Du har fel i: 

”Det är mycket svårt att får fart på ämnet.” 
– Det har väl varit fart nu, artiklar i Aftonbladet och Expressen, ang. Sjöberg i stort sett varje dag i två veckors tid, i vart fall på nätupplagorna. Även på kristna bloggar, där du själv bidragit.

”..det är mycket ovanligt i frikyrkliga sammanhang..” 
– Det är inte min uppfattning. Kanske har vi olika referenspunkter, men jag har haft flera fall av själavårdssamtal, och även konfrontationer gällande detta under de senaste tre decennierna.

Du har rätt i:

”Och de som har drabbats, eller sett något är väldigt obenägna att prata om det. Sedan har vi en snällhetskultur i frikyrkan, där vi är mycket förlåtande mot mycket, vilket ofta är bra, men ibland går det till överdrift.”
– Rätt, det skambelagda sopas under mattan. Skammen gör även att nästan alla ansvariga hukar, och tycker det är så obehagligt att ta i problemen att de alltför ofta tar till förlåtandets matta, för att ha något att sopa det obehagliga under.

Svåra frågor som det inte alltid finns entydiga svar på. Men det är bra att det tas upp till diskussion. 
En eloge för detta.

MVH / Sefast Tronde

Att konfrontera de som gjort sig skyldiga till övergrepp innebär ofta, att inte bara öppet ställa den primärt skyldige till svars, utan ofta även ett flertal andra ansvariga i församlingen i fråga. Det man först gör är givetvis att uppsöka den ”skyldige” och ställa vederbörande inför vad han gjort och hur han ser på detta: Det är inte alla gånger han känner skuld och vill be om förlåtelse, utan reaktionen kan ibland även bli vrede. Om ingen förkrosselse och vilja att be om förlåtelse finns gäller det sannerligen att vara hård i den meningen att inte backa eller tveka inför ett fullständigt offentliggörande inför församlingen. 

Vanligtvis är andra i ledande ställning medskyldiga – genom förtigande/kännedom, vilket kan göra motståndet komplicerat och svårt, men det gäller att till varje pris inte tveka eller backa. Vanligtvis kommer då någon form av förkrosselse och försoning till stånd, när de ställs ansikte mot ansikte med den/de som drabbats.

För att få saken till stånd begär man helt enkelt ett församligsmöte, i de fall detta har nekats har jag (rätt eller fel) hotat med att intervenera i en ordinarie gudstjänst. Har i dessa trilskande fall alltid blivit åtlydd; den som sett mig i vredgat tillstånd kanske har viss förståelse för detta.

Det gäller att vara sann, ärlig och orädd. Aldrig tveka för påtryckningar eller hot, vilket tyvärr är vanligt förekommande – även från pastorer, äldste och andra ledande. Enligt min erfarenhet är det vanligt att man möter på motstånd, ibland hårt motstånd. Men det är värt allt sammans, och ofta får man uppleva ett helande i slutänden där skyldiga visar lättnad och tacksamhet för att saken togs upp. 

En viktig sak att notera, att det är min övertygelse att ingen ”offer” själv har styrkan att ”gå till rätta med förövare” för att söka få upprättelse. Det måste finnas ett stöd, en sakförare, som brinner av nitälskan för upprättelse, för att någonting som liknar upprättelse skall ske.

MVH / Sefast Tronde

Bäste PerJ,

Du kan alltid ta kontakt med Stefan Swärd, bloggens ägare, och fråga efter min mailadress. Referera till detta bloggsvar.  Du har min tillåtelse att han lämnar ut mailadressen. Sedan kan vi ta kontakt på det sätt du önskar. 

Av förståeliga skäl kan jag här inte lämna några kontaktuppgifter, jag blir oftast helt överlupen ändå av olika människor från alla möjliga håll. Men kan jag hjälpa dig med samtal och några goda råd vill jag göra detta. Saken i fråga är alldeles för allvarlig för att dra sig undan om man kan hjälpa till på något sätt.

MVH / Sefast Tronde