Då har frågan om vi kristna och homosexualiteten kommit upp igen. Jag åt lunch i fredags med Andreas Jonsson som i Aftonbladet kritiserade Jesusmanifestationens ledningsgrupp därför att vi inte godkände ett bokbord som öppet propagerade för homosexuell livsstil. Jag tycker att vi hade ett bra och öppet samtal. Andreas menar att vi i kyrkorna inte pratar om homosexualiteten.
Jag tycker nog att han i vissa avseenden har rätt i det sistnämnda. Vi pratar inte tillräckligt rakt och tydligt i många församlingar om samlevnadsfrågor och sexualmoral. Trots att vi kristna ständigt blir kritiserade för att ha snöat in på ämnet homosexualitet. Men det beror nog mest på att omvärlden konstant kritiserar oss för vår inställning, mer än att vi själva ständigt pratar om det.
Jag har som pastor haft som praxis att hålla en ”sex-predikan” per år. Sedan har det ibland kompletterats med vissa temakvällar och liknande.
Min inställning är kort och gott att Gud har skapat sexualiteten som en underbar gåva, och han har skickat med en bruksanvisning. Den handlar om att gåvan ska utövas inom ramen för en förbundsrelation mellan en man och en kvinna, kallat äktenskap. Sedan kan äktenskap ingås på lite olika sätt i olika kulturer, men någon form av offentlig handling med en officiell familjebildning handlar det alltid om, och för den kristna är alltid Gud inblandad. Så enkelt är det – och så svårt är det.
Det finns starka krafter i vårt samhälle och i vår kultur som vill få oss bort från denna idealbild. Ska vi ha en chans att följa en kristen praxis enligt Bibeln och traditionen, är det nödvändigt med vägledande undervisning i våra kyrkor, och att öppet prata i kyrkorna om hur vi brottas med våra liv. Det är inte alltid det går på räls att följa Bibelns idealbild.
För en evangelikal kristen är Bibeln normerande i sexual- och samlevnadsfrågor. Det står inte mycket om homosexualitet i Bibeln. Men för mig som har Bibeln som rättesnöre är det omöjligt att komma förbi bl.a. Rom. 1:26-27: ”Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män”.
Homosexualiteten tas upp i ett textsammanhang som beskriver hur vårt liv utan Gud fungerar. Vi blir själviska, penningkära, rasistiska, otrevliga, stridlystna, våldsbenägna och mycket annat. Och sexualiteten – denna gåva från Gud går snett. Nya Testamentets skildringar av heterosexuella synder finns det gott om.
Och som evangelikal kristen kan jag inte komma ifrån eller glida undan vad som står i Bibeln. Så enkelt, eller så krångligt är det.
Men den här Bibeltexten handlar om många andra synder. Det skrivs om att skvallra och förtala, hata Gud och bruka våld. Skrävla, skryta, tänka ut allt ont. Att inte lyda sina föräldrar. Att vara kärlekslös, hjärtlös och trolös – är andra exempel på synder som nämns i samma textavsnitt.
Vårt bortvändhet från Gud får många konsekvenser i våra liv.
Och även när vi omvänder oss och blir efterföljare till Jesus, kan vi få kämpa en kamp mot synden. Det gäller oss alla.
Så det är inte enligt Bibeln att göra homosexualiteten till en unik synd, över allting annat. Det nämns i samma andetag som allt det andra, som att skryta, skrävla, vara kärlekslös och hjärtlös m.m.
Därför tycker jag att det är fel att lyfta fram just denna fråga separat. Jag tycker att den ska tas upp i samma sammanhang som när vi talar om syndens konsekvenser i våra liv.
Vi har alla syndat. Men vi är alla älskade av Gud. Och vi är alla kallade till frälsning och omvändelse, att vända oss bort från synden. Det är en livslång process. Det är därför Bibeln säger att vi ska bekänna synder för varandra.
Så jag kan inte som evangelikal kristen med Bibeln i handen, inte säga att utlevd homosexualitet är helt okey ur Guds synvinkel. Men när det finns kristna som gör det till någon sorts ärkesynd, då har de också helt fel.
Och att vara homofob är helt fel. Alla syndare är älskade av Gud. Och vi är kallade till att älska varandra, oavsett sexuell läggning.
Jag har hela mitt liv känt homo- och bisexuella som har velat vara kristna och följa Jesus. Och som respekterar Bibelns undervisning, bland annat från Romarbrevet 1. Många gånger har jag stått vid deras sida i kampen, jag har bett för dem, kämpat med dem.
En del har kommit till insikt om att den utlevda homosexualiteten inte är rätt när de ska vara kristna, att det inte behagar Gud. En del vittnar om befrielse, en del vittnar om kraft att leva i ett heterosexuellt äktenskap. Men vissa intygar att frestelser och kamp på området får man leva med.
En del har kommit till slutsatsen att man ska leva i celibat. Därför att man tror att det är rätt och riktigt inför Gud.
En del brottas med sina liv. Lever inte på ett sätt som man egentligen anser vara riktigt utifrån Bibeln och sin kristna tro.
Och sedan finns det dem som menar att den utlevda homosexualiteten är helt förenlig med kristen tro, och att t.ex. Rom 1 måste omtolkas, antingen förstås på annat sätt – att den åsyftar promiskuös homosexualitet eller åsyftar inte medfödd homosexualitet.
Dessa olika modeller har jag stött på.
Vi behöver prata i våra församlingar om vår brottningskamp med synden, om allas vår brottningskamp med synden. Och vi behöver be för varandra och hjälpa varandra.
Men när vi slutar kalla synd för synd, och när det Bibeln fördömer blir godkänt, då är jag inte med på noterna längre.
Jag kan förstå att en kristen kan brottas med rasistiska attityder. Men att säga att det är okey att vara kristen och rasist är att gå för långt. Jag kan förstå att en kristen kan brottas med frågan om att vara skrytsam. Men att säga att det är okey att vara kristen och skrytsam är att gå för långt. Jag kan förstå att en kristen kan brottas med att vara penningkär. Men att säga att det är okey att vara kristen och penningkär, är att gå för långt.
Men vi måste fortsätta älska både rasister, de skrytsamma och de penningkära. Älska dem som personer, inte synderna.