med Andens ljus över sin skriftläsning, teologin kan ofta mer krångla till denna process än förenkla den. Teologerna läser och citerar ständigt varandra, vilket skapar ett ganska slutet skrå. Det finns naturligtvis bra teologi, där man är medveten om dessa faror, och hittar en annan väg. Men dessa negativa tendenser är alltför vanliga.

8. Akademiseringen leder också till att den slutna materialistiska inomvärldsliga världsbilden tränger sig på i utbildningen av pastorer och präster, vilket leder till att kristendomens övernaturliga sidor tonas ner. Frågor som handlar om hur man övervinner Djävulens frestelser, hur man blir uppfylld av Anden, hur fungerar man i en profetisk gåva, hur man driver ut onda andar, hur bekänner jag mina synder, hur bedömer jag vad som är synd, hur lever jag ett kristet liv i seger m.m. blir crazy, irrelevanta utifrån akademisk teologi, trots att de är centrala frågor i Bibeln och för en aktiv kristen. Men det beror på att världsbilderna – paradigmen krockar.

9. Allt det jag skriver i detta blogginlägg är ganska självklara saker, och har naturligtvis diskuterats i det oändliga inom ramen för våra präst- och pastorsutbildningar. Därför försöker man finna avvägningar. Ett intensivt andligt fromhetsliv enligt de riktlinjer jag utvecklar här, kan naturligtvis utvecklas i olika former av teologiska miljöer. Men systemet med statsbidrag och universitetsberoende leder till ett starkt tryck mot att gå i riktning mot en inomvärldslig sekulär teologi, som blir förödande för om det ska vara sättet att utbilda morgondagens kristna ledare. Därför behöver sakerna problematiseras och diskuteras. Tycker att det grepp som Örebro Missionsskola utvecklat kring SALT-utbildningen är ett bra sätt att försöka koppla närmare till församlingsrörelsen och kontextualisera teologin, det utvecklas nu vidare med ALT. Det tycker jag är en satsning som går åt rätt håll. Men även där behöver man vara observant på var man hämtar inspiration och källflöden, är det från sekulär universitetsmiljö, eller är det från Gudsuppenbarelsen.

10. Vad gör vi då? De här problemen kan inte lösas över en natt. Ett första steg är att ta ett principiellt beslut i våra samfund om att vi vill gå i en riktning att minska det statliga beroendet i våra pastorsutbildningar, och då tänker jag inte bara på pengar, utan tänker på hela den kulturella ram inom vilken en teologisk utbildning sker. Det är nödvändigt att börja bygga upp fonder och finansiering för att vi själva ska börja ha kontroll över dessa utbildningar. En närmare koppling till församlingsrörelsen är också en nödvändig rörelseriktning. Sedan behöver frågorna lyftas fram och problematiseras. Och här behöver både teologer, pastorer och engagerade församlingsmedlemmar delta i diskussionen.

11. Jag tycker att det behövs en extern rankning och betygssättning av våra svenska teologiska utbildningar utifrån kriterier som Bibeltro, karismatisk öppenhet, lärjunga- och ledarträningsperspektiv, att anpassa teologi till församlingsarbetets utmaningar. Det kan ge en vägledning för studenter som ska söka in till en teologisk utbildning. Funderar på att ta upp i Svenska Evangeliska Alliansens styrelse om SEA skulle kunna ta på sig en sådan roll.

12. Man måste också ställa sig frågan hur bibelsynen påverkas i frikyrkliga teologin, och i nästa led i formandet av våra pastorer, som i nästa led formar våra församlingar. I den sekulära akademiska teologin är Bibeln inte Guds ord och uppenbarelse till oss som vi kan förstå genom hjälp av Anden och genom den vägledning som ges av olika gåvor och tjänster i Kristi kropp, utan det är endast ett religiöst historiskt dokument skrivet av människor, som ska granskas med de kritiska vetenskapliga metoder som används vid studiet av historiska religiösa dokument. Förhållningssättet är kritisk och en modernistisk världsbild utifrån upplysningstänkandet ska ge redskapen för att förstå, bedöma och granska Bibeln. Det är självklart att man utifrån ett sådant paradigm hamnar i helt andra slutsatser i bibelstudiet än om man tror att Bibeln är inspirerad av Gud, för att vägleda oss i våra kristna liv och ge oss kunskap om Gud och gemenskap med Gud.

13. Observera att denna text är mycket generaliserande. Jag har inte gått in och gjort bedömningar av enskilda kristna utbildningsanstalter. En hel del teologer håller nog med mig om det mesta, och specifika teologer och utbildningsinstitutioner försöker hantera detta på ett bra sätt. Men jag menar nog att den generella trenden under de senaste 30-40 åren har varit i riktning mot ökade inslag av sekulär akademisk teologi som styrt över frikyrkliga utbildningsanstalter, dock i varierande omfattning beroende på vilken utbildningsanstalt vi talar om. Och här tror jag att statsbidragen och det därmed uppkomna statsberoendet är det grundläggande problemet.

14. Detta är mina bedömningar, jag kan inte avgöra om jag har fel, eller om jag är inne på något viktigt. Det kanske responsen på detta blogginlägg kommer att utvisa.

 

 

  • Westinbo

    Vad finns bakom det förmoderna, moderna och postmoderna? Det evigt bestående, antar jag, det som korresponderar mot Guds alfa och omega. Och det är viktigt för oss att urskilja vad det är.

    ”Sic transit gloria mundi”  

  • Westinbo

    Men vill staten som ger statsbidrag ha brinnande teologer? Nej de vill ha teologer präglade av det moderna och postmoderna paradigmet, den så kallade vetenskapen, vars agenda snarare verkar vara att förråda Kristus än att tjäna honom. 

  • Christer Roshamn

    Hej Stefan! Det var den intressantaste bloggposten på länge som du skrivit. Jag håller med dig i det mesta. Det brukar jag göra då du skriver om teologi, kyrka och samhälle!

  • Andreas Bernberg

    Självklart är det alltid bra med granskningar, undrar bara vilka kriterier man sätter upp och vem som ska avgöra om en skola t.ex. är karismatisk. För övrigt tycker jag du lyfter fram flera viktiga frågor.

  • PeJohansson

    Rekommendationen för församlingsföreståndarskap är ju ålder, engifte, erfarenhet, företagsledare (ett ”eget hus” med tjänstefolk och försörjning), inget av dessa kriterier mer än möjligen engifte kan uppfyllas av en ordning där gymnasister skaffar sig en högskoleutbildning för att sedan spela akademiskt herrefolk bland de som de skulle tjäna.

  • Anders Gunnarsson

    Hur menar du att Luther reagerade mot latinet? Skrev inte han på latin? Eller menade du att Luther var först med en översättning av Skriften till folkspråket (det fanns tusentals innan Fr Martin:s)?

  • Pingback: Läroämbete eller fria teologiska spekulationer? | Bengts Blogg()

  • Pingback: Yrkesrollerna måste bort ur kristet ledarskap | Pionjärbloggen()

  • Foreststream

    Det här med eget ansvar, tror jag ofta vi tar till för att vi är smittade av det individualistiska tänk som finns idag. Jesus sa inte till lärjungarna det är ert eget ansvar att mogna andligen, han tog dem till sig som en andlig ledare bör. Timoteus lärde inte sig själv han fick gå nära Paulus o.s.v. Andligt ledarskap är något som behöver föras vidare, det är de som gått före som har ansvaret för att se till att nästa grupp/generation har äkta andliga ledare. Ett sätt att göra det är att tänka igenom hur pastorsutbildningen ser ut och att ge plats för det andliga utvecklandet där.



Subscribe to Stefan Swärd